Dystopi

Bra saker med coronaepidemin

Det är mycket som är skit just nu. Många är sjuka, ännu fler isolerade och livet står helt klart på paus. Jag tvingar undervisa mina elever på distans och brottas med mer eller mindre hopplösa digitala verktyg. Dessutom är jag allergisk, eller är jag det? Kanske är det covid-19 som gör att jag har kli i halsen? Hur katten vet jag det?

För att inte bli helt hyperdeppad har jag ett behov av att lyfta det som faktiskt är bra med den här smittan.

I helgen delade en bekant ett otroligt roligt klipp av humorgruppen Foil, Arms & Hog om hur en distanslektion kan utvecklas till total katastrof. Jag skrattade så jag grät. Speciellt mycket åt föräldern som dyker upp för att diskutera sitt barns resultat och åt eleven som lyckats klippa in läraren bakom sig. Hilarious!


Det här gjorde också att jag upptäckte humorgruppens youtube-kanal och där finns helt fantastiskt roliga klipp. Ett favoritklipp är det om hur det kan gå när olika nationer spelar Risk. Fantastiskt!

Apropå komiker så pratade jag och ungarna idag om serien Master of None, som vi hoppas får en tredje säsong. På sajten Imdb är serien ännu inte avslutad och det verkar vara Aziz Ansari som står i vägen för nya avsnitt. Inte så mycket för att han anklagats och nekat till sexuella trakasserier utan snarare för att han vill göra annat. Om det nu är så att föreställningar och turnéer ställs in på grund av covid-19 kanske chansen för att han ska göra tv ökar. Det vore kul.

Jag tänker också på alla instängda, kreativa människor som nu kommer att skriva böcker, filmmanus, teaterpjäser, dikter och sånger, måla tavlor och skapa en massa intressant konst. Om några månader översköljs vi förhoppningsvis av fantastiska kulturella skapelser. Förhoppningsvis inte bara om en mystiskt virus som hotar utplåna mänskligheten och några hjältar som ska rädda världen.

Years and Years

Years and Years är en mini-serie i sex delar, skapad av BBC och HBO tillsammans. Vi får träffa familjen Lyons från Manchester med matriarken Muriel i spetsen. Hennes fyra barnbarn Stephen, Rosie, Edith och Daniel och deras partners och barn är de som lever i ett Storbritannien några år från nu. Ett land som är som vårt, men som sedan förändras och inte till det bättre.

Serien börjar en kväll 2019 när familjen samlas kring Rosie, som blivit mamma för första gången. På tv debatterar politiker och en av dem utmärker sig. Det är Vivienne Rook, politisk vilde och senare ledare för det nystartade The Four star party. En politiker som vågar “säga som det är”, när hon deklarerar att det är helt ointressant att diskutera situationen i Israel/Palestina och istället vill diskutera hur britterna kan få det bättre.

Vi förflyttar oss raskt fram till 2024 och ett land i förändring. Dels känner vi igen de högerextrema och nationalistiska vindar som redan blåser och nu utvecklas till en smärre storm, men det handlar också om andra saker, som teknikens utveckling och hur staten kontrollerar oss genom den. Vädret ställer också till det för oss och ekonomisk kaos är att vänta. I Storbritannien förlorar människor sina besparingar och lever i fattigdom. Vissa försvinner spårlöst och ingen vet var de tar vägen. Journalister tillåts inte ifrågasätta makten och om de trots allt gör de kallas de förrädare och anklagas för att sprida fejk news. Tio år tar det från de första stegen mot katastrofen tills den är ett faktum 2029 när serien går mot sin upplösning. Orimligt? Gå tio år tillbaka och se hur orimligt vårt samhälle skulle ha varit då. Tänk er att vi fått veta 2009 att Donald Trump blivit president och fått höra de helt vansinniga uttalanden han gör med ett språk som är helt ofattbart för en ledare. Tänk om vi fått veta att SD skulle vara nära att bli Sveriges största parti, trots att de verkligen inte gjort upp med sitt nazistiska förflutna och att alla partier inklusive socialdemokraterna gör allt för att de som redan har ska få mer. Tänk om vi fått höra om Brexit, om nationalism i stora delar av Europa och nedmontering av demokratin i flera länder som Polen och Ungern. Tänk om vi fått höra att många tycker att det är en sund utveckling mot ett samhälle där hudfärg återigen är mer betydelsefullt än mycket annat.

Years and years är så mycket mer än en nattsvart dystopi som beskriver ett samhälle långt in i framtiden. Det är en skildring av hur det samhälle vi har kan förändras i små, små steg som knappt märks, till vi en dag vaknar upp i ett land vi verkligen inte vill bo i. Som Muriel påpekar i sista avsnittet är det alldeles för få som har protesterat, utan accepterat de stegvisa förändringar så länge de bara påverkat andra. Precis så låter debatten i Sverige idag. De som påverkas negativt av besparingar och begränsningar är inte den välbärgade delen av befolkningen, utan de som inte har någon röst. De som i Years and Years stängs in under natten för att de bor i ett problemområde, de som inte är födda i landet och därför inte är önskvärda och de som har mage att säga emot de som styr. Hur långt har vi egentligen dit?

Seriens skapare Russel T. Davies lämnar oss dock med någon slags hopp om att det faktiskt går att förändra samhällsförändringen och förhindra att det Storbritannien han skapat i serien blir verklighet. Det gäller “bara” att inte falla för populistiska politiker som Vivienne Rook, skickligt spelad av Emma Thompson, men hur det ska gå till har jag just nu svårt att se. Years and Years fick mig både att tappa hoppet, men faktiskt också att våga hoppas på en förändring. När vi lämnar familjen Lyons 2034 har vändningen kommit och jag hoppas att det inte behöver gå lika långt innan det vänder för oss. Tyvärr är det väl också som Muriel säger, att när vi dödar ett monster kommer det ännu ett. Problemet är att de är så himla svåra att känna igen innan det gått för långt.

 

By Source (WP:NFCC#4), Fair use, Link

Väggen — en modern klassiker

Äntligen fick jag då tummen ur att läsa denna moderna klassiker som hyllats av så många. Väggen av Marlen Haushofer kom ut 1963 och på svenska första gången 1988. Den handlar om en kvinna som hälsar på sin kusin och hennes man i en jaktstuga. På kvällen går paret i väg till byn och de dröjer länge. Till slut inser kvinnan att något måste ha hänt. När hon ger sig ut i skogen märker hon en vägg av glas och förstår att hon är instängd.

Vi vet inte mycket om huvudpersonen, mer än att hon är änka sedan ett par år och att hon har två nu vuxna döttrar. Hennes tidigare liv spelar liten roll och när hon efter flera år i isolering bestämmer sig för att skriva ner sin berättelse är det livet bakom väggen som står i centrum. Jakten på mat, skötseln av djuren och rädslan för att allting ska ta slut. Det är en människas liv i ett med och kamp emot naturen som skildras.

Djuren spelar en central roll i berättelsen då de är kvinnans enda sällskap. Eftersom hon berättar sin historia i efterhand vet vi ganska tidigt att alla djur inte kommer att klara sig och det gör läsningen obehaglig. Samtidigt är de relationer som kvinnan har till sina djur mycket fina att läsa om och speciellt hunden Lo är riktigt viktig för henne. Just beskrivningen är djuren, den självständiga katten, hennes nyfikna ungar och den trogna kon, är väldigt speciella och vackra. Det märks hur viktiga dessa individer är för kvinnans välbefinnande. Troligen hade de inte överlevt utan dem.

Mycket i Väggen kretsar kring överlevnad. En kvinna uppvuxen i ett modernt samhälle tvingas klara sig med det naturen har att erbjuda. Det kräver massor av arbete, men ger också sysselsättning. Kampen mot och livet i naturen är fascinerande att följa. Samtidigt som det inte händer någonting, sker det hela tiden massor av saker. De flesta oförutsedda. Under läsningen funderade jag mycket på hur jag själv hade reagerat och är tyvärr rädd att jag hade gett upp väldigt mycket tidigare än bokens huvudperson. Jag beundrar henne för det driv som gör att hon klarar den ena motgången efter den andra.

Så vad tyckte jag då? Är det här en av världens bästa böcker? Väggen är en riktigt bra bok, det råder det ingen tvekan om och den berörde mig mycket. Däremot skulle jag inte säga att den tillhör de bästa böcker jag läst, även om jag är väldigt glad att jag läste den. En del av mig ångrar att jag inte gjorde det som tonåring, då jag säkert hade älskat den villkorslöst. Jag tyckte dock mycket om Haushofers sätt att skriva och är nyfiken på hennes andra böcker.

O läser Huxley del 2

Har ju helt glömt bort att jag skulle skriva flera inlägg om klassikern Du sköna nya värld av Aldous Huxley. Mest handlar det om att jag glömde boken på jobbet över jul och inte hann läsa vidare, men också på att jag läser lite för splittrat över lag och bloggar därefter. Första inlägget om de olika människotyperna som skapas hittar du här. Idag tänkte jag fokusera på bilden av kärlek, eller bristen därpå. Först måste jag bara säga något om namnen på karaktärerna. Där finns Polly Trotsky, Lenina Crowne, Bernhard Marx och den stora ledaren, Vår Ford, som dyrkas likt en gud.

När människor inte själva är ansvariga för reproduktionen av rasen kan det tyckas att sex inte borde behövas heller. Barnen i den sköna nya världen uppfostras dock till att bli totalt promiskuösa. De springer omkring nakna och ägnar sig redan som sexåringar åt sexuella lekar, under överseende av sköterskor, men ibland också av direktören för ”Inre Londons centralanstalt för kläckning och fostran”, som beundrar sina skapelser. Han berättar en lusig anekdot för sina studenter om hur dessa lekar i den förra världen, innan ledaren Vår Fords tid, hade setts som abnorma och omoraliska. Något som utlöser rungande skratt hos studenterna. Att många väntade med sexualla lekar tills de fyllt 20 är så otroligt att knappt ingen kan tro på det. Inte heller kan de förstå begrepp som “leva med sin familj” eller “hem”.

När Lenina väljer att, istället för att ha en ny man varje dag, stanna i flera månader med Henry Foster ses det som mycket märkligt. Nästan farligt. “Varje människa tillhör alla andra” är mottot som följas. En återgång till hemska saker som familj, monogami, romantik och all form av exklusivitet vore fruktansvärt. Hon borde istället visa med promiskuitet.

Kärleken till naturen har också avskaffats, då denna “inte håller några fabriker igång”. Konsumtion är viktigt och det gäller att kassera det gamla och konsumera nytt, inte reparera och återanvända.

Jag har hunnit ungefär en tredjedel nu och läser vidare en bit till innan det är dags för inlägg nummer tre.

O läser Huxley del 1

9789189538580_200x_du-skona-nya-varld_pocket

Dystopier är alltid en tacksam genre att arbeta med i skolan och mina treor har just avslutat ett arbetsområde kring främst äldre, men också nyare dystopier. Många har läst Kallocain av Karin Boye eller 1984 av George Orwell, medan andra valde nyare böcker som Vägen av Cormac McCarthy och Metro 2033 av Dmitry Glukhovsky.

Själv blev jag lite sugen på att ge mig på en riktig klassiker, nämligen Aldous Huxleys Du sköna nya värld från 1932. Den är än så länge oväntat intressant, men inte helt lättsmält. I Du sköna nya värld skapas människor i laboratorium och inte bara en slags människa, utan olika typer som ska passa i olika delar i samhället. Synen på människan är minst sagt cynisk och jag är överraskad över hur vass Huxley är i sin skildring. Jag tänkte bjuda in er i min läsning och skriva en serie inlägg för att riktigt grotta ner mig i läsningen. Idag berör jag det inledande kapitlet.

Som i många dystopier är samhället i Huxleys mest kända bok totalitärt och människors val minst sagt begränsade. Varje människas plats och därmed öde är förutbestämt och skildringen av de laboratorier där de skapas är hemsk. I förordet av Göran Rosenberg skriver han just om det som skrämmer i Huxleys värld, nämligen bristen på kontroll över livet för den enskilde individen.  Visserligen är de icke-tänkande människorna lyckliga. Det gör att det är svårt att helt se Världstaten, som samhället heter, som en helt misslyckad plats.

Du sköna nya värld inleds i ett laboratorium i ett framtida London, en del av Världsstaten, som heter “Inre Londons centralanstalt för kläckning och fostran”. Som namnet antyder kläcks människor i en behållare och att skapa människor på det vi anser vara det naturliga sättet ses som något mycket märkligt. På laboratoriet arbetar 300 befruktningstjänstemän och de leds av direktören, en man med stor makt. Han är en av de som kontrollerar världen genom att skapa dess befolkning. Vi förstår att laboratoriet i London är långt ifrån den enda institution där foster skapas. Det pågår på flera platser i Världsstaten, som Singapore och Mombasa.

I inledningen av Du sköna värld får läsaren en rundvandring i laboratoriet där direktören undervisar nyblivna studenter i befruktningsprocessens principer. Olika sorters människotyper skapas och kläcks i laboratoriet. Alla ägg genomgår Bokanovskys process där fler foster skapas från samma ägg i en så kallad avknoppningsprocess. Ett bokanovskifierat ägg kan skjuta 96 knoppar och varje knop blir ett foster som senare utvecklas till en människa. Du får 96 identiska tvillingar, standardiserade gammamänniskor som kan användas till olika, enkla uppgifter.

Det är alfa- och betamänniskor som räknas i Världsstaten, epsilonmänniskor är däremot bara till för att vara till nytta för andra. Under skapelseprocessen utsätts epsilonfoster för syrebrist så att de blir mer lättstyrda. Ju lägre samhällsklass, desto större syrebrist. En otroligt cynisk syn på människan och frågan är om verkligheten är så mycket bättre egentligen. I laboratoriet skapas också hemafroditer. Garanterat sterila människor. Allt för att undvika att nya foster skapas på det gamla sättet. Det som vi skulle kalla det naturliga.

Hela strukturen av samhället och synen på människorna avslöjas i det första kapitlet, men det kommer ännu mer märkliga saker. Det tar vi i nästa inlägg!

Det svåra med klassiker

kallocain.jpg (192×300)

Jag har läst Kallocain av Karin Boye och är glad att jag gjorde det. Punkt. Vad ska jag egentligen skriva om denna bok, som på många sätt är fantastisk, men samtidigt så vansinnigt tråkig. Huvudpersonen Leo Kall är nämligen en riktig tråkmåns, en ältande sådan. Dessutom är han inte så lite sugen på att bli något stort och framstår därför inte sällan som ganska osympatisk.

Boye hade mycket att inspireras av i samtiden. Både Sovjet och Tyskland gjorde sitt bästa för att ha total kontroll på sin befolkning och ledarna i dessa länder (och säkert många andra) hade troligen jublat över att ha Leo Kall i sitt stab. Kall är kemist och uppfinner sanningserumet kallocain och lyckas till slut till och med få koll på vad folk drömmer och tänker.

Det finns många problem med klassiker, men ett är att så många vill skriva böcker som liknar dem. Alltså känns Kallocain inte alls direkt nyskapande, vilket den torde varit då den kom ut, utan bara en i mängden av dystopiska samhällskildringar där staten kontrollerar invånarna.

Samtidigt går det inte att komma ifrån att det är förbannat modigt att skriva en sådan här bok mitt under brinnande världskrig. Det är en bister kritik mot det totalitära samhället, liksom en kritik mot strävan efter världsherravälde. I boken finns en Världsstat och sedan inget mer. Bara ett utanför. Bara de andra. Trots detta anas en yttepytteliten optimism och ett hopp om att även den som tagit över världen har sina motståndare.

En klassiker jag är glad att jag läst och hade jag varit på humör hade det varit rätt kul att läsa 1984 och Du sköna nya värld för att kunna göra en jämförelse. Kanske i höst. Är inte så sugen på dystopiskt mörker just nu.

Dystopiskt mörker förresten, tala om tautologi.

 

%d bloggare gillar detta: