Downton Abbey

Downton Abbey på vita duken

När frukostvisningen av Downton Abbey på Bio Roy tog slut på två röda, bokade vi istället biljetter till en dagförställning på Filmstadens VIP-salong och det var helt klart ett trevligt alternativ. Fika innan, godis i massor och sedan popcorn på det. Och så filmen då. Den efterlängtade.

Jag absolut älskar tv-serien Downton Abbey och har sett varenda avsnitt minst en gång. Mina favoriter är lady Mary, som fick ganska liten uppmärksamhet i filmen och lady Violet, som med varje replik hamnar i händelsernas centrum. Det är karaktärerna och miljön som gör Downton Abbey till en sevärd film, för handlingen är helt ärligt ganska krystad. Året är 1927 och kungaparet ska göra en resa runt Yorkshire. Ett av stoppen blir på Downton Abbey, där de ska serveras lunch, bjudas på en parad och äta middag. Tjänarna är minst lika spända inför det här, som deras arbetsgivare och de blir minst sagt förolämpade när de inser att de kommer att fråntas allt ansvar då kungens egna tjänare planeras ta över allt. Det här funkar självklart inte. Redan tidigare har lady Mary lyckats övertyga den nu pensionerade Carson att övervaka tillställningen och även om han egentligen ogillar de planer som smids bland tjänstefolket vill även han att Downton Abbey ska få glänsa.

När Carson tar över drar Barrow på äventyr i en sidohistoria som jag tyckte om att få följa. Det finns en mjukhet hos den förut så barske Thomas som jag gärna vill se mer av. Mer vill jag också se av systrarna Crawley och kanske framför allt få följa vad som händer med Tom Branson framöver. Det luktar uppföljare och där kan vi nog förvänta oss mer kunglig fägring, minst två bröllop och kanske en begravning. Så länge karaktärerna tillåts utvecklas och stämningen finns kvar, har jag definitivt inget emot att se mer av familjen Crawley på vita duken. Downton Abbey är en film för de redan frälsta och för oss är det en fin upplevelse. För den som inte stiftat bekantskap med herrskapet och tjänstefolket ännu rekommenderar jag att börja med tv-serien.

Vad jag ser fram emot

Kulturkollo fokuserar vi på nystart den här veckan och veckoutmaningen handlar om saker vi ser fram emot i höst.

Eftersom jag är en ganska lat person skulle jag gärna har sommarledigt några veckor till och hinna läsa fler av böckerna i min aldrig sinande TBR-hög. Jag gillar också värme mer än höstmörker. Samtidigt händer det en hel del trevliga saker under hösten, som jag inte vill vara utan.

Redan på lördag drar jag och Anna till Louisiana och besöker litteraturfestivalen där. Det är premiärbesök för mig och jag ser mycket fram emot det. Självklart bloggar jag under dagen.

Nästa stora händelse i höst är självklart Bokmässan i Göteborg. Det är bekvämt att den är på hemmaplan, men samtidigt är det svårt att hinna med vardag och fest samtidigt. I år har vi en studiedag inplanerad på torsdag, men fredagen har jag inte riktigt löst ännu. I vanliga fall hade jag kunnat ta ledigt, men just i år är det lite extra svårt.

Kultur jag ser fram emot är filmen Downton Abbey som har premiär i september. Jag är också spänd på att få veta vilka som får Nobelpriset i litteratur för 2018 och 2019. Det brukar avslöjas en torsdag i oktober.

 

Photo by Johannes Plenio on Unsplash

Pepp för filmen om Downton Abbey

I never argue, I explain.

Så lyder ett av flera fantastiska citat från Violet Crawley i trailern för filmen Downton Abbey. Det ska bli så underbart att få återse henne igen. Hennes rappa tunga inspirerar mig.

Trailern berättar om hur familjen Crawley, eller kanske främst deras tjänstefolk, gör sig redo för att ta emot kungen och drottningen på besök. Striden mellan husets tjänare och de som följer med kungaparet verkar central och frågan om status lyfts. Vi anar också att i alla fall Mary ifrågasätter sin familjs sätt att leva.

Filmen har svensk biopremiär 13 september och jag vill utan tvekan se. Detta trots att jag är rädd för att det blir en allt för oförarglig och smetig historia. Jag hoppas att mina favoriter Violet och Mary kan ge den lite edge.

Två trailers finns att se, snarlika men båda värda att se. Här följer den första.

Downton finns inom synhåll

Nu har inspelningen av filmen som följer efter tv-serien Downton Abbey. Äntligen får vi veta hur det gått för familjen Crawley och alla runt dem efter julspecialen som sändes här i Sverige i början av 2016. Det sockersöta slutet lovade inte mer, men jag är glad att det ändå blir så. På Imdb går att läsa om ett “Untitled Downton Abbey Project” och 2019 får vi förhoppningsvis se resultatet av Julian Fellowes fortsatta historia.

Enligt Fellowes har det varit en utmaning att få ihop alla skådespelare som varit spridda geografiskt. I en artikel i Good Housekeeping får vi dock veta att han lyckats bra. Till och med Dame Maggie Smith, som varit skeptisk till filmen och sagt: ‘I just think it’s squeezing it dry, do you know what I mean?’, finns med. Kanske är det att mjölka ut för mycket, men jag hoppas och tror att det blir en bra film. En julspecial deluxe.

En som inte finns med i filmen är Lily James, som spelade Lady Rose. Det känns å andra sidan inte superviktigt, då hon visserligen var bra, men inte är en jättecentral karaktär. Anledningen till att hon inte är med är dessutom att hennes karaktär inte finns med i manus, inte att hon tackat nej.

Förutom filmen har Julian Fellowes ett annat project för NBC. Serien heter The Gilded Age och utspelar sig i New York på 1880-talet och det ska finnas kopplingar mellan den och Downton Abbey genom en yngre lady Violet. Även den får premiär 2019.

 

Dagens kulturella VM-spaning England

Inte Storbritannien, utan England. Viktigt att komma ihåg i den här spaningen. England som alltid varit mitt andralag och som nu mötte Sverige i kvartsfinalen. Tyvärr slog de också ut Sverige, men det hindrar inte att jag hoppas att de får möta Frankrike i en final. Idag spelar de för en finalplats.

Ett kulturellt inlägg om England skulle kunna bli hur långt som helst, men jag har fått begränsa mig ordentligt.

Jag inleder med två fotbollsrelaterade böcker som jag gillar skarpt. Det finns bara två David Beckham av John O’Farrell handlar om ett bra mycket sämre engelskt landslag än årets upplaga. De förlorar till och med en kvalmatch mot Vatinkanstaten, men i VM i Qatar har det hänt något med spelarna. En riktigt rolig bok, som säkert passar bäst om man gillar fotboll.

Fever Pitch är en bok av Nick Hornby och en film av David Evans och ett av de få undantag där filmen är bättre än boken. Mycket tack vare Colin Firth, that is. Annars är nog min favorit av Hornby  Long way down, där fyra personer träffas en nyårsafton. Det vore ju inte alls konstigt om inte platsen var taket på en skyskrapa och att de alla planerat att hoppa.

Och så fotboll på film, där Skruva den som Beckham blev Keira Knightleys genombrott, men där jag tyckte mer om Parminder Nagra, som sedan dök upp i Cityakuten.

Jag älskar brittiska kostymdramer och två favoriter är Downton Abbey och The Crown. Jag var inte alls redo för att släppa familjen Crawley när serien var slut, men har hört ryktas om en långfilm. När det gäller The Crown har jag fortfarande andra säsongen kvar och en tredje ska vara på väg.

En annan riktigt bra tv-serie som utspelar sig under samma tid som Downton Abbey är Huset Eliott om systrarna Bee och Evie som startar ett företag när deras far dör. Från att sy ett fåtal plagg till ett fåtal kunder bygger de sedan upp ett helt modehus.

Mrs Dalloway av Virginia Woolf är en klassiker som jag gillar av en författare som fascinerar mig. I våras var jag och Annette och besökte makarna Woolfs sommarhus Monk’s House, vilket gjorde mig sugen på att få veta ännu mer om henne.

En nygammal engelsk bekantskap är Jane Fallon, vars Foursome är en riktigt charmig historia. Fallon har tidigare skrivit manus till de fantastiska tv-serierna This Life och Teachers.

Bokhandeln på Riverside Drive av Frida Skybäck är en riktigt charmig bok om Charlotte som ärver en bokhandel i London. En bok som är som en riktigt mysig film av Richard Curtis, en  Fyra bröllop och en begravning eller en  Notting Hill. Curtis själv är förvisso från Nya Zeeland, men filmerna andas London.

 

Karaktärer jag älskar att hata

Idag listar Carolina på Kulturkollo en rad fiktiva elakingar hon älskar att hata och jag blir självklart inspirerad att göra detsamma. Inte så många från actionfilmer ska tilläggas, då det inte riktigt är min grej. Det finns en anledning till att jag undrade vad det var för bonde som var skurken på bilden i inlägget och inte förstod att det var en skurk som fanns med i filmer om Bond. Det blir inte 25 elakingar för mig, men väl fem.

Thomas Barrow, elak typ i Downton Abbey, som gärna vill ha den bästa positionen bland tjänarna och är beredd att göra det mesta för att nå så långt han kan i sin något begränsade värld. Under sista säsongen förändras han något och det är skönt att han beskrivs lite mer mänskligt. Endimensionella elakingar är sällan intressanta.

Raymond Reddington är en av huvudkaraktärerna i serien The Blacklist. En riktig skurk som skjuter människor på löpande band, men som ändå på något sätt har hjärtat på rätt ställe och kan känna kärlek till de som står honom nära. En mycket märklig karaktär.

Minns ni Melrose Place? Där fanns den ganska vanligt elaka Amanda Woodward, som ibland träffade rätt kille och då blev lite mänsklig. Allt som oftast var hon dock riktigt utstuderat elak och dessutom verkade hon njuta av det. Sedan fanns också den helt skogstokiga Dr Kimberly Shaw, spelad av Marcia Cross. Vet inte om den senare egentligen framkallade några varmare känslor hos mig, men hon får vara med på listan i alla fall.

Hannibal Lecter måste vara med även hos mig. Faktiskt har jag inte sett tv-serien Hannibal, så Lecter för mig är den som spelas av favoriten Anthony Hopkins.

 

Om man inte orkar läsa

Jag hade ju planerat ett läslov, men har nu drabbats av influensa och den stora tröttheten. Jag behöver alltså istället en bra tv-serie eller två att titta på. Bra tv-serie för mig är oftast något ganska stillsamt, som Gilmore girls (just färdig med sista säsongen och har påbörjat de nya avsnitten, som jag för övrigt känner mig lite tveksam till) eller Downton Abbey eller kanske någon serie som utspelar sig på ett sjukhus, eller innehåller många rättegångar.

Har ni några tips? De ska finnas på Netflix eller möjligen Viasat, som vi just nu har för att kunna se fjärde säsongen av The Blacklist.

En trio brittiska tv-serier

Lyran vill att vi presenterar vår favorit bland brittiska tv-serier, men eftersom Lyran brukar köra tematrios kör jag en trio.

Downtown Abbey är en favorit. Tyvärr blev det inte fler säsonger, trots att jag tycker att det fanns mer att berätta. Däremot ryktas det om en film. Vad är det då jag gillar? Tja, jag är anglofil och dialekten gör sitt till. Sedan älskar jag tiden och miljön. Karaktärerna är dessutom ovanligt lyckade. Min favorit är Mary, men jag gillar dem alla.

Huset Eliott var på många sätt en föregångare till Downton Abbey, men utan gigantiska hus. Systrarna Beatrice och Evangeline startar sitt företag efter faderns död och lyckas bli väldigt inflytelserika i modevärlden. Jag absolut älskade serien när den gick och nu letar jag fram mina dvd:s och ser om den.

This life hade premiär 1996 och fick (ofattbart nog) bara två säsongen. Däremot har några uppföljare gjorts. Jag absolut älskade serien och den påverkade mig mycket när jag såg den första gången. Kanske var det första gången en serie verkligen bröt normen och faktiskt stod för det. Allt var äkta och det gör den väldigt viktig.

Jag är en mix av det bra och det mindre bra

Downton-Abbey-Season-6

Lyrans nya utmaning handlar om att berätta vem man är i en viss kulturell miljö. Den här veckan handlar det om Downton Abbey och jag måste säga att jag har svårt att välja karaktär. Mycket av mig är nog Mary Crawley, det positiva är att hon är självständig och det negativa att hon kanske borde bita sig i tungan ibland. När det kommer till det politiska står jag närmare systern Rose, men jag är absolut inte så vän och godhjärtad som hon. Mary är å andra sidan en av seriens kanske mest missuppfattade karaktärer och en av de som utvecklas mest. Hon verkar hård, men är ganska mjuk inuti. Inte heller är hon alltid lika överlägsen som hon kan verka vid första anblick. Det behövs dock att hon ibland tänker ett varv eller två och ändrar sin spontana åsikt, som inte alltid är så himla genomtänkt. Ett test visar dock att jag är Violet Crawley, så sanningen kanske är att jag inte är beredd att ändra mig trots allt.

Tio favoriter från tv-seriernas värld

Downton-Abbey-Season-6

Inspirerad av Annika listar jag tio tv-karaktärer jag gillar extra mycket. Utan inbördes ordning ska tilläggas.

Mary Crawford från Downton Abbey är inte den trevligaste, men absolut en av de mest komplexa i serien. Elak, tanklös, men också målmedveten, sårbar och faktiskt ganska så godhjärtad. Jag har börjat se om serien och under första säsongen är hon riktigt vidrig, nästan lika hemsk som hon lyckas vara i sista säsongen. Däremellan har hon ändå en del lite lugnare perioder. Jag är väldigt glad över att serien slutade lyckligt för henne, trots att det satt hårt inne. Mary hade inte varit lika vettig utan sin svåger Tom, men han får ändå inte vara med. Mary Crawley spelas av Michelle Dockery, vacker som få.

erika_christensenJulia Braverman-Graham är lite av en doldis i serien Parenthood, men för mig är hon viktig. Den duktiga systern som försöker göra allt rätt, men inte alltid lyckas. Jag känner igen mig en hel del i henne måste jag säga. Julia spelas av Erica Christensen.

Jag är inte ett dugg lik hennes syster Sarah Braverman, spelad av MV5BMTc4OTQ0NTExMV5BMl5BanBnXkFtZTYwMDkyNDQz._V1_UY317_CR1,0,214,317_AL_Lauren Graham, men jag är svag för henne. Någonstans önskar jag också att jag vore lite spontan och galen. Samtidigt är det mycket jag inte skulle vilja byta med, som att ha uppfostrat
två barn själv. Inte heller speciellt sugen på en supande exman.

Det är lite så favoriterna fungerar för mig. Antingen känner jag igen mig, eller så är de min motpol. Ofta handlar det om en kombination. I Parenthood finns en hel del favoritkaraktärer, men två får räcka. Jag har valt två som jag tycker känns trovärdiga och äkta.

MV5BNzk4NjA5NDY5MV5BMl5BanBnXkFtZTcwMjU4MjgxNQ@@._V1_UY317_CR1,0,214,317_AL_Brorsan Adam, spelad av Peter Krause är också bra, men jag gillar hans karaktär Nate Fischer i fantastiska serien Six feet under ännu mer. Nate är den av bröderna som först inte alls är intresserad i familjens begravningsbyrå, men som gör det han måste då pappan dör. Det här är en av de sjukaste serier jag sett, med lik som dyker upp på de mest oväntade ställen, men det är så himla bra i all sin knäpphet. Totalt skruvat många gånger, men just Nate lyckas ganska ofta hålla sig på rätt sida gränsen. Ganska ofta. Nate Fischer spelas av Peter Krause.

MV5BMjA5OTgyMDE3Nl5BMl5BanBnXkFtZTcwNjE1NzcyMQ@@._V1_SX640_SY720_Felicity, från serien med samma namn som sändes i fyra säsonger mellan 1998 och 2002, är av mina absoluta favoriter någonsin. Felicity Porter spelades av Keri Russel. Egentligen är det en rätt så simpel serie om några ungdomar som går på college och Felicitys ständiga val mellan Ben och Noel. Det som gör den så bra är just det vardagliga och de fantastiska karaktärerna, som görs levande.

Även min andra karaktär kommer från serien Felicity, för jag kan liksom inte bortse från Ben, spelad av Scott Speedman. Egentligen borde jag vara mer förtjust i Noel, men det var alltid Ben. En lagom snäll buse, som gjorde mycket dumt, men ändå hade ett gott hjärta.

MV5BMTg2NTk3OTA1Nl5BMl5BanBnXkFtZTcwNjg5NzY4Mw@@._V1_UY317_CR3,0,214,317_AL_

Adam från Kalla fötter är en stor favorit, men trots det blev jag inte jätteglad då jag hörde
att serien är på väg tillbaka. Det brukar sällan bli bra. Dessutom har ju Adams fru Rachel dött och det var Adams och Rachels förhållande som var den största behållningen. Scenen i första säsongen där Adam springer runt naken med en ros mellan skinkorna är obetalbar och det är just humorn jag gillar bäst med serien. Adam Williams spelades av James Nesbitt, som gjort en hel del annat efter Kalla fötter. Jag måste erkänna att han vinner en hel del på sin dialekt och sin röst.

 

Serien Cityakuten är en av mina absoluta favoritserier någonsin. Jag har sett alla avsnittMV5BMTQzMTg5NzYxMV5BMl5BanBnXkFtZTcwMDE0MjU1Mg@@._V1_UY317_CR10,0,214,317_AL_ flera gånger och skulle kunna fylla en lista med bara karaktärer därifrån. Nu har jag tvingat mig själv att välja en och det är han som var med i nästan alla avsnitt, alls vår doktor Carter, spelad av Noah Wyle. Läkarstudenten som kom till Chicago’s County General Hospital i första avsnittet och sedan stannade där med olika funktioner, med avbrott för några resor utomlands. I hela 254 avsnitt var han med mellan 1994 och 2009. Inte dåligt. Vad är det då som gör att jag väljer just Carter? Mest för att jag förknippar honom med serien, men också för att det här är en karaktär som alltid var intressant att följa. Den rika arvtagaren, som inte alltid kunde köpa lycka för pengar.

MV5BMjI2NDYyNjg4NF5BMl5BanBnXkFtZTcwMjI5OTMwNA@@._V1_UY317_CR9,0,214,317_AL_This life är kanske den bästa tv-serien någonsin. På svenska har den fått titeln Livet kan börja och det är ännu en serie som jag skulle kunna hämta många karaktärer från. Jag väljer dock Edgar Cook, kallad Egg, som spelas av Andrew Lincoln. Egg är ganska så misslyckad till skillnad från sin flickvän Millie och de andra i huset de bor i. Egentligen skulle även han bli jurist, men hoppade av studierna. Kanske är det just hans misslyckande och hur det påverkar honom, som är mest intressant. Någonstans faller jag ofta för fiktiva underdogs. Fråga mig inte varför. Tyvärr fick This life bara två säsonger, men det har spelats in en tv-film som utspelar sig på en av karaktärernas begravning. Den heter This life +10 och är kanske inte lysande, men tillräckligt bra.

Inte en lista utan Grey’s Anatomy. Så är det bara. Serien har utan tvekan gått upp och ner, men jag har ändå sett varje avsnitt. Ibland har jag blivit mer än lovligt trött pågreys-anatomy-season-12-trailer-750x522-1442595014skaparna, som har en tendens att ta dö på alla favoritkaraktärer, men en har funnits med hela tiden och hon är min största favorit. Jag talar självklart om Meredith Grey, spelad av Ellen Pompeo, som jag tycker är sjukt charmig. Hon har varit med om hur många hemska händelser som helst under serien och borde inte stå upp, men det är inte det stora jag gillar, utan det lilla. Som hennes danser med Christina och hennes totala gränslöshet då hon i princip kryper ner mellan Alex och Jo.

Så, nu var de tio. Riktigt svårt att begränsa sig måste jag säga. Det här är i alla fall tio favoriter, även om det finns många, många fler, tv-serieknarkare som jag är.

Vilka är dina tio fiktiva tv-favoriter?

 

 

 

 

%d bloggare gillar detta: