Vad händer i tunnelbanan?

Jag hade höga förväntningar på Malte Perssons Underjorden och det var helt klart en både trevlig och fin samling sonetter. 60 sonetter om Stockholms tunnelbana, som kanske är de lite mer slätstrukna än jag väntat mig, men jag gillar lättheten i språket som Perssons får till trots den bundna formen. Väldigt ofta verkar Persson verkligen ha kämpat för att hitta det perfekta ordet och det blir ofta både överraskande och snyggt.  När det är bra är det riktigt bra och däremellan är det också njutbart.

Det handlar om tunnelbanan, om tunnlarna där råttorna lever och hur de som kanske ska hoppa befinner sig strax utanför, hur tågen kommer farande i hög fart och lyser upp det mörka. Vi får en tur till Dödsriket och en flirt med antiken, Milton och Stagnelius. Faktiskt också lite naturromantik, både under jorden hos smådjuren och över där de röda löven faller ner i spåren. Det handlar om alla människor som möts, eller inte möts. Hur de går förbi varandra, men sällan ser varandra ändå. Hur alla finns i sin värld, tillsammans men ändå ensamma.

 

Passerande, med vilken svalka flyter

ej dina höfter längs den gång du får i?

Ett flyktigt möte, blickarna man byter,

som blir en dikt men ingen kärleksstory:

 

Just denna dikt, där raderna ovan är första strofen, är fantastiskt vacker. Om jaget som står “som en pausad film” och ser en kvinna gå förbi. Mycket fin!

Till andra favoriter hör dikten om barnet som någon snäser av, den om alla människor som finns på tåget som “en tjej som talar högt om helgens ragg” som påminner de ensamma om vad de inte har,

Det är de mer känslomässiga dikterna som handlar om människor och möten som jag tycker bäst om. De som mer beskriver stationerna, tunnlarna och tågen är inte lika gripande, men fortfarande innehåller de kreativa ordkombinationer och vändningar som imponerar.

Underjorden är en diktsamling att återvända till. Att läsa en dikt eller två ur, eller kanske från pärm till pärm. En samling som bjuder på många bilder som definitivt kommer att stanna kvar. Det som började lite trevande, blev en bra berättelse om en värld där vi verkar leva utan att tänka eller känna allt för mycket.

Jag läser gärna mer av Malte Persson och är väldigt nyfiken på samlingen 32/2011 som han och 31 andra poeter är delaktiga i.  Bland dem personliga favoriter som Sara Hallström, Johannes Anyuru och Kristofer Flensmarck, men också en rad för mig nya namn.

Läs också:

En bokexposé del 2

Jag läste bara 49 böcker 2005 och det är inte så konstigt. Första halvan av året brottades jag med den värsta klass jag någonsin haft och dessutom var jag gravid. Sista månaderna fick jag byta klassrum då jag inte fixade några trappor. Foglossningen från helvetet. Blodtrycket blev högre och högre, jag samlade på mig enorma mängder vatten och såg ut som en gigantisk badboll. Den sista månaden fick jag knappt röra mig, det var rekordvädme och jag svor betydligt mer än jag läste. Några guldkorn blev det dock bland alla gravidhandböcker. Jag både läste och såg Lång dags färd mot natt av Eugene O´Neill, som jag slarvade igenom när jag läste litt.vet. Jag är inte rädd av Niccolò Ammaniti liknade ingen annan bok jag läst, även Högläsaren av Bernhard Schlink var både bra och annorlunda. Båda har filmatiserats och jag skulle gärna se dem!

Katarina Wennstams två böcker Flickan och skulden samt En riktig våldtäktsman berörde mig enormt. Årets bästa var också dokumentär, Lasermannen En berättelse om Sverige av Gellert Tamas. Jag tyckte också om Fanny Ambjörnssons avhandling I en klass för sig.

Så kom han då Storebror, tre veckor för tidig och pytteliten. Ingen läsning nu heller, men en massa tv-serier som är perfekt amningsunderhållning. Jag läste sju böcker under hösten. Vi flyttade och renoverade dessutom och tid till läsning fanns inte. Av de få böcker jag läste tyckte jag bäst om The distance between us av Maggie O´Farrell. Måste kolla om hon skrivit några böcker de senaste åren.

Även 2006 var ett magert läsår, sett till antalet lästa böcker, men många av dem var bra. I februari lyckades vi med det osannolika och Lillebror var på plats i magen. Jag mådde riktigt, riktigt illa hela graviditeten. Spydde som en gris från första till sista dagen. De få månader jag arbetade under hösten var det mer regel än undantag att jag fick stanna bilen på väg till jobbet för att spy. Jag vill ALDRIG vara gravid igen.

Vi hade en lugn semestervecka i maj då vi firade svärfars 60-årsdag på Kreta. Annars är året som ett töcken. Lillebror kom i november och hade megakolik de första månanderna. Livet var allt annat än underbart.

Läsningen då? Fokuserade inte så mycket på den, men bland årets toppar fanns Hembiträdet av Marie Hermansson, sanslösa Kan innehålla nötter av John O´Farrell, udda Caipirinha med döden av nya favoriten Maria Ernestam och två favoritförfattare till Karin Alvtegen och Nick Hornby bidrog med Svek och A long way down.

Och så den som alla läste (långt innan jag gjorde det) Män som hatar kvinnor av Stieg Larsson.

Frågan är om inte årets bästa var Tillsammans är man mindre ensam av Anna Gavalda tätt följd av Ian McEwans Lördag och årets språkligt vackraste Jenny av Jonas Gardell. Roligast var  Doppler av galne Erlend Loe och klart sämst Emma Hartes hemlighet av Barbara Taylor Bradford med Mossvikenfruar, chansen av Emma Hamberg som god (?) tvåa.

2007 inleddes med två riktiga pärlor Ett amatöräktenskap av Anne Tyler och Vi måste prata om Kevin av Lionel Shriver. Strax därefter läste jag en av årets bästa  Efter attentatet av Yasmina Khadra om mannen som förlorar sin fru i ett självmordsattentat och därefter får reda på riktigt otäcka saker om henne. Min favorit Maria Ernestam bidrog till ett bra läsår med sin kanske bästa bok Busters öron, Jag älskade honom är Anna Gavaldas bästa och Never let me go av Kazuo Ishiguro var årets otippade stjärna. Nya bekantskaper som gjorde rejält intryck på mig var Jonas Hassen Khemiri,  Linda Olsson och Susanna Alakoski. I bokklubben läste vi bland annat Flyga Drake och Luftslottet som sprängdes

En bok jag äntligen fick läst och tyckte bra om är Harper Lees klassiker To kill a mocking-bird. Jag läste också Rädd att flyga av Erica Jong, innan jag gav mig på årets snackis Bitterfittan.

Inger Jalakas var däremot ingen kul bekantskap, inte heller gillade jag Lyckans hjul av Kajsa Ingemarsson och Brudskeppet, Jojo Moyes var heller ingen höjdare. .

2007 var året då jag hittade läslusten igen och dessutom året då jag bytte grundskolan mot gymnasiets individuella program. Ett byte jag aldrig ångrat.

Årets första bok brukar nästan alltid vara en höjdare, så även 2008 som inleddes med Kom och hälsa på mig om tusen år av Bodil Malmsten. 2008 års toppar var många, den högsta kanske En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie. Bra var också Tusen strålande solar, Khaled Hosseini, Flickorna från Riyadh, Rajaa Alsanea och Berlinerpopplar, Anne B Ragde. Årets mest otippade höjdare var  Det nakna hjärtat av Lisa Tucker. Årets megagråt gav En sorts kärlek av Ray Kluun.

Yrkesmässigt och även personligt hände det en del. Jag läste Svenska som andraspråk på halvfart och dessa poäng räddade mig kvar på min nya arbetsplats. Nu blev jag och en kollega ansvariga för mitt yrkeslivs största utmaning, att starta en ny inriktning. Vi uppfann hjulet och rullade i full fart samtidigt. Jag arbetade heltid, pluggade halvtid, sommaren gick åt till renovering och kanske är det ganska naturligt att jag höll på att klappa ihop fullständigt. Ibland kanske man ska dra i nödbromsen innan det går illa.

I bokklubben läste vi tillsammans årets bottennapp, De skamlösa av Sisela Lindblom som var både porrig och extremt dålig. I enskilda läsprojekt med två elever läste jag Snabba Cash, Ego Girl och Flickan med de röda skorna. Kanske inte böcker jag hade läst själv, men eleverna kom igenom sina första ”riktiga” böcker, vi hade grymma litteratursamtal och de fixade sina svenskbetyg. Bingo!

Ny svensk chit-lit upptäcktes genom Stella & Sebastian av Jenny Leeb, jag återupptäckte Jo Nesbø och hittade en för mig okänd dansk deckardrottning Elsebeth Egholm.

Och så året som just avslutats, som faktiskt inleddes med ett rejält bottennapp, kanske årets sämsta  Vi som hade alla rätt av Kristina Thulin och Jenny Östergren. Den följdes dock av en riktigt bra bok, Mitt rätta jag av Pernilla Glaser.

En bok som alla verkar älska och som jag tyckte var riktigt tråkig och ointressant är Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap av Mary Ann Shaffer. Vad är egentligen så bra med den?

Bottennappet var helt klart Östermalmsmorden, Lars Bill Lundholm. Överskattad var också årets snackis Hypnotisören av den inte längre mystiske Lars Kepler. Jag tror vi behöver prata faktiskt av Jon Jefferson Klingberg var också en riktigt dålig bok.

Årets mest oväntade favorit var Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist.

Bästa läsupplevelserna då?

Topp 10 2009:
Sommarljus,  Jón Kalman Stefánsson
Norweigan Wood, Haruki Murakami
I en klass för sig, Curtis Sittenfeld
Konspirationen mot Amerika, Philip Roth
Juliet, naked, Nick Hornby
Hon älskade, Helena Henschen
Flickvännen, Karolina Ramqvist
Sista kulan sparar jag åt grannen, Fausta Marianovic
Dubbla slag, Malin Persson Giolito
Dödergök, av Katarina Wennstam

Två för mig nyupptäckta poeter som jag tyckte väldigt mycket om är Ko Un och Inger Christensen. Bra i genren var också udda Almanacka av Kristofer Flensmarck och vackra Vi måste ha protein av Sara Hallström.Bästa ungdomsböckerna var  Tusen gånger starkare av Christina Herrström och Tänk om det där är jag av Johanna Lindbäck.

Författare att återupptäcka:
Maggie O´Farrell
Lionel Shriver
Anne Tyler
Elsebeth Egholm
Anders Paulrud
John Ajvide Lindqvist

Läs också:

Läs, njut och tänk om du vill


Gå din väg eller gå din egen väg
Ropa fram dig, in dig, hem dig, ut dig,
bort dig, genom dig

Sara Hallström skriver vacker poesi. Jag förstår inte alltid vad hon vill säga, men jag tycker om sättet hon säger det på. För mig räcker det gott. Språket och formuleringarna talar till mig och jag tycker om att läsa dikterna i Torg, korg, eko som kommer ut idag.

Jag saknar dock punkterna. De stora bokstäverna finns, men inte punkterna. För mig ger det ingen särskild effekt, bara en irritation, men så är jag också svensklärare vilket automatiskt kanske gör mig till något av en språkpolis. Jag tycker om när författare experimenterar med språkets form, men just det här experimentet gillar jag inte.

Hallström berättar om måltider som gör att hon hamnar i försvarsställning, om att tiga eller hålla kvar med hjälp av ekon, om att skaffa sig ett hem att falla från, om guldfisken med en parasit och om en ovanlig blandning av kaffe, socker och mjölk. Orden i titeln återkommer i dikterna. Torg. Korg. Eko.

Rysningen kommer ibland. Den som orsakas av en riktigt vacker formulering. En sådan som känns i hela kroppen. Hon kan konsten att få mig att rysa Sara Hallström och det är ett mycket bra betyg. Ibland dyker det dock upp en dikt som jag förstår absolut ingenting av. Det gör ingenting. Så får det vara. Jag viker ett hundöra vid de dikter jag vill återkomma till. De andra får kanske vänta ett tag.

Sara Hallströms första diktsamling Vi måste ha protein tog mig med storm. Den andra Rötter smälter var också bra, men lämnade mig lite mer oberörd. Och så nu Torg, korg, eko som kräver tid och eftertanke. Jag tycker om den, men jag vill läsa dikterna några gånger till. Så är det ofta  med lyrik tycker jag, det krävs omläsningar så att dikterna kan bygga bo i mitt inre. Då flyger en strof förbi ibland, en synnerligen vacker formulering som satt sig fast. Några ord som får mig att le. ”Svin bakom en mask av förståelse.” Jag förstår precis vad Hallström menar. Jag har mött dem. Och orden kommer att dyka upp igen och igen, tillsammans med några andra. Det mina vänner är vad bra lyrik gör med mig.

Recension i GP, SvD.

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2010-04-26

Efter att ha läst tre böcker av Sara Hallström måste jag definitivt räkna henne till en av mina favoritpoeter. Mycket läsvärt helt klart, pröva du också!

Läs också:

Den svåra andra boken?

Jag absolut älskade Sara Hallströms debut Vi måste ha protein som jag läste i höstas. Den nominerades till Borås Tidnings debutantpris 2004 och för bok nummer två Rötter smälter fick hon Mare Kandre stipendiet.

Det är Rötter smälter som jag läst, flera gånger faktiskt, under flera månader. En intensiv diktsamling som nästan får mig att tappa andan. Tempot är snabbt, pauserna få, det finns inga mellanrum att vila i. Även nu talar Hallström till mig, men väcker inte samma starka känsla som hon gjorde i debuten. Däremot är det här en mer helhetlig och genomarbetad bok på många sätt, men det blir nästan för kompakt ibland. Svårläst och krävande, men jag blir också någonstans imponerad av den säkerhet och tydlighet som genomsyrar texten.

I april ger Norstedts ut Sara Hallströms tredje bok Torg, korg, eko och den vill jag helt klart läsa trots att Rötter smälter inte tog mig med storm. Sara Hallström är en begåvad och spännande författare som förtjänar all uppmärksamhet hon kan få.

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2010-03-02

Läs också:

En bok som fick mig att rysa

Det jag älskar med riktigt bra lyrik är känslorna jag får av läsningen. En riktigt bra dikt gör att jag ryser (av vällust inte av avsky såklart). Ofta tar det ett tag innan en författare ger mig dessa rysningar och det händer dessutom sällan. Av Sara Hallström behövde jag läsa två dikter av Vi måste ha protein och sedan hände det. Jag blundade och bara njöt av det vackra språket och känslorna det väckte.

För mig handlar lyrik om känslor och inte om förståelse och tolkning. Det var därför jag startade Lyrikutmaningen. Inte mest för att en massa andra skulle läsa av och skriva om de författare jag valt (även om det också vore kul såklart) utan främst för att kanske locka någon att våga läsa en dikt eller två och kanske, kanske hitta en egen favorit. Att få känna den härliga känsla som en riktigt bra strof kan ge.

Jag tycker riktigt mycket om första delen Det här mörkret där det finns flera dikter som går rakt in i mig. Andra delen Bort talar inte lika mycket till mig, men även den innehåller några guldkorn.

Min kappsäck,

en stycke ved under kudden när jag vaknar och finner händerna

på samma punkt som igår,

hos tändstickorna i fickan.

En strof som förflyttar mig till ett vandrarhem i Sydney där jag delar rum med fem män, varav en min man, och febrilt försöker somna och samtidigt vakta mina tillhörigheter.

Kom innehåller dikter som alla börjar Det kom…

Min favorit är Det kom som en bön läst baklänges…

Jag ska inte gå igenom hela boken. Det är liksom inte poängen med en lyrikrecension att berätta vad alla dikter handlar om. Jag kan dessutom inte det. Jag vet dock att jag kommer att läsa mer av Sara Hallström. Hennes dikter talar till mig och jag tycker om dem.

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2009-11-18

Jag är glad att jag går igenom mina gamla lyrikinlägg så att jag påminns om hur fantastiskt det är att läsa bra lyrik. Lyrikutmaningen somnade av och jag har läst väldigt lite poesi de senaste månaderna. Dags att gå till biblioteket och låna en hög böcker kanske?

Läs också: