Tag Archives: Sommar i P1

Malin Persson Giolito är tydligheten personifierad

Varje nyårsafton lovade Malin Persson Giolito sig själv att skriva en roman. Hon hade velat bli författare sedan hon var barn, men det blev aldrig någon roman. 2005 fick hon sparken. Höggravid. Den nyårsaftonen lovade hon som vanligt att det här skulle bli året då hon skrev gymnasiet. Nu hade hon tid och råd. Och hon skrev då det som skulle bli hennes första roman Dubbla slag. Det var då jag upptäckte henne och självklar har jag läst alla hennes böcker. För mig är G W Persson Malin Persson Giolitos pappa, hon är inte ”bara” hans dotter. Det var därför självklart att lyssna på hennes sommarprogram.

Genombrottet blev den fjärde boken Störst av allten av de bästa böcker jag läste 2016. Ett genombrott man bara kan drömma om. Den engelska titeln är Quicksand och det var Bowies låt med samma namn som gav henne idén till boken.

Nu sändes visserligen Malin Persson Giolitos sommarprogram tidigare än Johannes Anyurus, men jag lyssnade på det efteråt och det blev som en logisk fortsättning på tankarna som Anyuru väckte. Även Persson Giolito talade om vår samtid och eftersom hon satte ord på mycket av det jag själv tänkt tyckte jag självklart om programmet. Det blir lätt så, eller hur, att de som tycker som du blir de du lyssnar till. Det betyder inte att jag inte borde ha lyssnat på Malin Persson Giolitos sommarprogram eller att det inte var tänkvärt. Det här är nämligen ett sommarprogram som alla borde lyssna på.

Vår värld förändras självklart ständigt, men de senaste åren känns det som att förändringarna går allt snabbare och de vrider knappast vårt samhälle åt rätt håll. Jag kan acceptera de som vill begränsa invandringen och jag kan faktiskt också förstå de som är rädda för de som vid första anblick är annorlunda. Att bunta ihop och slå ihjäl är dock en dålig idé, säger Persson Giolito och syftar på den populära lösning som finns inom vissa grupper för att minska brottsligheten. Självklart håller jag med. Många, inklusive politiker för det tredje största partiet just nu (för ja, SD är oftast trea, även om de ibland går om M. Å andra sidan låter vissa M-representanter som om de egentligen tillhörde SD, så det spelar kanske egentligen ingen roll vilka som är två och trea) tänker att det är rimligt och till och med bra att helt stoppa invandringen och dessutom om inte slå ihjäl, så i alla fall slänga ut, alla som de anser vara icke-svenska.

Argumenten för att vår fina värld tas över av hemska krafter är många och ibland lite skrattretande. ”Dom” förbjuder oss att sjunga nationalsången, ha avslutningar i kyrkan, kalla de där chokladbollarna för olämpliga saker och de kommer säkert att förbjuda oss att fira vår nationaldag, läsa böcker av Astrid Lindgren och se på Kalle Anka och hans vänner på julafton. Vad som känns skönt är att belgarna är helt med på att Malin Persson Giolito som invandra faktiskt måste se på Kalle Anka på julafton.

Vem har snott nationaldagen egentligen? Förr fanns det ingen begåvad människa utan
apanage som firade nationaldagen, påpekar Persson Giolito. Det finns liksom ingenting att fira som kan knytas till det datumet. Möjligen kunde vi fira den 17e maj då vi blev av med norrmännen, säger hon, men tillägger att de å andra sidan tog med oljan, så vi kanske inte har någonting att fira ändå .

Oavsett så borde de som kommer hit anpassa sig och följa svenska värderingar, vilka de nu må vara. Vi kan inte importera medeltida värderingar brukar det heta och jag förstår aldrig riktigt vad som menas med det. Alla världsreligioner, inklusive kristendomen och islam bygger på värderingar som är bra mycket äldre än medeltiden. Men det var ingenting Persson Giolito talade om, bara något jag funderat över. Intressant ändå, eller hur att även svenska värderingar, som till stor del bygger på kristendomen är äldre än de medeltida värderingar vi menar att muslimer har.

Att invandrare ska assimileras är det yttersta målet om man läser SD:s partiprogram (undrar hur många som röstar på dem som egentligen gjort det) och faktiskt kan den som fötts svensk av svenska föräldrar också bli av med sitt medborgarskap, eller i alla fall sin svenskhet om personen i fråga skulle agera på ett sätt som anses osvenskt. Dt gör inte Malin Persson Giolito som tur är. Trots att hon inte bott i Sverige på väldigt länge säger hon själv har hon haft en ovilja att acklimatisera sig i Belgien, vilket måste göra henne extra svensk. Men det har hon inte fått någon kritik för från någon i Belgien konstigt nog. Att hon har kvar sina svenska traditioner är helt okej. Kanske för att Bryssel är en internationell stad, eller för att det är okej att vissa sätter upp stora paraboler föe att se tv på sitt språk, köper delikatesser från hemland i specialbutiker och firar hemlandets högtider ned entusiasm.

Belgarna har ingen nationell samhörighet, vilket Persson Giolito tycker är ganska sympatiskt. Det behövs inte några nationalister som slår sig för bröstet och tror att de uppfunnit demokrati och mänskliga rättigheter. Det finns svenska lagar hon skryter om, men det är inget perfekt land. Sverige är å andra sidan inte heller ett land i fritt fall, vi är inte naiva, men inte heller har vi ett land utan utmaningar. Något sådant land finns nämligen inte. Hat mot andra börjar gro i en känsla av att vara förmer, säger Persson Giolito och närs hatet riskeras demokratin. Där finns en del röda flaggor som vi borde ta på allvar.

Även rädslan behöver tas på allvar. Vi måste få vara rädda när vår värld attackeras och förändras. Ingen terrorist har dock dödat lika många som dumheten, men vem kan kriga mot den, frågar sig Persson Giolito. Terroristerna är inga ljushuvud, men de har förstått att de skadar mest och flest genom att ge sig på vanliga människor. Och de skadar oss. Dagboken från 2015 får tala om rädslan. Den vi får känna, för om människor börjar tro på fel historier, om dumheten vinner, då är vi illa ute.

Världen är bättre på nästan alla sätt, säger Persson Giolito, men miljön som vi borde skrämmas av ignoreras ofta, kanske för upptagna med att  vara rädda för terrorism och att stänga in oss i vårt land, gärna efter att först ha buntar ihop och slängd ut alla ”dom andra”.  Det blir så viktigt att vi inte ens bryr oss om att barn kallas vuxna och utvisas på godtyckliga grunder. Att bomber faller i länder långt borta spelar kanske ingen roll. Vi äe många som skäms redan över hur eftervärlden kommer att döma oss. Inte ens Macron kan lösa allt. Oavsett om han är svaret på frågan eller bara ett ickeval. Någonstans verkar han ändå försöka vända världen rätt och kanske kan han till och med ändra Trumps åsikter.

Vi måste välja mellan det enkla och det rätta, sa Dumbledore som en del av berättelsens magiska förmåga. Verkligen är inte så enkel som vissa vill få det till. Den är inte svart eller vit.

Vi behöver tänka på hur vi vill att vår värld ska se ut. Malin Persson Giolito har många tankar och hon förmedlar dem på ett otroligt tydligt och vettigt sätt. Hatten av.

 

Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio

Läs också:

Anyuru är en av våra största språkkonstnärer

När en individ gör något som vi anser är olämpligt, otrevligt eller som till och med enligt lag är otillåtet söker vi ofta en förklaring. Den kan handla om kön, klass eller kanske en taskig barndom. Idag är religion väldigt ofta en förklaringsmodell och den religion som står i centrum är islam. Kanske var det därför Johannes Anyurus pappa rådde honom att inte berätta om sin religiösa tillhörighet och troligen är det därför Anyuru själv talar mycket om religion i sitt sommarprogram.

Vem är du och vad tror du på? Viktiga frågor som definierar vår identitet. Redan innan jag hörde Johannes Anyurus sommarprogram hade jag börjat skissa på ett arbetsområde för mina elever med rubriken ”Den jag är och det jag tror på” och nu kommer Anyurus ord att bli en del av det. Det passar extra bra med tanke på att denna begåvade författare besöker min arbetsplats och mina elevers skola i höst.

Just tillhörighet och bristen därpå är genomgående teman i Anyurus program. Den största behållningen är dock språket. Anyuru är verkligen en stor språkkonstnär som leker, tänjer och vänder på det språk som är hans. Alla metaforer, liknelser, allusioner bidrar till en alldeles speciell känsla under lyssningen. Så vackert, så genomtänkt och precist. Jag är så glad över att han kommer att dela det med mina elever.

Jag lyssnade till Anyurus vackra och berörande språk medan jag handlade på Willys mitt i vår multikulturella verklighet. Eftersom jag inte lyckades hitta några fina jordgubbar och sonen hade önskat jordgubbstårta på sitt kalas fick jag ta en tur till ännu en affär och där mötte jag en gammal elev. ”Kommer du ihåg mig, Linda”, var hans första fråga och självklart gjorde jag det. En elev du känt i flera år blir per automatik en mer mångfacetterad person än den du träffar snabbt och definitivt mer än den du läser om, kanske på en internetsajt som har som syfte att smutskasta vissa grupper i vårt samhälle. Den här eleven talade nu perfekt svenska, berättade att han hade ett bra jobb och ett boende han trivdes med. ”Livet är perfekt”, sa han och den känslan strålade ur hans ögon. Med sig hade han sin fru och sin lilla dotter. Vi hälsade och han tog artigt i hand både då vi möttes och då vi skildes.

När jag lämnade honom tänkte jag på Anyurus ord om hans systrar med hijab och hur de behöver försvara de de är och det de tror på dagligen. Min elevs fru hade också hijab och jag tänkte att de som möter denna familj troligen fokuserade mer på det än det faktum att detta är människor som bidrar till vårt samhälle. Det gör mig ledsen, men också arg. Det är så lätt kleta extremiststämpel på alla som tillhör en religion som också innefattar extremister. Anyuru talar om terrordådet i Stockholm och hur hans förlag får frågor om huruvida han kan tänka sig att tala om det i media. Han har ju skrivit en bok om muslimsk terror, förutspått det som hände om än i fel stad.

Anyuru talar om vem han är och vad han tror på. Han berättar också om sin dotter som är sju månader och funderar på vem hon är och vad hon tänker. Vem hon blir och vad hon tror på är han som förälder med och formar, men vi är inte den enda våra barn möter. Vi måste lära dem att acceptera, respektera, men också ifrågasätta. Det jag önskar att mina barn ska få med sig av min uppfostran är en förmåga att inte automatiskt tro att de grupper en individ tillhör innebär att de vet vem hen är. Om de möter min elev, hans fru eller hans dotter hoppas jag att de inte automatiskt förutsätter saker om dem för att de råkar ha ett visst ursprung och en viss religion. De kanske har Koranen som en tyngd när de gör situps, precis som Anyuru en gång hade, eller så läser de den och tror på den tolkning de själva gör. Liksom den som läser Bibeln gör sin tolkning och tror på den. I kristendomens namn diskrimineras människor utifrån såväl kön som sexualitet, men det gör inte alla kristna till fördomsfulla extremister. Som alltid handlar det om att ett vi blir mer mångfacetterat än ett dom, vilket kanske är naturligt om vi inte lyckas se individerna som bildar detta dom.

När det talas om att våga ta debatt slås jag ibland av rädslan att göra det som en individ till en annan. När vi klumpar ihop människor i grupper och tillskriver dem egenskaper och åsikter de inte har tar vi inte debatt, utan agerar fördomsfullt. Det betyder inte att det inte finns strukturer i samhället, eller inom olika religioner, politiska åskådningar eller andra grupperingar, men vårt behov av att förenkla en komplex verklighet får inte radera nyanser. Om någon person agerar på ett visst sätt är det detta agerande vi ska möta. Om personen tillhör ett kön, en religion, en klass, en nationalitet eller vilka fack vi nu vill placera hen i kan detta självklart vara en del av förklaringen till personens agerande, men inte bara. Viktigt är också att vår bild av människor som vi definierar som en grupp inte är endimensionell och Anyuru bidrar helt klart till fler dimensioner. Vi behöver fler röster som berättar just sin unika historia.  Faran med en enda berättelse är stor, som Chimamanda Ngozi Adichie påpekar i sitt nu berömda TED-talk.

Vem är du och vad tror du på? Anyuru försöker besvara frågorna i sitt sommarprogram och jag tänker att det är något vi alla behöver fundera över. Därefter ska vi fundera över varför vi tycker som vi gör och hur det påverkar oss själva och vår omgivning.

 

Foto: Micke Grönberg/Sveriges Radio

Läs också:

Ann-Helén griper tag i Sommar

Sedan jag läste Ann-Helén Laestadius första bok Sms från Soppero är hon en författare jag ofta lyfter fram. Fler grupper av mina elever har läst boken och läsandet leder alltid till spännande samtal om språk och identitet. I senaste boken Tio över ett är det istället platsen som är central. Kiruna, staden som ska flyttas, eller snarare rivas och byggas upp på nytt på en annan plats. Gruvan som varit förutsättningen för liv i staden, blir nu dess död.

Det hus Ann-Helén Laestadius växte upp i finns inte mer och i sitt sommarprogram talar hon om vikten av att ha ett hem i hjärtat, men också en plats att återvända till. Hon fick en chans att återse lägenheten strax innan huset revs och berättar nostalgiskt om hålen i plastmattan som hennes pappa lagade. Hur ska hon nu hitta hem när hem inte finns längre?

Gemene man vet för lite om samerna och deras situation. Att det är så är egentligen märkligt, men samtidigt inte. Den skamliga historien med nomadskolor och förbud mot att ens använda samiska är ingenting Sverige kan vara stolt över. Varför har vi inte fått veta?, är en fråga Ann-Helén Laestadius ofta får och jag tänker att vi borde vara så intresserade att veta att vi tar reda på det själva. Kunskap är sällan något som kommer flygande, utan oftast något att ta reda på själv. Att det i alla fall finns några ungdomsböcker om samer är ett steg i rätt riktning.

Jag är glad och stolt över att en intervju med Ann-Helén Laestadius finns med i min lärobok Inför Svenska/SVA 1. Mina nyanlända elever fick läsa intervjun i våras i samband med att vi läste boken tillsammans. Vi läste och talade också om samernas utsatthet och den kultur som blir mer och mer synlig. Nu kan jag komplettera det lästa med att låta eleverna lyssna till författarens sommarprogram. Ett bra och gripande program om vikten av att bli en del av sin kultur och att få höra till. Dessutom är påpekandet om att det går utmärkt att tillhöra två kulturer viktigt inte minst för de som just kommit hit. Det går att vara svensk, utan att avsäga sig all annan kultur.

Apropå den inre Zlatan som Negra Efendić talade om, så hade en sådan behövts när Laestadius fick frågan om varför det inte var okej att kalla henne ”lapp”. Kvinnan menade att hon alltid gjort så och att det på något sätt skulle vara hennes rättighet. Sådant gör mig skogstokig. Hur kan det vara en människas rättighet att förolämpa en annan? Det går utmärkt att förändra språket både gällande vad man kallas människor, liksom vad man kallas bakverk. Hur i h-vete (pardon my French) kan det ens vara en fråga att diskutera.

Japp, där var min inre Zlatan. Varsågod för den och tack Ann-Helén Laestadius för ett utmärkt program. Jag skrattade och grät en skvätt. Nu önskar jag mig en bok av dig som vänder sig till unga vuxna så att även mina äldre elever kan få ta del av dina böcker. Lyssna på sommarprogrammet kommer de definitivt att få göra.

 

Foto: Mattias Ahlm/Sveriges radio

Läs också:

Missa inte Sommar med Negra Efendić

Negra Efendić är en berättare som berör. Det bevisar hon inte bara genom att hon fått Stora Journalistpriset i kategorin årets berättare, utan också i sitt sommarprat. Faktiskt får jag torka ögonen lite i smyg när jag lyssnar på just prisutdelningen av redan nämnda pris.

Det finns många saker som kopplar samman vår nutid med nittiotalet. Det var då vi förra gången tog emot stora flyktinggrupper och det var då rasismen visade sitt fula tryne, precis som det gör nu. Negra Efendić växte upp i Brezovo Polje i Bosnien, i landet som då hette Jugoslavien. Hon berättar om sin barndom och hur oviktigt det var med etnicitet då. I början av 90-talet började allt förändras och 1993 var familjen tvungen att fly.

Även om hon bott här i större delen av sitt liv ses hon inte alltid som svensk och när hon berättar om vardagsrasism inser jag hur svårt det är för mig, som privilegierad vit, att förstå hur det känns att inte vara välkommen i sitt eget land. Efendić berättar om hur hon har en inre Zlatan som hon ibland (kanske för sällan) tar fram för att ge idioter svar på tal. Att någon ens kan komma på tanken att häva ut sig att någon annan borde åka hem är för mig ofattbart, men jag har hört andra utsättas och när deras Zlatan inte orkat fram tagit fram min egen och bett tanter (det är påfallande ofta tanter) hålla tyst och skämmas.

För Negra Efendić innebar kriget att hon fick lämna sitt hemland och fly hit. För mig innebar det nya klasskamrater, men också en berättelse som en förtvivlad pappa delade med mig. Jag vikarierade som lärare på lågstadiet i den skola jag själv gått i och som min mamma jobbade på. I klassen fanns några pojkar från olika delar av forna Jugoslavien. En av dem (kanske fler) var från Bosnien och trots att jag inte minns hans namn, tänker jag ofta på honom.

Klassen hade idrott och ingen hade informerat mig om att läraren brukade vara med i pojkarnas omklädningsrum, då denna pojke ibland blev utsatt av sina klasskamrater. Jag vet inte exakt vad som hände, men något var det och pojken var ledsen och sprang hem. Senare dök hans pappa upp och i sin förtvivlan berättade han om det pojken upplevt i Bosnien. Hur han sett när pappan radades upp tillsammans med andra och sköts. Den här pappan klarade sig. Skotten missade honom, men han drogs ner i massgraven av de män som föll döda ner. Senare lyckades han ta sig därifrån och familjen flydde till Sverige. Jag vet inte om han kom från just Srebrenica, men där mördades mellan 7000 och 8000 män i juli 1995. Det var det största folkmordet i Europa efter andra världskriget. Närmare har jag aldrig kommit en massgrav och när Efendić berättar hur hon besöker

Jag har tänkt läsa Efendićs bok Jag var precis som du länge och nu är jag ännu mer övertygad om att det är en bok för mig och även för mina elever. De behöver läsa om flykt, vardagsrasism och den där inre Zlatan som behövs ganska ofta. Det gäller såväl de som är födda och uppvuxna i Sverige och de som just kommit hit. Det har gått bra för de som kom hit från krigets Jugoslavien på 90-talet och det kommer att gå bra även för de flesta som kommer nu. Fokus borde vara på det, inte på den skrämselpropaganda som översköljer oss. Vi behöver lära oss att se människorna bakom statistiken och behandla dem som individer. Tack Negra Efendić för din berättelse. Jag är glad över att jag fick ta del av den.

 

Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio

Läs också:

Några litterära sommarpratare

Idag släpptes listan på alla sommarvärdar för Sommar i P1, 2017. Jag har inte hunnit gå igenom den sådär jättenoga, men i alla fall hittat några litterära värdar som jag gärna lyssnar till.

 

26 juni: Negra Efendić

30 juni: Ann-Helén Laestadius

5 juli: Malin Persson Giolito

8 juli: Linda Boström Knausgård

14 juli: Johannes Anyuru

20 juli: Moa Herngren

26 juli: Kalle Lind

30 juli: Fredrik Backman

 

 

Läs också:

Mer Emil Jensen åt folket

fff0e756-98c0-43c9-92d1-030e84c65aa6

Det är inte bara det att innehållet är gripande i Emil Jensens sommarprogram. Det är också det att alla ord är perfekta och språket så otroligt kreativt och vackert. Dessutom har han humor och gör att jag lyssnar med ett fånigt leende på läpparna och till och med skrattar ibland, för att i nästa stund torka bort en tår ur ögonvrån. När Jensen berättar om sin syster som inte längre finns väcks alla känslor. Den lilla pojkens dyrkan, den äldres kärlek och nu en enorm saknad. Varje känsla får ta plats och precis som i livet avlöser de varandra. Allt är aldrig så där rosenskimrande lyckligt, men å andra sidan aldrig helt nattsvart heller och det är viktigt att komma ihåg.

Emil Jensen konstaterar att det inte var bättre förr. Inte ens för att hans syster fanns då. Möjligen var vi lite mer korkade då och insåg inte att farorna med att sola för mycket eller cykla utan hjälm. Vi levde ett annat liv. Mer skyddat än idag möjligen, men inte bättre.

Ska du lyssna på ett enda sommarprogram i år är det Emil Jensen du ska lyssna på. Dessutom är musiken riktigt bra och det förhöjer lyssnandet ännu mer. Nu blir jag sugen på att upptäcka mer av Emil Jensen, både musiken och poesin, för det är som han säger att han är något av en doldis. En otroligt begåvad sådan, trots att han säger sig identifiera sig med mellanbocken Bruse som varken är liten och kreativ eller stor och modig. Tänk så fel han har.

 

Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio

Läs också:

Oväntat bra av Lantz

dd208575-94af-4e06-a55d-d25ec2ae4b90

Kanske är det en elak rubrik, men jag kan tycka att Annika Lantz blir lite för mycket ibland. I sitt sommarprogram visar hon dock en annan, allvarligare sida och blandar det svarta med lagom mycket humor. Ganska svart den också på sina ställen, men det är skönt med den som vågar driva med det hemskaste. Lantz inleder med ett löfte om att faktiskt ägna sitt sommarprogram åt sådant hon aldrig pratat om i radio tidigare och pratar till exempel om sin cancer, men också om sin barndom i Algeriet. Hon talar om att alla rädslor hon haft inte hjälpt henne det minsta. Inte ens en hypokondriker av rang kan undvika det värsta, för trots att hon gjort alla kontroller som ska göras upptäcktes en tumör i livmodern.

Jag är glad att jag lyssnade på Annika Lantz och tycker att hon hittade en bra balans med skämt och allvar. När hon talade om alla rädslor hon hade som barn kände jag verkligen igen mig. Jag tror också att hon har rätt i att det inte alls var bättre förr, det var bara det att vi visserligen var rädda för kärnvapenkrig, men också totalt ovetande om en massa andra faror. Vi var helt enkelt lite dummare.

Musiken var okej, men inte wow, så det funkar utmärkt att lyssna på versionen med förkortad musik om man hellre vill det. Klicka här för att lyssna.

 

Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio

Läs också:

Fem sommarkvinnor

3530949_2048_1152

Det finns fördelar med att måla hus, i alla fall en. Idag hann jag lyssna på en rad sommarprogram, totalt fem program av fem kvinnor. Många teman hade de gemensamt, men programmen skilde sig också åt.

Sanna Lundell var en av sommarens överraskningar för mig. Jag tror inte att jag hade lyssnat om inte en kollega tipsat om det. Lundell talade om sitt medberoende och hur lång tid det tog innan hon insåg att hon ständigt anpassat sig till andra och deras behov. Hon talade också om hur kvinnans roll mycket har varit att anpassa sig till män och att vi måste tala om mäns våld. Hon undrar hur det är möjligt att våldtäkter ens existerar i ett modernt samhälle. Och när man tänker efter är det faktiskt märkligt att mer energi inte läggs på att motverka mäns våld mot kvinnor. Att det räcker med ett ”inte alla män” för att få slut på diskussionen.

Liksom Lundell talar Zara Larsson om feminism, på sjuttonåringens underbart naiva sätt. Jag kan förstå att hennes program provocerar många, men jag tyckte mest att det var uppfriskande att lyssna till en tjej som verkligen vågar ta plats. Kaxigheten är något vi borde värna om. Jag hoppas att Zara Larsson inte stukas av hatare, utan fortsätter ta plats. Hon är ung och ibland kanske tanklös, men att därför hatas och få hot om våld och ännu värre död, är för mig obegripligt. Vad är det för värld vi lever i när unga kvinnor som vågar sticka ut hakan mordhotas? Hur kan någon ens komma på tanken att hota med just våldtäkt. Parallellen till Lundells sommarprat blev tydlig och obehaglig. Larssons hat mot machokulturen är ett hat som jag delar, då den gör livet sämre för såväl män som kvinnor.

Även Kristina Sandberg talar om samhällsstrukturer som gjort att män och kvinnor skilts åt enligt det genussystem som Yvonne Hirdman talar om. Utifrån ”sin” hemmafru Maj, berättar hon om hemmafruar och funderar över kvinnoroller i olika tider. Hon talar om hur barn ofta överkompenserar för det de inte fått i sin barndom, när de själva får barn. Damn if you do, damn if you don’t är ett uttryck jag kommer att tänka på då jag lyssnar på Sandbergs program. Det blir så tydligt att kvinnor inte kan göra rätt, inte då och sällan nu. 

Att inte kunna göra eller bli rätt är något Alice Teodorescu tar fasta på i sitt sommarprogram. Hon kallar sig inte feminist, som är så vanligt bland de som istället kallar sig liberaler. Till skillnad från Lundell, Larsson och Sandberg ser hon inte samhällsstrukturer som ett skäl till ojämlikhet och talar istället om individens val som nyckel till framgång. Jag förstår att Teodorescu absolut inte är vänster. Med den uppväxt hon hade i det kommunistiska Rumänien i en totalitär stat kan hon självklart inte bli annat än en motsats till det. Precis som Sandberg talar om i sitt program är det vanligt att överkompensera för det som saknats. Totalitära stater där valfrihet och frihet inte finns skapar säkerligen många som söker just detta. Alla totalitära stater är dock och har inte heller varit styrda av vänsterpolitiker. Det glömmer Teodorescu.

Hon glömmer också att det val som hon gjort och det liv hon skapat inte bara är att välja. Jag är imponerad över det Teodorescu åstadkommit och jag håller helt med henne om att kvinnor borde stötta varandra. Jag håller dock inte med om att det inte skulle finnas något i vårt samhälles struktur som gör att alla inte har samma möjligheter och inte heller att de som kommer hit från andra länder måste uttrycka sin tacksamhet mot det nya landet.

Maxida Märek talar också om förtryck och om att vara en svensk som inte räknas. Hon talar om hur vargar alltid är viktigare än renar och hur pengar är viktigare än samer. Programmet ger mig ett nytt perspektiv på hur det är att leva som minoritet i Sverige. Det spelar liksom ingen roll vilka val individen gör om kollektivets förutsättningar inte finns. Märek har tagit strid för sitt folk och mot nya gruvor. Hon har kallats extremist och terrorist, men allt handlar om överlevnad för det folk hon tillhör. Självmordsstatistiken är skrämmande och hon vet inte vem som försvinner nästa gång. Märek imponerar på mig med sitt driv och sin målmedvetenhet.

 

Läs också:

Sommarvärdar 2015 enligt O

3530949_2048_1152

Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio

 

Jag älskar att lyssna på Sommar i P1 och tar ofta en promenad med någon intressant persons berättelse i öronen. Som vanligt har jag gått igenom alla sommarpratarna och graderat dem i fyra kategorier — de jag absolut kommer att lyssna på, de jag lyssnar på om jag har tid, de jag klarar mig väldigt bra utan och slutligen de som jag egentligen inte har någon uppfattning om, men tror kan bli årets överraskningar. De som verkar ha intressanta historier, eller rätt tråkiga som ändå kan bli intressanta om de som talar är duktiga.

Sådana oväntade favoriter finns nämligen varje år. Förra året tillhörde bland annat Johan Croneman och Fredrik Wikingsson de stora överraskningarna. Den förstnämnde för att jag visste väldigt lite om honom och den senare för att jag sett för mycket skit av och med honom. Jag tyckte att 2014 var ett helt okej år, men inte wow. Återstår att se vad sommaren kan bjuda på.

I år känns listan spontant rätt blek och intetsägande. Väldigt få författare, men mycket sport och mode, vilket är rätt ointressant. Förhoppningsvis har jag fel.

Så här tänker jag om sommarvärdarna 2015

Vill absolut lyssna på

25 juni Terese Christiansson, verkar ha hur mycket som helst att berätta.

27 juni Mona Malm, kan bli flipp eller flopp, men vill lyssna.

28 juni Anna Mannheimer och Peter Apelgren, måste jag höra.

1 juli Georgios Karpathakis, grundare av Underbara adhd måste ha saker att berätta.

3 juli Saga Becker, har också en på pappret extremt intressant historia.

6 juli Nina Hemmingsson, en av mina favoritförfattare.

11 juli Robin Paulsson, kan bli lite väl mycket, men gillar ändå skarpt.

13 juli Nilla Fischer, alltid lurigt med sportkändisar, men vill lyssna.

22 juli Gunilla Röör, jag absolut älskar henne.

23 juli Arkan Asaad, måste kunna skapa ett intressant program.

27 juli Alice Teodorescu, har totalt förstört GP och provocerar mig med sin elitistiska världsbild. Måste ändå lyssna.

29 juli Kristina Sandberg, utan tvekan en av sommarens höjdpunkter.

6 augusti Daniel Poohl, har ett av landets viktigaste jobb.

8 augusti Annika Norlin, är en stor favorit.

13 augusti Fredrik Reinfeldt, måste väl lyssna trots att han är sjukt tråkig.

16 augusti Ulla Skoog, är inte tråkig någon gång.

 

Lyssnar om tid och möjlighet finns

20 juni Lena Olin, som jag är kluven till helt klart.

21 juni David Batra, kan kanske vara rolig, men en moderatmake känns lite ointressant.

29 juni Tom Alandh, har visserligen en del i bagaget, så kanske.

30 juni Clara Henry, för att hon är en lokalkändis. Också.

10 juli Marianne Mörck, tveksam till ämnesvalen.

16 juli Leila Lindholm, bakning är inte min grej, men hon verkar trevlig.

18 juli Sanna Lundell, kan kanske bjuda på något spännande.

28 juli Hans Mosesson, Ica lockar inte, men däremot Nationalteatern.

1 augusti Bea Åkerlund, trots ointressant yrke, kan hon nog berätta mycket.

3 augusti Åsa Jinder, möjligen något för mig pga ämnesval.

12 augusti Owe Sandström, kombinationen ABBA och läraryrket kan funka.

 

Klarar mig bra utan

24 juni Kalle Moreaeus, känns inte som något för mig.

26 juni Bengt Baron, simning, vodka och torsk lockar inte alls.

4 juli Liza Marklund, nej tack, inte min kopp te.

7 juli Kjell Enhager, golf? Nej tack!

9 juli Arash ”Ash” Pournouri, intresserar mig inte alls.

15 juli Herman Geijer, zombieöverlevarexpert? Nja, låter sådär.

17 juli Sverker Olofsson, nej tack, lockar inte alls.

19 juli Karl-Petter Thorwaldsson, LO-ordförande känns rätt tråkigt att lyssna på.

20 juli Nisse Hellberg, absolut inte min grej.

26 juli Olle Jönsson, dansband intresserar mig inte.

31 juli Stig Grybe, känns inte heller som något jag vill lyssna på.

2 augusti Markus Näslund, hockey är rätt tråkigt.

4 augusti Alexander Ekman, nej tack till dans.

5 augusti Jögge Sundqvist, slöjd känns också väldigt ointressant.

7 augusti Magdalena Gerger, hur kul är det med Systembolaget?

9 augusti Magnus Böcker, snyggt efternamn, men lockar inte alls.

10 augusti Magnus Nilsson, mat är gott, men inte på radio.

14 augusti Ben Gorham, mer sport och dessutom parfym.

 

Kan bli årets överraskning

22 juni Siavosh Derakhti, verkar ha en rejäl framgångshistoria att dela.

23 juni Heléne Anderson, kombinationen kriminalinspektör och konstnär låter intressant.

3 juli Kenneth Maccartney, vad kan en ambassadör från Kanada tala om?

5 juli Edvard Moser, låter jättetråkig, men en nobelpristagare kan definitivt överraska.

8 juli Hédi Fried, vilken historia hon har att dela med sig av.

12 juli Johan Rockström, låter inte som min grej, men kan vara riktigt intressant.

14 juli Magnus Falkehed, okänd, men med en intressant historia.

21 juli Karin Volo, har en intressant historia, men har gjort ett slätstruket intryck.

24 juli Syster Karin, en nunna kan vara heltråkig eller superintressant.

25 juli Zara Larsson, gör mig lite nyfiken helt klart.

30 juli Maxida Märak, låter spännande, trots att det är utanför min bekvämlighetszon.

11 augusti Maria Strømme, ointressant ämne, men kan vara lärorikt.

15 augusti Seinabo Sey, inte min musik, men programbeskrivningen låter bra.

 

Vilka sommarpratare är dina favoriter?

Läs också:

Typ jämställt?

Måste det vara en sådan himla millimeterrättvisa? Det måste väl vara upp till varje företag eller varje organisation att välja det som är bäst för dem, eller?

Det brukar låta så och faktum är att vi alla blivit så vana vid att det inte finns någon jämställdhet. Istället har vi lärt oss att en rättvis fördelning mellan män och kvinnor i bästa fall ser ut som den bland årets Vintervärdar, 3 kvinnor och 5 män, eller som i Så mycket bättre, 3 kvinnor och 4 män. allt som oftast accepterar vi också att en typisk jury i ett svenskt nöjesprogram består av i bästa fall 1 kvinna och 2 män, men vanligen 3 män och 1 kvinna.

Om kvinnligt alibi skriver Pernilla Ericsson och ett av dem är Marie Sernholt som är en av fyra som sitter i juryn i X-faktor som avgörs ikväll. När Ericsson visar på alla fall där det förekommer just kvinnliga alibin blir det pinsamt tydligt hur vanligt det är.

Missförstå mig rätt nu. Jag tycker inte att årets vintervärdar är dåliga, inte heller att det är något fel på männen som omger Marie Sernholm, men jag börjar bli väldigt trött på att vi nöjer oss med att män generellt får ta mycket mer plats än kvinnor. Så länge kvinnorna får vara med på ett hörn så är det liksom okej med typ jämställdhet.

Hur skulle reaktionerna bli om det nästa år blev 5 kvinnor och 3 män i Så mycket bättre, juryn i X-factor bestod av 3 kvinnor och en man och fler kvinnor än män blev utsedda att sommar- och vinterprata? Tja, börja med att läsa kommentarerna till Pernilla Ericssons krönika.

Jag tror att vi blivit så vana vid denna typ jämställdhet att vi inte riktigt förstår att 3 av 5 eller 1 av 4 faktiskt inte är jämställt. Och även då vi förstår det tycker de flesta kanske inte att det är ett problem. Något fler män än kvinnor bara. Vad är det för farligt med det?

För mig är det minst sagt farligt att vi varje dag matas med budskapet att det räcker att kvinnor i bästa fall är en aning representerade i den värld där män är norm. Vad gör det med vår syn på kvinnor och män?

 

 

 

Läs också: