Kultur på jobbet

Sex roller söker en författare

På tisdagar är jag egentligen ledig, men när två av våra klasser skulle till Backa Teater och det fanns biljett även till mig rullade jag in till stan. Extra kul var det att få se Sex roller söker en författare med en före detta elev på scenen. Pjäsen i fråga är skriven av nobelpristagaren Luigi Pirandello och hade urpremiär 1921. Nu exakt 100 år senare känns den definitivt aktuell.

På en teater repeterar några skådespelare Hamlet. Regissören är bekymrad då de tidigare repetitionerna gått sådär och hennes regiassistent försöker lugna henne. Det är också han, briljant gestaltad av David Bengtsson, som får hålla ordning på alla tider och spela de roller som saknar skådespelare. När den tänkta Ofelia inte dyker upp blir det ännu svårare att repetera. Hjälten, som Rasmus Lindgren spelar, måste ju vara Hamlet, men nu säger regissören att han även är antagonist. Ofelias antagonist. Försöken att förändra och modernisera faller platt. Ja, det mesta går faktiskt fel.

Så öppnas dörren som varit trasig och in träder inte regiassistenten som Hamlets pappas vålnad, vilket är meningen, utan ett medelålders par med fyra barn. Det yngsta sovande i en vagn. Det äldsta en redan vuxen man (Andreas Ferrada-Noli) som är besviken på sina föräldrar som inte funnits där för honom under uppväxten. Regissören och skådespelarna vill självklart  veta vad de gör där. De presenterar sig som roller och de bär på ett drama. Nu vill de berätta sin historia och söker en författare som kan skriva ner den.

Sex roller söker en författare är en riktigt bra pjäs och skådespelarna är genomgående bra. Sedan tidigare är Adel Darwish en favorit som vanligt är Gunilla Johansson Gyllenspetz lysande, liksom tidigare nämnda Rasmus Lindgren. Jag tror däremot inte att jag sett Anna Harling innan, men hon var riktigt bra som regissören som försöker få ordning på alla skådespelare och de sex rollerna. Jag gillade hur scenrummet utnyttjades (även om det från vissa platser måste ha varit svårt att följa handlingen) och hur humor blandades med allvar. Pjäsen kallas ett “metadrama” och visst är det så. Funderingar kring gestaltande, skådespeleri och verklighet är intressanta och inte sällan fyndiga. Vems historia berättas egentligen när någons liv blir pjäs, film eller tv-serie? Den äldre dottern, spelad av Emelie Strömberg, vill inte gärna få sin berättelse tolkad av någon annan. Hon vill berätta den som det var, inte så som skådespelare eller regissör tolkat det hela. Mötet mellan skådespelarna och rollerna är inte direkt friktionsfritt.

Vem är egentligen huvudpersonen i det drama rollerna delar med sig av? Kvinnan (Annika Nordin) som är mamma till de fyra barnen, eller mannen (Mikael Odhag) som är pappa till det äldsta barnet? När regissören bestämmer att det är dottern blir hennes styvpappa i det närmaste förnärmad. Kanske också skådespelaren som vill ha hans roll. Eller är det sonen, han som inte säger någonting och som utan ord gestaltas av vår elev Julia Toll? Han som finns med på scenen, men som ingen riktigt lägger märke till. Där väljer inte rollerna och kanske inte heller regissören, utan vi som tittar. Den “riktiga” regissören heter Oskar Thunberg och han påpekar att Sex roller söker författare landar väl i vår samtid där “makten över berättelsen betyder makt över människors liv”.

Har du möjlighet att ta dig till Backa Teater och se Luigi Pirandellos klassiska pjäs, som tidigare satts upp av bland andra Ingemar Bergman, tycker jag att du ska göra det. Trots extremt obekväma stolar var det nämligen en riktigt fin teaterupplevelse och det tyckte även våra elever. De levde sig in i föreställningen och fick gott betyg av skådespelarna efteråt.

 

Foto: Ola Kjelbye

Dark Water — ett sällsamt dansäventyr

Att få uppleva kultur på jobbet är verkligen en stor förmån jag har. Igår såg kollegor och elever Riksteaterns föreställning Dark Water som gästade skolan. En suggestiv dansföreställning koreograferad av Fredrik Quiñones med musik av musikproducenten Christoffer Berg. De tre dansarna på scenen var helt fantastiska och bidrog till en unik upplevelse.

Fredrik Quiñones säger sig vilja “förena en kamp för frigörelse med känslornas poesi och sprängkraft” och ja, det är både lite flummigt och oprecist, men mycket handlar om att uppleva snarare än att förstå. Scenografin, som på samma gång är enkel och effektfull, för tankarna till just vågor och vatten, men vad som egentligen händer på scenen handlar om betraktarens tolkningar. En jättemärklig och otroligt cool upplevelse som är svår att beskriva. Jag måste erkänna att det fanns en liten oro hos oss lärare inför hur eleverna skulle ta emot föreställningen, då 50 minuters dans inte är vad de är vana vid. Mottagandet var dock över förväntan och applåderna varma och långa.

I en intervju på Go’kväll 5 oktober berättar Quiñones om föreställningen som han menar är “en föreställning om livet” med fokus på olika känslor och situationer utifrån ett “könlöst tänk”. Han triggas av att utforska gränserna för det maskulina och det feminina och gör det via dans. Dark Water började i en massa ord som kombinerades med en mood-board med bilder. Bland orden fanns “dark water” och han tänker sig en person stående på en öde ö som blickar ut över havet och känner rädsla inför det främmande. Det är viktigt för honom att föreställningen väcker känslor, men mindre viktigt vad de känner.

Dansarna Brittanie Brown, Daniel Staaf och Yonas Pérou imponerar stort. Kanske speciellt Yonas Pérou, vars kroppskontroll är något utöver det vanliga. Även de andra två var otroligt skickliga och de var alla tre så samspelta att de ibland kändes som tre kroppar som blev en. Nu ska hela Sverige från norr till söder få uppleva den här dansföreställningen och det känns stort att jag och mina elever tillhört publiken. Jag kan verkligen inte säga att jag förstod allt, men känslor och tankar väcktes helt klart. Får du chansen att se Dark Water ska du definitivt ta den.

 

Fotograf: José Figueroa

Häxa, helgon, religiös fanatiker

Idag var jag på lärarvisningen av Jeanne d’Arc på Backa Teater, en uppsättning som egentligen har premiär först på fredag. Inte bara premiär förresten, utan urpremiär.

Scenografin var verkligen imponerande. Vi följer med till fängelset och till rättegången. Där finns Jeanne d’Arc i två skepnader. Den fängslade kvinnan och den fria flickan. Den som är nu och den som var. Att låta huvudpersonen spelas av två, Anna Harling och Emelie Strömberg, är ett mycket intressant grepp.

Flera skådespelare har dessutom flera roller och förflyttar sig smidigt mellan dem. Över huvud taget utnyttjas scenrummet och kostymerna väldigt effektivt för att bilda en helhet som imponerar.

Ove Wolf, Kjell Wilhelmsen och Johan Stavring gestaltar den trio som ska döma Jeanne d’Arc. De får representera de många män som dömde henne till döden som kättare. Själv menade hon att hon hörde Guds röst och att han sa till henne att slåss mot engelsmännen. Hon dödar för sin övertygelse och dör sedan själv för den.

Jag tycker mycket om Nemanja Stojanovic som den osäkra munken, som vaktar Jeanne d’Arc och inte riktigt vet hur han ska agera eller vad han ska tycka om henne. Även Ramtin Parvaneh imponerar. När han är på scenen händer det alltid något.

I våras när mina treor arbetade med projektet Women var det flera som valde att läsa och skriva om just Jeanne d’Arc och i lärarhandledningen till föreställningen står just om hur bilden av Jeanne d’Arc tagits i anspråk av såväl höger som vänster, som en symbol för staten eller som frihetskämpe. Hennes handlingar har gjort henne till hjälte och helgon, men också till religiös fanatiker och häxa. Hon ses som en mäktig krigare, som en frihetskämpe och som en feministisk ikon, men också som en galning. Flera av övningarna som föreslås att göras med elever i anslutning till föreställningen handlar om just historieskrivning och vem som egentligen bestämmer hur vi ser på historien. Självklart har det betydelse varifrån vi kommer och vilken sanning vi fått lära oss.

Backa Teaters uppsättning av Jeanne d’Arc är något av det snyggaste jag sett. Scenen, ljuset, röken och lukterna ger en känsla av att befinna sig precis bredvid huvudpersonen i fängelset. Avslutningen av första akten är mäktig och andra aktens inledning riktigt rolig. Däremot är tempot ibland lite långsamt, vilket kan ha att göra med att det återstår viss repetition, men jag är rädd att för unga elever kan uppfatta föreställningen som svår. Slutet, där tid och perspektiv går in i varandra är till exempel ganska krävande, men jag gillar det skarpt.

Lärarhandledningen till föreställningen är dessutom mycket genomtänkt och väcker många tankar kring tro och övertygelse. Det är däremot ingen pjäs att bara gå och se “för skoj skull” med elever, utan den kräver en del av lärarna. Om föreställningen för- och efterarbetas ordentligt kan den ingå i en mycket intressant undervisningskontext.

 

Foto: Ola Kjelbye

Johannes Anyuru tog våra elever med storm

Att arbeta på en gymnasieskola innebär vissa fördelar. Idag fick jag till exempel lyssna på ett fantastiskt författarsamtal med Johannes Anyuru, som efter en lite trevande start tog eleverna med storm. Riktigt bra blir det när Anyuru egentligen är färdig med det planerade och börjar besvara frågor. En elev vill veta mer om honom och hans liv och då slappnar han av.

Johannes Anyuru inledde med att tala om språk, poesi och om Allen Ginsberg, som blev hans första litterära idol. Ett citat han fastnade för var (med reservation för felhörning) “allt vårt språk är ärrat av krigen” (kan det vara ur Howl? Jag lyckas inte hitta någon svensk översättning.)

Anyuru började skriva i tonåren, men vågade inte berätta det för någon. Hiphopen blev ett sätt för honom att kanalisera sina ord, men sedan tog poesin över. Han rappade, sedan blev poesin det stora. Poesin som var mer sann än musiken. Han kunde skriva om andra saker än i hiphopen och upptäcka alla de världar som finns i böcker. Något som var skönt var också att slippa rimma och att kunna vara mer fri i sina ämnesval. Han lärde sig att se det osynliga i poesin. Att läsa mellan raderna. Ett sätt att hitta mening med allt som händer i världen och i hans egna liv. Poesin talade till honom, som alla texter kan tala till en. Det kan handla om dikter, men också om låttexter eller längre texter.

Jag påminner mig själv om att tala med mina elever om vilka texter om talar till dem. Mitt mål i år är att se mina elever som läsare. Att utgå ifrån att de läser och därför inleda samtal om läsning ofta. Då passar en fråga om texter som berör alldeles utmärkt.

Poesin fanns i bakgrunden, men Johannes Anyuru skulle bli civilingenjör, för det skulle man bli hemma hos honom om man hade bra betyg och det hade han. Båda hans bröder är civilingenjörer, men det var inte Anyurus väg. Han flyttade visserligen till Norrköping efter studenten och han började studera till civilingenjör, men trivdes inte riktigt med det. Ska det här bli mitt jobb?, frågade han sig en dag och svaret var nej. Han ville något annat. Det var han som skulle leva sitt liv, inte hans pappa. Trots att han kände press att “bli någonting” och det var svårt att samla mod och våga berätta för sina föräldrar att deras son inte ska bli civilingenjör utan poet. Anyuru började arbeta inom vården och på fritiden skrev han poesi. Han behövde inte bli rik, men han behövde skriva. Sedan fick han en möjlighet att faktiskt kunna skriva mer.

Restaurang Prinsen i Stockholm delade nämligen ut priset Guldprinsen till unga författare under några år och Anyuru fick det 2003. Då tog han semester från vårdjobbet och den har fortsatt sedan dess. Han vågade följa sin dröm och sin passion. Inte bli det som föräldrar säger att man ska bli, som samhället säger att man ska bli. Lycka får man bara om man följer sitt hjärta, säger han, inte genom att följa de regler som samhället satt upp. Ett annat hinder är självklart att orka skriva vidare om man blir refuserad. Anyuru hade turen, eller skickligheten att bli publicerad vid första försöket.

Debuten var fantastiska Det är bara gudarna som är nya, som jag läste tidigare i år. Där placerade sin förort och sina vänner i Iliaden och skapade en ny värld. Han slapp rimma och han slapp skriva utifrån idén eller myten om hiphop och vem man ska vara om man skriver sådan musik. Samtidigt säger han, är hiphopen ett sätt för fattiga och utsatta grupper att nå ut.

Hans bästa kompis dog strax efter att Anyuru debuterat. Han försökte förstå sin sorg med hjälp av poesin. Det blev Omega, min kanske största favorit av de böcker jag läst av Anyuru. Men att skriva räckte ändå inte för att förklara sorgen. Hans far hade blivit muslim när Anyuru var tio. Koranen, som varit en vikt att använda i träningen, blev nu en bok som gav svar på fler frågor. Religion eller filosofi kan ge svar om vad som är meningen med tillvaron, säger han och frågar eleverna “Varifrån får ni era svar?” (ännu en fråga att återkomma till) Sökandet efter svar ledde honom till islam via Spanien och det sökandet skrev han om i boken Skulle jag dö under andra himlar. Den var inte så bra, säger han och berättar att hans drivkraft troligen var fel. Han ville skriva boken för att den förhoppningsvis skulle översättas och flickan som krossat hans hjärta skulle läsa den och sedan vilja ha honom tillbaka. Tydligen fick hon tag på boken och läste den med hjälp av Google Translate. Men, hon kom försent. Han hade precis kommit över henne och ville inte ha kontakt med henne. Ödet.

“Språket är ärrat av krig”, citatet från Ginsberg återkommer. När Anyuru säger att han är muslim vet han vilka bilder som kommer upp i människors huvuden. Länge undvek han att tala om sin religion och skrev inte heller om det. 2014 attackerades Charlie Hebdo och de som gjorde det sade sig göra det i islams namn. Den religion som betyder något helt annat för Anyuru. Han bestämde sig för att skriva om något som tidigare varit omöjligt att skriva om. Boken blev De kommer att drunkna i sina mödrars tårar, en bok jag läste ganska nyss och gillade, men som blev mer begriplig och ännu bättre efter att jag hört Anyuru tala om den. Det är starkare när en författare berättar om sin bok än när en svensklärare gör det, hoppas jag, eller kanske borde jag hoppas att det inte är så. Anyuru berättar så mycket tydligare än vad jag har gjort. Självklart har jag försökt för att förbereda mina elever för besöket, men jag är inte författaren och har inte alla svar.

Han läser om författarens första möte med terroristen (jag valde istället att läsa inledningen). Kvinnan som sitter inspärrad på en rättspsykiatrisk anstalt. Hon som försökte stoppa det terrordåd hon var en del av och nu vill berätta sin historia. Varför gråter hon? Hon som är en terrorist som skadat andra i författarens religions namn. Har hon rätt till någon sympati? Har hon rätt att förklara sig?

I framtiden har fascisterna tagit över makten. Terroristen berättar om den framtiden som hon säger sig komma ifrån. Hon berättar om hur det är att leva i ett totalitärt samhälle, där muslimer och andra landsförrädare placerats i förvar i en förort. Varför är framtiden med?, undrar en person i publiken och så gjorde även Anyurus förläggare första gången hen fick läsa manuset. Det är med för att visa hur IS vill att vi ska se på muslimer och likheterna med nazisters syn på hur ett samhälle ska se ut är många, säger Anyuru. Förtrycket ska öka och för IS betyder det att fler kommer att delta i deras kamp. Den framtid Anyuru beskriver är den framtid som IS vill ha.

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar är en bok full av hemligheter och tolkningsmöjligheter, berättar Anyuru. Han har svar, men alla vill han inte ge. Förklaringen till tidsresor förklaras av nattfjärilen, men den förklaringen finns inte med i boken. Sanning går att få mot 500 kronor på ett bankkonto säger Anyuru, men skämtar självklart. Poängen är att han vet mer än vad som står i boken och det är också något att samtala om med eleverna när vi ses nästa gång.

Egentligen var det treorna som fick äran att lyssna till Johannes Anyuru, men jag smög med en av eleverna från ettan, som jag tidigare undervisat på språkintroduktion. Han var helt lyrisk efteråt och jag peppade honom att våga gå fram och hälsa på författaren. Så fint och så starkt när någon får en förebild som liknar en själv. En författare som också är muslim och som visar att det går att vara annorlunda och ändå höra till. Jag är också glad att mina andra elever får ett annat språk att tala om det okända med. Ett som inte är ärrat av kriget. Som inte bara beskriver muslimer som hotfulla terrorister och som inte heller beskriver författare som distanserade vuxna som talar till någon annan. Johannes Anyuru talade direkt till dem och han visade att även författare kan var förebilder. Han tog våra elever med storm om än kanske inte en storm från paradiset om Borås inte kan kallas just så.

Foto: Khim Efraimsson

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: