Smartast bland mesar

På väg från jobbet för exakt en vecka sedan hamnade jag mitt i “Djuronsdag” på P3 som hade fågelspecial. Inte ett program jag borde fastnat i eller än mindre tyckt var spännande, men faktum är att jag blev helt fascinerad. Hanna och Jörgen intervjuade nämligen Anders Brodin som är professor teoretisk ekologi, specialist på svenska småfåglar och dessutom aktuell med boken Smartast bland mesar om (håll i er nu) talgoxar. Ett av Anders Brodins största intressen är att studera hur våra småfåglar klarar vintern och en av de fåglar som finns hos oss året runt är just talgoxen, som är duktig på att hamstra mat. De tillhör också de mest framfusiga fåglarna som till och med kan knacka på fönstret om de tycker att fågelmataren behöver fyllas på. Det har jag varit med om. Trots att talgoxen är en mes är de minst av allt mesiga.

Ni som inte känner mig så väl förstår inte hur enormt märkligt det är att jag inte byter kanal när småfåglar är ämnet utan faktiskt höjer volymen och lyssnar med stort intresse. Ännu konstigare är det att jag inte kunde sluta prata om talgoxar när jag kom hem och inte kunde förstå att de andra tre i familjen inte tyckte att det var superspännande att vår smartaste mes faktiskt hade två olika läten, inte bara det  trestaviga “tsi-tsi-dää-tsi-tsi-dää” som bönderna förr tyckte lät som  “lite hö, lite hö” och därför såg som en ren provokation, utan också det tvåstaviga “tita-tita-tita”. Det verkar som att de oftare var trestavig förr, berättade Brodin för mig och jag för make och barn. De brydde sig inte nämnvärt, men jag har lyssnat som en besatt under mina promenader den senaste veckan och kommit fram till att de tvåstaviga är vanligare hos oss, förutom längre ut i skogen då jag faktiskt hörde några trestaviga läten. Det stämmer med teorin Brodin berättade om att deras läten blir tvåstaviga när det finns mycket störande ljud runt dem.

När jag klickade mig in på Storytel och började läsa Smartast bland mesar chockade jag till och med mig själv. Visst har jag med glädje studerat småfåglarna vid fågelbordet utanför köksfönstret (som vi hade tills vi skaffade katter) och visst njuter jag av fågelkvitter så här på våren, men så mycket längre sträcker sig inte mitt intresse för småfåglar. Jo, jag jublar när jag ser årets första sädesärla och tycker att det är riktigt stämningsfullt att se domherrar på vintern, men talgoxar, hur spännande kan de vara egentligen? Väldigt skulle det visa sig.

Jag började läsa och blev mer och mer intresserad av vår vanligaste mes som också är en av våra vanligaste fåglar. Jag har lärt mig att “vår” talgoxe heter Parus major på latin och att den mindre ostasiatiska versionen heter Parus minor. De är inte bara mindre utan också blekare än den större talgoxen. På den amerikanska kontinenten finns det däremot varken talgoxar eller blåmesar, men väl talltita som kallas chick-a-dee på amerikanska, ett onomatopoetiskt namn. Att tita ens var en sorts mes hade jag ingen aning om och helt ärligt (men nu skäms jag lite) visste jag faktiskt inte att talgoxen är en mes, trots att jag har full koll på att den är i princip identisk med blåmesen (något som yngste sonen upplyste mig med med självklarhet och tyckte att jag var sjukt korkad som inte visste det). Nu fattar ni kanske hur lite jag vet (eller visste) om talgoxen. Nu vet jag mer och har till exempel lärt mig att det till synes enformiga lätet inte alls är så enformigt som det kan låta och att frekvensen kan skilja sig åt väldigt mycket beroende på omgivningen. I Japan har en mängd studier gjorts på just talgoxar, eller vad de nu heter på japanska. På latin är det i alla fall Parus minor.

Frågade man Linné hette fågeln just talgoxe, medan bland andra Strindberg kallade arten för solsvärta. Fint, eller hur? Lika fint är det kanske inte att talgoxen gärna kalasar på bin under vinterhalvåret och hänger hos biodlare för att kunna käka bin direkt från kupan. På våren käkar de istället humlor eller fjärilslarver och det är väl inte heller så himla bra i dessa dagar när vi behöver alla insekter som vi kan få. Är de riktigt hungriga kan de till och med hacka sönder huvudet på andra småfåglar för att käka upp deras hjärnor och fladdermöss i vinterdvala ligger också illa till. Och mjölkkapsyler, Brodin berättar om hur hur många vittnat om talgoxarnas mjölktörst som resulterade en svärm av fåglar som följde mjölbilarna i Storbritannien på 20-talet och sönderhackade kapsyler även i Sverige på den tiden vi hade mjölken i flaskor.

Vad finns det då för belägg för att talgoxar är smartast av mesar? En som kommit fram till det är den ungerske forskaren Lajos Sasvári som på 70-talet tränade ett gäng talgoxar, blåmesar och entitor att hitta mat i ett hål som gradvis täcktes av en duk. Talgoxarna klarade det riktigt bra, medan entitorna var rätt tröga. Helt galet vilka forskningsprojekt det finns och ännu mer galet att jag bryr mig det minsta om dem. Det finns många intressanta studier i Smartast bland mesar som verkligen visar hur smarta talgoxar är. Ibland blir det lite väl teoretiskt och träigt, men mest är det oväntat spännande.

En bok om talgoxar som jag slukade och det är inget aprilskämt utan dagens sanning. Så himla märkligt.


Det här inlägget publicerades ursprungligen på Kulturkollo 1 april 2020 och det var faktiskt inget aprilskämt att jag uppskattade en bok om talgoxar. Faktiskt tänker jag fortfarande på den ibland ett drygt år senare.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: