Monthly Archives: april 2017

Meg Rosoff tog mig med storm

Flera gånger har jag försökt läsa böcker av Meg Rosoff och det har ärligt talat gått sådär. Jag vet inte vad det beror på egentligen, men vad jag vet är att jag måste ge henne minst en chans till. Meg Rosoff var nämligen den som stal mitt hjärta under LitteraLund. Denna frispråkiga, spontana och otroligt roliga kvinna gjorde ett enormt intryck. På instagram skrev jag att jag vill bli som Meg Rosoff när jag blir stor och det vill jag verkligen. Rosoff själv påpekade flera gånger att hennes böcker är ganska långsamma och svårlästa och kanske handlar det helt enkelt om att ge dem tid.

Rosoff framträdde två gånger under konferensen. En gång tillsammans med en annan ALMA-pristagare, Kitty Crowther och en gång i samtal med Daniel Sjölin.

Kitty Crowther var en annan härlig människa och ännu en författare jag inte läst något av. Hon skriver för yngre barn, men jag blir ändå sugen på att testa. Det var helt klart en upplevelse att lyssna till dem båda. Hon talar om hur hon fick veta att hon vunnit ALMA-priset 2010. Detta efter att hon bett Astrid om priset varje dag väldigt länge. Pengarna var absolut inte allt, men gjorde att hon kunde förändra sitt liv på ett sätt som hon önskat länge.

Meg Rosoff var förra årets vinnare och dessförinnan var hon helt säker på att hon aldrig skulle vinna priset. Hon tänkte att juryn gav henne det för att de tyckte synd om henne, eller att de var väldigt oense och endast några få egentligen ville ge henne det. Nu när Wolf Erlbruch, den hon hade som favorit, också fått priset känner hon sig lite bättre.

Jag av nog inte riktigt förstått hur viktigt ALMA-priset är. Rosoff och Crowther talar om hur fixerade andra är vid prispengarna och visst är det fantastiskt att få pengar för att kunna fortsätta göra precis det de vill. Det ger också status åt barn- och ungdomsboksförfattare, vilket definitivt saknas nu. Rosoff talar om hur man inte ses som en ”riktig” författare om man skriver för barn och unga, utan ses som någon som inte kan skriva för vuxna. Då glömmer man hur viktiga böcker för barn och ungdomar är, men att det egentligen är tröttsamt att behöva försvara sig och sina böcker. Det är ingenting som författare som skriver för vuxna behöver göra. De får frågor om sin senaste bok, inte om vilka som ska läsa den. Märkligt egentligen då barn- och ungdomsböcker är så otroligt viktiga. Det vi läste i barndomen har format oss, våra hjärnor och hur vi ser på världen. De blir en del av våra minnen.

På fredagen mötte Meg Rosoff Daniel Sjölin. Han är verkligen ingen favorit och på Stockholm Literature tar jag ofta lunch när han ska leda ett seminarium. Detta för att han har en tendens att ta över, så att samtalet kommer att handla om honom istället för den intervjuade författaren. Lite rädd var jag när han startade med en monolog, men att ta uppmärksamheten från Meg Rosoff är helt omöjligt. Istället utvecklades mötet till ett riktigt härligt och roligt möte och jag insåg Sjölins storhet, som faktiskt är att våga vara ärlig och ibland utlämnande. Det krävs helt enkelt att han möter en jämlik.

Meg Rosoff skrev sin första bok när hon var 46 år. Innan dess arbetade hon på reklambyrå. Ett yrke som hon driver med väldigt mycket. Det märks att hon är glad att hon lämnat den världen. Över huvud taget driver hon mycket med andra, men på ett smart och roligt sätt. Kanske för att jag håller med henne. Som att det är synd om Trump som växte upp helt utan böcker och endast formats av Fox News.

Sjölin och Rosoff diskuterar också evolutionen och konstaterar att den har sina brister. Egentligen är mångfald bara en massa arter som försöker undvika döden, säger Sjödin och Rosoff håller med. Allt var helt okej så länge människor var samlare och jägare, men sedan blev vi slavar under vetet. Patriarkatet började med vetet alltså. Kapitalismen som sådan är ett vansinnigt påfund, som Rosoff säger.

Bristerna i vår värld gör att Rosoff har svårt att tro på gud. Eller hon är faktiskt helt säker på att hen inte finns. Det hon tycker är intressant är hur någon kan ha en tro med tanke på det kaos som världen består av. Kanske beror det på att gud faktiskt är en lat tonårskille, som i hennes bok I begynnelsen var Bob. Troligen hade han flera år på sig att skapa världen, men var lat och var tvungen att fixa det lite halvtaskigt på sex dagar. Det är inte fantastiskt att Gud skapade världen på sex dagar, det är fruktansvärt. Världen vi lever i är inte perfekt. Långt ifrån. Det betyder att skaparen inte heller är det.

Rosoff och Sjölin diskuterar vuxna i barn- och ungdomsböcker. Att de ofta är förenklade, stereotypiska och ganska ointressanta. I Om jag försvann försökte Rosoff skapa en annan sorts vuxna. Alla har monster inom sig eller under sin säng, det är bara det att vi som är vuxna som inte vågar tro på dem. Det omedvetna är viktigt, menar hon och vi måste våga inse det. Vi bygger murar för att känna oss trygga, men det hjälper inte.

Vem passar Rosoffs böcker för? Handlar det om att de som uppskattar ungdomsböcker fortfarande har sin inre tonåring nära sig, eller är det så att det är dumt att kategorisera böcker? En annan teori är att medelålderskrisen har mycket gemensamt med tonårstiden. Tendensen att ifrågasätta sig själv, sitt liv och sina val. Kanske är det därför fler vuxna borde läsa böcker för tonåringar.

Ett helt fantastiskt samtal och en total förälskelse för mig. I Meg Rosoff då. Sjölin har en bit kvar till den nivån. Nu ska jag börja läsa. Vilken av Rosoffs böcker ska jag börja med och varför?

Läs också:

Anne-Marie Körling på LitteraLund

Mycket av konferensen på LitteraLund handlade om läsning och läsfrämjande. Vi vet att läsning är bra och viktigt, vi pratar mycket om det, men ändå är det på många sätt svårt.

Torsdagen inleddes med en föreläsning av Anne-Marie Körling, läsambassadör och lärare. Jag har följt henne länge, läst en del av henne, men faktiskt aldrig lyssnat till henne. Vilken härlig upplevelse det var. Hon kom in på scenen med en trave böcker under armen och berättade att hon alltid bar på böcker, så att det skulle synas tydligare att hon är en läsare. Så borde fler göra!

Körling talar om vikten av böcker och läsning och hur viktigt det varit för henne sedan hon började som lärare 1996. Hon visar fina bilder som hennes elever ritat om hur läsningen känns. Glädjen och sorgen. Glädjen i att upptäcka nya världar och sorgen  om man inte lär sig läsa. Skillnaden mellan två bilder som samma pojke gjort. En innan han lärde sig läsa och en efteråt då han blivit en stolt läsare. Just det här att den som inte lär sig läsa mår dåligt av det är viktigt att vara medveten om. Att det blir en skam och något som ska döljas till varje pris. ”Jag är inte dum i huvudet” upprepar den som inte kan läsa som ett mantra och självklart är det inte så. Däremot kan den som inte kan läsa känna sig fullkomligt dum i huvudet. Körling återkommer flera gånger till hur viktigt det är att vi frågar om hur det går med läsningen och att inte bara lärare eller föräldrar gör det, utan även elevhälsan. På flera sätt är läsfrämjande också folkhälsofrämjande.

Jag tänker på de elever jag mött som inte kan, de som undviker och försöker dölja det. Det finns alternativ till att läsa böcker. Lyssna funkar utmärkt. Upplevelserna av litteratur är till även för de som har svårt att läsa. Det är också därför den gemensamma läsningen är så viktig.

På IM började vi för många år sedan läsa varje morgon. Detta med elever som sällan var läsare. Många anser att den fria, enskilda läsningen är meningslös. Jag håller inte med. Att få välja att läsa vad man vill och njuta av en tyst och lugn stund på morgonen är värdefullt. Sedan behöver vi läsa tillsammans och använda lässtrategier och en massa andra saker, men läsning får inte bara vara ett måste.

En fjärdedel av eleverna i svenska skolan läser korrekt mekaniskt utan att förstå vad de läser. Att inte förstå gör något med eleverna. Kanske är det så att stökiga elever inte kan läsa. Eller i alla fall inte upplevt läsglädje. Jag tänker flera gånger att Anne-Marie Körling borde tala för lärare på gymnasiet. Vi behöver lära oss att kombinera läsning av ”riktig” och ”viktig” litteratur, med den litteratur som väcker elevernas läsglädje. Det kan vara samma böcker, men också olika. Det är en utmaning.

Hur väcker vi läsintresset och hur håller vi det vid liv? Jag får upp flera elever i huvudet. Både de som fastnat i läsning och de som bara ser det som något jobbigt.

Barn ser vår läsning. Jag hoppas att jag inspirerat mina barn och även mina elever att läsa. I alla fall någon elev. Som Körling påpekar gör de som vi gör, alltså ska vi läsa när de ser. Än viktigare är det nu då jag inte läser högt för mina barn. Jag saknar den där högläsningen ibland. Nu har jag i alla fall, efter att ha lyssnat till Sally Green, börjat läsa Half bad och vi har redan börjar diskutera den.

För mig har läsningen gett så mycket. Inte bara upplevelser som bra böcker ger och de nya världar de bjuder in mig i. Det handlar också om den gemenskap som läsning gett mig. I bokklubbar, genom bloggen och andra sociala medier. Jag önskar att fler fick ta del av läsningens fantastiska magi.

Om jag nu ska väcka elevernas läsglädje så gäller det att välja rätt bok att göra det med. Körling berättar om en gammal lärare hon träffade då hon var student. En lärare som läst Nils Holgersson för sina elever och nu bor i en lägenhet fylld av Nils Holgersson-prylar. Inte för att hon själv älskar boken över allt annat, utan för att elever skickat henne presenter. Slutsatsen? Tänk långsiktigt. Vad vill du ha för presenter. Men också att läsning i skolan påverkar.

Läs också:

Johanna Lindbäck möter Sally Green

 

Grabbarna O har läst och gillat trilogin Half bad av Sally Green och jag har också blivit lite nyfiken. Ännu mer nyfiken blir jag när jag hör Sally Green berätta om din huvudperson Nathan, som är både vithäxa och svarthäxa. När han fyller 17 år behöver han genomgå en ceremoni och få sin slutliga identitet som hel häxa. Hans mamma var vit häxa och hans pappa den värsta av de svarta häxorna. I första boken Ondskans son får vi följa honom fram till födelsedagen, men i bok 2 och 3 fokuseras det mycket på striden mellan de goda och onda häxorna. De mäktigaste häxorna är kvinnor, men det finns även manliga häxor, som Nathan. Det är inte heller så enkelt att de vita häxorna alltid är goda och de svarta alltid onda. Alla är en blandning, precis som det är i verkligheten. Den riktiga verkligheten, inte den stereotypa och förenklade som vi ofta läser om. Det som övertygar mig om att jag måste läsa är att Green själv säger sig vara en ganska ovan fantasyläsare och då kanske det passar mig. Hon menar att det är ganska lite fantasy i boken egentligen, då häxorna lever i den ”vanliga” världen.

Sally Greens research handlade främst om krig och posttraumatisk stress, då hon ville skapa ett realistisk krig i en fantasivärld. Nathan dödar personer, men läsaren måste ändå känna sympati för honom. Det låter spännande. Möjligen är jag lite bekymrad över det explicita våld som böckerna verkar innehålla. Då är det å andra sidan ännu viktigare att jag läser dem och pratar med grabbarna O om innehållet. Dessutom verkar det finnas en del om kärlek och sexualitet att samtala kring.

Sally Green är inte en ”typisk” författare som alltid älskat att läsa och skriva. Som tonåring såg hon mycket film och funderade alltid på hur hon skulle förändra och förbättra dem. Hon skrev dock inte ner några historier och såg inte att hon faktiskt kom på historier. Hade det funnits fan-fiction då kanske hon hade börjat skriva det. Heathcliff från Svindlande höjder har dock inspirerat henne då hon skapade Nathan och miljön är lite lik Brontës, så lite fanfiction är det kanske.

I juni 2010 hade hon studerat ett år och kommit på att hon faktiskt älskade att skriva. Hon hade en idé om att skriva en novell om en häxa, men den blev längre och längre och till slut hade hon något som liknade en bok. Hon bestämde sig för att fortsätta studera, den här gången kreativt skrivande och därefter skickade hon sitt manus till förlag. Hon fick refuseringar, men en av dem handlade om att personen som läst gillade hennes sätt att skriva. Då började hon skriva om sin berättelse, ändrade perspektiv till andraperson och ett år senare skickade hon manuset till samma redaktör som sa ja. Sedan gick det väldigt snabbt och boken är nu översatt till 52 språk.

Det fanns ingen trilogi då på riktigt, men 40 länder hade redan köpt rättigheterna till de två följande delarna. Eftersom hon redan visste hur hon skulle fortsätta var hon konstigt nog inte nervös. Sedan blev andra boken ändå en riktigt svår att skriva och hon sa att hon aldrig skulle skriva en trilogi till. Ändå är det vad hon just nu håller på med. Tredje boken gick mycket lättare att skriva, så kanske är det därför. Nästa år kommer första boken ut och det är ”riktig” high fantasy med karta och allt. Det är fem huvudpersoner, två flickor och tre pojkar som berättar från olika perspektiv. Krig och våld är en stor del även här. Miljön är mer medeltida, mycket för att komma bort från den moderna tekniken som löser onödigt mycket.

Johanna Lindbäck är verkligen en duktig samtalsledare och Sally Green är fantastisk att lyssna till. Faktiskt blev jag så inspirerad att jag köpte första delen i trilogin på engelska till min Kindle. Då såg jag också att det finns två noveller Half lies och Half truths. När jag berättade det för Lillebror O blev han superpepp på att testa att läsa på engelska.

Läs också:

Olikhetsutmaningen: Nord och syd

Igår skulle jag åkt tåg till Lund. Så blev det inte. Till Lund kom jag, men inte med tåg, utan med buss. För en storläsare som såg fram emot flera timmars tågläsning, men istället fick mild åksjuka på bussen, var det ett nedköp. Ett i-landsproblem förvisso, för en dryg timme senare än beräknat var jag faktiskt framme. Nu väntar två dagars konferens om barn- och ungdomslitteratur på LitteraLund. Det ser jag verkligen fram emot.

Dagens motsatspar i olikhetsutmaningen blir nord och syd. Detta för att jag åkt söderut.

Ann-Helén Laestadius Augustprisade bok Tio över ett utspelar sig i Kiruna och det får representera norr. En riktigt bra bok om flytten av staden och den ångest gruvan ger huvudpersonen

Långt söderut, på södra halvklotet i Australien utspelar sig Liane Moriartys bok Stora små lögner. Det är riktigt bra, med många snygga vändningar. Boken har också blivit tv-serie på HBO med bland andra Nicole Kidman, Reese Witherspoon och Alexander Skarsgård i rollerna. Hoppas att den snart sänds på en annan kanal. Annars får jag testa HBO i några veckor.

Som bonus vill jag påminna er om tv-serien Nord och syd, som sändes i mitten av 80-talet och blev Patrick Swayzes genombrott. Min favorit var dock nordstataren George Hazard, som spelades av James Read. Hans idolbild prydde mitt skåp i sjuan. Jag läste också böckerna skrivna av John Jakes. Ingen finlitteratur direkt, men som tonåring älskade jag dem.

Nu är det er tur! Vilken kultur förknippar ni med nord och syd?

Läs också:

En av tolv är årets bok

Så har då de tolv nominerade till årets bok avslöjats och jag gissade rätt på en tredjedel.

1. Andras vänner av Liane Moriarty, (Albert Bonniers förlag)
2. Störst av allt av Malin Persson Giolito (Wahlström & Widstrand)
3. Björnstad av Fredrik Backman (Piratförlaget)
4. Ett litet liv av Hanya Yanagihara (Albert Bonniers förlag)
5. Flickorna av Emma Cline (Natur & Kultur)
6. Glöm mig av Alex Schulman (Bookmark förlag)
7. Hennes nya namn av Elena Ferrante (Norstedts)
8. Italienska nätter av Katherine Webb (Historiska media)
9. Sanning och skvaller av Curtis Sittenfeld (Wahlström & Widstrand)
10. Törst av Jo Nesbø (Albert Bonniers förlag)
11. Vargarnas tid av Elisabeth Nemert (Forum)
12. Lykttändaren av Pontus Ljunghill (Wahlström & Widstrand)

Av de tolv nominerade har jag läst lika många och jag skulle mycket väl kunna tänka mig att läsa de andra. I alla fall nästan alla. Nemert och Nesbø lockar ärligt tala sådär. Nemert har jag å andra sidan inte läst, så hon kanske är värd en chans. Nesbø känner jag mig faktiskt ganska färdig med.

Jag tror att priset kommer att delas ut till Fredrik Backman eller Malin Persson Giolito. Vem vinnaren blir får vi veta på Bokmässan.

Vad tycker du om böckerna på listan?

Läs också:

Min bästa väns fru

På Lavender Lits hemsidan beskrivs Peo Bengtssons karaktärer som ”människor som både behöver en klapp på kinden och en spark i röven.” Så är det verkligen med huvudpersonen i nya boken Min bästa väns fru. Svante heter han Bengtssons nya antihjälte. En ganska misslyckad författare, men mer lyckad familjefar och make. När vi träffar honom är det sommar och han är på väg till bästa vännens sommarhus, eller hipstertorp som Svante lite föraktfullt kallar det. Han är lite missunnsam den gode Svante och driver med Hennings och Karens torp. Detta trots att han får åka dit på semester varje sommar.

Från utsidan verkar Henning och Karen vara det perfekta värdparet och när Svante kommer dit med sin ganska så perfekta fru och sina ännu mer perfekta barn till det perfekta torpet borde allt vara sådär rosenskimrande. Inte för att Svante skulle beskriva sin familj som perfekta. Det är liksom inte hans stil. Visst är han glad att han är gift med Cecilia. De har det riktigt bra. Med sina flickor Majken och Fanny har de skapat en fin familj. En familj han inte skulle vilja vara utan. Ändå verkar han gilla att vara sådär lite lagom missnöjd med livet och han drömmer sig bort till ett annat liv. Det grönare gräset lockar.

Svante och Henning har varit vänner länge. Ändå känns det lite märkligt att vara i hans torp ännu en sommar. Det är inte det att Svante inte tycker om Henning. Tvärtom är de riktigt goda vänner. Svante värdesätter verkligen deras vänskap och egentligen även den traditionella sommarsemestern. Det är bara det att han också tycker väldigt mycket om Hennings fru Karen. Ibland nästan mer än sin egen fru. Det är dock inte hans kärlek till sin bästa väns fru som förstör semestern, utan den ganska obehagliga fråga som hans bästa vän och hans vackra fru ställer till Svante. De vill ha något av honom och han vet inte om han är redo att ge dem det.

I Peo Bengtsson skildrar som få andra äktenskapets svårigheter, utan att för den delen fastna i svärtan. I debuten Kärleken passerade här en gång blir Samuel lämnad av sitt livs kärlek. I förra bok Vara Frank skakar ett äktenskap i fogarna när Frank blir kär i kollegan Mårten. Boken mellan dem heter Så länge du är min syster och den har jag inte läst. Ännu. Vad jag kan läsa mig till är det där syskonrelationen som står i centrum och hur den påverkar och påverkas av förhållanden. Med tanke på att Min bästa väns fru har recensionsdag idag är det syskonboken som får bli nästa möte med Bengtsson. Det lär inte vara det sista.

Läs också:

De utvalda

De utvalda är en trilogi skriven av Kristin Cashore. En väldigt spännande och ganska konstig berättelse. I det här inlägget kommer jag bara skriva om första boken i denna fantastiska trilogi. Den första boken i de utvalda heter Tankeläsaren. Den handlar om en tjej som heter Katsa. Hon är en såkallad särling. En särling är en människa som föds med två olika färger på ögonen och en speciell förmåga. Katsas föräldrar är döda så hon bor med sin morbror kungen över Randa.  Katsas morbror hatar henne skarpt och skulle antagligen ha gjort sig av med henne.

Hennes kusin hade kommit på besök. Katsas kusin kommer på besök i slottet. Han är en idiot och Katsa ogillar honom skarpt. Han går runt tittar konstigt på tjänsteflickorna och tar på dom när han tror att ingen ser. Sen var det ju Katsa också. Han hade börjat slänga konstiga blickar på henne. Han gick fram till henne sa att hon var en riktig sötnos och försökte ta på hennes ben. Det var droppen för henne hon slog till honom på  näsan så hårt att näsbenet åkte in i hjärnan. Och då inser hennes morbror att hennes gåva är dödandets gåva han inser att hon kan var användbar. Och nu måste Katsa genomföra alla hans smutsiga uppdrag. Men kommer hon att klara av det här livet eller måste hon fly? Du får läsa mer om Katsa och hennes liv i trilogin De utvalda.

När jag läste dessa böcker läste jag ut hela trilogin på tre dagar det går inte att sluta läsa. Det är några av mina favoritböcker och jag skulle rekommendera dom till alla som gillar Maze runner, Hunger games, Divergent eller Spejarens lärling. Jag tycker att dom här böckerna är helt fantastiska och jag tycker också att ni ska gå till biblioteket eller en bokaffär och bara skaffa böckerna.

Läs också:

Tre saker jag inte vet om dig

Jessies mamma är död. Det har gått 733 dagar, men saknaden är fortfarande stor. Att tiden läker alla sår menar Jessie är skitsnack. Hennes pappa, som var tillintetgjord av sorg, verkar dock ha gått vidare. Han träffade Rachel på internet och nu är de gifta. Jessie och hennes pappa flyttar från Chicago, till hennes flotta hur i Los Angeles. Där finns också Theo, som mist sin pappa och definitivt hade klarat sig utan en ny sådan, för att inte tala om en ny syster.

Vi träffar Jessie när hon just ska börja i sin nya skola. Av Theo får hon inget stöd, vilket hon visserligen inte räknat med heller. Istället är det en helt okänd person som stöttar henne. Hen heter Någon Ingen och skickar anonyma mail. Först blir Jessie irriterad och nästan rädd, men sedan börjar de skriva mer och mer till varandra. NI blir en vän i nöden och Jessie skulle gärna vilja veta vem det är. Det får hon inte, men hen tipsar om att Jessie borde bli kompis med Adrianna, som kallas Dri, och det blir hon. Andra nya bekantskaper är Ethan, även kallad Batman, som Jessie ska göra ett lyrikprojekt med, Liam, som jobbar i samma bokaffär som Jessie och Caleb, som spelar i samma band som Liam. Och så finns ju NI såklart. Med hen leker Jessie ”berätta tre saker jag inte vet om dig” och trots att hon inte vet vem Ni är, blir hen väldigt viktig för henne.

Tre saker jag inte vet om dig är Julie Buxbaums första bok för ungdomar och unga vuxna. En fin historia om konsten att börja om och att våga lita på att det faktiskt går. Jessie är en trevlig bekantskap och jakten på NI är riktigt charmig. En bra bok för ungdomar, men också för vuxna. De teman som tas upp är helt klart allmänmänskliga. Att det är en ganska förutsägbar bok på många sätt spelar ingen roll alls. Faktiskt tycker jag att den är tillräckligt oförutsägbar för att kännas unik.

Läs också:

Det här är Lilla O

Hej det är jag som är Lilla O. Den personen som ni säkert känner som Enligt O eller Linda Odén, känner jag som min mamma som alltid försöker göra det bästa för mig och min bror. Om man har en mamma som läser, skriver eller undervisar 24/7, så går det liksom inte att hålla sig borta från böcker. Dom är liksom alltid där. Så ni kan ju förstå att jag har börjat gilla att läsa. Jag är 10 år gammal och ändå läser jag mer än dom flesta. Jag gillar många olika böcker men mest  gillar jag fantasy t.ex. The Mortal Instruments, Maze runner, Hunger games och Divergent. Jag kommer skriva mer om dom här serierna i andra inlägg. Jag skrev detta korta inlägg bara för att berätta vem jag är och att jag kommer att skriva mer på den här bloggen i framtiden.

Läs också:

Man Booker International Prize har en ny, kort lista

Juryn för Man Booker Internationall Prize presenterade i torsdags årets korta lista. En lista som innehåller böcker från våra grannländer Norge och Danmark. Jag har läst en bok på listan och påbörjat en annan. På hemsidan presenteras författare, den engelska titeln och självklart översättaren. Utan dem hade färre läst dessa böcker. Jag har lagt till den svenska titeln och översättaren när sådana finns. Vinnaren presenteras 13 juni.

Mathias Enard (Frankrike), Charlotte Mandell (USA), Compass (Fitzcarraldo Editions)

En bok som utspelar sig i Wien, men också ger tillbakablickar till resor som den åldrade huvudpersonen gjort. Många av dem gick till Mellanöstern och det låter som en spännande bok, med risk för viss sentimentalitet som ibland förstör böcker som bygger på minnen.

David Grossman (Israel), Jessica Cohen (USA), A Horse Walks Into a Bar (Jonathan Cape), En häst går in på en bar, Natalie Lantz, utkommer i augusti på Albert Bonniers förlag.

Det här låter som en riktigt charmig bok om en ståuppkomiker som vågar vara allvarlig och då chockar sin publik. Jag har aldrig läst något av Grossman, men blir sugen på att göra det!

Roy Jacobsen (Norge), Don Bartlett (UK), Don Shaw (UK), The Unseen (Maclehose), De osynliga, Staffan Söderblom, utkom 2015 på Norstedts. 

Jag inser att det är dags att jag läser något av Roy Jacobsen, men miljön han skildrar skrämmer mig. Kanske på en varm strand i sommar.

Dorthe Nors (Danmark), Misha Hoekstra (USA), Mirror, Shoulder, Signal (Pushkin Press), Blicken, pilen, filen, Ninni Holmqvist, utgiven 2016 av Ordfront förlag.

En bok jag läst efter att många hyllat den. Själv förblev jag ganska oberörd och förstod inte storheten. Något har jag uppenbarligen missat.

Amos Oz (Israel), Nicholas de Lange (UK), Judas (Chatto & Windus), Judas, Rose-Marie Nielsen, utgiven i dagarna på Wahlströms & Widstrand.

Amos Oz är helt klart en spännande författare och hans senaste bok Judas, som utspelar sig på 50-talet i Israel, verkar riktigt bra.

Samanta Schweblin (Argentina), Megan McDowell (USA), Fever Dream (Oneworld), Räddningsavstånd, Lina Wolff, utgiven 2016 av Albert Bonniers förlag.

Jag lyssnade på Samanta Schweblin på Stockholm Literature och var helt taget. Kort därefter började jag läsa hennes Räddningsavstånd och insåg snart att den krävde koncentration och gärna en sittning. Ännu en bok i min sjukt långa sommarlista.

Läs också:

« Older Entries