Bokresa

Gott nytt år!

Egentligen känner jag alltid mer nystartskänsla när höstterminen startar i augusti, men ett nytt år är ändå ett nytt år och det är ju det vi firar.

Vi säger hej då till 2018, som jag kommer att minnas som ett ganska tungt år, men med rejäla ljusglimtar. Många av de roligaste händelserna under året har varit bokrelaterade.

Redan i februari var det dags för den andra upplagan av Bokbubblarnas Läsretreat i Varberg. Eller förresten, det är ju Annette som fixar det mesta, så hylla den som hyllas bör. Många tycker att det är lite småknäppt att åka iväg en helg “bara” för att läsa, men för mig (och de andra deltagarna) är det ungefär så bra som det kan bli.

En av höjdpunkterna under året var utan tvekan resan till Brighton med Breakfast Bookclub. Att återse staden efter mer än 20 år var en fin upplevelse. Sällskapet och det fina vädret gjorde sitt till. Jag skulle gärna åka tillbaka snart igen.

Några träffar med Kulturkollo har det blivit under året. I april samlades vi i Göteborg och i november i Stockholm, men den mest exotiska resan gick utan tvekan till Kalix och Malören.

Resten av sommaren var vi hemma och många var de timmar jag satt i våra nyinköpta möbler på altanen. Varmt var det så att det räckte och blev över. Tur att vi väntar med att så gräsmatta till nästa år.

Hösten innehöll en Bokmässa som var bättre än förra året, men ändå saknade de riktigt stora namnen. Alltid trevlig dock när kulturen kommer till oss i väst.

Det måste också sägas att det finns mycket som gör livet fint. Jag har ett jobb som jag trivs med och är så glad att jag har såväl elever som kollegor som gör det roligt att gå till jobbet. Tänk er själva att vackla in trött på jobbet och kanske längta tillbaka till sängen och sedan mötas av elever som inte sällan bjuder på trevliga hälsningar eller till och med en kram. Jag kan bli vansinnigt trött på elever ibland, men grunden är att de jag möter är fina ungar som är lätta att tycka om. Det finns mycket att säga om läraryrket, men tråkigt är det aldrig.

Jag har också familj och vänner som faktiskt inte befinner sig i bokbloggarmaffian och är viktiga delar av mitt liv. Familjen har fått extra mycket tid i år och vi har kämpat på tillsammans. Det är skönt att känna den tryggheten.

Snart är det 2019 och jag har ovanligt få planer inför det nya året. Vår livssituation just nu tillåter inte så många planer, men en fungerande vardag räcker långt. Det önskar jag av det nya året.

Om ungefär en månad är det dags för Läsretreat på Hotell Gästis i Varberg med ett gäng fina bokälskare. Det är tredje året och därmed en tradition. Helt klart en helg att se fram emot.

Jag funderar också på att åka till LitteraLund igen i april. Det var riktigt trevligt förra gången och jag har en del fortbildningspengar att använda.

Så mycket mer är inte planerat under våren, men kanske händer något mer trevligt och bokrelaterat. Eller bara något trevligt som inte alls har med böcker att göra.

Gott nytt år önskar jag er alla!

 

 

 

Photo by Roven Images on Unsplash

Vad jag ser fram emot i (v)år!

Den här veckan blickar vi mot ljuset på Kulturkollo och utmaningen handlar om saker vi ser fram emot i vår. Viktoria har valt att illustrera inlägget med en vacker blombild och just färg i naturen ser jag fram emot. Nu blir jag visserligen rejält allergisk av det mesta som knoppas och slår ut, men det är det (oftast) värt.

Uteläsning är något jag verkligen ser fram emot. Facebook påminde mig igår om att jag för sex år sedan läste utomhus, säkert med minst en filt på, men ändå. Igår var det istället snöoväder och framåt kvällen minusgrader. Men den sex år gamla bilden visar ändå att årets uteläsningssäsong inte är allt för långt borta. Att få njuta av ljus och värme efter jobbet och på helgerna betyder otroligt mycket för mitt välbefinnande.

I påsk ska vi resa till svärmors lägenhet i Fuengirola utanför Malaga. Då blir det uteläsning deluxe och tid tillsammans i familjen. Det är alltid härligt. Då sommarens resa går till Korsika, där min syster och svåger brukar tillbringa sommaren, känns det både mysigt och lyxigt att få återse Spanien också. Korsika blir en ny upplevelse och det är skönt att kombinera den med något gammalt och välkänt.

Våren bjuder faktiskt på ännu en resa och det är en riktigt nostalgisk sådan. Efter nästan 25 år ska jag återse Brighton och att göra det tillsammans med Breakfast Bookclub samt tillhörande kulturtanter ska bli riktigt, riktigt roligt. Går allt enligt plan blir det ett besök i Lewes i Virginia och Leonard Woolfs sommarhus, Monk’s House, så någon bok av henne ser jag fram emot att läsa. Jag har en del olästa, som A Room of One’s Own, som finns i en fantastisk miniupplaga i serien Macmillan Collector’s Library.

Läsning och resor alltså, samt tid med familj och vänner. Det är vad jag ser fram emot i (v)år!

 

Kort om Westö

Resan som Breakfastbookclub ordnat,  går i Westös fotspår och idag har vi vandrat runt med guiden Annika från Hufvudstadsbladets kulturredaktion (efternamnet lyckas jag inte hitta i mina snurriga anteckningar). Många av platserna fanns med i boken vi läst till morgondagens bokcirkel Där vi en gång gått och boken jag införskaffade och fick signerad idag, Gå inte ensam ut i natten

Jag både fotade och antecknade, men får försöka tyda och para ihop senare. Vi var i alla fall i parken där Eccu och hans pappa fotograferar i en fin scen ur Där vi en gång gått. Den ligger vid den gamla kyrkan och kallad i folkmun Pestparken. Här finns också minnesmonument över de stupade vita och dessutom över de tyska soldater som stred vid dess sida. De röda som dödades hedras inte. Finlands komplicerade förflutna och namnet på kriget, som kan vara Inbördeskriget, Frihetskriget eller ibland till och med “händelserna 1918” var något Kjell Westö talade om.

Att få en chans att besöka Schildts & Söderström och träffa vd:n Mari Koli, Anna Friman och dessutom Kjell Westö var fantastiskt. Dessutom fick vi skumvin, ett av flera fina finlandssvenska ord.

Kjell Westö kom från musikrep och skulle till en politisk debatt senare och stötta en vän som ställer upp i valet. Mycket trevligt att han hann med oss också, men å andra sidan är Sverige en stor marknad dit förlaget hoppas nå med fler författare. Samtalet hav mersmak, nu vill jag läsa fler Westö.

Lucie i Där vi en gång gick gillade att fika på Ekbergs, så självklart gjorde vi det också!

  

På väg

Väntar på tåget mot Göteborg, efter att ha lämnat in bilen och blivit skjutsad hit av trevlig bilmekaniker. I Göteborg väntar Anna och Annette som är mitt ressällskap till Stockholm.

20130419-081643.jpg

Kreta 2006

Jag vet hur barn blir till, men visst kan man undra hur vi tänkte när barn nummer två lyckade placera sig i magen sju månader efter att det första tagit sig ut. Det blev inget resande under 2005. Istället tog barn och nyköpt hus all tid.

Det var en kall vinter och jag promenerade omkring här ute i obygden varv efter varv. Till slut hade sonen nämligen lärt sig att tycka om sin vagn och jag var för rastlös för att sitta inne. Dessutom mådde jag inte lika illa utomhus.

I maj fyllde svärfar 60 år och hela familjen åkte till Kreta för att fira. Jag mådde fortfarande illa, men njöt hejdlöst av en vecka i relativ värme med människor som mer än gärna gick runt med min son som inte ville annat än att gå med hjälp av andra.

Mitt minne från våren 2006 är inte det bästa. Allt är ett töcken av illamående och trötthet. Att klura ut vilka av årets 52 böcker som lästes under vecka i Kreta är svårt, men jag tror att jag läste Tillsammans är man mindre ensam av Anna Gavalda och Män som hatar kvinnor av Stieg Larsson, men mest sov jag.

Paris 2004

Det här var egentligen en väldigt kort resa på knappt en vecka, men den fick betydelse. Stor betydelse. Syrran pluggade i Paris och vi hälsade på under höstlovet. Det var fortfarande ganska varmt och skönt och vi kunde sitta ute om än med infravärme. Det hotell vi hade bokat visade sig vara stängt för renovering och vi blev hänvisade till ett annat hotell inte långt från Moulin Rouge mitt i porrkvarteren.

Nästan exakt nio månader senare föddes vårt första barn. Våren 2005 var inte min bästa tid i livet kan jag säga. Jag älskade knappast att vara gravid. Först illamående och sedan foglossningar. Vid påsklovet hade jag så ont att jag fick byta klassrum med en kollega. Tre våningar upp till varje lektion fungerade inte. Visserligen hade jag kunnat parkera mig vid min kateder, men toaletten låg två våningar ner och den behövde ja. Väldigt ofta.

Sista veckorna på terminen var jag stel och hysteriskt svullen. Mina fötter gick nästan inte i några skor och jag såg ut som en liten boll. Lagom till avslutningen var mitt blodtryck så högt att barnmorskan befarade havandeskapsförgiftning och jag fick order om att vara stilla. Ingen REM-konsert i Trädgårdsföreningen alltså. Istället låg jag och svor i en varm lägenhet. Och jag menar varm. Kommer ni ihåg de inledande veckorna av sommaren 2005? Det var svinvarmt!

Ungen var beräknad till den siste juli och jag vet inte hur varken jag eller maken skulle ha överlevt om det inte hade blivit förlossning några veckor tidigare. Den 1e3:e juli trotsade jag alla promenadförbud och vankade runt hos en kompis. På kvällen gick vattnet. Ingen vansinnessplash, men helt klart mycket vatten. Vi åkte hem till Majorna och jag körde en maratontitt av Grey’s Anatomy under natten då jag hade svårt att sova. På morgonen åkte vi till KKÖ och jag undersöktes av en barsk donna som menade att vattnet inte alls hade gått, utan att det nog var en flytning eller något.

Behöver jag säga att jag svor. Klart det inte var någon jäkla flytning. Jag fick jordens största binda och stränga order om att promenera och sedan komma och visa upp att det verkligen var fostervatten som läckte.

Det var tidigt på morgonen den 14 juli och visst hade det varit jul om det parisgjorda barnet kom ut på Frankrikes nationaldag. Alltså knatade vi runt Skatås. Jag svor oavbrutet över idiotiska barnmorskor, min tjocka mage och mina groteskt svullna fötter.

Tillbaka på KKÖ visade det sig så klart att jag hade rätt. Snart dags för barn alltså. Nu visade det sig att de små värkar jag haft under dagen knappast var de värkar som komma skulle och det dröjde tills 04.30 innan vår mini-son på 2430g och endast 46cm lång kikade ut.

Sedan gick sommaren och hösten och min läslista var pinsamt kort när jag summerade läsningen i december.

Vad läste jag då?

Inte ens jag är så nördig att jag kommer ihåg vad jag läste den där veckan i Paris. Däremot vet jag att den bok jag var mitt i när sonen kom var The distance between us av Maggie O’Farrell som jag faktiskt lyckades läsa ut. Därefter läste jag bara 6 böcker, varav Så överlever du ditt första år som mamma var en. Däremot såg jag grymt mycket tv-serier. Bästa boken sommaren 2005, som förresten byttes till en ganska regnig sådan under min första natt på BB, var Lasermannen av Gellert Tamas

Tanzania 2004

Det var ganska många som tyckte att vi var helt galna när vi bokade en resa till Tanzania tillsammans med våra respektive föräldrar. Inte så farligt när nästan alla steg vi tog var bestämda innan, men att få sex personer att enas om en restaurang var ibland svårt. Fördelen var dock att jag behövde knapra malariatabletter och slapp barntjatet ett tag.

Safari är något av det häftigaste som finns och även om detta var min andra safaritripp var jag helt överväldigad. Jag är definitivt ingen naturnörd och inte heller någon morgonmänniska, men att gå upp före soluppgång och dra ut på en morgontur på en stilla savann är verkligen helt fantastiskt.

Vi avslutade med några dagar på Zanzibar som gärna hade fått vara fler. Det var fantastiskt att promenera omkring i den närliggande byn och jag tog en massa fina bilder. Vi besökte ett par skolor, lärarfamilj som vi är och det var riktigt spännande.

Under resan läste jag min första bok av Armistead Maupin och det blev fler under sommaren. De spårade ur efter ett tag, men första boken Ett annat liv var riktigt bra.

Ben Eltons Dödskänd var annars en av resans höjdpunkter. En riktigt bra deckare i dokusåpemiljö. Har bara läst en bok till av honom efter det som var något av en besvikelse. Synd.

Eddies oäkting av William Kowalski var också en riktigt bra bok. Jag köpte faktiskt en bok till av honom som står i hyllan. Vågar inte riktigt läsa.

Thailand 2003

Alla andra skaffade barn eller köpte hus och vi drog till Thailand. Jag var 29 år och inne i en hysterisk jagvillaldrigblistorkris eller jagvillinteblisomallaandrakris eller kanske en jagvillaldrighanågrajäklaungaretthuspålandetochettjävlasvenssonlivkris eller möjligen kan man kalla den 30årskris rätt och slätt.

Vi började vår resa i Bangkok. Älskade, hatade Bangkok. Staden som är så vansinnig och så underbar på samma gång. Därefter tog vi tåget till Hua Hin där vi bodde på ett litet mysigt hotell en bit utanför centrum.

Mitt i mitt känslomässiga kaos läste jag Alkemisten av Paulo Coelho, en bok som jag säkert hade avskytt om jag läst den vid annat tillfälle, men nu kände jag bara, yes! Krisen gick över lite tillfälligt och jag tänkte att jag kanske skulle kunna undvika alla vuxenfällor trots allt.

Paradiset fann vi lite otippat på Ko Pha Ngan. Inga fullmånesfester dock, utan ett litet och undanskymt ställe där jag somnade i hängmattan var och varannan kväll. På grannön Ko Tao stannade vi dock bara en natt. Alla verkar älska stället, men jag blev bara stressad och maken rätt besviken på hur exploaterat det blivit sedan sist han var där. Istället blev det en tur till Ko Samui.

Mer böcker? Självklart! Jag läste Onåd av J M Coetzee och blev helt taget. Den är verkligen som ett knytnävsslag i magen. Upptäckte dessutom den finska deckardrottningen Leena Lehtolainen som det nu var ett tag sedan jag läste något av.

Annan bra läsning var Låt tistlarna brinna av Yasar Kemal, Mannen utan öde av Imre Kertész och Kärlek het som chili av Laura Esquivel. En ganska så bra nivå på semesterläsningen om jag får säga det själv.

Naxos 2002

2002 var sommaren då alla verkade vara gravida. Själv hade jag definitivt ingen längtan efter ungar även om vår semester det året faktiskt var hyfsat barnvänlig. Resan till Naxos var mitt första besök i Grekland. Jag skulle gärna luffa runt lite någon gång, men den här gången blev det bara ett snabbt och varmt besök på Paros.

Vi hade två lugna och sköna veckor med de obligatoriska ruinerna. Det är jag som är galen i ruiner ska sägas. Maken hade nog klarat sig bra utan dem. Som tur är verkar Storebror ha ärvt mitt intresse så det kommer att bli ruiner även framöver.

Det var en bra boksommar dessutom. Visserligen förstod jag mig inte alls på klassikern På drift av Jack Kerouac, men jag gillade Parfymen av Patrick Süskind skarpt. En helt galen bok om en otrevlig man, men den tilltalade mig.

Bäst under resan var dock Underdog av Torbjörn Flygt tätt följd av Messias av Boris Starling, en av de läskigaste böcker jag någonsin läst.

Sommarens upptäckt var annars Mike Gayle och hans My legendary girlfriend. Jag har fortfarande inte läst boken av honom jag fick på bokmässan. Rätt b om jag får säga det själv.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: