Identitet

Finns det björkar i Sarajevo?

Kevin har ganska nyss börjat på gymnasiet och han trivs för första gången på länge i skolan. Mycket tack vare Hannes, förut en lagkompis som alla andra och nu en god vän. Efter att ha varit en riktig ensamvarg är Kevin nu en del av ett sammanhang. I vet egentligen inte mycket om Kevins tidigare liv, men vi vet att något har gjort hans mamma så orolig att hon tvingar honom att träffa skolpsykologen Odette. Vi vet dock att han varit ensam och att han äntligen fått börja om på en ny skola. Att han fått börja om.

Kevin bor i östra Göteborg med sina föräldrar och Charlie, som på pappret är hans storebror, men egentligen fungerar mer som lillebror. Charlie behöver hjälp med det mesta och ständig tillsyn. När deras förändrar åker till forna Jugoslavien för första gången sedan de flydde kriget där innan Kevin föddes, är de noga med att Kevin ska lova att ta hand om Charlie. Och visst har Kevin tänkt göra det, men när Hannes ringer och erbjuder honom ett gratis åkband drar han ändå till Liseberg.  Innerst inne vet han att det är ett både dumt och egoistiskt beslut, men några timmar hoppas han att Charlie ska klara sig själv.

När Kevin kommer hem ganska många timmar senare än Charlie borta. Han svarar inte i telefonen, men snart kommer det kryptiska sms. Charlie säger sig vara med en kompis och planerar inte att komma hem på flera dagar. Visst är Kevin orolig och visst letar han efter sin bror, men mycket kretsar ändå kring Amanda, som var med på Liseberg. Hon är kompis med Hannes flickvän Linn och hon är magisk. Inne i den nu accepterade Kevin finns dock den osäkra och utsatte kvar och han vet inte riktigt hur han ska närma sig henne.

Berättelsen om Kevin utspelar sig under några få dagar, men det är händelserika sådana. Lindström lyckas också med konststycket att redan efter några sidor få mig att ta Kevin till mitt hjärta och hon berättar precis lagom mycket om hans bakgrund och hans hemförhållanden för att jag ska förstå honom. Trots en del trådar blir det aldrig rörigt, utan perfekt avvägt. Språket hjälper till att dels driva på tempot och dessutom tydliggöra vänskapen mellan Hannes och Kevin. Dialogerna flyter fint och Kevins inre monologer, som inte sällan får mig att småfnissa, bidrar till den goda läsupplevelsen.

Finns det björkar i Sarajevo? är en vardaglig berättelse med en hel del djup. Jag imponeras av Lindströms förmåga att skriva om ganska svåra saker på ett lättsamt sätt, samtidig som hon hela tiden tar så är sina karaktärer som läsaren på allvar. Inget skämtas bort, men inget blir heller nattsvart. Det här är helt enkelt en läsvärd bok för ungdomar som jag hoppas och tror ska nå många läsare. Om jag hade jobbat på högstadiet skulle det vara givet att läsa Finns det björkar i Sarajevo? med mina elever. Dels för att det finns få böcker om killar som Kevin, de vanliga killarna som inte är kaxiga eller coola och hans historia behöver berättas, men också för att det finns så mycket att diskutera kring vänskap, status, kärlek och inte minst ansvaret för sin familj. Det här är utan tvekan en riktigt bra bok och jag tycker allt att det luktar Augustpris. Efter flera böcker av hög kvalitet vore en nominering mer än rimlig.

PS. En helt oviktig detalj bara som ger läsningen ännu en dimension, killen på omslaget ser precis ut som en gammal elev, som förvisso är mer som Jack, huvudpersonen i Lindströms förra bok, men som ändå finns med mig under läsningen. DS.

Göra sig kvitt Eddy Belleguele

Från min barndom har jag inte ett enda positivt minne. Jag vill inte påstå att jag aldrig, under dessa år, upplevde känslor av lycka eller glädje. Jag menar bara att lidandet är diktatoriskt: det utplånar allt som inte omfattas av dess ordning.

Så inleder Édouard Louis sin debutroman Göra sig kvitt Eddy Bellegueule. Det står snart smärtsamt klart att miljön gör huvudpersonen mer annorlunda än han kanske hade varit någon annanstans. I det samhälle han växer upp finns det inget utrymme för den som anses fjollig och Eddy konstaterar att det är omöjligt för honom att vara sig själv inom sina föräldrars och högstadiets värld.

Eddy är bögen, den som förtjänar stryk. Det spelar ingen roll att han skaffar flickvänner, att han försöker vara som alla andra. Det spelar ingen roll att han gång på gång förråder sig själv och sin kropp, genom att försöka passa in i den mycket snäva, manliga norm som råder. Det finns egentligen ingen annan väg att gå än till fabriken, där kroppen slits ut och fattigdomen ändå fortsätter. Där alkohol dövar den största smärtan hos de som aldrig kommer lämna

Göra sig kvitt Eddy Belleguele är en smärtsam och sorglig berättelse, som beskrivs som Édouard Louis uppgörelse med sin barndom. Det är inte så enkelt att han avskyr sin familj och skyller allt på dem. Han försöker förstå sin far och sätter hans grymhet i ett sammanhang. Det är hans plikt som man att överföra den manligaste av mansroller till sina söner och med Eddy lyckas han inte. Redan som liten är Eddy fel, han röst är för ljus och han uppför sig enligt föräldrarna ”som ett våp”. Det beteende som de avskyr är ingenting sonen har valt. Han är som han är och det är inte nog. Att vara feminin var nämligen något av det värsta en pojke kunde vara. Det är därför Eddy själv ser till att uppfostra sin lillebror i hur en pojke ska vara och att han måste vara kär i flickor, att homosexualitet är något motbjudande. Ingen ville ha ett våp till son.

För det mesta brukade de kalla mig våp, och våp var i deras ögon det i särklass grövsta skällsordet — det jag nu påstår märktes på tonen de använde — och det som uttryckte mest vämjelse, långt mer än idiot och dumskalle. I en värld där manliga värden hyllades och ansågs överlägsna brukade till och med min mor beskriva sig själv med orden Jag har minsann stake, jag låter dom inte sätta sig på mig.

Det är inte ofta jag läst någon skildring om den franska arbetarklassen. Oftast är det medelklassen som syns och hörs och som Édouard Louis säger i DN ser medelklassen inte utanför sig själv. Det är ett problem att vår litteratur är så likriktad, inte bara i Frankrike, utan i Sverige och kanske överallt. Det är sällan vissa röster får höras, men jag är glad att Louis röst gör det. Lite tragiskt är det ändå att det krävdes en ofrivillig klassresa för att göra det. Vi behöver fler röster, fler böcker som bryter normer.  Göra sig kvitt Eddy Belleguele handlar inte bara om sexualitet, utan också om klass. Vi måste våga tala om klass och de skillnader som råder mellan de som har och de som inte har.

Det är inte bara det att Göra sig kvitt Eddy Belleguele är en stark berättelse om en hemsk barndom. Det är inte bara det att porträttet av föräldrarna är mer nyanserat än jag först tror. Det är också det att Göra sig kvitt Eddy Belleguele är en mycket välskriven och vacker bok, där hoppen mellan nu och då görs ständigt och på ett snyggt sätt. Jag är mycket nyfiken på vad den endast 21 år gamla författaren ska hitta på härnäst.

___________________________________________

Texten har tidigare publicerats på Kulturkollo.

Édouard Louis har nu också gett ut Våldets historia, som jag konstigt nog inte har läst ännu.

Känner du dina föräldrar?

Pappa-2

Det har gått tre år sedan Ester Roxbergs pappa berättade att han hellre ville vara Ann-Christine. Att han inte var den person som dottern trodde han var. Nu skriver hon om Åke som blev Ann-Christine och sorgen över att på ett sätt förlora sin far, men ändå inte. Frustrationen är stor i Ester Roxbergs bok Min pappa Ann-Christine, men också kärleken.

Det är en fragmentarisk och vacker bok som Roxberg har skrivit. Jag tycker om att följa hennes tankar om Åke, hennes osäkerhet på vad deras förändrade relation ska innebära och oron över hur allt ska bli. Åke är präst och jag fascineras över den acceptans som trots allt finns, trots att det självklart höjs skeptiska röster. Jag förstår Esters oro över att det är Ann-Christine som ska dyka upp då de ska äta lunch. Elakt kan tyckas, att inte acceptera. Men ärligt att erkänna att det kan vara svårt.

Jag funderar över hur jag själv skulle reagera om jag fick veta en stor hemlighet av min mamma eller pappa. Något livsomvälvande. Självklart hade jag inte slutat älska dem, men formen för kärleken kanske skulle se annorlunda ut, eller i alla fall förändras under en period. Vi har en bild av vilka våra föräldrar är och det är inte konstigt att vi då hamnar i kris om den bilden visar sig vara felaktig.

När jag ser Ann-Christine på Skavlan är min första tanke att hon är fin. Åke var en konservativ gubbe, säger hans dotter och det är väldigt märkligt att de pratar om någon som inte finns i rummet, men ändå är där. Det är också intressant att få Ann-Christines syn på hur Åke inte längre var rätt utsida för henne. Hur rädd hon var för att berätta. Hur fel det blev, hur luddig han var. Det tog några dagar innan dottern förstod vad han egentligen ville säga. Det var ett dödsbesked menar hon och det är brutalt, men säkert sant. Hon erkänner att hon var egoistisk och det är modigt. Nu har Ester slutat sörja pappa Åke. Ann-Christine är noga med att berätta att hon inte haft någon dubbel personlighet, utan nu är den hon är och alltid har varit.

Sebastian Lönnlöv på Litteraturmagazinet tycker att det är synd att hon inte verkar ha accepterat Ann-Christine och fortsätter att använda han då hon talar om sin pappa. Att det då är för tidigt att skriva boken. Jag förstår tanken, såren är på många sätt fortfarande vidöppna, men jag kan tänka mig att Roxberg bearbetade sin nya familj då hon skrev. Det är en modig bok på många sätt och jag är glad att den skrivits. Kanske gör den att vi faktiskt talar om transsexuella och transvestiter. Vi gjorde det till exempel på ett släktkalas idag. “Vi är inte ovanliga, vi finns”, säger Ann-Christine och det behöver vi tala mer om. Hennes barn får fortfarande kalla henne pappa och för barnbarnen är hon morfar. Men hon är inte Åke.

%d bloggare gillar detta: