Netflix

Virgin River — andra säsongen

När vi återvänder till Virgin River för en andra säsong har Mel lämnat det lilla samhället, eller kanske har hon framför allt lämnat Jack som väntar barn med sin före detta flickvän Charmaine. Men det hade ju inte blivit någon andra säsong om hon inte återvänt, så tursamt nog gör hon självklart det.

Efter en trevande start kommer den andra säsongen igång och när Mel och Jack inte längre är tillsammans får vi istället fokusera på andra kärlekspar. Charmigast är kanske Doc Mullins och Hope som hittat tillbaka till varandra och gör allt för att ingen i byn ska misstänka det.

Droghandeln utanför Virgin River pågår fortfarande och Jack blir indirekt inblandad dels genom att Brady är det, men också för att han försöker få en annan man att vittna för polisen. Preacher är ihop med Paige och hennes förflutna gör det svårt för henne att slappna av. Ricky blir kär för första gången och det utvecklas till en av de gulligaste historierna i den andra säsongen.

Om du frågat mig när det var två avsnitt kvar vad jag tyckte om säsong två hade jag svarat att den var okej, men inte mer. Sedan blev det åka av och sista avsnittet avslutades med några rejäla cliffhangers. Som tur är blir det en tredje säsong och jag hoppas att vi inte behöver vänta allt för länge på den. Jag gillar nämligen kombinationen av svärta och mys som Virgin River bjuder på även i denna omgång.

Nu verkar serien inte direkt följa böcker som Robyn Carr skrivit, mer än möjligen den första om Mel och andra delen om Preacher och Paige, men det finns hur som helst en rad nya karaktärer att plocka in bland dem vi redan känner. Varför inte Jack’s syster Brie som verkar finnas med i flera böcker.

The Letdown säsong 1 och 2

Älskar du Australien och Celeste Barber?* Har du eller någon i din närhet haft småbarn? Då är The Letdown något för dig, för även om Barber bara har en biroll är hon lysande och dessutom bara en av många bra kvinnoporträtt i serien. Jag har sett de två första säsongerna, vilket gör att spoilers kan förekomma, men jag försöker undvika dem så gott det går. Skumläsning rekommenderas dock för den som inte vill veta för mycket om serien. Till er säger jag bara, titta på The Letdown och återkom hit sedan och diskutera gärna i en kommentar.

I The Letdown får vi följa den nyblivna mamman Audrey (spelad av Alison Bell som också är en av seriens skapare) som verkligen inte vill bli en av alla mammor som bara är just mammor och glömmer allt annat i livet. Hon blir en del av en föräldragrupp som består av ett gäng mammor och en hemmapappa. Hon är gift med Jeffrey som helt plötsligt blir familjeförsörjare och som så många småbarnsföräldrar kämpar de hårt för att få äktenskapet att fungera. När Jeffrey får ett jobb på annan ort och tvingas veckopendla blir det inte direkt enklare.

I föräldragruppen finns bland annat supermamman Barbara (Celeste Barber) som officiellt verkligen älskar att vara hemmafru, men i verkligheten super i smyg, Martha som skaffat barn med hjälp av en spermadonator som vägrar hålla sig passiv, Sophie som är något av en troféfru och lägger all energi på sin perfekta fasad och så pappan Ruben, vars fru Ester fokuserar mest på karriären, vilket leder till att hon ständigt har dåligt samvete. I jämförelse med Working mums som också handlar om nyblivna mammor, men med ett lite annat perspektiv, är The Letdown mjukare, mer äkta och på många sätt bättre.

Jag tycker om att följa Audreys liv under de två säsonger som hittills gjorts av serien. Förhoppningsvis kommer det fler. Sista avsnittet i säsong två kan ses som ett slut, men också som en ny början. Klart är att jag gärna följer karaktärerna minst en säsong till.

 

* Har du ännu inte upptäckt komikern Celeste Barber så rekommenderar jag inte bara The Letdown, utan också hennes helt fantastiska parodier av orimliga reklambilder och reklamfilmer av kvinnor i de mest absurda situationer och positioner. Hon får mig att skratta tills jag gråter, för att strax därefter må rätt illa och svära över vår helt skeva värld. Missa inte.

Working mums är underhållande

Just nu tittar jag på Working mums på Netflix och har hittills sett hela första och halva andra säsongen. Totalt finns fyra säsonger och CBC, det kanadensiska tv-bolag som skapat serien har bekräftat att det blir en femte. Seriens skapare är Catherine Reitman, som också spelar en av huvudrollerna som karriärmamman Kate.

Working mums utspelar sig i Toronto och vi får följa några mammor i samma föräldragrupp som leds av den minst sagt överdrivet positiva och därmed ganska läskiga Val. Två av kvinnorna, Anne och Kate har varit vänner länge och nu har de blivit mammor samtidigt. Anne för andra gången och Kate för första. Båda fokuserar ganska mycket på sin karriär och framför allt Kate har svårt att se sig själv som hemmamamma. I gruppen finns också Frankie och hennes partner Giselle, Jenny, som försvinner lite under säsong två då det istället är hennes man Nathan som deltar i gruppens möten, samt den på ytan superperfekta unga mamman Alicia, som aldrig riktigt klickar med de andra.

Min favorit är nog Anne, som är den jag känner igen mig mest i, men jag gillar även Kate och Frankie. Det är tydligt att serien är gjord i Kanada och inte i USA, då den är mer frispråkig och rakt på sak än vad amerikanska serier brukar vara. Viktiga frågor tas upp på ett ganska osentimentalt sätt och jag gillar hur karaktärerna får lov att utvecklas. Något jag också uppskattar är att mammalivet definitivt inte glorifieras, men ändå inte målas upp som helt nattsvart. Livet är tufft ibland, men inte hela tiden och inte för alltid är budskapet. Jag kommer helt klart att titta vidare och förhoppningsvis håller Working mums hela vägen.

Let it snow på Netflix

Boken Let it snow består av tre löst sammansatta berättelser skrivna av Maureen Johnson, John Green och Lauren Myracle, men när jag nu sett Netflix filmatisering inser jag att den är väldigt löst baserat på de tre redan löst sammanfogade historierna. Jo, det finns ett tåg, en gris, några cheerleaders och en våffelrestaurang, men handlingen i filmen följer verkligen inte den (eller de) i boken. Betyder det att jag tycker att ni ska hoppa över att se Let it snow och läsa boken istället? Jo, egentligen, men samtidigt är filmatiseringen rätt trevlig. Jag gillar den lilla orten som berättelsen utspelar sig i, flera av karaktärerna är charmiga och snön är central. Tyvärr är det en kort film och karaktärerna är många, så något direkt djup bjuds vi inte på. Nu kanske jag å andra sidan har allt för höga förväntningar och eftersom jag definitivt inte tillhör målgruppen kanske jag ska lämna över till andra att avgöra om Let it snow är värd att lägga drygt 90 minuter på. Min svar blir nog trots allt att tja, en och en halv timme är filmen kanske värd, men jag hade klarat mig utan den också.

La Casa de Papel säsong 1 och 2

Nu har 3/4 av familjen O sett de två första säsongerna av den spanska Netflix-serien La Casa de Papel och jag måste säga att det är en av de bästa serier jag sett på mycket länge. Dels är det roligt att få höra spanska och väcka en del skolspanska till liv, men mest av allt är det en otroligt välproducerad serie med ett fantastiskt manus och riktigt duktiga skådespelare.

I säsong 1 och 2 får vi möta en grupp rånare som planerar och genomför en kupp mot myntverket i Madrid. Deras mål är inte att stjäla några pengar, utan att trycka nya pengar. Visst är de tjuvar, men de ser sig själv som goda sådana och målet är att ingen ska komma till skada. Allt de vill är att skapa ett nytt och bättre liv. Rånet är extremt välplanerat och rånarnas Dali-masker och röda overaller ges även till alla i gisslan, som även får falska vapen. Det gör att polisen har svårt att ta sig i i byggnaden utan att riskera att skada någon av de oskyldiga som drabbats av rånet. Under några dygn får vi följa poliserna som arbetar med fallet och dessutom lära känna rånarna inuti myntverket och även deras gisslan. Dessutom får vi veta hur rånarna planerade för kuppen.

Gruppen av rånare leds av Professorn, en otroligt smart man med ett begränsat liv. Han har samlat ihop människor, som vi inledningsvis inte vet speciellt mycket om och gett dem alla namn efter städer, för att få dem att förbli anonyma. Ju mindre de vet om varandra, desto bättre. Efter ett tag förstår vi att just det kravet misslyckats, för i gruppen finns såväl föräldrar, barn, bröder och älskande. Det är Tokyo som berättar historien. Hon har tidigare varit inblandad i ett rån, där hennes pojkvän dog. Nu försöker hon skapa ett nytt liv med hjälp av pengar från myntverket. Tokyo är en komplex person, som ibland är svår att tycka om, men hon har en kämparanda som få andra.

Professorn är en favorit. En tafatt och mycket vänlig man, som bara “råkar” befinna sig mitt i ett rån. Han har fått idén till planen från sin far och nu vill han genomföra den. Genom hela rånet befinner han sig utanför myntverket och kommunicerar därifrån med såväl sitt team som polisen. Främst talar han med den som leder operationen, Raquel Murillo och en av de saker som inte är planerad är att han utvecklar starka känslor för henne. Parallellt med att Raquel försöker lösa rånet träffar hon Salva, som professorn kallar sig och blir förälskad. Det ger självklart en oväntad sidohistoria och eftersom professorn trots allt porträtteras som en god och sympatisk man är det lätt att förstå att Raquel faller för honom.

Jag vill verkligen rekommendera La Casa de Papel som är en helt FANTASTISK serie. Långsammare än långsammast, men ändå så otroligt spännande. Det är svårt att inte bry sig om Denver, Moskva, Helsingfors, Rio, Tokyo, Nairobi och Oslo. Faktiskt går det till och med att känna med Berlin, seriens mest osympatiske person. Alla karaktärer är komplexa och intressanta. När rånarna kompletteras med Stockholm känns det logiskt, trots att det egentligen är helt otroligt.

Vi har en säsong kvar och jag undrar vad den bjuder på. Självklart vill jag veta hur det går för rånarna och även för Raquel och hennes kollega Ángel. Jag skulle också vilja backa bandet lite och få veta mer om hur Professorn planera kuppen och hur han hittade sitt team. Det finns helt klart mer att berätta, men tredje säsongen brukar vara en avgörande sådan. Det kan alltså bli succé eller total pannkaka. Jag återkommer om vilket.

Tales of the City på Netflix

Sommaren 2004 läste jag de först böckerna i Armistead Maupins serie som inleds med Tales of the city om Mary Ann Singelton som flyttar från Ohio till San Francisco. Första boken publicerades 1978 och jag kan tänka mig att de då var ganska frispråkiga och vågade. På fredag släpps en serie i tio delar baserad på böckerna på Netflix. I rollerna ser vi bland annat Laura Linney, Olympia Dukakis, Christopher Larkin och min absoluta favorit Ellen Page.

Om jag förstått det rätt är denna den fjärde omgången en fortsättning på de tre tidigare som kom redan på 90-talet och tidigt 2000-tal. Mary Ann är nu medelålders och Ellen Page spelar hennes dotter Shawna.

Ännu en sommarserie att se fram emot alltså. Undrar om de tidigare serierna kommer att finnas tillgängliga på Netflix också? Enligt Amistead Maupins hemsida är det så. Det vore ju kanon om det nu skulle bli en lika regnig sommar som det verkar just nu.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: