Leonardo DiCaprio

Don’t look up

När astronomerna Kate Dibiasky och Randall Mindy upptäcker en gigantisk komet som är på väg rakt mot jorden vill de självklart upplysa mänskligheten om det faktum att jorden mycket troligt går under om exakt 6 månader och fjorton dagar. Märkligt nog är att göra något åt det ingenting som någon prioriterar. Istället bildas grupper som förnekar kometen och lever på som vanligt. De uppmanar sina anhängare att inte titta upp i himlen, där det snart med egna ögon går att se kometen som får namnet Dibiaskymeteoriden.

Don’t look up är en satirisk beskrivning av vår samtid och en vass sådan. Media vill underhålla och vågar absolut inte ta ställningen eller sticka ut hakan. Det finns inte rätt eller fel eftersom alla alltid kan hitta en forskare som säger exakt det de vill höra. Skit samma om 99% anser samma sak, alla åsikter måste ändå få exakt samma respekt. Det är neutralt och neutrala ska vi väl vara, eller hur? Att sanningen glöms bort någonstans på vägen spelar liksom ingen roll.

Presidenten tillhör dem som inte riktigt vill tro på vetenskapen och hon hittar en person som säger det hon vill höra. Att han inte är astronom, utan mobiltelefontillverkare, spelar ingen roll. Han har i alla fall en idé och den handlar om att dela kometen i flera delar så att man, när de landar, ska kunna utvinna metallen och göra sig en rejäl hacka. Samtidigt skriker sig främst Dibiasky sig hes om riskerna, men blir avfärdad som hysterisk.

Don’t look up är lite rörig, men rolig i sin övertydlighet. Det är en stjärnspäckad film med skådespelare som Leonardo DiCaprio, Jennifer Lawrence, Meryl Streep och Cate Blanchett i rollerna. Bäst är kanske ändå Jonah Hill som presidentens rådgivare. Det luktar Trumpsupporter lång väg.

Boknostalgi: Patient 67

Jag börjar helt ärligt bli trött på spänningsromaner som beskrivs vara överraskande och inte likna någon annan, för sanningen är att den där oväntade vändningen inte sällan är ganska väntad och att många av dessa böcker liknar varandra. Det har gått inflation i hejdlösa plottwists och jag har fått nog. Få författare är skickliga nog att verkligen överraska.

En av de första böcker som på riktigt överraskade var Patient 67 av Dennis Lehane. Kanske handlar det också om att det när jag läste den inte fanns miljarder inlägg på sociala medier om hur sjukt oväntad vändningen i den var. Inte heller hade en lång rad författare försökt med samma koncept. Jag var därför inte beredd på överraskningen och gillade den därför skarpt.

Patient 67 handlar om Teddy Daniels som tillsammans med sin partner Chuck Aule beger sig till Ashcliffe Hospital, ett hårdbevakat sjukhus för mentalsjuka brottslingar, beläget på Shutter Island. Året är 1954 och den fängslade Rachel Solando har flytt därifrån. Dessutom finns misstankar om att det pågår kontroversiella experiment på de intagna.

Kanske känner du igen boken på den engelska titeln Shutter Island, som var den första av Dennis Lehanes böcker att översattes till svenska. Därefter följde bland annat Rött regn (Mystic River). Båda dessa böcker har blivit film, Mystic River (2003) med bland andra Sean Penn och Tim Robbins i huvudrollerna och Shutter Island (2010) med Leonardo DiCaprio som Teddy Daniels. Den förstnämnda älskade jag, medan jag faktiskt inte sett den senare. Kanske är den värd att lägga ett par timmar på?

 

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: