Feminism

Patriarkatet faller

Det är Internationella kvinnodagen idag och vad passar då bättre än att skriva om Partiarkatet faller av den norska feministen Marta Breen, illustrerad av Jenny Jordahl. En bok med undertiteln “Sexismens historia och kvinnors motståndskamp” och just fokuset på sexism är viktigt. Att se tillbaka på stora män i historien är tyvärr ofta att se tillbaka på personer som hävdar sin överlägsenhet gentemot kvinnor. Breen och Jordahl väljer att, som många andra, börja i antiken där Platon får symbolisera en filosof som faktiskt ser kvinnor och män som ganska lika och menar att “en stat som bara uppfostrar män är som en kropp spm bara tränar den ena armen”. Tyvärr är hans elev Aristoteles av en annan åsikt och det är hans syn på kvinnor som lägre stående och sämre än män som fått råda i allt för många tider på allt för många platser. Vi får möta ett gäng filosofer som beskriver kvinnor som varandes kaos, barnsliga, oseriösa och enkelspåriga. Det naturliga, menar till exempel Rousseau, är att kvinnan ska lyda mannen och utbildning, fortsätter Kant, försvagar kvinnans “charm och attraktionskraft”. Att kvinnan tillhör en lägre stående ras, slår Darwin fast och vi vet alla att Freud hävdade att penisavund var en vanlig, kvinnlig åkomma. Det fortsätter sida efter sida och männen som uttalar sig är inte bara filosofer, de är författare, vetenskapsmän, konstnärer, politiska och religiösa ledare. Icke att förglömma är de också inte sällan bröder, söner, makar och fäder.

Inte så konstigt kanske att dessa män lyfter pojkar och andra män som överlägsna flickor och kvinnor. Låter dem få teoretisk utbildning och lyxen att kunna fokusera helt på sina studier, sin forskning och sitt yrke. Kvinnan hade inget eget rum, mer än möjligen köket, men det var ingen plats för studier eller annan teoretisk verksamhet. Woolf skrev om det, men hur många stöttade på allvar kvinnors rätt till utbildning, yrkesliv och ett eget rum? Svaret är, väldigt få. Inte så konstigt att många kvinnor valde att skriva under pseudonym och/eller förbli ogifta. Stack de ut för mycket var de ett hot som skulle elimineras. Många är dock de kvinnor som kämpade för sina rättigheter, något Breen och Jordahl lyfter på ett förtjänstfullt sätt.

För andra gången upplyser Marta Breen och Jenny Jordahl om feminism och kampen för ett jämlikt samhälle. Jag har tidigare skrivit om deras Kvinnor i kamp som utkom lagom till Internationella kvinnodagen 2019. Där berättar de om 150 års kvinnokamp så att alla kan förstå, men bjuder också på intressanta detaljer som gått även mig förbi. Inte för att jag kan allt om kvinnokamp, det skulle jag verkligen inte vilja påstå, men många upplysande böcker om feminism är mer för yngre läsare och det är bra. Extra kul är det dock när även den här tanten får lära sig något. Behållningen med Patriatkatet faller är främst några för mig okända namn som Juana Paula Manso, författare, lärare och feminist från Argentina som levde 1819-1875 och Sojourner Truth (1797-1883), som föddes som slav och sedermera kämpade för såväl svartas som kvinnors rättigheter i USA. På ett myllrande uppslag finns 60 feminister listade och fler nämns i boken. Just listor är min grej och jag vill läsa mycket, mycket mer om dem som gick före.

Patriarkatet faller är klassad som en bok för Unga vuxna och det är fin läsning för målgruppen. Jag fastade också för många av de kvinnor som presenterades, men hade kanske önskat mig lite mer än en bild och någon rad som majoriteten får nöja sig med. Det är å andra sidan en bok som väcker nyfikenhet och jag vill veta mer om dem alla.


Om boken

Patriarkatet faller Sexismens historia och kvinnors motståndskamp av Marta Breen (text) och Jenny Jordahl (bild), Natur & Kultur, (2022), Unga vuxna, 99 sidor

Översättning: Hanna Hellquist

O läser Osynliga kvinnor: Del 1 Vardagslivet

Ni har säkert hört uttrycket “feministisk snöröjning” och kanske fnissat lite åt det. Vad har feminism och snöröjning med varandra att göra? Jag ska erkänna att jag inte över huvud taget satt mig in i begreppet, men efter att ha läst första kapitlet i den del av Caroline Criado Perezs Osynliga kvinnor som berör vardagslivet vet jag mer och har insett att ojämlikhet går att hitta på de mest otippade områden.

Snöröjning sker utifrån en plan, vilket är ganska självklart. Ofta går den ut på att börja med de stora vägarna och sedan de mindre. Sist röjs gång- och cykelbanor samt trottoarer. Logiskt kan tyckas. Det som började som ett skämt när Karlskoga fick i uppdrag att undersöka all sin verksamhet ur ett jämställdhetsperspektiv och någon skojade om feministisk snöröjning, men slutade med en helt ny plan för hur snön skulle forslas bort. De kom fram till det som Criado Perez också lyfter som ett universellt problem, att kvinnor och män reser på olika sätt och att männens resande ofta prioriteras. Män reser ofta direkt till jobbet och sedan direkt hem igen. De använder då motorvägar och det är också motorvägar som prioriteras i snöröjning. Logiskt kan tyckas, då många reser där, men samtidigt är det fullt möjligt att köra på motorvägar även då snön ligger. Du får köra långsammare, men det går att ta sig fram. Kvinnors resmönster är ofta mer komplicerade. De lämnar oftare barnen på förskola eller skola och tar sig inte sällan fram till fots eller med kollektivtrafik. Kvinnor handlar också oftare på vägen hem från jobbet och är inte sällan de som hjälper en äldre släkting att handla eller ta sig till läkaren.

När resvanorna i Karlskoga undersöktes utifrån kön visade det sig att den genusneutrala snöröjningen inte alls var speciellt genusneutral. Istället prioriterade den mäns vägar framför kvinnors. Tjänstemännen (som säkerligen inte bara var män) i Karlskoga gjorde om planen för snöröjning och prioriterade gångtrafikanter och kollektivtrafik. Vad de fick på köpet var färre olyckor och därmed sparade de pengar inom sjukvården. Det är inte trafikolyckor på motorvägar som är vanligast, utan fallolyckor på gångbanor orsakade av snö.

Det här är något jag aldrig reflekterat över, utan jag har helt enkelt tänkt att det säkert är smartast att prioritera motorvägar eftersom köerna brukar bli massiva just där. Så mycket vi gör utan att ens reflektera över ojämlikheten i det. Som Criado Perez konstaterar handlar det med största sannolik inte om medveten diskriminering, utan om att tjänstemän ofta är just män och de utgår ifrån sina erfarenheter och i detta fall sina resmönster när de gör planer. Att det är rätt sätt blir sedan en sanning och den ses som objektiv. När någon påpekar ojämlikheten i det blir det däremot en debatt.

Karlskoga är självklart inte det enda exempel som Criado Perez tar upp. Ojämlikheten finns över hela världen och innefattar inte bara just snö. Män och kvinnor reser på olika sätt. Kvinnor behöver ta fler omvägar och har inte sällan barn och barnvagnar med sig under resan. Män reser själva och tar sig från punkt A till punkt B och tillbaka igen.

Det ironiska i sammanhanget är att kvinnor både använder kollektivtrafik mer och samtidigt är mer rädda och mer utsatta än män.  Detta gäller både på själva fordonet och i väntan på det. Criado Perez lyfter en rad brott som kan kopplas till kollektivtrafiken, men också “vanliga” sexuella trakasserier som sällan är idé att anmäla. Svaret blir då att kvinnor är känsliga och att en hand som hamnar fel, eller en sexuellt laddad kommentar är något man får tåla. Eller inte man då, utan kvinna. Åtgärder som hade kunnat hjälpa är övervakade transporter, men också hållplatser, samt möjligheten att få gå av mellan stopp för att slippa gå långt i mörkret ensam.

Utsattheten finns också på andra offentliga platser som gym och parker. Ett annat område med vardaglig ojämlikhet som Criado Perez tar upp är offentliga toaletter och hur vi inte sällan accepterar att köerna till damtoaletter slingrar sig långa, medan männen ofta kan gå rakt in. Även här handlar det om att kvinnor ofta är de som tar med barn på toaletter, men också om att pissoarer gör att fler kan göra sina behov på mindre yta. Det här är inget stort problem i Sverige, men det är irriterande. I andra länder kan dock bristen på offentliga toaletter för kvinnor göra att de tvingas hålla sig hela dagar eller i extremfallen inte kan jobba på alla platser. Många kvinnor riskerar också att utsättas för sexuellt våld på väg till offentliga toaletter eller när de tvingas uträtta sina behov utomhus. Det är intressant hur Criado Perez kan peka på till synes små saker, som i ett jämställdhetsperspektiv faktiskt är rätt stora. I jämförelse med kvinnor i många länder är långa toalettköer på krogen utan tvekan ett i-landsproblem, men de ojämlika strukturerna finns överallt.

Jag läser vidare och återkommer!

O läser Osynliga kvinnor: Inledning

Det här är del två i en inläggsserie om boken Osynliga kvinnor av Caroline Criado Perez. Första delen hittar du här.


Inledningen i Osynliga kvinnor av Caroline Criado Perez har fått titeln “Mannen som norm” och det är verkligen kärnan i det ännu så ojämlika samhälle vi lever i, även här i Sverige. Det är, som Criado Perez skriver, en gammal vana som kan spåras till antikens Grekland (och säkert ännu längre) då Aristoteles skrev om “kvinnlig avkomma” som en avvikelse om än “en naturlig nödvändighet”. Criado Perez fortsätter också diskussionen kring jägare och samlare och hänvisar till ett symposium 1966 på University of Chicago, där jaktens betydelse för människans evolution och utveckling diskuterades av ett sjuttiotal socialantropologer. Att vi skiljer oss från aporna handlar helt om jägarna, underförstått männen. Om den mänskliga evolutionen drivs av män, är kvinnor ens mänskliga då, frågar sig Criado Perez. Knappt tio år senare 1975 publicerade antropologen Sally Slocum essän “Woman the gatherer” som istället fokuserar på det samhälle kvinnorna skapade när männen ägnade sig åt jakt. Detta måste också ha betydelse för människans evolution, menar Slocum och ifrågasätter det sunda i att fokusera på aggression och våld.

Vad gör det egentligen med oss människor när jakt lyfts som något som är viktigare än hemmalivet? Vår historia utgår inte sällan från krig och visst är det så att detta ses som grunden till utveckling. Vad gör det med synen på mannen (förlåt, människan) om våld är grunden till utveckling? Criado Perez lyfter det faktum att nio av tio mord begås av män och är det något som oroar mig så är det den osunda mansbilden som förstör så mycket. Vill vi verkligen lyfta den mer än nödvändigt? Nu verkar det inte bara varit män som krigat, men istället för att lyfta kvinnor i krig så har dessa osynliggjorts genom historien. Vi verkar helt enkelt föredra en rent manlig bild av den som krigar.

Att inte se skillnader mellan män och kvinnor och istället utgå ifrån en manlig norm leder till att kvinnor har svårare att t.ex. få vissa jobb, menar Criado Perez och det är ingenting hon hittat på, utan det finns en rad hänvisningar till undersökningar som stödjer detta. Så länge mannen ses som norm och det är män som finns på de högre positionerna i samhället är risken stor för särbehandling av manliga sökande till positioner där män är vanligast. Vi har lärt oss att män naturligt kan ta plats i maktens korridorer, medan en kvinna betraktas som avvikande. Då blir det också så att ett fåtal kvinnor kan ses som tillräckligt. På samma sätt har jag tidigare sett undersökningar som visar att när taltiden är fördelad i en grupp med jämn könsfördelning, så att män talar 2/3 av tiden uppfattas det ändå som att kvinnor tar mer plats. Det finns helt enkelt mer plats tillgänglig för män än för kvinnor.

Språket i sig bidrar i vissa fall till en obalans menar Criado Perez och lyfter då speciellt språk med tydligt genus, som franska och spanska, men också att manliga ord, som “lads” eller “guys” uppfattas som mer könsneutrala än kvinnliga motsvarigheter. Hon lyfter också hur mycket kritik förändring av språk medför, t.ex. när den första kvinnliga chefen för Londons räddningstjänst 2017 föreslog att fireman skulle ersättas med det könsneutrala firefighter. Jag tänker också på hur diskussionen går här när man inte längre ses som könsneutralt, vilket många ändå hävdar eller hur galna vissa blir när hen används när vi inte vet könet. Generisk maskulinitet, när t.ex. en blandad grupp adresseras som män eller maskulina former används i platsannonser, är något Criado Perez lyfter som mycket problematiskt. Det är också problematiskt att till synes genusneutrala ord som forskare ofta ses som manliga.

Mannen som norm syns överallt i samhället. Criado Perez lyfter hur män får mer tid på vita duken och dessutom kan spela fler roller, hur vi omges av statyer av män (i Göteborg finns det t.ex. fler statyer av Evert Taube än det finns statyer av namngivna kvinnor) och hur historiska kvinnor lyser med sin frånvaro i läroböckerna. Hon tar också upp det klassiska exemplet att kvinnor förväntas kunna identifiera sig med manliga karaktärer, medan en man inte kan förväntas identifiera sig med en kvinnlig karaktär. Män läser också primärt böcker skrivna av män, medan kvinnor läser böcker av män och kvinnor. Resultatet blir att manliga erfarenheter ses som allmängiltiga, medan kvinnliga är avvikande. Vem minns inte motiveringen när Doris Lessing fick Nobelpriset och det faktum att hon skriver om kvinnor lyftes fram. När skulle samma sak ske om en manlig författare vann?

Det finns så mycket i den här inledande texten som gör mig upprörd och förbannad. Mest stör jag mig kanske på hur självklart det är för många att män representerar mänskligheten, medan kvinnor osynliggörs. Som att fotbollslandslaget självklart är herrarnas landslag, eller att Andy Murrey sågs som den förste att vinna två olympiska guldmedaljer i tennis, när det hänt flera gånger innan då kvinnor gjort samma sak. Nu fann Murrey sig och lyfte Venus och Serena Williams, men att journalisten inte hade koll är symptomatiskt. Criado Perez lyfter också hur upprörda känslor som väcks då en superhjälte är kvinna eller Doktor Who inte inkarneras som man utan som kvinna. Det ses som löjlig, politisk korrekthet att vilja jämna ut representationen både när det gäller kön och ursprung, när det borde vara en självklarhet att vita män inte kan stå i centrum hela tiden.

Värst är kanske ändå osynliggörandet av de kvinnor som gjort något stort. Hur verk som skapats av kvinnor tillskrivits män, men att vi trots att detta kommer fram, inte förändrar historieskrivningen. Hur de urvalskriterier som används när historiskt viktiga personer ska väljas ut inte alls är neutrala, utan bygger på en partiskhet till mäns fördel. Vi är så vana vid att män ska stå i centrum att det är naturligt att berättelsen om såväl vår historia som vår samtid tillåts domineras av män. Faktiskt undrar jag ibland om det finns ett intresse av att korrigera historien eller att se på världen ur ett annat perspektiv än det manliga. Vår kanon fokuserar till exempel nästan helt på verk av män, även om det framkommit att kvinnor varit mer kända i sin samtid, men sedan glömts bort. På Göteborgs Universitet ledde Yvonne Leffler en forskargrupp som i en studie visade att författare som Emelie Flygare-Carlén och Fredrika Bremer var mer internationellt kända under 1800-talet än sina manliga kollegor Carl Jonas Love Almqvist och Viktor Rydberg, men ändå är det de senare som lyfts på litteraturkurser och som tar plats i vår kanon.

Det finns massor mer att skriva om inledningen till Osynliga kvinnor, men jag sätter punkt här, läser vidare och återkommer med fler inlägg.

 

Foto: Rachel Louise Brown

 

O demonsterar i #8marscoronademo

På måndag är det Internationella kvinnodagen och jag hänger med i det demonstrationståg som Hanna på Feministbiblioteket anordnar. Vilket plakat jag ska bära och vilka slagord som passar bäst har jag inte riktigt klurat ut ännu, men deltagandet är bestämt.

Läs mer hos Feministbiblioteket och häng på du också. Den hashtag som används är #8marscoronademo

 

 

O läser Osynliga kvinnor: Förord

Det var ett tag sedan nu, men ibland är en bok viktig nog att få en inläggsserie istället för ett enda inlägg. Osynliga kvinnor av Caroline Criado Perez är en sådan. Redan förordet gör mig så upprörd att jag har svårt att lyssna vidare. Inte för att det Criado Perez skriver om på något sätt är nytt, men för att hon gör det så extremt tydligt.

Undertiteln till boken lyder “Hur brist på data bygger en värld för män” och boken är tillägnad “Till de kvinnor som inte ger sig: fortsätt vara jävligt besvärliga”. Sällan har min längtan att vara jävligt besvärlig väcks så mycket som nu. Märk väl att det inte sällan räcker att påpeka att mannen inte nödvändigtvis behöver representera mänskligheten, för att ses som jävligt besvärlig.

Förordet handlar om bristen på data och hur mer än halva mänskligheten raderas, inte bara från historien utan också ofta inom den kulturella världen. Criado Perez driver tesen om att bristen på genusuppdelad data gör att endast männen får synas, medan tystnaden kring kvinnorna inte sällan är total. Hon tar till exempel upp hur mannen som jägare är en väldigt mycket viktigare historisk karaktär än kvinnan som samlare. Att vi numera vet att inte bara män var jägare och att alla kvarlevor av människor med vapen som hittas inte är män, förändrar inte historien.

Vardagliga saker som att höjden på t.ex. förvaring eller temperatur en i ett rum utgår ifrån männens fysik är dock inte lika hemskt, som att bilars säkerhetsanordningar utgår ifrån mannens kropp och att symptom på hjärtinfarkter hos kvinnor avfärdas då de inte är desamma som hos män. När AI används för att ställa medicinska diagnoser är det mäns data som används, vilket kan leda till att sjukdomstillstånd hos kvinnor missas. Det är självklart inte alla situationer där tystnaden kring kvinnor inte innebär livsfara, men Criado Perez visar tydligt hur massiv denna tystnad är. När jag börjar tänka på det blir jag så förbannad att jag saknar ord. HUR kan det fortfarande vara så här?

Simone de Beauvoir skriver redan i Det andra könet (1949) om hur kvinnor ses som undantag från den manliga normen och fortfarande är det tydligt att män står i centrum. I alla fall vita män från väst. När andra grupper lyfts fram kommer direkt kritik om identitetspolitik och fixering vid kön och ras, medan fokus på män ses som något naturligt som dessutom representerar hela mänskligheten. Att den synen har exakt lika mycket med identitet att göra vill ingen kännas vid. Tydligt är också (inte minst när det handlar om amerikanska presidentkandidater) att det är lättare att acceptera en man, oavsett ursprung, än en kvinna som försöker ta sig in i en manlig domän.

Frågor som handlar primärt om kvinnor glöms ofta bort, eller diskuteras utifrån ett manligt perspektiv, menar Criado Perez och lyfter till exempel frågor om kvinnokroppen, oavlönade omsorgsansvar och mäns våld mot kvinnor. Det är bara att tänka på den nutida debatten för att inse att det här är frågor som antingen styrs av män eller inte får någon plats alls. Försök att diskutera mäns våld mot kvinnor utan att få ett “inte alla män” eller “men kvinnors våld mot män då?” som kommentar.

 

Kunskapens frukt

Liv Strömquist är aktuell med nya boken Kunskapens frukt, som helt ägnas åt ”det kvinnliga könsorganet” och dess egenskaper och egenheter. Som vanligt lyckas Strömquist både undervisa och underhålla sina läsare, något som gör henne till en av Sveriges viktigaste författare just nu. Dessutom ledde just den här boken till ett spännande samtal med grabbarna O, efter att Lillebror O frågade ”Mamma, varför läser du en bok om någon som blivit borrad i snippan?”. Han syftade på bilden på baksidan, som föreställer en konståkerska, som lyfter ena benet högt och då visar upp sina blodfläckiga trosor. Där fick vi ha vårt första samtal om mens och det var kanske på tiden.

Det största problemet är inte, enligt Strömquist, att det kvinnliga könsorganet kallas just det istället för att ha ett riktigt namn, utan att allt för många män haft allt för stort intresse för detsamma. Hon berättar om Kellogg (ja, han som uppfann cornflakes) som gjorde sitt bästa för att skrämma kvinnor från att onanera, genom att hävda att allt från cancer i livmodern, till epilepsi berodde på att just onani. Bäst att undvika alltså. Bland andra män som brytt sig lite för mycket om det kvinnliga könsorganet, eller i alla fall att förhindra att kvinnor på något sätt fick ett nomalt förhållande till det, var Dr Isaac Baker-Brown, som ägnade sig åt att operera bort kvinnors klitoris. Varför? För att bota depression, hysteri, olydnad och andra hemska saker, som vi absolut inte vill ska drabba kvinnor. Och det finns fler hjälpsamma män på Strömquists lista. Vidare får vi veta hur häxprocesser och det kvinnliga könsorganet hör ihop, varför öppnandet av Drottning Kristinas grav 1965 kan kopplas till det kvinnliga könsorganet, varför klitorisorgasm är så himla fult, varför rymdvarelser riskerar att få en osann bild av det kvinnliga könsorganet och mycket, mycket mer.

Strömquist har hittat en personlig stil som funkar bra och även om jag inte blir lika överväldigad av Kunskapens frukt, som jag blev av till exempel Prins Charles känsla, måste jag säga att det här är en mycket viktig bok. Dessutom ett ganska naturligt nästa steg efter förra årets sommarprogram. och lite mens får vi allt läsa om även i Kunskapens frukt.

Bli nu inte avskräckta av allt snack om det kvinnliga könsorganet. Visst är Kunskapens frukt en bok om just det, men det är också en intressant och viktig historisk genomgång av hur synen på sex och förtryck av kvinnor gått hand i hand. Jag tycker definitivt att det här är en både läsvärd och väldigt rolig bok.

_____________________________________________

Texten publicerades ursprungligen på Kulturkollo.

Det är definitivt hög tid för något nytt från Liv Strömquist.

Duktiga flickors revansch

Birgitta Ohlsson har alltid tillhört den lilla grupp politiker som jag har stor respekt för, trots att jag aldrig kommer att lägga min röst på hennes parti. I den självbiografiska och feministiska boken Duktiga flickorna revansch skriver hon om sin, ibland tuffa, väg till den position hon har idag, men också om varför vi behöver uppskatta de duktiga flickorna mer. Nu tycker jag riktigt illa om begreppet duktiga flickor, men jag förstår varför hon använder det då det blivit ett skällsord istället för ett ord som faktiskt lyfter fram det positiva som ingår i begreppet.

Vi diskuterade på Facebook huruvida Birgitta Ohlssons politiska hemvist visades tydligt i boken och faktiskt tycker jag att den syns oväntat lite. Självklart skiner det igenom att hon är liberal och suttit i en borgerlig regering, det märks om inte annat på hennes hyllande av hushållsnära tjänster, men hon för väldigt tydligt fram önskan om en individualiserad föräldraförsäkring och annat som inte känns typiskt blått. Jag är också glad över att hon sågar vårdnadsbidraget som en kvinnofälla, inte minst för kvinnor med rötter i kulturer där kvinnor har mindre rättigheter. Vissa saker provocerar dock, som synen att alla kan spara pengar om de bara vill och att Anne Vibbles tips om “en årslön på banken” är något alla kan nå om de bara kämpar tillräckligt mycket.

Jag ska också erkänna att jag gick igång lite på att hon använder typiska Björklundbegrepp som “flumskola” och “kunskapsskola” för att beskriva skolan. Samtidigt säger hon tydligt att flickornas försprång beygsmässigt fanns redan tidigt. Hon tar upp exempel om hur pojkar/män kvoterades in på lärarutbildningen i början av 60-talet då hälften av platserna var vikta till varje kön. Det betydde att pojkar/män med sämre betyg kom in på utbildningen på bekostnad av flickor/kvinnor som hade högre betyg. En kvotering som vi sällan talar om. Aldrig faktiskt.

Ohlsson påpekar också att skillnaden mellan flickor och pojkar är global och finns i alla skolsystem. Jag minns när vi besökte en skola på Zanzibar 2004 och namnen på eleverna i den bästa klassen nästan alla tillhörde flickor. Mannen som visade oss runt var väldigt klar med att detta berodde på att de var mest ambitiösa och helt enkelt bättre än pojkarna. Om nu flickor var bättre även förr innan den av Björklund så hatade “flumskolan” och är bättre i länder som har den traditionella utbildning han älskar, förstår jag inte varför orden måste användas. Jag förstår inte heller varför Ohlsson behöver ta politiska omvägar och tala om vikten av återinförande av tidigare betyg och betyg i ordning. Det är onödigt. Istället borde hon tryckt ännu mer på det hon också säger, att problemet inte är flickornas. Det är pojkarna som ska ändra sig, eller få hjälp att göra det. Att det handlar om strukturer som gör att vi har olika förväntningar på flickor och pojkar och att det tyvärr leder till att vi letar fel hos de duktiga flickorna, istället för att försöka förändra mansrollen. Att Ohlsson som liberal feminist talar så mycket om samhällsstrukturer är en del av den positiva överraskningen. Ofta saknas det när allt för individälskande allianspolitiker ska diskutera jämställdhet. Jag kan dock reagera på hennes något naiva syn på klass och klassresor, men inser att det handlar om hennes politiska fostran.

Däremot har jag svårt att provoceras av att Ohlsson inte skrivit en bok om klasskamp, då det inte är hennes historia. Inte heller att hon har ett heterosexuellt perspektiv och flera gånger påpekar hur viktigt det är att bo med, gift sig med och skaffa barn med en vettig man. Inte sällan blir feminister anklagade för att inte föra alla svaga gruppers kamp och jag vill inte sälla mig till den skara som anser att det inte går att var feminist utan att samtidigt vara skyldig att bekämpa alla orättvisor som finns i världen. Det kan andra göra.

Meriokrati är viktigt för Ohlsson och det återkommer hon ständigt till. Egentligen är det väldigt enkelt. Den som är mest lämpad för ett jobb eller en position ska väljas. Kön, klass eller ursprung ska inte spela någon roll. Ohlsson är riktigt förbannad på hur en medioker man ofta går förbi en mer meriterad kvinna. Att vi inte utnyttjar de meriter och de kunskaper som finns är så väldigt dumt och ja, väldigt provocerande. Däremot tycker jag inte att lösningen är att kvinnor ska välja andra yrken. Alla ska kunna välja det yrke de vill, oavsett om de ses som kvinnoyrken eller mansyrken. Problemet kan inte vara kvinnor val, utan samhällets värdering av olika yrken. Att de som arbetar inom vården, eller som jag inom skolan inte värderas högre är riktigt illa. Det är lönerna och arbetsvillkoren för dessa yrken som ska förbättras, inget annat. Att mandominerade yrken, till exempel hantverksyrken, värderas högre än kvinnodominerade yrken som kräver universitetsutbildning är helt galet. Att lägga skulden på kvinnor som väljer att arbeta i vården är inte rätt väg att gå. Det tycker jag att Ohlsson ibland gör. Jag håller med om att vi kvinnor inte ska nöja oss med dålig lön och kassa arbetsvillkor, men ingenting i samhället blir bättre av att färre väljer att utbilda sig till t.ex. vårdyrken.

Jag är glad att jag lyssnade på Duktiga flickorna revansch. Visserligen håller jag inte med om allt Ohlsson skriver och jag reagerar starkt på vissa ordval som inte sällan ger mig dåliga politiska vibbar. Det är dock en viktig pusselbit i en feministisk helhetsbild av samhället och det räcker att skriva om en pusselbit. Vi kan inte kräva av varje feminist att hen ska beskriva hela pusslet. Birgitta Ohlsson är en stark kvinna och en bra förebild.

 

Det är fredag, feministisk fredag.

9789100580001

Har just ätit rödtunga och druckit ett glas vin. På altanen är det fortfarande varmt och jag sitter där med en bok om fascinerande kvinnor, som tyvärr fått allt för lite uppmärksamhet.

Ulrika Knutsons bok Kvinnor på gränsen till genombrott, har stått på min läslista i en halv evighet. Äntligen har jag börjat läsa och jag är fast. Vilka förebilder de är kvinnorna kring Fogelstads folkhögskola. Mycket troligt skulle de själva inte kalla sig feminister, men sällan har jag läst om kvinnor som spelat så stor roll.

Trevlig läshelg på er alla. Jag planerar att läsa järnet i helgen, det har blivit allt för lite av den varan de senaste veckorna.

 

En feministisk kanon

femlitt-1

Hanna på Feministbiblioteket planerar att sätta ihop en feministisk kanon och fram till 20/2 tar hon emot förslag på böcker som borde ingå. I kommentarerna nämns redan en hel del klassiker. Vilka skulle du vilja ha med?

För mig är feminism kvinnors rätt att vara sig själva och gå sin egen väg utan att styras av de begränsningar som könsroller innebär. Samma sak ska självklart även gälla män.

Jag har klurat och kommit fram till några böcker som jag kommer att förslå till Hanna:

The Awakening av Kate Chopin

Prins Charles känsla av Liv Strömqvist

Pojkflickan av Nina Bouraoui

I en klass för sig av Fanny Ambjörnsson

How to be a woman av Caitlin Moran

På y-fronten intet nytt av Peter Eriksson

Rädd att flyga av Erica Jong

Bitterfittan av Maria Sveland

Flickan och skulden av Katarina Wennstam

Resa i Sharialand av Tina Thunander

80° från Varmvattnet av Karin Alfredsson och resten av serien om Ellen Elg

Sultanbrudens skugga av Assia Djebar

Tusen gånger starkare av Christina Herrström

Norrtullsligan av Elin Wägner

 

 

 

 

 

Hedvig är min nya idol

Hedvig Ljungar spanar på saker som jämställdhet, feminism, utseendefixering och kärlek. Dessa spaningar har samlats i lättlästa texter under titeln På spaning med Hedvig. Korta texter som är knivskarpa och klockrena. Fyllda av både humor och allvar. En lättläst och ung version av Bodil Malmsten skulle jag säga och en bok som jag definitivt kommer att plocka texter ur att använda i min undervisning.

Varför gör vi som vi gör? Hur kan vi påstå att vi är fria, när det finns så många mer eller mindre oskrivna regler som förslavar oss? Har vi egentligen makt att styra över våra liv? Stora frågor som konkretiseras genom att de bryts ner. De besvaras genom tydliga exempel och många gånger insåg jag att Hedvig sett saker jag faktiskt inte tänkt på. Som hon skriver blir det jämställda Sverige tyvärr sämre ju mer hon spanar.

Rakar vi verkligen benen för vår egen skull om vi skiter i det så länge ingen annan ser? Hur hjälper vi killar med ätstörningar? Varför är Slitz inte en porrtidning om de visar bilder på lättklädda tjejer med silikontuttar?

Hedvig Ljungar funderar över dessa frågor och många fler. Hon ger genomtänkta och frisspråkiga svar. Hon är helt klart min nya idol.

Heja Hedvig!

 

20120517-181902.jpg

 

 

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: