Sara Olausson

Jordgubbsbarnen

Första lektionen har vi matematik. Fröken kan allt, jag ska bli som hon. Jag lyssnar så att hjärnan darrar av all kunskap som springer in i mitt huvud. När klockan ringer och det blir rast låtsas jag att jag sätter en kork i hålet där all kunskap gått in så att den inte läcker ut igen.

 

Maria bor med sin bror Gabriel och sina föräldrar i en vanlig liten by i ett land som jag tänker är Rumänien även om det inte står någonstans. De lever ett enkelt liv och hästen Bobbi är den som tar dem fram, inte någon bil. Ibland räcker brödet bara till frukost och de får gå och lägga sig utan mat. Sylten tar också slut och vattenmelontuggummi (det längsta ordet Maria kan) är något som de sällan har råd att köpa. Men det finns ljusglimtar också. Fröken i skolan är snäll och kan allt, hundenBetty flyttar in och får valpar, Iulia lär Maria och Gabriel att simma i floden och Aurelia i affären ger dem några kycklingar som snart blir hönor som värper ägg. Som barn lever de i en värld ganska fri från elände, men de vet också att många barn i byn blir lämnade av sina föräldrar, som tvingas resa till Sverige för att plocka jordgubbar stora som äpplen och tjäna pengar att ta med hem. Maria vill verkligen inte bli ett jordgubbsbarn.

Så går det hål i taket och Gabriel hamnar på sjukhuset efter en olycka. Pappa reser iväg med Bobbi och när han kommer hem är farmor med, men Bobbi är borta. För pengarna som han fått för hästen köper han bussbiljetter till sig och mamma så att de kan åka till Sverige. Farmor bor kvar hos Maria och Gabriel och sommaren blir till höst, som blir till vinter. Ibland kommer det brev och paket från mamma och pappa och de berättar om alla jordgubbar de plockar och hur varmt och skönt det är i Sverige. Maria tror på berättelsen tills Sorin i skolan berättar för dem att de är snö och kallt i Sverige och att deras föräldrar inte alls plockar jordgubbar, utan är smutsiga tiggare. Hela Marias värld rämnar när hon förstår att hennes föräldrar har ljugit.

Jordgubbsbarnen av Sara Olausson är en berättelse om fattigdom och ett porträtt av vår samtid, som trots eländet faktiskt håller sig ganska ljus och hoppfull. Det är dock uppfriskande att Olausson trots allt inte på något sätt skönmålar, men ändå lyckas balansera det hemska och det som faktiskt är ganska så bra trots allt. Hon berättar om en vardag som är långt ifrån de flesta svenska barns vardag och hon gör det bra. När jag var liten älskade jag att läsa om fattigdom och mina barn, speciellt äldste sonen, hade en liknande period då vi plöjde Rasmus på Luffen, Kulla-Gulla och Katitzi. Men Jordgubbsbarnen får de en chans att förstå hur barn i andra länder kan ha det. De vars mammor och pappor kanske sitter utanför mataffären och försöker få ihop pengar att skicka hem. De föräldrar som är människor som du och jag, men som tvingats lämna sina barn för att överleva, hur svårt det än är att överleva utan dem.

Innehållet i Jordgubbsbarnen berör, men det som imponerar mest är språket. Det är kreativt och lekfullt, med så många fyndiga formuleringar att jag är tvungen att le. Jag kan tänka mig att det är en fantastisk bok att läsa högt för sina barn om och om igen. På måndag delas Augustpriset ut och Jordgubbsbarnen är en av de nominerade titlarna. Utan att ha läst de andra nominerade i kategorin för årets bästa barn- och ungdomsbok måste jag säga att jag blir glad om den vinner. Sara Olausson har skrivit en fin bok om barn som vi ofta glömmer bort, trots att deras föräldrar finns här mitt ibland oss.


Det här inlägget publicerades ursprungligen på Kulturkollo 20 november 2019

Augustnominerade 2019

Idag avslöjades så de nominerade till årets Augustpris i tre kategorier och som vanligt tippade jag inte jättebra. Några rätt blev det i alla fall, några besvikelser och några glada överraskningar.

 

Årets svenska skönlitterära bok:

 

Barnet: En sonettkrans av Olivia Bergdahl, Ordfront förlag. En av årets roliga överraskningar och en bok som är på väg hem till mig i detta nu. Stort grattis till Olivia!

Väderfenomen av Anna Fock, Natur & Kultur. En av de böcker jag funderade på, men inte tog med bland de böcker jag tippade. Fock fick både Katapultpriset och Borås Tidnings Debutantpris 2014 och är en pristagarförfattare som jag har kvar att upptäcka.

Odenplan av Daniel Gustafsson, Nirstedt Litteratur. Årets doldis från det lilla förlaget och dessutom en debutant.

Osebol av Marit Kapla, Teg Publishing. Ännu en bok som doftar lyrik, men jag hade placerat denna intervjubok bland fackböckerna.

W av Steve Sem-Sandberg, Albert Bonnier Förlag. När Sem-Sandberg skriver blir det en nominering, det borde jag ha insett. Ingen bok som lockar dock.

Testamente av Nina Wähä, Norstedts. En bok jag läser just nu, i alla fall i små portioner. Jag tycker om den, men den är tung.

Lite överraskande att stora namn som Monika Fagerholm och Athena Farrokhzad saknas, men förutom någon överraskning egentligen väntade val. Jag gissade rätt på två, men en av dem i fel kategori.

 

Årets svenska fackbok:

 

Strindbergs lilla röda av Alexandra Borg & Nina Ulmaja, Atlantis Bokförlag. En rolig och oväntad nominering. Även om Röda rummet definitivt inte tillhör mina klassikerfavoriter och formgivning egentligen inte intresserar mig är jag sugen på att läsa.

Nobel av Ingrid Carlberg, Norstedts förlag. Jag vade fel bland alla de biografier om gubbar som getts ut i år. Nobel är säkert intressant, men biografier är det sällan.

Världens yttersta platser – judiska spår av Peter Handberg, Bokförlaget Faethon. En otippad nominerad som ändå känns väldigt logisk.

Bin och människor av Lotte Möller, Norstedts förlag. Ännu en logisk nominering som jag funderade på, men valde bort. Ett aktuellt och viktigt tema.

Jag vill sätta världen i rörelse av Anna-Karin Palm, Albert Bonniers förlag. En av de biografier som faktiskt lockar och en av de böcker jag trodde skulle nomineras.

Ålevangeliet av Patrik Svensson, Albert Bonniers förlag. Ännu en väntad nominering och en bok som verkar så osannolik att jag nästan måste läsa.

 

Årets svenska barn- och ungdomsbok:

 

Sen kom vintern av Per Gustavsson, 3+, Lilla Piratförlaget. En författare jag tippat skulle nomineras, men för en annan bok.

Mitt storslagna liv av Jenny Jägerfeld, 9-12 år, Rabén & Sjögren. Jägerfeld är helt enkelt för bra för att gå förbi, trots en mängd nomineringar och en vinst. Hatten av för Jenny!

Vänta på vind av Oskar Kroon, 9-12 år, Brombergs. En bilderbok för mellanåldern som kanske kan vara något.

Tiger, tiger, tiger av Åsa Lind och Joanna Hellgren, 3-6 år, Rabén & Sjögren. Årets versbok. Hade tippat andra titlar i den kategorin, men den här är säkert fin.

Jordgubbsbarnen av Sara Olausson, 6-9 år, Rabén & Sjögren. En bok om ett svårt och viktigt ämne.

Dyksommar av Sara Stridsberg och Sara Lundberg, 4+, Mirando Bokförlag. En av de böcker jag trodde skulle nomineras och också vill läsa.

I år kan vi stryka ungdomsböcker i kategorin och helt enkelt kalla den Årets bästa svenska barnbok. Ännu ett år då juryn misslyckas med att täcka alla de delar som denna gigantiska kategori ska innefatta, men att inte ha med någon bok alls som är skriven för läsare över 12 år är en smärre katastrof. Inte ovanligt och inte heller oväntat, men faktiskt lite pinsamt. Inget ont om de nominerade titlarna, men någonting måste göras åt den här kategorin.

 

Vad tycker du om de nominerade titlarna? Vilka nomineringar gjorde dig extra glad? Vilka tycker du är märkliga? Är det några böcker du saknar?

 

 

Kvinnor ritar bara serier om mens

mens

Det angav en manlig serietecknare som anledning till att han inte läste serier av kvinnor. Han talade då med Liv Strömquist, hyfsat framgångsrik serietecknare, som berättade om incidenten i sitt sommarprogram från 2013. Ett sommarprogram där hon talade om just mens.

Inspirerad av detta program har en rad andra serietecknare gjort en antologi som bär titeln Kvinnor ritar bara serier om mens. Idén till boken föddes i en Facebook-tråd, där även Sara Olausson, redaktör, berättade att hon fått samma kommentar. Sanningen är dock att det inte fanns några serier om mens alls, det behövdes alltså en. På Kulturkollo kan du läsa en intervju med Elin Lucassi, en av tecknarna som för övrigt kommer ut med Jag är den som är den i januari.

Så hur bra är då serier om mens? Allt från väldigt bra, till mindre bra skulle jag säga. Mest handlar det om smak, precis som det brukar vara i en antologi. Det handlar också självklart om vilken typ av humor jag som läsare har och troligen också vilket erfarenhet jag själv har av mens.

Sara Olausson inleder själv med en serie om hur stress kan påverka mensen och hur orättvist det är att män inte oväntat kan få mens under ett viktigt möte. Hennes förslag är att alla män borde ha mens under ett år, lite som lumpen. Och ja, det hade kanske varit nyttigt. Även Wendel Strömbeck funderar kring män och mens. För som Matilda Ruta berättar är ju mens något helt normalt och trots att det gör skitont är det inget att skylla på. Lite mens ska en kvinna tåla.

Andra favoriter är Anneli Furmarks mörka serie om det kluvna med mens. Att vissa längtar efter att den ska dyka upp varje månad, medan andra hoppas att den inte ska göra det. Det handlar om att få barn eller inte och jag har prövat båda känslorna. Det har säkert många andra också. Susanne Fredelius illusterar istället mensvärken från helvetet och vad som verkar pågå i kroppen. Hanna Gustavssons serie om en försvunnen menskopp är också riktigt charmig, eller charmig kanske är fel ord. Bra då. Stina Hjelm kör på det mer explicita och lite läskiga, men lyckas på ett bra om än brutalt sätt visa hur illa det kan vara. Ovan nämnda Lucassi är för övrigt klockren i sina två enrutesbidrag.

Idén med en antologi är rolig, mest för att läsaren får en chans att bekanta sig med flera serieskapare. Nackdelen är att det går snabbt och jag hinner inte riktigt få grepp om en serie innan den tar slut. Det handlar mer om min tröghet än om boken märk väl. Jag skulle vilja säga att det här är en bra bok för många, oavsett kön och bäst är den kanske på högstadiet eller gymnasiet för att att skapa lite debatt. Vi talar helt klart för lite om mens.

Scroll to Top