Sorg

Om en mormor

Min mormor Siv föddes 6 april 1927 och växte upp i Mölndal. Hennes föräldrar Rut och Erik hade båda många syskon, men skaffade själva bara ett barn och hon fick alla möjligheter en flicka på den tiden kunde få. Mormor var så stolt över sin utbildning och att hon tagit studenten. Hon gick på Burgården, precis som jag. Mest var hon nog stolt över sina kunskaper i engelska och jag lånade henne böcker en bit efter 90-årsdagen.

Både mormor och morfar har varit en stor del i mitt liv, kanske för att mamma var deras enda barn och jag och syrran deras enda barnbarn. Vi har varit mycket hos dem som barn, rest en del och dessutom var mormor och morfar en självklarhet på fester även när jag flyttat hemifrån. De hade ingenting emot att trängas i min lilla etta för att fira födelsedagar tillsammans med mina vänner och umgicks mer än gärna med “ungdomarna”. När jag och maken gjorde en långresa under ett halvår för tjugo år sedan mötte mormor, morfar, mamma, pappa och min syster upp oss i Thailand för att fira mammas femtioårsdag. Senaste resan vi gjorde ihop var för drygt tio år sedan då vi var i Egypten och firade mormor och morfars 60-åriga bröllopsdag.

Mormor var en kvinna som visste vad hon ville. Envis som synden var hon och såg ibland livet i svart, men hon var också glad, rolig och alltid omtänksam. Lite drama orsakade hon ibland, som när hon drabbades av total 40-årsångest och istället för att bjuda släkten på fint kalas köpte en massa småkakor och bjöd på kaffe. “Hon är besvärlig, Siv”, sa hennes moster Sara ibland och med det tror jag hon menade att mormor gjorde som hon ville. Hon var aldrig hemmafru, trots att 50-talsnormen var sådan, utan arbetade hela sitt liv även när mamma var liten. Jobbet på Skandia var viktigt för henne och när jag gick på högstadiet fick jag vara med henne under två veckor då jag hade prao.

Min mormor Siv är en av mina stora förebilder just för att hon gått sin egen väg. Hon och morfar ett av de mest jämlika äktenskap jag sett, vilket säkert var ett av skälen till att de hann vara gifta i mer än 70 år. Den ensamhet och sorg han känner nu kan jag bara föreställa mig. Hade mormor fått bestämma skulle hon förblivit ung. Att bli gammal var ingenting hon tyckte om, även om alternativet självklart varit sämre. “Jag fattar inte vad det är för kärring i spegeln, usch”, kunde hon utbrista när hon såg sig själv. Det är därför jag valt en bild av en ung mormor till det här inlägget. Det var den hon ville vara. Själv tyckte jag allt att hon var tjusig in i det sista och att hon var över nittio hade ingen kunnat tro förrän det sista året.

I mars, precis i inledningen av coronapandemin, drabbades min mormor av lunginflammation. Ingen trodde att hon skulle klara det, men hon överlevde mot alla odds. Sedan dess har vi knappt kunnat träffa henne på grund av besöksförbudet. Bara vinkat på håll några gånger och mamma har träffat henne genom besöksskärm. I torsdags ringde de från boendet och berättade att hon blivit sämre. Mamma, jag och min syster fick vara hos henne och hon vaknade till ibland och log. Prata var jobbigare. Extra glad blev hon kanske när “hennes” personal kom och det kändes fint. En av sköterskorna ursäktade sig lite och sa att vissa anhöriga kan bli ledsna när de äldre blir gladare när de ser personalen, men jag tycker tvärtom att det känns skönt att veta att mormor bott på ett ställe där hon trivdes och kände sig trygg. På natten vakade personer hon kände väl och när hon somnade in igår på morgonen var hon inte ensam.

Det är inget höjdarår det här direkt. Mamma betalade räkningen till begravningsbyrån i torsdags för pappas begravning. Nu är det dags att boka ännu en. Människor stannar i minnet på olika sätt. När jag tänker på mormor hör jag henne säga “Hello Linda” på brittisk engelska. Jag hör henne också småsjunga på någon gammal låt, kanske “Fly me to the Moon”. Kanske skulle hon titta lite extra på mina naglar och påpeka att de borde fixas och sedan hällt upp en glas vin, skålat och frågat om jag läst några bra böcker det senaste.

Om en pappa

Någonstans trodde jag att jag sörjt min pappa så mycket det senaste året då han försvunnit mer och mer, att själva döden inte skulle vara så svår att hantera. Jag hade fel.

Alzheimers är en vidrig sjukdom som förändrar en person till oigenkännlighet. De få böcker eller filmer som handlar om demens beskriver ofta någon som blir lite förvirrad och glömmer saker, men de beskriver inte lika ofta eller lika väl den frustration och ilska som det kan leda till. Pappa blev inte någon gullig och glömsk gubbe, utan någon som var arg över att ingen förstod honom och som bara ville ut och bort. Gärna till jobbet.

Så smittades han av covid-19 och de två första veckorna var ganska lugna. Sedan blev det snabbt sämre och han dog. Trots att jag trodde att jag var beredd går det aldrig att riktigt vara det. Min pappa blev en av de många som finns i de diagram över avlidna som Folkhälsomyndigheten redovisat på sina presskonferenser. En siffra i statistiken. I helgen hade DN ett stort reportage om människorna bakom siffrorna för att visa att de fanns, att de var verkliga och att de nu är saknade. Min pappa är en av de snart 5000 döda och mycket mer än en siffra i statistiken.

Om det finns något positivt med döden är det att min gamla, friska pappa får ta plats i minnet igen. Han som under sin sista tid var så arg och frustrerad på allt och alla, men aldrig var arg dessförinnan. Istället tror jag att de flesta som minns min pappa tänker på honom som en glad och positiv person. Allt gick att lösa och ingenting var någonsin ett problem. När pappa fyllde 70 skrev jag inlägget The Soundtrack of my dad och där finns mycket av den musik som pappa lyssnade på och som präglade min barndom.

Varför är det så få som visslar nu för tiden, frågar sig Göran Greider i en krönika i Aftonbladet och jag konstaterar att världen mist en hängiven visslare. När pappa kom hem efter jobbet och vi var ute och lekte hördes det på lång väg att han kom. Någon gång kom han hem lite småförbannad över att någon frågat honom om han käkat fågelfrön, men ilskan försvann snabbt och snart blev det ett stående skämt.

Idag begraver vi pappa och gravplatsen är en av de finaste jag sett. För mig är graven inte förknippad med den person som dött, men att det finns en plats att gå till är viktigt för många och pappas ligger fint vid Råda kyrka. När vi besökte kyrkan för några veckor sedan jag, mamma och min syster kände vi alla hur den luktade precis som de gamla, faluröda byggnaderna i Dalarna och det kändes bra. Även om pappa var en göteborgare som älskade Blåvitt var Moje i Gagnefs kommun en väldigt viktig plats. Det var där hans mamma, min farmor, växte upp och där hennes familj fanns och finns kvar.

Jag har funderat mycket över vad jag fått och ärvt av min pappa. En sak är hans syn på yrkeslivet. Du ska göra ett bra jobb och när det inte går att göra det ska du tala om det. Pappa älskade sitt arbete och var väldigt bra på det. En av hans chefer ringde till mamma och berättade om hur omtyckt pappa var som arbetsledare och hur många som ville jobba på de byggen som han ansvarade för. Det var också jobbet som fanns kvar när alzheimern tog allt annat. Pappa var väldigt frustrerad över att inte kunna gå till jobbet och levde på 90-talet då han höll på med ett av karriärens största jobb, nämligen att bygga om Nya Ullevi inför friidrotts-VM 1995. Under renoveringarna pågick Champions League och vi fick biljetter till de stora matcher som IFK Göteborg spelade mot Manchester United, Galatasaray och Barcelona. Att döttrarna skulle gå på fotboll var en självklarhet.

När vi träffade prästen inför begravningen tog jag upp det faktum att pappa, som i många avseenden var en klassisk 40-talist, alltid sagt till mig och min syster att vi kan bli vad vi vill och att vi ska kämpa för det. Kraven var ibland väldigt höga och att universitetsstudier var något som förväntades var tydligt om än inte alltid uttalat. Att gnälla eller klaga var liksom ingen idé, varken när det gällde honom eller mamma. Vi har fått hänga med på en massa och upplevt saker som få ha gjort. Även om gnäll inte accepterades minns jag med värme hur pappa tog med mig på en promenad runt halva Wien för att jag skulle få något annat än korv till lunch. Han var snäll och gjorde allt och lite till för att vi skulle ha det bra. Hans töser skulle ha de största hamburgarna och sedan skulle vi äta rejält, för vi visste inte när det blev tid att stanna nästa gång.

Jag hade aldrig varken vågat eller orkat dra med ungarna på bilresor genom Europa med stopp på mer eller mindre skumma platser, men mamma och pappa var inte rädda för någonting. Själv blev jag dock väldigt rädd när pappa förlorade humöret helt efter att några rätt packade unga sprungit nära vårt tält och nästan rivit det och han bestämde sig för att jaga iväg dem med yxa skrikandes “piss off”. När han blev arg blev han nämligen riktigt förbannad. Mest av allt var han dock ganska obekymrad och jag hade önskat att jag hade ärvt lite mer av hans “det-ordnar-sig-gen”.

Idag har jag ingen pappa. Med den tanken i huvudet har jag vaknat nästan varje morgon den senaste tiden. Idag har jag ingen pappa och inte imorgon heller eller någon annan dag. Det är något som är svårt att förstå.

 

 

 

 

 

Starlings är en Short cuts i bokform

Idag befinner jag mig i Brighton med ett gäng kulturtanter och vi ska bland annat diskutera Starlingsav Erinna Mettler, som är en mängd korta texter om olika människor som bor i samma stad och i vissa fall till och med i olika tider, som ibland möts, men ofta inte. Det är inte noveller, men kanske inte heller en roman. Men mer än roman ändå, någon slags kollektivroman där Brighton och Hove egentligen kan ses som huvudpersonerna.

Det börjar med att vi får möta en man som just sluppit ut ur fängelset. Förut var han en lärare och familjefar, men nu är han en dömd pedofil, som visserligen avtjänat sitt straff, men ändå inte känner att det är över. En annan av de inledande texterna handlar om en ung kvinna och en ung man som reser till hans hemstad Hove för en helg. Han är mest intresserad av sin kamera och hon känner sig oviktig. Just kameran visar sig vara viktig för flera karaktärer och det är en detalj jag verkligen gillar. Vi får också möta den misshandlade hustrun, vars make är polis, en kvinna som mist många katter och inte riktigt har koll när hon kör bil, mannen som hatar tandläkare, kvinnan som blir lämnad av sin man och uppsökt av hans nya kvinnas förtvivlade make och många, många fler.

Det är korta ögonblicksbilder vi får av de olika karaktärerna, men det är när de dyker upp igen som det blir riktigt intressant. En bifigur blir huvudperson, ett annat perspektiv på samma händelse ges, en historia fortsätter eller avslutas. Det är lite som stararna i titeln, som bildar ett fågelmoln som är en helhet, men också består av mer eller mindre tydliga delar. Vissa sticker ut, medan andra flyger förbi.

Jag gillar verkligen e-böcker, men Starlings är en bok som jag behövde bläddra i. Ibland blev jag osäker på hur karaktärerna hängde ihop och ville läsa om de tidigare ögonblick av deras liv som vi fått ta del av. Nu fick jag använda läsplattans sökfunktion en hel del och det funkade, men var inte optimalt. Å andra sidan hade det säkert fungerat att bara läsa på och låta berättelsen skölja över mig. Det är bara det att jag gillar att ha koll. Det ger också en extra dimension att faktiskt veta vem som är vem, men ibland är det faktiskt inte glasklart och så kan det få vara.

Starlings är Erinna Mettlers debut och större delen av den skrevs under en utbildning i Creative Writing på Sussex University. Hon bor i Brighton och det märks att hon känner sin stad. Det är de små detaljerna som gör att berättelserna om stadens invånare känns så levande. Förra året kom andra boken Fifteen minutes, som verkar vara en mer klassisk novellsamling.

Jag måste erkänna att jag inledningsvis var skeptisk till Starlings korta kapitel och många karaktärer, men snart fastnade jag och ännu en bit in började jag verkligen tycka om Mettlers sätt att binda ihop delarna. Det blir faktiskt aldrig rörigt, utan bara snyggt och inte sällan riktigt vackert.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: