Frankrike

Vaggvisa skrämde skiten ur mig

Jag är så glad att mina barn inte är små längre. Av många skäl. Ett är att jag skulle fått total panik om jag läste Vaggvisa av Leïla Slimani när de var mindre. Boken börjar nämligen med en mamma som skriker ut sin sorg vid sina döda barn. Barnen dödades i lägenhetens badrum, pojken dog direkt, men den äldre flickan kämpade ett tag innan hon gav upp. Spänningen handlar inte om vem som gjorde det. Det avslöjar Slimani nämligen direkt. Istället handlar berättelsen om hur livet kunde sluta så brutalt för två oskyldiga barn.

När Myriam föreslår för sin man Paul att de ska skaffa en barnflicka så att hon kan börja arbeta är han först skeptisk. Tanken på att anställa en fattig flicka från norra Afrika rimmar illa med hans politiskt korrekta image. Miriyam står dock på sig och när Louise uppenbarar sig inser de båda att de funnit den perfekta barnflickan. Louise är 50 år, ensamstående och ser ut som en liten vit docka. Barnen älskar henne och snart har hon gjort sig oumbärlig.

Myriam får gå till jobbet. Hon får bli en riktig människa igen. Inte bara en mamma. Att känna så är inte riktigt okej, men när hon märker att barnen mår bra och dessutom kan njuta av en välstädad lägenhet och vällagad mat kan hon ägna sig åt det hon helst vill. Att som mamma välja sin karriär framför sina barn är något hon njuter av, samtidigt som hon har dåligt samvete. Paul behöver inte göra samma kontroversiella val, då pappor förväntas välja karriären och självklart inte ses som sämre pappor för det. Med Louise i huset får de två vuxna dessutom mer tid för sig själva och kan till och med bjuda vänner på middag med mat lagad av en barnflicka som snarare blivit en hushållerska med extra allt.

Vaggvisa belönades 2016 med Frankrikes finaste litterära utmärkelse, Goncourtpriset och jag förstår verkligen varför. Leîla Slimani har skrivit en riktigt välskriven och spännande bok. Sällan har jag blivit så berörd av en bok. Mest illa berörd, rädd och faktiskt lite äcklad. Det är något krypande obehagligt med Louise och hon skrämmer verkligen skiten ur mig. Även Myriam anar att någonting inte riktigt står rätt till, men viftar bort den oro hon känner då ett liv utan Louise hade betytt ett liv utan att få vara vuxen. Min gissning är att hennes skuld efter barnens död kommer att vara gigantisk. Som mamma har hon svikit sina barn genom att välja karriären. Att hennes man gjort detsamma kommer att vara underordnat.

 

Dagens kulturella VM-spaning Frankrike

Frankrike fick möta Argentina redan i åttondelen, vilket gjorde mig väldigt nervös. De vann och ställdes sedan mot Uruguay. I semifinalen väntade Belgien och det blev final mot Kroatien. En final jag hoppas de vinner. Nu går inte finalen förrän imorgon, men eftersom det är Frankrikes nationaldag idag så publicerar jag inlägget redan nu.

Jag har just läst Mellan himmel och Lou av Lourraine Fouchet som till största delen utspelar sig på ön Groix utanför Bretagnes kust. En varm och stark berättelse om Jo som just blivit änkling och i testamentet får i uppgift av sin fru att umgås mer med sina barn och se till att de blir lyckliga.

Jag ser också fram emot Dansa vid vulkanens rand som är Grégoire Delacourts nya bok. Han är en av mina franska favoriter. Mest tycker jag om  Kärlekens fyra årstider om fyra kärlekspar i olika åldrar. Boken utspelar sig kring nationaldagen, dvs idag.

Jag är också svag för Anna Gavalda och älskar hennes lågmälda och avskalade berättande och de udda personligheterna. Bäst tycker jag om den väldigt fina Jag älskade honom. Nu var det väldigt länge sedan jag läste något av henne. Dags att återupptäcka.

En annan favorit är Delphine de Vigan som bland annat skrivit fantastiska No och jag. De Vigan kommer med en ny bok i höst som heter De outsagda och handlar om fyra utsatta människor. Låter som en bok som passar en eländesknarkare som jag.

Göra sig kvitt Eddy Belleguele är en smärtsam och sorglig berättelse, som beskrivs som Édouard Louis uppgörelse med sin barndom. Det är inte så enkelt att han avskyr sin familj och skyller allt på dem. Han försöker förstå sin far och sätter hans grymhet i ett sammanhang. En fruktansvärd bok, men så bra. Däremot har jag faktiskt inte läst hans Våldets historia ännu. Jag är rädd att det gör för ont.

I Croissants till frukost skriver Annika Estassy om Gabriel och Cecilia som lämnar Stockholm för att starta ett bed and breakfast i Sainte Marie sur Mer, en liten by på franska purpurkusten. Det är en chans att börja om, men Gabriels dröm, inte Cecilias, trots att huset är en present till henne.

Fransk film är något speciellt, men tyvärr ser jag det allt för sällan. Barnen styr tv:n ganska mycket och när jag tittar blir det oftare tv-serier än film. Nästa år skulle jag dock vilja återupptäcka GIFF. En av de mest minnesvärda filmfestivalbesök var då jag såg Marius och Jeannette av Robert Guédiguian en tidig söndagsmorgon på fantastiska Draken. Det var sent 90-tal och Front National var som störst. I kvarteret i Marseille som filmen utspelar sig i blir en man utslängd av sin fru för att han röstat på Le Pen. Birollerna är det som gör den här filmen, men även huvudrollsinnehavarna är fantastiska. En typiskt fransk babblig film.

En favoritskådespelare är Guillaume Canet som bland annat var med i filmatiseringen av Anna Gavaldas Tillsammans är man mindre ensam. I Une vie meilleure spelar han Yann som drömmer om en egen restaurang och när han träffar Nadia bestämmer de sig för att tillsammans renovera en fallfärdig byggnad för att förverkliga sin dröm. Det blir inte alls som de tänkt sig. Nattsvart och fantastisk.

Annars går det inte att skriva om fransk film utan att nämna Amelie från Montmartre. Inledningen är lysande och jag har använt den med eleverna flera gånger. Ett antal människor presenteras genom att berättaren talar om vad de tycker om och vad de inte tycker om. Härligt absurt. En fantastisk film.

Jag tycker också väldigt mycket om En oväntad vänskap, som jag och en kollega visade våra ettor precis innan sommarlovet. Den håller än. Lite stereotyp och lite väl förenklad kanske, men ändå med en värme och karaktärer och berör.

 

Mellan himmel och Lou

På den lilla ön Groix utanför Bretagnes kust bor den pensionerade läkaren Jo. Ön är hans personliga paradis och för många år sedan flyttade hans fru Lou med honom dit, trots sin familjs protester. Nu har hon just dött och Jo är ensammare än någonsin. Hon var alldeles för ung och den gemensamma ålderdom som han drömt om är nu förlorad.

Mellan himmel och Lou av Lorraine Fouchet handlar om Jos kamp för att skapa ett liv utan Lou och hur hennes testamente tvingar honom att ändra sitt beteende. För länge sedan lovade han Lou något och vi får veta att han svikit henne. Juristen som ansvarar för testamentet ger honom en flaska med det kontrakt han nu brutit och ett brev från Lou som han ska få när han sett till att deras två barn är lyckliga. Lou var nämligen Jos allt. Lou och jobbet. Barnen kom långt efter.

Men nu finns de där, sonen Cyrian, som lämnat sin dotter Pomme och hennes mamma kvar på Groix och bor istället i Paris med sin fru Albane och deras gemensamma dotter Charlotte. Att det blev just det var mest en slump. Han ville att Pommes mamma Maëlle skulle följa med honom till Paris. Hon vägrade. Sedan ville han att hon skulle göra abort. Hon vägrade. Så träffade han Albane, hon blev gravid och så gifte de sig. Lyckliga är de däremot inte och han flyr till sin älskarinna så ofta han kan.

Dottern Sarah försöker göra allt för att inte få sitt hjärta krossat igen, som hon fick när hennes livs kärlek lämnade henne innan deras bröllop. Han var rädd för den sjukdom hon drabbats av. Hon gör allt för att den inte ska påverka hennes liv. Sarah må vara olycklig, men hon tycker i alla fall om sin far och här tycks Jo ha en sportslig chans att fullfölja sitt uppdrag. Cyrian däremot avskyr sin far och avgudade sin mor. Att få honom att bli en del av gemenskapen blir en större utmaning.

Mellan himmel och Lou är en fantastisk bok. Karaktärerna är levande, relationerna trovärdiga, språket vackert, miljön underbar. Ja, det blir lite smörigt ibland, men det är helt okej. Det här är en bok att älska.

 

Göra sig kvitt Eddy Belleguele

Från min barndom har jag inte ett enda positivt minne. Jag vill inte påstå att jag aldrig, under dessa år, upplevde känslor av lycka eller glädje. Jag menar bara att lidandet är diktatoriskt: det utplånar allt som inte omfattas av dess ordning.

Så inleder Édouard Louis sin debutroman Göra sig kvitt Eddy Bellegueule. Det står snart smärtsamt klart att miljön gör huvudpersonen mer annorlunda än han kanske hade varit någon annanstans. I det samhälle han växer upp finns det inget utrymme för den som anses fjollig och Eddy konstaterar att det är omöjligt för honom att vara sig själv inom sina föräldrars och högstadiets värld.

Eddy är bögen, den som förtjänar stryk. Det spelar ingen roll att han skaffar flickvänner, att han försöker vara som alla andra. Det spelar ingen roll att han gång på gång förråder sig själv och sin kropp, genom att försöka passa in i den mycket snäva, manliga norm som råder. Det finns egentligen ingen annan väg att gå än till fabriken, där kroppen slits ut och fattigdomen ändå fortsätter. Där alkohol dövar den största smärtan hos de som aldrig kommer lämna

Göra sig kvitt Eddy Belleguele är en smärtsam och sorglig berättelse, som beskrivs som Édouard Louis uppgörelse med sin barndom. Det är inte så enkelt att han avskyr sin familj och skyller allt på dem. Han försöker förstå sin far och sätter hans grymhet i ett sammanhang. Det är hans plikt som man att överföra den manligaste av mansroller till sina söner och med Eddy lyckas han inte. Redan som liten är Eddy fel, han röst är för ljus och han uppför sig enligt föräldrarna ”som ett våp”. Det beteende som de avskyr är ingenting sonen har valt. Han är som han är och det är inte nog. Att vara feminin var nämligen något av det värsta en pojke kunde vara. Det är därför Eddy själv ser till att uppfostra sin lillebror i hur en pojke ska vara och att han måste vara kär i flickor, att homosexualitet är något motbjudande. Ingen ville ha ett våp till son.

För det mesta brukade de kalla mig våp, och våp var i deras ögon det i särklass grövsta skällsordet — det jag nu påstår märktes på tonen de använde — och det som uttryckte mest vämjelse, långt mer än idiot och dumskalle. I en värld där manliga värden hyllades och ansågs överlägsna brukade till och med min mor beskriva sig själv med orden Jag har minsann stake, jag låter dom inte sätta sig på mig.

Det är inte ofta jag läst någon skildring om den franska arbetarklassen. Oftast är det medelklassen som syns och hörs och som Édouard Louis säger i DN ser medelklassen inte utanför sig själv. Det är ett problem att vår litteratur är så likriktad, inte bara i Frankrike, utan i Sverige och kanske överallt. Det är sällan vissa röster får höras, men jag är glad att Louis röst gör det. Lite tragiskt är det ändå att det krävdes en ofrivillig klassresa för att göra det. Vi behöver fler röster, fler böcker som bryter normer.  Göra sig kvitt Eddy Belleguele handlar inte bara om sexualitet, utan också om klass. Vi måste våga tala om klass och de skillnader som råder mellan de som har och de som inte har.

Det är inte bara det att Göra sig kvitt Eddy Belleguele är en stark berättelse om en hemsk barndom. Det är inte bara det att porträttet av föräldrarna är mer nyanserat än jag först tror. Det är också det att Göra sig kvitt Eddy Belleguele är en mycket välskriven och vacker bok, där hoppen mellan nu och då görs ständigt och på ett snyggt sätt. Jag är mycket nyfiken på vad den endast 21 år gamla författaren ska hitta på härnäst.

___________________________________________

Texten har tidigare publicerats på Kulturkollo.

Édouard Louis har nu också gett ut Våldets historia, som jag konstigt nog inte har läst ännu.

Mocka — en bok som griper tag

Vi har just diskuterat Mocka av Tatiana de Rosnay i Kulturkollo läser och det är verkligen en bok som väcker många tankar och därför passar utmärkt att diskutera. Själv blev jag helt tagen av läsningen, kanske för att jag var helt oförberedd på vad den skulle handla om. Efter att flera gånger blivit lurad av baksidestexter som avslöjar för mycket har jag nämligen helt slutat läsa sådana. Oftast är det bra, men den här gången hade det kanske varit bra att faktiskt ha lite koll.

Mocka handlar om Justine som är översättare och bor i Paris tillsammans med sin brittiske make och sina två barn. Ett ganska vanligt liv och ett bra sådant. Det vardagliga lunket bryts en dag av en fruktansvärd olycka. Sonen Malcolm, som är tretton år, blir påkörd på väg hem från en musiklektion och skadas så svårt att han hamnar i koma. Här förändras familjens liv brutalt.

Föraren smet och Justine blir i det närmaste besatt av att hitta hen. Vittnen säger sig ha sett en mockafärgad mercedes med en kvinnlig förare. Tyvärr är det däremot ingen som kommer ihåg mer än delar av bilnumret. Poliserna söker självklart, men inte tillräckligt snabbt enligt Justine. Helst hade hon velat söka upp varenda människa med en liknande bil, men det är självklart inte möjligt.

Två saker gör läsningen extra hemsk för mig. Dels har jag själv en son som snart fyller tretton, men det värsta är kanske att jag känner igen mig i Justines ganska knäppa sätt att hantera sorgen. Nu skulle jag inte jaga runt och leta bilförare i någon slags privatspaning, men jag känner igen hennes sätt att stänga världen ute och försöka isolera sig från de som hon egentligen behöver mest. Sorg kan göra de märkligaste saker med en och Justines sorg är så tydligt beskriven att det gör ont att läsa. Som citatet jag valde till En smakebit på en søndag om hur Justine sitter ensam i lägenheten med Malcolms marsvin i knät och ser alla spår av honom runt sig. Hon funderar över hur hon ska kunna leva vidare utan Malcolm och vad hon ska svara om någon frågar hur många barn hon har.

Mocka är en helt fantastisk bok med ett språk som lyfter innehållet. Jag tyckte om även Sarahs nyckel, men det här är något helt annat och för mig mycket starkare och mycket bättre. En fullträff helt enkelt, men också ett rejält knytnävsslag i magen.

Kiffe kiffe imorgon

Paris är inte bara rosenskimmer och romantik, vilket blir ytterst tydligt under läsningen av Kiffe kiffe imorgon, Faïza Guènes debut från 2006. Berättelsen om Doria, som bor i en förort till Paris tillsammans med sin mamma är långt ifrån nattsvart, men den ger en annan bild av den franska huvudstaden än turisterna ser.

Dorias pappa har lämnat dem och bor nu i hemlandet Marocko med en ny och mycket yngre fru. Med henne har han äntligen fått sin efterlängtade son. Att han redan har en dotter verkar vara totalt oviktigt. Dorias mamma gör sitt bästa för att försörja sin dotter ensam, men jobbet som städerska på ett Formule 1 är slitsamt. De får regelbundet besök från socialtjänsten och visst får de hjälp, men också en del nedlåtande kommentarer.

Dorias liv är koncentrerat till förorten och det Paris som brukar synas i medier är inte hennes. Extra tydligt blir det då hon och mamman tar sig in till centrala Paris och vi förstår att det är första gången modern ser Eiffeltornet. Så nära, men ändå så långt borta liksom så mycket av världens ljusa sidor är för Doria och hennes mamma. Doria drömmer om nya kläder och

Guène skriver rappt och smattrande med ett språk som är rejält kryddat med mindre vackra ord. Kiffe kiffe imorgon är en annorlunda och personlig tonårsskildring skriven av en då mycket ung författare. Det politiska budskapet finns som en underliggande tråd, men trycks aldrig i ansiktet på läsaren. Guène får fram sitt budskap ändå.  Jag blir sugen på att läsa mer av författaren. Kanske senaste boken En riktig man gråter inte, som utkom 2015 och utspelar sig efter 9/11 i Nice, för att sedan förflytta sig till Paris några år senare.

Sammanfattning av min franska februari

Det blev en något spretig fransk februari, med flera böcker på franska av författare från andra länder än just Frankrike. En fransk februari rent språkligt alltså, men inte rent geografiskt.

Det vi inte visste var lycka, Agnès Ledig och Allt vi såg var lycka av Grégoire Delacourt är dock skrivna av författare födda och uppvuxna i Frankrike. Den senare utspelar sig visserligen delvis i Mexico. Jag har också läst Kiffe kiffe imorgon av Faïza Guéne om 15-åriga Doria, bosatt i en förort till Paris, som ligger en hel värld ifrån Eiffeltornet.

Geneviève Lefebvre är kanadensiska, men hennes bok Alla gånger jag inte dog utspelar sig i Belgiens huvudstad Bryssel, där rädslan för terrordåd påverkar vardagen.

Månadens bästa franskspråkiga var Litet land av Gaël Faye. Faye är född i Burundi och boken utspelar sig där 1993-1994 när en stor konflikt mellan tutsier och hutuer blossade upp efter landets första demokratiska val. En riktigt, riktigt bra bok som ni får läsa mer om 12/3 när den har recensionsdag.

Och så de halvlästa: Torkans år av Roland Buti (Schweiz) och Den som är värd att bli älskad av Abdellah Taïa (Marocko). Två böcker som förhoppningsvis blir utlästa inom kort.

Har du läst något franskt i februari?

Allt vi såg var lycka

Allt vi såg var lycka är den fjärde boken jag läser av den franske författaren Grégoire Delacourt och här tar han oss verkligen med till den totala botten i en bok fylld av svärta. Vi får träffa en på ytan ganska vanlig familj, där pappan Antoine arbetar på försäkringsbolag. Hans uppgift är att bestämma vilken ersättning som ska betalas ut i olika fall, vilket innefattar att värdera olyckor och tragedier, men också att avslöja fuskare. Första delen i boken består av kapitel som fått namn efter olika pengasummor som haft betydelse i hans liv. Vissa kommer från hans barndom, som de 5 franc som hans far tog betalt för krämer han blandad ihop på apoteket där han arbetade, medan andra fick betydelse långt senare, som de 27 franc han betalde för ölen efter att han just fått veta att fadern drabbats av cancer. Delacourt hoppar i tiden, men lyckas ändå berätta saker i precis rätt ordning. Det är för sonen León som Antoine berättar sina historier, men de handlar inte i första hans om deras familj, utan om familjen som Antoine växte upp i. En familj som börjar falla isär när en av Antoines systrar dör.

Antoines egna familj består av hustrun Nathalie, dottern Joséphine och sonen León. En på ytan lycklig familj, i alla fall om det är lyckan man vill fokusera på. Det som finns under ytan är Nathalies otrohet och Antoines tårar. Där finns också de trettiotvå tusen etthundrafemtio franc som helt förändrar hans liv. Inte konstigt då att även den familjen faller sönder. När den andra delen av boken börjar har Antoine flytt landet och något fruktansvärt har hänt. Nu får olika siffror representera de olika kapitlen och kanske är 112 det viktigaste. I tredje delen får vi veta vad som hände mellan den totala botten och Antoins flykt. Delacourt använder sig här av datum och det är någon annan än Antoine som berättar.

Grégoire Delacourt är skicklig på att beskriva människor och deras känslor. I Allt vi såg var lycka får vi veta nästan väl mycket om vad de tänker och vad de gör. Det är den svartaste av hans böcker, men ändå mycket läsvärd. Mitt i svärtan finns nämligen ljuset och ett hopp som aldrig slocknar.

 

Det vi inte visste var lycka

En något knackig inledning på min franska februari har det blivit, men en bok som väntat länge i hyllan har blivit läst, nämligen Det vi inte visste var lycka av Agnès Ledig. En bok som inledningsvis är som en klassisk, fransk film, där några udda karaktärer möts på ett oväntat sätt.

I stormarknadens kassa arbetar Julie. Arbetet är slitsamt och dåligt betalt, men hon har inget val. Hemma finns nämligen sonen Ludovic och han måste försörjas. En dag kommer Paul till kassan. En äldre man som just lämnats av sin fru sedan många år och nu måste handla själv. Det går sådär. Julie hjälper honom tillrätta och Paul bjuder på lunch som tack. Maktbalansen är ojämn. Han är rik och mycket äldre än den ensamstående, väldigt unga mamman som vänder på varje cent.

Att Paul sedan kommer på att det är en bra idé att bjuda med Julie och hennes son till huset i Bretagne och att hon följer med är lite märkligt, men i en fransk film hade det funkat utmärkt, vilket gör att det funkar i en bok också. Oväntade möten sker inte utan oväntade handlingar. Med på resan finns också Pauls son, vars fästmö ganska nyss tagit livet av sig och han tycker att faderns agerande är minst sagt märkligt.

Dagarna vid havet är fina och så här långt tycker jag väldigt mycket om Det vi inte visste var lycka. Andra delen av boken har jag svårare för, även om det till slut blir ett okej avslut av det hela. Trots detta tycker jag att Ledig skrivit en läsvärd bok, men jag hade kanske önskat att hon låtit handlingen ta en annan väg än den nu gjorde. Hur som helst är jag glad över att ha fått lära känna Julie, Ludovic, Paul och de andra. Det var fint trots allt.

Glädjen — en bok om att vara mor och dotter

I flera böcker har Justine Lévy skrivit om sig själv och sin familj. Visserligen har hon inte använt de korrekta namnen, men originalpersonerna finns där och kan utan några större svårigheter letas fram. Lévy är nämligen dotter till den franske filosofen och författaren Bernard Henri Lévy och fotomodellen Isabelle Doutreluigne. Hon är nu gift med skådespelaren Patrick Mille, men var tidigare gift med Raphaël Enthoven som lämnade henne för Clara Bruni, som senare lämnade honom för Nicolas Sarkozy. När jag berättade att jag nyss läst Justine Lévys senaste bok småskrattade min franske svåger lite och berättade om den sörja hon en gång var en del av. Nu är det passerat och även om jag googlat mig igenom läsningen av hennes tidigare böcker var den här av en annan sort. Fortfarande är den kände pappan och den numera döda mamman en stor del av handlingen, men störst fokus ligger på författaren själv och hennes relation till sina egna barn.

Senaste boken heter Glädjen och den innehåller både en del glädje över att livet faktiskt är helt okej, men också panik för den hysteriska glädje man förväntas känna som mamma. Louise, som huvudpersonen heter, känner sig ibland lite för instabil för att kunna vara en riktigt bra mamma och avundas sin man Pablo och när hon får veta att hon är gravid kommer paniken smygande. Hon tänker tillbaka på hur hennes egna föräldrar behandlade henne. Faderns stora kärlek, men också lika stora egoism och mammans missbruk. Det dyker också upp en rad styvmödrar och de tycker inte sällan att Louise är i vägen.

Glädjen är en ärlig och brutal bok. Många gånger så frispråkig att jag nästan blir orolig för Louise/Justine, men samtidigt är det viktiga saker hon skriver om. Det är inte okomplicerat att vara förälder och ens egen barndom har definitivt en påverkar både på det liv man lever och den föräldraroll man har. Att få barn är utan tvekan en glädje, men föräldraskapet väcker också så många andra känslor, inte minst rädsla och oro. Justine Lévy räds inga av dem i sin modiga beskrivning av sitt liv.

 

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: