Kulturminnen

Ett kulturminne: Stolen Children

Kultur / Av / 17 december, 2019

Stolen children of the resistance army var (är?) en utställning med bilder av Marcus Bleasdalen av barn som kidnappats för att bli barnsoldater i LRA The Lord’s Resistance Army. Ledaren Joseph Kony verkade först i norra Uganda och målet var att avsätta regeringen. Nu finns armén främst i Demokratiska republiken Kongo, Sydsudan och Centralafrikanska republiken.

Utställningen visades på Fotografiska under våren 2012 och jag var där ensam. Mitt i var jag tvungen att gå iväg, sätta mig på en undanskymd bänk och gråta en skvätt. Bilderna på barnen med de döda ögonen påverkade mig otroligt mycket. Bilderna var så otroligt vackra och minst lika obehagliga. Bara tanken på hur många barn i världen som berövas sin barndom av olika anledningar gör mig gråtfärdig. Att det finns så många människor som på allvar tycker att barn som tvingas på flykt har mindre rätt till ett liv i fred och frihet än vi som råkar vara födda här har är för mig ofattbart.

Nu var det ett tag sedan jag var på Fotografiska senast och suget börjar komma. En bra fotoutställning är något jag tycker mycket om. Stolen children of the resistance army  var en sådan.

Ett kulturminne: This Life

TV / Av / 2 kommentarer / 25 juli, 2020

Det finns få tv-serier som påverkat mig lika mycket som den brittiska serien This Life som sändes i två säsonger 1996 och 1997. En serie som verkligen ÄR 90-talet med allt vad det innebar. På svenska fick den titeln Livet kan börja.

Serien handlar om ett gäng vänner runt 25 som delar en lägenhet i London. Flera av dem har läst på universitetet ihop och de arbetar nu som jurister. Det är den hyfsat överlägsne Miles som har lägenheten tillsammans med Milly, en mycket ambitiös jurist och hennes inte riktigt ambitiösa pojkvän Egg. De behöver två ytterligare hyresgäster och in flyttar Anna, som haft en kort fling med Miles, men också är en god vän till Milly, samt Warren, som arbetar tillsammans med Egg.

Det som var så speciellt med This Life är att den tog upp saker som sällan talats om tidigare. Warrens kamp för att komma ut som homosexuell var en sådan. Det var också en ovanligt frispråkig och ärlig serie med karaktärer som tilläts vara komplexa och dessutom inte alltid lätta att tycka om.  Serien beskrivs som “the TV-drama that defined Nineties Britain” och musiken i den symboliserar verkligen mitt nittiotal. Soundtracket, som innehöll bland annat Blur, Oasis, Portishead, och Supergrass, sattes samman av Ricky Gervais, som var och är gift med seriens producent Jane Fallon.  Hon producerade också den fantastiska serien Teachers, som de första säsongerna när Andrew Lincoln och Raquel Cassidy spelade huvudrollerna, var perfekt (om än ibland skrämmande) för denna då blivande lärare. Som om det inte vore nog är Fallon också en briljant författare.

Tyvärr blev det bara två säsonger av This Life, men tv-filmen This Life +10 lät oss återse de fem huvudkaraktärerna och avslöjade då mer om deras liv. Ett spännande drag som gärna hade fått användas på fler serier. Då gäller det förvisso att originalskådespelarna hänger på och det gjorde de den här gången. Flera av skådespelarna är numera välkända, som Andrew Lincoln som var olyckligt kär i Love Actually och därefter har bekämpat zombies i The Walking Dead, Jack Davenport var till exempel med i fantastiska Coupling och Pirates of the Caribbean och Jason Hughes har synts i bland annat Morden i Midsumer och Marcella.

 

Ett kulturminne: Good Will Huntings soundtrack

Musik / Av / 17 december, 2019

Filmen Good Will Hunting var bra. Jag älskade och älskar fortfarande Minnie Driver som Skylar och ville så gärna att hon skulle kunna vända den minst sagt känslomässigt begränsade Will. Jag tyckte om Robin Williams som psykologen Sean och blir ledsen när jag tänker på att han inte finns längre. Sedan fnissar jag fortfarande över kampen om framsätet i bilen som vännerna kör omkring i. En bra film helt enkelt.

Även om jag älskar filmen är det filmmusiken som detta inlägg ska handla om. Jag blev helt fascinerad av den softa och känslofyllda musik som spelades i filmen och tyckte att den verkligen förstärkte filmupplevelsen. Efter filmen ville jag dela med mig av upplevelsen till den blivande maken, men han var helt nollställd. Visst tyckte han om filmen, men någon musik hade han inte lagt märke till. Själv hade jag fått en ny idol.

Så fort jag fick tillfälle tog jag mig till Bengans för att leta upp soundtracket och fick då veta att sångaren som bidragit med den fantastiska musiken var Elliott Smith. Fortfarande älskar jag Between the bars, Miss Misery, Say yes och andra vackra låtar han skrivit. Jag var inte ensam och Smith fick sitt stora genombrott då låten Miss Misery nominerades till en Oscar för bästa originalsång.

Good Will Hunting nominerades till en rad Oscars, bland annat Matt Damon för bästa manliga huvudroll, Minnie Driver för bästa kvinnliga biroll och Gus van Sant för bästa regi. De som vann var Robin Williams för bästa manliga biroll (mycket välförtjänt) och Matt Damon och Ben Affleck för bästa originalmanus.

Smith dog 2003, endast 34 år gammal och låtarna blev därför alldeles för få. Depressioner och droger var tyvärr en stor del av hans liv och det är oklart om de knivhugg som dödade honom var mord eller självmord. Musiken lever i alla fall vidare och texten till Between the bars är en av de finaste jag vet. Speciellt de här raderna:

People you’ve been before that you
Don’t want around anymore
That push and shove and won’t bend to your will
I’ll keep them still

 

 

Ett kulturminne: Paul McCartney Scandinavium 1989

Musik / Av / 17 december, 2019

Sedan jag var liten har jag matats med musik från 60-talet av mina föräldrar. På den tiden var det inte tal om att barnen skulle bestämma musik i bilen. Det gjorde de vuxna. Visserligen kunde vi byta av med någon inläst saga (jag har ett svagt minne av Nicke Lilltroll) men annars var det 60-talet som gällde. När det gäller just The Beatles så har jag fortsatt lyssna på dem och tycker fortfarande att det är ett av de största och bästa band som någonsin funnits. För några år sedan gjorde jag en lista med mina favoriter bland deras låtar. Du hittar den här.

Men nu handlar det här kulturminnet inte om musik i bilen, utan om en av de mest minnesvärda konserterna jag varit på. Det var i september 1989 och jag hade just börjat gymnasiet. Helt ärligt var jag lagom otaggad på att gå på konsert med mina föräldrar, men jag följde med. Paul McCartney turnerade med nya skivan Flowers in the dirt, som förvisso är riktigt bra, men det var inte låtar från den som publiken väntade på. McCartney skulle nämligen sjunga Beatleslåtar och eftersom gruppen slutade turnera 1966 och därefter bara genomförde den berömda takkonserten i januari 1969, hade många av deras låtar aldrig framförsts live inför publik.

Nu fick vi höra en rad låtar som Paul McCartney framfört både med Wings och The Beatles. Mest minns jag publikens reaktioner när den första Beatleslåten spelades och alla flög upp på stolarna och skrek som vore det 1963 igen. Jag letade upp setlisten och insåg att det måste varit Got to get you into my life som fick igång dem.

Jag har sett Paul McCartney live en gång senare på Ullevi 2004, men även om det var bra var det inte lika magiskt. Ljudet var sådär och arenan för stor för att den riktiga stämningen skulle infinna sig.

Ett kulturminne: Håkan Hellström Ullevi 2014

Musik / Av / 25 juli, 2020

Trots att jag ganska sällan går på konsert finns det påfallande många konserter bland mina Kulturminnen. Konserten på Ullevi 2014 var inte första gången jag såg Håkan Hellström live. Jag har sett honom uppträda både med Broder Daniel och Honey is cool och med sitt kompband flera gånger, bland annat på Stora Teaterns tak.

Konserten på Ullevi var dock unik. Det var första gången han fyllde denna gigantiska arena och hans nästan barnsliga glädje var smittande. När konserten var över gick han längst fram på scenen och satte sig för att liksom supa in stämningen och pränta in den här kvällen i minnet för alltid.

Bra musik, härlig stämning och en fantastisk sommarkväll. Det är få saker som slår en konsert på Ullevi då. Faktiskt är den konsert vi såg också den konsert på arenan med flest besökare någonsin och det kändes. Redan som andra låt kom en av mina absoluta favoriter En vän med en bil, men bäst var nog faktiskt slutet av konserten när han spelade Valborg, Känn ingen sorg för mig Göteborg och Det kommer aldrig va över för mig i följd. Magiskt.

 

By Source, Fair use, https://en.wikipedia.org/w/index.php?curid=62823579

Ett kulturminne: Det andra könet

Boktankar / Av / 1 kommentar / 18 juli, 2019

Feminism var en icke-fråga för mig ganska länge. Solidaritet var en stor del i min uppfostran och jag peppades att kämpa hårt, tänka stort och ta plats. Det var först efter gymnasiet som jag insåg att jag definitivt var och är feminist. En symbol för denna insikt är Det andra könet av Simone de Beauvoir, som knockade mig redan i förordet. På ett sätt var läsningen ett brutalt uppvaknande, då det tog död på min kanske naiva tro att det räckte att jobba hårt för att nå sina mål, men den satte också ord på min frustration som ändå fanns där inte minst varje gång jag förminskades för att jag var ung och kvinna.

Under några år på universitetet fick jag tyvärr känna på det där förminskandet många gånger, både från lärare och kursare. Jag läste samtidigt allt jag kom över som gav mig teorier som beskrev verkligheten och argument om varför det är skit. Jag fann mig inte i att avfärdas som “lilla gumman” och har nog ofta tagit mer plats än vad andra tyckt varit okej. Det skiter jag i och konstaterar att en av de största fördelarna med att bli äldre faktiskt är friheten att oftare kunna vara sig själv.

Ett kulturminne: Depeche Mode Scandinavium 1990

Musik / Av / 11 juli, 2019

 

Det var den 5 oktober 1990 och jag fick äntligen se Depeche Mode live. Mina kanske största ungdomsidoler och konserten var magisk. Jag hade gärna sett dem två år tidigare när de körde sin turné med Music for the masses, men då var jag för ung och hade ändå ingen att gå med. Min två år äldre kusin var fortfarande lite för cool för att jag skulle våga fråga och jag var faktiskt bara 14 år.

1990 var det så ändå dags och det aktuella albumet var Violator, deras kanske bästa någonsin. Jag och klasskompisen som var där sjöng så högt vi kunde och skrek värre än 60-talets Beatlesfans. En av mina mest känslomässiga konsertupplevelser helt klart och bäst var kanske den akustiska versionen av World full of nothing, som passade min sinnesstämning perfekt och den otroligt vackra Waiting for the night to fall (klippet nedan från Barcelona 2009 är magiskt).

Jag har älskat Depeche Mode sedan 1984 när jag var tio år och för första gången hörde Some great reward. Fortfarande blir jag helt nostalgisk när jag hör den, men måste samtidigt erkänna att jag tappat bort mina idoler de senaste åren. Dags att bli nostalgisk och fylla kvoten med gamla favoriter.

Två konserter till har det blivit, 1993 och 2013, men den första är ändå den största.

Ett kulturminne: Hair i London

Musik / Av / 25 juli, 2020

Jag har sett musikalen Hair flera gånger och dessutom sett filmen både hemma och på Bio Roy med Sing-a-long. Egentligen en kulturupplevelse som borde få ett eget inlägg, men nu ska vi längre tillbaka i tiden. Första gången jag såg musikalen Hair var i London 1993 på the Old Vic och det är den versionen jag har på den CD som jag lyssnat sönder.

Uppsättningen i London 1993 var ingen jättesuccé, men jag älskade den. Det var Michael Bogdanov som regisserade, John Barrowman (från bland annat Torchwood) spelade Claude och Paul Hipp gjorde en fantastisk tolkning av Berger. Ett par nittiotalsstjärnor fanns på scenen också, nämligen Sinitta som sjöng poppiga låtar som Toy Boy av Stock-Aitken-Waterman och Felice Arena, som då spelade Marco Alessi i den australiska såpan Neighbours och nu är mer känd som barnboksförfattare och illustratör.

En fantastisk föreställning var det hur som helst och den avslutades med att publiken bjöds upp på scenen för att dansa. Magiskt!

 

Ett kulturminne: Det stora blå

Film / Av / 3 kommentarer / 5 juli, 2019

Jag hade sett Det stora blå innan på tv (eller dvd troligen) och tyckt om den, men när den förlängda versionen gick på Palladium, en av de stora, gamla biograferna i Göteborg passade jag och maken (som troligen inte var make då) att se den på bio. Jag minns fortfarande känslan. Det är en så otroligt vacker film och skådespelarna är fantastiska. Helt klart en filmupplevelse utöver det vanliga.

Tilläggas bör att djupt vatten skrämmer mig och att jag aldrig vågat dyka. Jag var rätt nära en gång på vår bröllopsresa i Mexico 2001 då en övervintrad pudelrockare från Kanada, tillika dykinstruktör, faktiskt fick mig att i alla fall tänka tanken. Men det är en helt annan historia …

Rädslan för djupt vatten påverkade mig dock när jag såg filmen, eftersom jag försökte hålla andan varje gång huvudpersonerna befann sig under ytan. Det var svårt. Speciellt när Jacques dyker under isen. En riktigt obehaglig scen.

Bäst i filmen är ändå Jean Reno om spelar den ganska otrevliga italienska fridykaren Enzo. Han var barndomsvän till Jacques och den som övertygar honom om att börja dyka professionellt. I filmens inledning möter vi dem som barn i en svartvit prolog och här har Luc Besson verkligen lyckats med att få barnen att likna sina vuxna jag.

Nu funderar jag främst på om våra tonåringar skulle uppskatta filmen. Vad tror ni?

 

Ett kulturminne: Momo eller kampen om tiden

Boktankar / Av / 25 juni, 2019

Under sommaren och kanske även framöver, tänkte jag bjuda på några kulturminnen. Främst blir det böcker, men också filmer, tv-serier, konserter, teater- och operaföreställningar. Många av de kulturella verk jag kommer att skriva om var det länge sedan jag läste eller såg och minnet av dem är mer som en känsla än en egentligen vetskap om varken handling eller kvalitet. Det handlar helt om vad jag kände just då jag var mitt i upplevelsen och kanske ännu mer känslan som stannat kvar inom mig många år senare.

Först ut är Momo eller kampen om tiden av Michael Ende. Jag läste boken flera gånger som barn, men ett tillfälle minns jag särskilt väl. Det var när vi hyrde en lägenhet i Budapest tidigt 80-tal med övertäckta möbler som om ingen egentligen skulle bo där. En rofylld, men ändå ganska läskig miljö. Lite rädd var jag dock för de grå herrarna som stal allas tid.

Momo eller kampen om tiden publicerades för första gången 1973 och kom ut på svenska 1979. Om jag läste den 1983 eller 1985 låter jag vara osagt, då vi var i Budapest två gånger. Troligen 1983, då jag läste den innan jag såg teateruppsättningen på Angereds Teater i Göteborg. På teaterns hemsida står att den sattes upp 1984 och jag minns att jag tyckte mycket om den. Mest gillade jag sköldpaddan som spelades av en pappa till en av mina fiolkompisar. Vad han hette har jag dock helt förträngt.

 

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: