Autistiska röster i samtiden

Elisabeth Hjorth modererar det som blir mitt sista seminarium på årets bokmässa. Under rubriken Autistiska röster i samtiden samtalar hon med Clara Törnvall, Anna Nygren och Freddot Carlsson.

Samtiden är närvarande i deras böcker, ett strängt och strömlinjeformat sådant där långt ifrån alla passar in. Vi säger oss gilla olika, men i praktiken är det inte så. Freddot Carlsson har döpt sin bok till B-laget, för trots att det inte finns något sådant så känns det så.

Anna Nygren har skrivit boken Fuck you marsvin and dö som från början var en pjäs och sedan skrevs om till en prosalyrisk roman. Under tiden hade hon fått en autismdiagnos och i boken får karaktärerna plats att fundera mer. Det handlar om hur man borde vara som tjej, men också människa.

Vårt samhälle är byggt för neurotypiska och många som har autism gör allt för att passa in. Den som är riktigt bra på det kan dölja sina problem, men det kostar. Mycket har förändrats och Clara Törnvall talar om hur t.ex. skolan som sen ser ut idag inte hade funkar för henne. Att det är fler som får diagnoser beror dels på att hjärnforskningen gått framåt, men kanske framför allt att samhället har det.

Autister faller ofta utanför samhället, påpekar Freddot Carlsson som kallar sin bok för en motvillig memoar. Han ville egentligen inte skriva om sin personliga tragedi, utan skildra ett samhällsproblem och en samhällsstruktur. Han har själv haft svårt att behålla ett jobb och därmed att försörja sig själv. Trots allt tog han ett beslut att gräva där han står. Kombinationen av hans journalistiska blick och hans autistiska var en tillgång. Det finns en skam i att inte höra till och att hamna utanför, vilket märks i alla tre böckerna. Clara Törnvall talar om rädslan för att göra fel följer henne hela tiden. Det är bra att vara unik, tillägger Anna Nygren, men det är bara en viss sorts unikhet som är accepterad. Du ska vara utåtriktad och ditt eget varumärke, men inte för introvert.

Autister blir inte sällan misstänkliggjorda och Clara Törnvall talar om det mörkliga med att människor försöker ge en komplimang genom att säga ”men det märks ju inte alls att du har autism”. Istället förminskar det och antyder att det är dåligt att ha autism. Freddot Carlsson har alltid använt skrivandet för att bearbeta och förstå. Han talar om Lina Liman som i Konsten att fejka arabiska skrev att skriven svenska är hennes förstaspråk och talad svenska hennes andraspråk. Även Anna Nygren håller med om att det finns mycket som hon kan skriva, men inte säga.

Törnvall berättar om hur den med autism tolkar omvärlden på ett annat sätt än neurotypiska. Att vissa saker inte automatiserats, att undertexter är svåra och att kommunikationen är rak. Det är också så att ord kan ha en flytande betydelse, vilket är svårt för mig att förstå. Törnvall försöker förklara att det handlar om att börja med detaljer för att först senare ser sammanhanget. Hon har dock lärt sig att maskera sin autism även när hon skriver.

I seminariet känner jag igen mig själv, även om jag inte tror att jag har autism om än många drag, men ännu mer känner jag igen min son som har diagnosen och min pappa som kanske borde fått den. Panelen talar om fördomar och faktiskt en rädsla hos människor med diagnos att ”komma ut” av rädsla för att det ska få negativa konsekvenser. Detta trots att det, som Törnvall påpekar, finns autism på alla nivåer i samhället, i alla grupper och i alla länder. Det är tydligt att det finns något nedvärderande och fördomsfullt kring autism. Ibland gör det mig väldigt oroad över hur livet ska bli för min son. Som tur är finns en stor gemenskap inte minst online och som Törnvall påpekar är det viktigt att lära känna likasinnade för att känna gemenskap och dessutom förstå sig själv. Däremot är det också så, precis som Anna Nyberg berättar om, extremt nedvärderande att möta vården ibland och situationer där neurotypiska ska hjälpa autister att leva sitt liv.

Jag lämnar seminariet med tusen tankar virvlande runt i huvudet och konstaterar att även jag, som mamma och även som människa, känner igen mig i mycket av det som Clara Törnvall, Anna Nygren och Freddot Carlsson berättar om. Berörd ställer jag mig i signeringskön och inser att jag helt glömt att fota deltagarna. Istället får inlägget illustreras av en bild på de två böcker jag köpte. Den tredje vill jag också läsa, men den fanns inte att köpa just vid detta tillfälle.

Tyck till:

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: