Deckardecember

Favoritpartners i deckarvärlden

Det är snarare regel än undantag att böcker om poliser främst handlar om två, ganska ofta rätt omaka, personer som måste samarbete. Inte alltid poliser märk väl, men trots att böckerna handlar om ett helt team är det nästan alltid två som sticker ut. Här är mina favoritpar:

1. Ruth Galloway och Harry Nelson, skapade av Elly Griffiths, som egentligen inte är ett par rent yrkesmässigt, inte heller privat trots att de har varit det. De får ändå vara med på listan.

2. Fredrika Bergman och Alex Recht, skapade av Kristina Ohlsson. Ett par som jag verkligen hoppas att vi får återse.

3. Thomas Lynley och Barbara Havers, skapade av Elizabeth George. Ja, jag vet att jag tjatar om dem, men de måste med.

4. Lacey Flint och Mark Joesbury, skapade av Sharon Bolton och egentligen del av ett större team.

5. Carl Mørck och Hafez el-Assad, skapade av Jussi Adler-Olsen. Ett udda par, som jag bara träffat en gång, men gärna återser.

6. Carl Hell och Maria Gustavsson, skapade av Anna Lihammer och ett par jag hoppas få möta i många fler böcker.

Vilka är dina favoritdeckarpar?

 

Photo by Markus Winkler on Unsplash

Varför så bister Bosch?

th_196fed19a57c6bc2e3b62660cdf2abbd_AngelsFlightMMLarge

I januari 2000 inledde jag och blivande maken en långresa i Australien. Självklart hade jag tryckt ner så många böcker som möjligt i ryggsäcken, men ganska snart behövde jag fylla på. En av de roligaste sakerna med den resan och många andra resor, var inte bara att vi upplevde en massa nya saker, utan att vi faktiskt hann läsa samma böcker. En av de första böckerna vi läste under just den här resan var Angels flight av Michael Connolly. Det var mitt första, men långt ifrån mitt sista, möte med Hieronymus Bosch, en synnerligen stereotyp kommissarie vid första anblick, som jag snart lärde mig älska. Det var den sjätte boken i serien och vi införskaffade raskt tidigare delar.

Liksom med Lynley har jag de senaste åren tappat kontakten med Bosch, vilket stärker min teori om att en deckarserie inte kan hålla i mer än tio böcker, om än så länge. Fjärde boken har också en tendens att bli den första som går på tomgång och så är fallet också i serien om Bosch, som i Den sista prärievargen är mer än lovligt nedsupen och letar efter sin mors mördare. Inte dålig, men inte heller jättebra. Ibland blir Bosch lite för eländig och de är då jag övergivit honom. Kanske är det därför jag tappat bort honom. Buffliga poliser har en tendens att bli för buffliga och då bli stereotyper snarare än komplexa karaktärer. Många gånger har dock Bosch visat sig mer komplex än man kan tro och det är då jag tycker lite extra om honom. Ibland önskar jag dock att Michael Connelly vore lite snällare mot sin stukade hjälte.

Bästa boken i serien? Utan tvekan A darkness more than night, där Connelly sammanför Harry Bosch med en annan av sina huvudpersoner Terry McCaleb och dessutom blandar in Hieronymus Boschs namne, den sedan länge döde nederländske konstnären. Senaste boken jag läste om Bosch var The Overlook från 2009, så jag har verkligen  övergett min bittre polisen. Inte för evigt tänker jag, men jag hoppas faktiskt att Connelly unnar honom att bli i alla fall lite lycklig. Det hade varit skönt.

 

Alltid Lynley, eller nästan alltid …

13048543_O_1

Elizabeth George var egentligen den första deckarförfattare jag verkligen gillade. Jag hade försökt läsa någon Agatha Christie tidigare, men annars var deckargenren inte något jag lockades speciellt av. Så blev det sommar, jag hade just slutat högstadiet och jag var uttråkad. I mormors bokhylla fanns ett gäng böcker av Elizabeth George och jag började läsa. Först Pappas lilla flicka, som jag slukade och direkt längtade efter att få läsa mer om Lynly och Havers. Fortfarande tycker jag att det är en av hennes bästa böcker, eller var då i alla fall. Därefter läste jag snabbt Gamla synder och Till minnet av Edward. Sedan var det bara att börja vänta och fram till What came before he shot her slängde jag mig över varje ny bok om Lynley och Havers så fort den kom ut på engelska.

Att Elizabeth George valde att ta dö på Lynleys fru Helen, i With no one as witness, tappade jag helt mitt engagemang i serien och det tog ett bra tag innan jag fortsatte läsa om Lynley. Faktiskt har jag helt hoppat över What came before he shot her och tänker inte läsa den heller. Däremot har jag läst boken efter, Stråk av rött, som hade hunnit komma på svenska och den var riktigt bra. Jag tyckte dock inte alls om Denna dödens kropp, som var minst 100 sidor för lång och sedan dess har jag faktiskt inte återsett Lynley och Havers, trots att två böcker, En lögn att lita på och En ond lite handling, del 17 och 18 i serien har kommit ut på svenska. Kanske är det dock dags att återse mina gamla favoriter igen, de är ändå riktigt trevliga.

Lacey Flint och floden

bolton_en_mork_och_forvriden_flod_omslag_inb

En mörk och förvriden flod är Sharon Boltons fjärde bok om Lacey Flint, numera flodpolis. Hon bor på en husbåt på Themsen och börjar varje dag med en simtur, en farlig sådan, ty vår kära Lacey kan inte undvika fara. Under en sådan tur simmar hon på ett kvinnolik invirat i tyg. En historia om unga kvinnor som luras till Storbritannien med löften om en ljus framtid rullas upp och självklart kan Flint inte hålla sig från utredningen. Självklart är det också så att någon försöker skrämma henne genom att lämna leksaksbåtar och läskiga krabbor på hennes båt. Någon gång är den hemliga gästen kärleken Mark Josebury, som arbetar under täckmantel, men ständigt håller ett öga på henne, men det är inte han som vill skrämmas. Istället verkar någon annan ha Flint under uppsikt, någon som på samma gång vill få henne att hitta de döda kvinnorna (för ja, de är flera) och skrämma bort henne från fallet.

Det är en spännande historia vi bjuds på, med många olika trådar. Flera gånger svänger fallet och överraskningarna gör läsningen extra spännande. Kanske är En mörk och förvriden flod inte Boltons bästa, men det är ändå en deckare som är bättre än de flesta.

Sharon Bolton är en av mina ganska nya favoritförfattare när det kommer till deckare. Lite irriterad kan jag bli på att hon låter sin hjältinna utsättas för så många och stora risker, men hennes böcker är alltid väldigt spännande och välskrivna. Personerna är lätta att ta till sig och engagera sig, trots att de är ganska skruvade. Det finns mycket mer jag vill veta om huvudpersonerna och jag är glad att Bolton låter Dana Tulloch få en större roll  den här boken. Snart tycker jag också att det är dags att låta Flint och Josebury få till det på rktigt. Deras olycka börjar störa mig lite. Det finns inget som säger att någon av dem behöver bli mer normal eller mindre neurotisk, för att de råkar vara ett par.

I april kommer Sharon Boltons nästa bok Little black lies, men det verkar vara en fristående bok, inte en i serien om Lacey Flint. I vilket fall kommer jag definitivt att läsa.

 

 

Deckardecember

Jag insåg när jag tittade i min läslista för 2014 att jag läst otroligt få deckare 2014. Vad passar då bättre än att köra en riktig deckardecember. Ingen regelrätt adventskalender mind you, men fokus på spänning och ett hopp om att hinna läsa extra många deckare. Lotta Olsson ger en del tips här och Deckarakademin har valt ut följande nominerade. Några av dessa böcker kanske slinker förbi den gigantiska läshögen och jag kommer också att tipsa om gamla favoriter.

Den 1 december kör vi, häng gärna på om du vill.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: