Christin Ljungqvist

En veckoutmaning om syskon

Den här veckan är temat på Kulturkollo syskon och då handlar veckoutmaningen självklart om just syskonrelationer i kulturens värld.

Tvillingar skildras ofta på rätt märkliga sätt, vilket kanske har att göra med att det finns något fasinerande med syskon som kan ses som en enhet. Som enäggstvillingar har de så många likheter att det är lätt att tro att de är samma person. Tvillingarna Mary och Anne i Christin Ljungqvists Kaninhjärta är sådana tvillingar. De kallas till och med Maryanne, som om de vore en och samma person. De representerar också olika delar av denna person och de har övernaturliga förmågor som i kombination blir mycket användbara.

Astrid Lindgrens böcker vimlar av syskonrelationer, men de som inte har syskon får istället en nära vän som t.ex. Ronja och Birk. Birk kallar till och med Ronja för sin syster. Barnen i Bullerbyn är istället en enda röra av syskon och vänner, som bildar en gemenskap som jag avundades som barn.

Syskonen von Trapp i Sound of Music är verkligen många, vilket inledningsvis överväldigar Maria när hon kommer som mycket oerfaren guvernant. Det här var min absoluta favoritfilm som barn och jag kunde den i princip utantill. Som musikal har jag faktiskt inte sett den, men jag kan inte tänka mig att det kan vara samma sak utan Julie Andrews och Christopher Plummer.

Musiker som är syskon är inte ovanligt och de första jag kom att tänka på är syskonbandet The Corrs, som består av syskonen Andrea, Sharon, Caroline och Jim Corr. Inte mitt favoritband direkt, men jag fascinerades av deras perfekta, nästan docklika utseende. Lite dockvarning var det även på mina tonårsidoler Luke och Matt Goss i bandet Bros, som från början också innehöll Craig Logan, som dock hoppade av redan efter första skivan. Bröderna körde en återföreningsvända förra året och fyllde o2 i London, men ställde sedan in större delarna av den planerade turnén.

Jag hade kunnat skriva om många, många fler syskon, men det får räcka med det här. Nu ska jag kika runt och se vilka syskon som andra bloggare har skrivit om.

 

Verkligheten vs Overkligheten

Veckans tema och därmed utmaning på Kulturkollo handlar om verklighet och overklighet. Såhär lyder utmaningen:

Vad föredrar du inom litteratur, film, poesi, konst – helt enkelt inom all kultur, verkligheten eller overkligheten? Varför föredrar du det ena eller det andra? Eller vill du befinna dig i båda? Ge gärna också tips till oss andra. 

Jag håller mig helst i verkligheten och det sannolika. Mitt inlägg i veckan på Kulturkollo handlar om fejkbiografier eller faktion, dvs skönlitteratur som handlar om verkliga personer, där gränsen mellan det verkliga och det overkliga är flytande. Sådana böcker gillar jag. Ren fantasy är jag oftast ganska skeptisk till. Jag kan köpa andra världar ibland och läste t.ex. med glädje i alla fall de första delarna i serien om Harry Potter, liksom Cirkeln och Eld av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg. Varför jag inte läst Nyckeln? För att jag har en mycket märklig vana att inte läsa sista delen av en serie, för att den då tar slut. Det är också därför jag ännu inte läst Rävsång av Christin Ljungqvist, trots att jag älskade hennes två första böcker. Mina barn tycker att jag är helknäpp och undrar varför jag inte vill veta hur serier slutar. Jag är benägen att hålla med dem.

Ni anar kanske ett mönster i de overkliga böcker jag nämnt. De har alla realistiska delar i sig och det funkar bättre för mig. Oftast. Fortfarande håller jag på att lära mig att omfamna overkligheten. Det går långsamt, långsamt.

Böcker jag ser fram emot i mars

Det kommer ut en massa böcker i mars och av de jag valt ut kommer jag självklart bara hinna läsa ett fåtal. De här böckerna ser jag dock fram emot:

Den sista kvinnan, Audur Ava Òlafsdóttir, Weyler förlag, mars.

En engelsk gentleman, Jane Gardam, Weyler förlag, mars.

Grejen med substantiv (och pronomen), Sara Lövestam, Piratförlaget, mars.

Mocka, Tatiana de Rosnay, Sekwa förlag, mars.

Mörkrummet, Susan Faludi, Leopard förlag, mars.

Syndafloder, Kristina Ohlsson, Piratförlaget, mars.

Vita tigern, Christin Ljungqvist, Lilla Piratförlaget, mars.

Ännu ett liv, Theodor Kallifatides, Albert Bonniers förlag, 10 mars.

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar, Johannes Anyuru, Norstedts, 20 mars

Tre saker du inte vet om mig, Julie Buxbaum, Lavender Lit, 21 mars.

Törst, Jo Nesbø, Albert Bonniers förlag, 21 mars

Avanti!, Christer Hermansson, Bokförlaget Mormor, 22 mars.

Så här upphör världen, Philip Teir, Natur & Kultur, 23 mars.

Gå, gick, gått, Jenny Erpenbeck, Albert Bonniers förklag, 28 mars.

Blybröllop, Sara Paborn, Brombergs Bokförlag, 29 mars.

Känn ingen sorg, eller?

För några veckor sedan påbörjade jag ett svar på en bokbloggsjerka om böcker som utspelar sig i min närmiljö. Jag skrev aldrig färdigt, men började tänka en del på varför det finns så få böcker som utspelar sig i Göteborg. Varför det inte finns någon Fogelströmsk skildring av vår stad, eller knappt några skildringar alls av den som inte innehåller mord?

När jag nu några månader för sent öppnar Svensk Bokhandels katalog med Sommarens böcker 2016 hittar jag ett intressant reportage om just Göteborg i litteraturen, eller bristen på litterära skildringar, där Nils Pennlert träffar författare och andra litteraturpersonligheter.

Pennlert har bland annat gått igenom böcker som vunnit Augustpriset och märkt att den som vill vinna stora priser inte ska skriva om Göteborg. Endast totalt fyra av de nominerade böckerna utspelar sig här. Det handlar om Johannes Anyurus fantastiska En storm kom från paradiset, Ingenbarnsland av Eija Hetekievi Olsson, Simone de Beauvoirs hjärta av Ann-Marie Ljungberg och Göteborgshändelserna av Jörgen Gassilewski.

I artikel intervjuas Helen Tursten, som skrivit deckare som utspelar sig i Göteborg, Christin Ljungqvist som skildrat Linnéstaden och orterna Vallda och Kungsbacka, söder om staden. Sveriges andra stad, som inte lyfts fram nästan alls i litteraturen. Anna Fock finns också med i reportaget och hon berättar om sin kommande bok Cirkus Smuts, som utspelar sig Kortedala och på Hisingen. Den blev refuserad då hon skickade ut den förra gången och istället debuterade hon med Absolut noll som utspelar sig i Sankt Petersburg. Hon berättar att hennes förläggare brukar skämta om att Cirkus Smuts hade varit ännu bättre om den utspelat sig i Stockholm. Men självklart.

Det faktum att Göteborg är en segregerad stad ses som en orsak till att den inte beskrivs i litteraturen. Jag tänker att det borde vara precis tvärtom. Att vi har en stad som innefattar en mängd små städer är problematiskt på många sätt, men borde kunna generera en hel del olika sorters böcker, som berättar många intressanta och viktiga historier. För mig är staden till stor del Majorna, men också Linnéstaden och universitetsbyggnaderna vid Vasagatan och Näckrosdammen. Den är också Hisingen, där jag jobbade under många år och även de två kranskommuner jag bott i som barn och nu som mamma. Göteborg är också förorterna i nordost och lyxvillorna längs Långedragslinjen. Det är konflikter mellan fina Torslanda och mindre fina delar av Hisingen, Volvo och hamnen som inte är, SKF och Gamlestaden, Ullevi och Håkan Hellström. Skärgården och de nya områdena kring älven. Vem ska berätta stadens historia och beskriva dess samtid?

Att medierna i Sverige mer och mer koncentreras till Stockholm, att lokala tv-kanaler läggs ner och studiorna fylls av människor som lever i och skriver om huvudstaden är djupt problematiskt. Likriktningen och centraliseringen borde oroa mer än den gör. Ännu värre blir det kanske om Stampen går i konkurs och förresten har GP redan spårat ur och förlorat en del av den lokala status som funnits. Bokförlagen ligger i Stockholm och kanske är det så att redaktörerna medvetet eller omedvetet väljer böcker utifrån sin miljö och den miljö de upplever att deras läsare vill läsa om. Och läsarna bor i Stockholm. Eller är det helt enkelt så att jag och andra göteborgare drabbats av ett lillebrorskompex och bara acceptera att det är i huvudstaden det händer. Förutom under några dagar i september då huvudstaden kommer till Göteborg för att sälja sina böcker och umgås med varandra på ställen som är inne för dem, men under resten av året är betydelselösa. Någonstans kan jag inte låta bli att tänka på alla berättelser som aldrig får berättas, när normen för vad som räknas blir så snäv att få kan passa in.

Nu blir jag i alla fall sugen på att läsa något av Claes Hylinger, som i artikeln lyfts fram som en av de största göteborgsskildrarna.

 

Släpp av Rävsång

bild(47)

På Litteraturhuset firade vi ikväll Christin Ljungqvists tredje bok Rävsång. Den handlar om Finn, 21 år från Göteborg, som flyr utomlands då fadern dör. Fadern, den före detta stjärnan, eller alkoholisten som söp ihjäl sig. Att skriva om alkoholism var en sorts terapi för Ljungqvist, då hon haft en person med alkoholproblem i sin närhet, som inte heller lever mer. Temat i Rävsång är förlåtelse, men också sorg.

När Finn vänder tillbaka hem delar han åter rum med den yngre systern i lägenheten i Majorna och umgås med sina tre nära vänner. Han är Ljungqvists första manlige huvudperson. Hon ville göra en trevlig, mjukare man, som inte är så vanlig i litteraturen. Jag måste säga att jag ser fram emot att träffa Finn och hans vänner

Ljungqvist har skrivit tre böcker med djur i titeln. Djurtemat skapar en tråd som binder samman böckerna och skapar en känsla av fabel. En annan röd tråd är Hanna, som finns med i utkanten av Kaninhjärta och står i centrum i Fågelbarn. Jag undrar självklart över vilken roll hon kommer att spela i Rävsång.

Musiken spelar också en stor roll i böckerna. Håkan Hellströms musik är viktig i Rävsång, som blir en fusion mellan litteratur och musik. Böcker behöver ett soundtrack, säger Ljungvist och det redan under skrivprocessen. Och musiken som valts ut som soundtrack passar mig utmärkt.

I Kaninhjärta är det Kent som gäller. Jocke Berg har fått en bok, även Håkan Hellström förhoppningsvis. Då Christin jobbar med Johan Neckvall, som tidigare var med i Broder Daniel. Du har mycket troligt en fantastisk läsupplevelse framför dig bäste herr Hellström.

Det finns en slags kronologi i trilogin, berättar Ljungqvist, men den stämmer inte riktigt med ordningen som böckerna släppts i. Först utspelar sig egentligen Fågelbarn, därefter Kaninhjärta och Rävsång “ligger som en hatt ovanför”. Scener från de andra böckerna syns på håll.

Ett tema som binder samma de tre böckerna om Hanna är sorg. Hur allvarlig får en ungdomsbok vara, frågan Lotten, Ljungqvists vän och kvällens intervjuare? Det gäller att hitta balansen mellan att vara allvarlig, menar författaren, men inte ge ångest. Det gäller att vara allvarlig och svart på rätt sätt.

Nu lämnar Ljungqvist dock Hanna, i alla fall för ett tag. Möjligen blir det en vuxenbok om henne senare, en svart och obehaglig thriller. Först planerar hon att skriva en science-fiction-trilogi för unga, som utspelar sig en bra bit fram i tiden. Inte alls min genre, men det är egentligen inte någon av Ljungqvists böcker, men de har jag ju tyckt om ändå. Spännande är att hon denna gång ska illustrera själv och hon kommer att kräva att få göra omslagen.

En annan sak hon vill göra är en serie för barn i åldern 9-12. Den kommer att vara en spinoff på en bok som redan finns, men vi får inte veta vilken.

Hösten enligt O

Ja, jag vet att bokbloggare i allmänhet älskar hösten, men jag gör det INTE. Om jag fick bestämma skulle jag gärna haft sommar hela tiden. Visst är det inspirerande att börja jobba och visst är det kul med höstböcker och andra höstliga bokaktiviteter, men att behöva ta på sig jacka, strumpor (detta hemska plagg) och tjocka skor är inte min grej.

Kanske kan en djupdykning i hästens bokskörd ändå muntra upp mig lite. Fanny fokuserar på höstens böcker i en enkät och här kommer mina svar.

Min första känsla när jag sonderat höstutgivningen: Jag kommer aldrig att hinna om jag inte får läslov. Det finns ju så otroligt många bra och lockande böcker som kommer ut i höst. Tanken var ju att jag skulle jobba 85% för att hinna skriva, men nu blir det troligen 100% ändå. Ingen extra kurs dock, så förhoppningsvis hinner jag med en del annat också. Annars har lärarjobbet en tendens att ta över livet.

Jag längtar särskilt efter: Jag är väldigt nyfiken på hur Caitlin Moran funkar i skönlitterär form och ser fram emot att få läsa Konsten att skapa en tjej. Jag ser också väldigt mycket fram emot att få läsa Lena Dunhams Not that kind of girl.

Jag blev förvånad över: Att jag vill läsa flera sakprosaböcker som kommer i höst, t.ex. Doktor Nasser har ingen bil av Tina Thunander, Barrikaden valde mig av Kristina Lundgren, Det otäcka könet av Marcus Priftis och Drömmen om Sverige – flykten från Syrien av Niklas Orrenius. Det brukar inte vara min genre annars.

Jag är nyfiken på: Helene Turstens nya deckarserie som ges ut av Kabusa. Första delen heter Jaktmark.

Som jag har väntat på den här fortsättningen: Nu är ju inte Christin Ljungqvists böcker en serie per se, men jag har väntat på Rävsång. Jag har inte hunnit läsa del två (måste göras) men ser ändå fram emot tredje delen i Kristina Sandbergs berättelse om Maj, Liv till varje pris.

En debutant som låter spännande: Annika Koldenius debuterar med Vi var alltid beredda, som jag tror är vansinnigt bra och minst lika hemskt. Men ja, jag ska läsa.

Detta är ingen debutant men jag blir nyfiken på den här ändå: De andra kvinnan av Therese Bohman. Är den hälften så bra som förra boken blir det kanon.

Jag blev själv förvånad men jag blev inte alls sugen på att läsa: Mot monsunens hjärta av Kristian Gidlund. Visst är det viktigt att hans texter fortsätter spridas, men det känns lite olustigt. Handlar det om ord eller pengar för förlaget?

Jag hänger på locket till brevlådan när denna bok kommer: Alltså jag älskar ju Nina Bouraoui och längtar efter hennes Standard, som faktiskt är en roman. Det ska bli riktigt spännande! När Sharon Boltons nya bok om Lacey Flint, En mörk och förvriden flod,  kommer ut lär jag tälta vid brevlådan.

Jo jag vet att denna bok inte är med i höstutgivningen, men till hösten ska jag banne mig äntligen läsa: Jag har lovat mig själv att läsa Stephen King och tänkte börja med Varsel.

Höstmotto: Att prioritera läsning, men läsa utan stress och press!

De där som tar över huvudrollen

toptentuesday

Jag gillar verkligen Top Ten Tuesday, trots att jag sällan orkar fylla en hel lista själv. Den här gången kändes det dock som ett riktigt roligt ämne, “Best secondary character”, de som inte har huvudrollen men som ändå är så minnesvärda. Riktigt bra biroller är grymt viktigt inte bara i filmer, utan även i böcker. Här är mina tio favoriter, eller i alla fall de tio jag kommer på just nu…

1. Tummen i Per Anders Fogelströms Stad-serie är en favorit. Han som är Hennings bäste vän, men också hans motsats.

2. Cathbad, Ruth Galloways minst sagt annorlunda vän, är en stor favorit. Jag hoppas att jag snart får återse dem igen.

3. Paul i Torka aldrig tårar utan handskar måste självklart finnas med här.

4. Biba i The Poison Tree är en person som sticker ut och nästan blir viktigare än huvudpersonen.

5. Den unge tjänaren Ugwu som arbetar hos Odenigbo i En halv gul sol har stannat hos mig.

6. I Den enögda kaninen av Christoffer Carlsson finns Kasper, pojken som äger den enögda kaninen. Hans betydelse för historien är mycket större än hans medverkan.

7. Emilia Hagman leder seanser i Kaninhjärta och är verkligen en annorlunda bekantskap.

8. Alicia i Allt jag säger är sant har en helt underbar mormor som definitivt måste finnas med på en sådan här lista.

9. Lärare i litteratur brukar sällan vara direkt älskansvärda, men Anders i Ge mig arsenik är faktiskt en hyvens kille.

10. Mona Månstråle i Engelskforstrilogin av Sara Bergmark Elfstrand och Mats Strandberg är lite galen, men mycket rolig att läsa om. Tydligen spelar hon en ganska stor roll i Berättelser från Engelsfors.

20 bra författare under 40 enligt O

Nu har jag gått igenom Grantas fyra listor med lovande unga brittiska författare och blivit rätt sugen på att göra en egen med svenska författare. Det handlar inte om någon objektiv lista (om det nu finns sådana) utan om 20 författare jag gillar och tror kommer att finnas kvar länge. I bokstavsordning, inte i någon kvalitetsordning.

Johannes Anyuru är född 1979 och debuterade 2003 med Det är bara gudarna som är nya. Senaste boken En storm kom från paradiset nominerades till Augustpriset 2012. En poet som också skriver romaner. En mångsidig och otroligt begåvad författare. Frågan är om hans diktsamling Omega inte är min favorit.

Arkan Asaad är född 1980 och hamnar på listan efter att ha skrivit endast en bok, men en bra sådan. Stjärnlösa nätter handlar om identitet och makt. En berättelse om en ung man som vill ta kontroll över sitt liv.

Marjaneh Bakhtiari född 1980 toppade listan när ViLäser gjorde en med 40 författare under 40. Jag tycker mycket om de böcker jag läst av henne, speciellt  debuten Kalla det vad fan du vill och ser fram emot nästa bok som kommer i höst.

Elin Boardy född 1979 har hittills skrivit två riktigt bra böcker och nominerades till Borås Tidnings debutantpris 2008 för sin debut Allt som återstår. Snart kommer trean och nu borde Boardy få mer uppmärksamhet.

Therese Bohman föddes 1978 och är lite av en chansning på listan, då hon bara skrivit en bok Den drunknade, men den är å andra sidan helt vansinnigt bra. Bohman är förutom författare kulturjournalist och jag hoppas på ny bok snart.

Christoffer Carlsson född 1986 kommer definitivt att få ett större genombrott än han ännu fått. Debuten Fallet Vincent Franke är nattsvart, Den enögda kaninen läsvärd och udda och snart kommer tredje boken.

Jenny Jägerfeld är född 1974 och debuterade med Hål i huvudet 2006. Hon tilldelades Augustpriset 2010 för sin fantastiska bok Här ligger jag och blöder. Alltid frispråkig och alltid läsvärd. I höst kommer tredje boken Jag är ju så jävla easy going.

Sara Hallström föddes 1979 och debuterade 2004 med Vi måste ha protein. 2007 tilldelades hon Mare Kandre-stipendiet för Rötter smälter, som verkligen är helt fantastisk. Senaste boken kom 2010 och jag hoppas på en ny snart.

Jonas Hassen Khemiri föddes 1978 och debuterade 2004 med Ett öga rött, som han tilldelades Borås tidnings debutantpris för. Khemiri är alltid aktuell i debatten och en mycket viktig författare.

Christin Ljungqvist född 1983 har efter bara två böcker blivit en stor favorit. Hennes böcker liknar ingen annans och hon skriver för både unga och vuxna. Senaste boken heter Fågelbarn.

Sofia Nordin född 1974 har skrivit många bra böcker både för unga och vuxna. Mest drabbande är Gå sönder, gå hel, men jag tyckte också mycket om. Om någon bok kan beskrivas som en knytnävsslag i magen är det definitivt den.

Malte Persson född 1976 Nu har jag visserligen bara läst Underjorden, men den är briljant. Hans barnbok Resan till världens farligaste land verkar hur fin som helst. En mångsidig författare jag definitivt kommer att vara aktuell länge.

Karolina Ramquist föddes 1976 och det känns som om hon varit med hur länge som helst. Mest tycker jag om hennes bok Flickvännen. I den frispråkiga och utlämnande Alltings början ger hon oss historien om Saga. Jag har svårt att se hur hon skulle kunna glömmas bort.

Ester Roxberg föddes 1987 och har hittills skrivit två böcker. Debuten Antiloper är en fantastisk bok om en krävande vänskap och i senaste boken Fågelhuset går hon hårt åt dagens projektanställningskaos.

Elin Ruuth född 1986 har varit tyst allt för länge sedan debuten Fara vill från 2o10. Jag hoppas verkligen på fler böcker. Jag tycker mycket om Ruuths drömska och sparsmakade språk.

Sami Said föddes 1979 och uppmärksammades rejält för sin debut Väldigt sällan fin. Nya boken Monomani har jag ännu inte läst, men är ändå tämligen säker på att Said är här för att stanna.

Jessica Schiefauer född 1978 nådde stora framgångar med senaste boken Pojkarna som belönades med Augustpriset 2012. Även debuten Om du var jag är mycket bra och jag hoppas och tror att Schiefauer kommer att fortsätta leverera.

Liv Strömquist född 1978 sprider sitt budskap på ett minst sagt effektivt sätt genom sina intelligenta och frispråkiga seriealbum. En modig författare med bilden som hjälpmedel och en av mina absoluta favoriter. Mest tycker jag om Prins Charles känsla.

Maria Sveland född 1974 är redan en mycket viktig författare, en av Sveriges viktigaste. Jag håller inte alltid med henne, men jag beundrar hennes mod. Senaste boken Hatet är lika läsvärd som upprörande.

Helena Österlund född 1978 debuterade med fantastiska Ordet och färgerna, som belönades med Borås Tidnings debutantpris 2012. Jag har däremot inte läst hennes roman Kari 1983, men vill verkligen göra det. En egensinnig språkkonstnär.

 

Och så några lovande jag inte läst, men är sugen på att läsa:

Jonas Brun

Lyra Ekström Lindbäck

Helena Granström

Anna Hallberg

Susanna Lundin

 

Jag skulle gärna se Vi Läsers lista med 40 författare, men hittar inte numret någonstans. Skulle varit kul att jämföra och kanske påminnas om författare som borde funnits med på listan, men som jag glömt.

Vilka författare finns med på din lista?

 

10 bra böcker jag läst 2013

Också jag summerar de första sex månadernas läsning genom att presentera de tolv bästa böckerna (av hittills 72) jag läst, i den ordingen jag läste dem. Omläsningar ej medräknade. (ja, ja, jag vet att det ska vara tio, men det var en omöjlig uppgift)

  1. En storm kom från paradiset, Johannes Anyuru
  2. En man som heter Ove, Fredrik Backman
  3. Och i Wienerwald står träden kvar, Elisabeth Åsbrink
  4. Jag, En, David Levithan
  5. Mississippi, Hillary Jordan
  6. Gone girl, Gillian Flynn
  7. Berättelser från yttre förorten, Shaun Tan
  8. Fågelbarn, Christin Ljungqvist
  9. God natt, oktober, Valle Wigers
  10. The Age of Miracles, Karen Thompson Walker
  11. Innan jag somnar, S J Watson
  12. Dagarna med farmor, Frédérique Deghelt

Vilka är de bästa böckerna du läst i år?

 

Böcker jag slukat

Annika vill att vi tipsar om sträckläsningsböcker. Sådana vi slukat.

Kan du ge tips på en bok som man absolut inte kan lägga ifrån sig? Om du kan får du gärna ge förslag på en bok inom så många genrer som möjligt, men det är absolut inte ett krav för att vara med i jerkan. Förslag på en bok är lika välkommet som förslag på tio!

Det som gör det lite svårt att besvara den här frågan enkelt, är att jag sträckläser fler böcker när jag är ledig. Dels för att jag då har tid att göra det, men också för att jag läser bättre då jag är utvilad. Men några tips har jag allt.

Fiskar ändrar riktning i kallt vatten av Pierre Szalowski är en lättläst och charmig bok som jag läste i en sittning för några veckor sedan. Definitivt läsvärd.

En man som heter Ove av Fredrik Backman är definitivt en bok jag omöjligen kunde lägga ifrån mig. Rolig, tänkvärd och sorglig.

Det fördolda av Hans Rosenfeldt och Michael Hjort är en bok jag slukade. Att den sedan avslutades med en rejäl cliffhanger gjorde att jag började läsa fortsättningen typ två minuter senare.

Både Cirkeln och fortsättningen Eld av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren är riktiga sträckläsare. Unputdownable, som man säger. Rekommenderas till såväl gammal som ung.

Sharp Objects av Gillian Flynn fullkomligt tryckte jag i mig en varm sommardag. Underbar!

American Wife av Curtis Sittenfeld var omöjlig att slita sig ifrån. En så fin historia som verkligen griper tag.

Resa i Sharialand av Tina Thunander är en reportagebok från Saudiarabien. Mycket, mycket läsvärd!

Fågelbarn av Christin Ljungqvist var den senaste boken jag sträckläste. Jag var tvungen att få veta vad som egentligen pågick i den riktigt knepiga familjen.

Vilka unputdownables kan du tipsa om?

%d bloggare gillar detta: