Anne-Marie Körling

En ny läsambassadör

Jag har inte kommenterat valet av ny läsambassadör, så det kanske är hög tid att skriva några rader. Motiveringen till valet av den fjärde läsambassadören var följande:

Juryns motivering:

Nästa läsambassadör är nyfiken och prestigelös. Han har ett brett nätverk och hittar direkta vägar till sin publik. Hans författarskap är ungt, men hans erfarenhet är gedigen. Med många år i barnens tjänst som programledare och med sitt fortsatta engagemang, hittar han till de berättelser vi inte visste att vi älskade. Med humor, glädje och lite galenskap vill han möta läsarna där de är. Nästa läsambassadör: Johan Anderblad.

 

Johan Anderblad är kanske mest känd som Bolibompa-Johan. Mina ungars favorit jämte Nassim Al Fakir när de var små. Om Nassim stod för det galna och med sitt smittande skratt skapade en god stämning, var Johan den som stillsamt berättade något. Jag minns de korta filmerna om djur som vi såg om och om igen, för att inte tala om alla fordonsfilmer.

Det är tydligt att de olika läsambassadörerna har olika plattformar om än samma mål. Johan Unenge var först ut med ett fokus på den slukarålder som få verkar få uppleva idag. Johanna Lindbäck hade snarare fokus på de äldre läsarna, då ungdomar är hennes målgrupp. Hon startade också podden Läs för livet, som drevs vidare av hennes efterträdare Anne-Marie Körling. Med Körling hamnade fokus på de som just lärt sig läsa och hon har också talat mycket om högläsning för de som ännu inte knäckt läskoden.

Johan Anderblad är känd bland barnen och har en naturlig plattform att sprida kunskap om läsning. I motiveringen till valet tas hans breda nätverk upp, vilket ger honom en legitimitet som kan spela roll även i detta sammanhang. Det är just att nå ut som är viktigt och att nå ut både till föräldrar, men också till de yngre barnen. Sedan får man inte släppa dem, då det är viktigt att även högstadiet blir en läsande tid, vilket inte alltid är fallet. Vad gör vi med läsandet efter Bolibompa-åldern?

Författare, lärare och tv-personligheter. Nästa gång borde det kanske bli en bibliotekarie, men visserligen leder Katti Hoflin redan Läsdelegationen och hon är såväl tv-personlighet, som författare och dessutom bibliotekschef.

 

Foto: Susanne Kronholm

Om vikten av läsning och läsande förebilder

Det pratas mycket om läsfrämjande och inte sällan handlar det om att ungdomar ska läsa och fokus brukar ofta ligga på pojkarna. Varför läser de inte?

Enkelt skulle jag säga att det handlar om att få vuxna läser, kanske framför allt män och läsning är ingenting som anses vara av allmänintresse. De senaste dagarna har Svt:s nya morgonsatsning diskuterats och det faktum att den korta stund som tidigare ägnats åt boktips nu tagits bort. Karin Olsson skriver bra i Expressen om hur det finns risk att läsning blir en sysselsättning för några få och jämför med kalligrafi. Riktigt så illa hoppas jag verkligen att det inte blir, men vi behöver satsa mer på att få in läsningen i vardagen, inte marginalisera den ännu mer.

För några år sedan var jag på ett seminarium på Bokmässan med titeln “Män med makt – varför läser de inte?”. Stefan Eklund var en av deltagarna och han sa “Det ingår inte i den nutida bilden av en man med makt att han läser skönlitteratur. Kanske handlar bilden till och med om att han inte gör det.” och det verkar vara så. Han hänvisade också till en undersökning som visar att ju oftare män går till bibliotek och lånar böcker, desto mer positiva till invandring är de. Skönlitteratur bidrar till empati och tolerans. Egenskaper vi gärna vill att män med makt ska ha. Chansen är då större att de fattar beslut som är bra även för andra. Utan tillgång till skönlitteratur har du svårt att leva dig in i andras tankar och känslor. Nu påpekade visserligen Horace Engdahl att det är svårt att bevisa att man blir god av att läsa skönlitteratur, då Goebbels till exempel var fil dr i tysk litteratur. Litteratur är ingen garanti för godhet alltså, men kan förhoppningsvis ge en bild av verkligheten som inte är svart-vit.

Min övertygelse är ändå att den som läser också blir en bättre människa och det är därför jag tycker att frågan om läsning och läsfrämjande är så viktig. Faktiskt borde den vara central i samhällsdebatten. Sven Hagströmer, som också deltog i seminariet menar att män med makt inte läser för att det går att klara sig i Sverige utan att läsa skönlitteratur. Det går inte i t.ex. Frankrike. Vi behöver uppdatera litteraturens status och kanske är det män (och kvinnor) med makt som måste börja.

Under Litteralund lyssnade jag på ett seminarium om Läsfrämjande med Katti Hoflin, Anne-Marie Körling, Åsa Storck, Anna Hällgren, Nick Jones och Agneta Edwards som jag inser att jag glömt skriva om. Där talades bland annat om baksidan med läsfrämjande och hur lätt läsning blir ett tvång, när det borde vara (och är) något fantastiskt.

Anne-Marie Körling talade om vikten av att litteratur och läsning syns i oväntade sammanhang och berättade att hon uppmanat en företagsledare att högläsa på ett styrelsemöte. Det blev så tyst och koncentrerat som det aldrig varit förr. Högläsning kan verkligen fånga människor. Vem minns inte hur Tommy Svensson tog med sig Karin Boye in i omklädningsrummet under VM-94? Det är just de oväntade mötena med litteratur som är viktiga att värna om.

Kulturen behöver spridas och det är därför jag håller en extra tumme för Östersunds Fotbollsklubb i Allsvenskan. De arbetar sedan 2012 med Östersunds Kulturakademi och ser kulturen som ett viktigt komplement till fotbollen. På hemsidan står följande “Genom att även erbjuda ett kulturellt kapital ger också Östersund FK sina spelare och ungdomar redskapen och självförtroendet och (sic!) röra sig i den kulturella sfären.” För visst handlar det i mångt och mycket om redskap och självförtroende. Kultur i allmänhet och kanske litteratur i synnerhet blir något för andra, inte för en själv, när det borde vara något för alla.

Ett annat bra exempel på hur kultur och sport möts är i bandylaget Edsbyns möte med biblioteket, där spelarna bland annat genomfört sagostunder. Mer sådant! Problemet med den bristande läsningen är nämligen inte skolans. Det är ett samhällsproblem. Det gäller då att komma ut till dem som kanske inte går till bibliotek eller besöker andra kulturella samlingsplatser. Läsfrämjandet riskerar annars att bli för de redan frälsta.

Katti Hoflin, stadsbibliotekarie i Stockholm och ordförande i Läsdelegationen talade under seminariet på Litteralund om vikten av att nå dem som inte identifierar sig som läsare, icke-läsarna. Hon poängterar också att det inte bara är litteraturen, utan all kultur som behöver ta mer plats i vårt samhälle. Halvt på skämt och halvt på allvar säger hon att allt kan lösas om alla skolor blir kulturskolor. Hon har onekligen en poäng. Den skola som Björklund skapade, där kulturen satts på undantag och på gymnasiet endast är till för några få, är ingen skola som skapar kulturella människor.

I skolan har läsning blivit något som ska bedömas. Läsning ska vara nyttigt och träning av lässtrategier är viktigare än lustläsningen. Sådant ska göras hemma, men tänk om det inte sker. Körling berättar om barn som inte kan läsa och gör allt för att dölja det. Så får det inte vara. En standardfråga när barn kommer till elevhälsan för att de inte mår bra borde vara “hur går det med läsningen”.

Man kan vara en läsare på olika sätt. Det är återigen något som är en krock mellan skolans krav och olika vägar in i läsning. Även den som läser serier är en läsare. Det gäller både att komma in i läsningen och att komma vidare. Är det så att de “måste gå vidare” från t.ex. fantasy. Kanske. Någon gång kan det vara bra. Om inte annat för att få en allmänbildning och här har skolan ett ansvar. Det handlar inte om att värdera, utan att bredda.

Att värdera andras läsning är inte något vi ska syssla med, det påpekar Åsa Storck under seminariet. Hur ska någon se sig som läsare om de tror att de läser fel sorts böcker. Jag påminns om hur viktigt det är att jag kanske tipsar ännu mer om böcker jag läst och visar att jag läser olika sorters böcker. Både “fina” och “fula”. För visst värderar vi. Härom veckan hamnade jag till exempel i en diskussion i en lärargrupp på Facebook, där någon fnös åt att jag hade med “en bok av någon bloggare” på min lista över sakprosa. Underförstått, litteratur som var sämre och därmed inte borde läsas i skolan. Jag håller inte med. Även en bok av en bloggare kan vara en bra bok som verkligen är läsfrämjande. I höstas läste många av mina elever Ibland mår jag inte så bra av Therése Lindgren och var helt fast. Att låta dem läsa och upptäcka den var verkligen läsfrämjande.

Slutsatsen? Vi borde prata mer om böcker och läsning i många fler sammanhang än nu. Inte trycka bort den lilla uppmärksamhet böcker får. Vi borde flytta ut högläsningen i samhället, fråga alla som intervjuas i sportnytt om vad de läser just nu, låta artisterna i Melodifestivalens löjliga introfilmer prata böcker istället för nonsens. Politiker borde citera litteratur, något som enligt seminariet om mäns läsning inte skett sedan Olof Palme var statsminister.

 

Att bära på en bok

Efter att ha lyssnat på Anne-Marie Körling i Lund har även jag börjat bära omkring på böcker. Inte en hel hög, som läsambassadören, men i alla fall en bok. Förra veckan var det Älgbarnet av Meg Rosoff som var med mig i korridorer och klassrum. Jag fick en del nyfikna frågor och om jag inte fick det så berättade jag lite om boken ändå. Någon slags “attackboktips” så att säga och någon gång lika spontan högläsning.

Någon elev kopplade boken till “den där boken om han som blir typ en insekt eller något” och vi fick skäl att prata om Kafka och hans Förvandlingen. Någon annan kopplade den till barndomsfavoriten Gittan och älgbrorsorna av Pija Lindenbaum, vilket ledde till ett samtal om barnboksfavoriter.

Tänk förresten vilket intressant tema att läsa dessa tre böcker och leta gemensamma drag. Det skulle jag vilja testa någon gång.

Veckans under-armen-bok är Grejen med substantiv och pronomen av Sara Lövestam. En helt fantastisk liten bok om grammatik. Kommentarerna under dagen har mest handlat om att jag är lite knäpp, men planen är att hitta skäl till högläsning under morgondagen eller senare i veckan.

Jag gillar det där med att bära böcker. Det ska jag fortsätta med!

 

Anne-Marie Körling på LitteraLund

Mycket av konferensen på LitteraLund handlade om läsning och läsfrämjande. Vi vet att läsning är bra och viktigt, vi pratar mycket om det, men ändå är det på många sätt svårt.

Torsdagen inleddes med en föreläsning av Anne-Marie Körling, läsambassadör och lärare. Jag har följt henne länge, läst en del av henne, men faktiskt aldrig lyssnat till henne. Vilken härlig upplevelse det var. Hon kom in på scenen med en trave böcker under armen och berättade att hon alltid bar på böcker, så att det skulle synas tydligare att hon är en läsare. Så borde fler göra!

Körling talar om vikten av böcker och läsning och hur viktigt det varit för henne sedan hon började som lärare 1996. Hon visar fina bilder som hennes elever ritat om hur läsningen känns. Glädjen och sorgen. Glädjen i att upptäcka nya världar och sorgen  om man inte lär sig läsa. Skillnaden mellan två bilder som samma pojke gjort. En innan han lärde sig läsa och en efteråt då han blivit en stolt läsare. Just det här att den som inte lär sig läsa mår dåligt av det är viktigt att vara medveten om. Att det blir en skam och något som ska döljas till varje pris. “Jag är inte dum i huvudet” upprepar den som inte kan läsa som ett mantra och självklart är det inte så. Däremot kan den som inte kan läsa känna sig fullkomligt dum i huvudet. Körling återkommer flera gånger till hur viktigt det är att vi frågar om hur det går med läsningen och att inte bara lärare eller föräldrar gör det, utan även elevhälsan. På flera sätt är läsfrämjande också folkhälsofrämjande.

Jag tänker på de elever jag mött som inte kan, de som undviker och försöker dölja det. Det finns alternativ till att läsa böcker. Lyssna funkar utmärkt. Upplevelserna av litteratur är till även för de som har svårt att läsa. Det är också därför den gemensamma läsningen är så viktig.

På IM började vi för många år sedan läsa varje morgon. Detta med elever som sällan var läsare. Många anser att den fria, enskilda läsningen är meningslös. Jag håller inte med. Att få välja att läsa vad man vill och njuta av en tyst och lugn stund på morgonen är värdefullt. Sedan behöver vi läsa tillsammans och använda lässtrategier och en massa andra saker, men läsning får inte bara vara ett måste.

En fjärdedel av eleverna i svenska skolan läser korrekt mekaniskt utan att förstå vad de läser. Att inte förstå gör något med eleverna. Kanske är det så att stökiga elever inte kan läsa. Eller i alla fall inte upplevt läsglädje. Jag tänker flera gånger att Anne-Marie Körling borde tala för lärare på gymnasiet. Vi behöver lära oss att kombinera läsning av “riktig” och “viktig” litteratur, med den litteratur som väcker elevernas läsglädje. Det kan vara samma böcker, men också olika. Det är en utmaning.

Hur väcker vi läsintresset och hur håller vi det vid liv? Jag får upp flera elever i huvudet. Både de som fastnat i läsning och de som bara ser det som något jobbigt.

Barn ser vår läsning. Jag hoppas att jag inspirerat mina barn och även mina elever att läsa. I alla fall någon elev. Som Körling påpekar gör de som vi gör, alltså ska vi läsa när de ser. Än viktigare är det nu då jag inte läser högt för mina barn. Jag saknar den där högläsningen ibland. Nu har jag i alla fall, efter att ha lyssnat till Sally Green, börjat läsa Half bad och vi har redan börjar diskutera den.

För mig har läsningen gett så mycket. Inte bara upplevelser som bra böcker ger och de nya världar de bjuder in mig i. Det handlar också om den gemenskap som läsning gett mig. I bokklubbar, genom bloggen och andra sociala medier. Jag önskar att fler fick ta del av läsningens fantastiska magi.

Om jag nu ska väcka elevernas läsglädje så gäller det att välja rätt bok att göra det med. Körling berättar om en gammal lärare hon träffade då hon var student. En lärare som läst Nils Holgersson för sina elever och nu bor i en lägenhet fylld av Nils Holgersson-prylar. Inte för att hon själv älskar boken över allt annat, utan för att elever skickat henne presenter. Slutsatsen? Tänk långsiktigt. Vad vill du ha för presenter. Men också att läsning i skolan påverkar.

Alla gillar väl skönlitteratur, men …

69f6d960f24f8a438ae0938c6c0c3511

Lars Melin skrev en debattartikel i DN om svenska ungdomars läsförmåga och med all rätt oroade han sig över att den försämras. En artikel som fått en rad repliker och som jag fortfarande, efter flera genomläsningar, försöker förstå. Det är som att Melin missat verkligheten. Lösningen, för att nå framgång i livet, är att läsa olika sorters texter, vilket också framgår med all önskvärd tydlighet i kursplanen för svenska. Att debatten skulle handla bara om skönlitteratur när vi debatterar ungas läsning håller jag inte alls med om. Jag oroas tvärtom av allt fokus på lässtrategier och lästräning, som ofta handlar om att läsa korta texter. Då försvinner mängdträningen och därmed chansen för unga att träna upp sin läshastighet. Det jag märker försämrats mest hos mina elever är inte läsförståelsen, utan läshastigheten. Med en låg läshastighet orkar eleverna inte läsa längre texter och ger upp snabbare. Då hjälper det inte om vi tränar lässtrategier.

Jag håller dock med Melin om att svenskämnet borde delas i två delar, en som handlar om litteratur, dock i en vidare betydelse än “det svenska kulturarvet”, som Melin väljer att kalla det och en del kan handla om en utveckling av elevens vetenskapliga språk. För att ens kunna nå till ett sådant språk måste dock ett mer personligt språk finnas och utan skönlitteratur är det svårt att nå. Redan nu är det tydligt skrivet i kursplanen för svenska att olika sorters texter ska läsas, såväl skönlitteratur och sakprosa, vilket Axel Engdahl, docent i litteraturvetenskap, skriver i en replik till Melin i DN. Jag skulle snarare önska en uppdelning av ämnet för att öka fokuset på skönlitteratur, något som jag skrivit om tidigare.

Tyvärr läser svenska barn och ungdomar inte speciellt mycket på fritiden längre och därför har skolans ansvar för deras språkutveckling ökat. Det är därför ansvaret för språkutveckling inte kan läggas på endast svensklärare, något som läroplanen också är tydlig med. Precis som Anne-Marie Körling, Läsambassadör, skriver handlar mycket i skolan om sakprosa redan och därför är det ännu viktigare att skönlitteratur får ta plats inom svenskämnet. Det Melin glömmer bort helt är nämligen våra ungas förmåga till empati och inlevelse. Det får de av skönlitteratur. Kanske kan nyttan av detta inte mätas lika lätt som nyttan av att läsa sakprosa, förutsatt att Melin har rätt i sina antaganden, men i ett samhälle där empatin helt klart minskar är skönlitteratur en nödvändighet. Det viktiga är precis som rubriken på Engdahls text att “Skönlitteratur får oss att ifrågasätta” och genom att läsa om mer än en sanning breddar vi också vår bild av världen.

Det finns dock självklart en poäng i att även vänja eleverna vid sakprosa och till exempel genom att låta dem möta senaste Nobelpristagaren i litteratur Svetlana Aleksijevitj kan de få läsa högkvalitativ sådan. Att utifrån detta fungerar Melins resonemang kring Svenska Akademien inte. Men ja, läsförmåga och läshastighet måste tränas och troligen fungerar det bäst om elever får möta olika sorters texter. Läsning tränas också bäst när en bok faktiskt blir läst. Därmed inte sagt att svenska elever hela tiden ska få välja litteratur själv, det vore troligen mycket begränsande, men de måste få chansen att faktiskt få sjunka in helt i en historia som inte nödvändigtvis är sann. Axel Englund skriver om just vikten av läsa mycket och att faktiskt sjunka in i en bok. Något som självklart kan ske med sakprosa, men precis som Englund skriver: “Ingenting i världens utveckling tyder på att behovet av empati, kritiskt tänkande och förståelse för mänskliga relationer är på väg att minska.

Lars Melin mötte Ebba Witt-Brattström i en debatt i Gomorron kring litteratur och läsning och inledde med att tala om hur vårt informationssamhälle kräver en god läsförmåga. Där håller jag självklart med honom, vilket troligen alla gör. Att den informativa texten skulle ha låg status har jag dock svårt att se. Tvärtom används denna texttyp i alla skolämnen, medan den skönlitterära får nöja sig med att ta plats i kanske ett par ämnen. Är det något jag skulle vilja ifrågasätta är de nya kursplanerna för gymnasiet där det vetenskapliga skrivandet och det vetenskapliga språket får väldigt stor uppmärksamhet på bekostnad av tiden för skönlitteratur. Frågan är om vi måste välja mellan sakprosa och skönlitteratur?

Självklart vill Lars Melin provocera och skapa debatt. Varför skulle han annars påstå att det är “fullkomligt onödigt att satsa på skönlitteraturen i det här sammanhanget”. Med det torde han mena ungdomars läsförmåga och jag skulle vilja påstå att han har fullkomligt fel. Detta påpekar också Ebba Witt-Brattström som är litteraturprofessor och självklart har mer på fötterna än jag. Läsning av skönlitteratur förbättrar inte bara läsförmågan, utan också breddar ordförrådet. Detta är dock, enligt Melin, inte rätt ordförråd och jag undrar vad ett sådant är. Vi är främst människor och vi behöver kunna sätta ord på det som rör våra tankar och känslor. Vilket ordförråd vi sedan behöver beror helt på vad vi ska göra i livet.

Att förminska skönlitteratur till “hittepå” och något “trevligt” som Lars Melin gör är oroande. Precis som Witt-Brattström påpekar är det viktigt att vi i dagens samhälle blir vana vid att läsa texter med komplexa skeenden, som kräver en tolkning och som vidgar vårt perspektiv på världen. Tolkning och källkritik saknas till stor del i dagens samhälle och då behövs skönlitteratur. Självklart har Melin rätt i att skönlitteratur inte på ett magiskt sätt skapar empatiska medborgare, men jag tror absolut att den bidrar.

Det är två saker som stör mig i debatten om litteratur. Dels att klippet med Witt-Brattström och Melin handlar om att jämföra äpplen och päron, men också att människor som vet mycket om läsning borde göra gemensam sak snarare än motarbeta varandra. Läsning är viktigt, det verkar alla i debatten vara överens om och att då dela upp den i nyttig och onyttig sådan är väldigt dumt. Jag skulle kunna sträcka mig till att påstå att det är förödande.

För övrigt anser jag att Witt-Brattström argumenterande på ett bra mycket mer sakligt sätt att Melin, vars taktik tycktes vara att använda förminskande argument, avbryta och höja rösten. Skönt att få tillbaka en del förtroende för henne.

PS. Rubriken är ett citat från debatten mellan Melin och Witt-Brattström DS.

%d bloggare gillar detta: