Downton Abbey

Eurovision song contest

Om du liksom jag tycker om det svulstiga med Eurovision och vill se en riktigt smörig och lika mysig film om spektaklet ska du inte missa filmen Eurovision Song Contest: The Story of Fire Saga.

Berättelsen tar sin början 1974 när ABBA framträder med Waterloo i Brighton och vinner hela tävlingen. På Island lämnar Lars sorgen över modern bakom sig, reser sig från sin gömda plats i trappan och börjar dansa framför tv:n. Lilla Sigrit som inte talar börjar även hon dansa och någonstans där börjar deras dröm. Mest är det kanske Lars dröm. Kanske helt och hållet. Drömmen om att vinna Eurovision Song Contest.

Många år senare är det slumpen som tar bandet Fire Saga till den isländska uttagningen och för att ta sig därifrån krävs en minst sagt otrolig händelse. Hur som helst ska Lars och Sigrit få tävla och det är självklart stort. Nu kan de bli mer än misslyckade musiker som spelar på den lokala puben och alltid kommer ifrån monsterhiten Ja Ja Ding Dong, som enligt Will Ferrell, en av filmens skapare och huvudrollsinnehavare, ska vara en typisk Eurovisionsång dvs rolig, kitsch, hemsk och bra på en gång. En låt som fastnar varken du vill det eller inte.

Will Ferrell och Andrew Steele har skrivit manuset till Eurovision Song Contest: The Story of Fire Saga och David Dobkin har regisserat. De har lyckats få med en hel del kändisar på bild, men också bakom kulisserna. Molly Sandén är rösten bakom Sigrit, spelad av Rachel McAdams. Eller egentligen sjunger de båda, då Sandén dubblar McAdams i de flesta låtarna. Extra roligt är det att  Graham Norton dyker upp som sig själv och att en rad artister som varit med i Eurovision, däribland Loreen, framför ett pampigt musiknummer. Bäst av alla är ändå Dan Stevens som spelar den ryske, favorittippade sångaren Alexander Lemtov med alla Eurovision attribut och några till. Så långt ifrån Downton Abbey som det går att komma. Helt fantastiskt!

Eurovision Song Contest: The Story of Fire Saga är underhållande, snygg och alldeles underbart svulstig och smörig. Precis vad jag behövde en kall sommarkväll när livet kändes lite extra färglöst. Lite extra Eurovision till folket när årets tävling inte blev av är alltid trevligt.

Downton Abbey på vita duken

När frukostvisningen av Downton Abbey på Bio Roy tog slut på två röda, bokade vi istället biljetter till en dagförställning på Filmstadens VIP-salong och det var helt klart ett trevligt alternativ. Fika innan, godis i massor och sedan popcorn på det. Och så filmen då. Den efterlängtade.

Jag absolut älskar tv-serien Downton Abbey och har sett varenda avsnitt minst en gång. Mina favoriter är lady Mary, som fick ganska liten uppmärksamhet i filmen och lady Violet, som med varje replik hamnar i händelsernas centrum. Det är karaktärerna och miljön som gör Downton Abbey till en sevärd film, för handlingen är helt ärligt ganska krystad. Året är 1927 och kungaparet ska göra en resa runt Yorkshire. Ett av stoppen blir på Downton Abbey, där de ska serveras lunch, bjudas på en parad och äta middag. Tjänarna är minst lika spända inför det här, som deras arbetsgivare och de blir minst sagt förolämpade när de inser att de kommer att fråntas allt ansvar då kungens egna tjänare planeras ta över allt. Det här funkar självklart inte. Redan tidigare har lady Mary lyckats övertyga den nu pensionerade Carson att övervaka tillställningen och även om han egentligen ogillar de planer som smids bland tjänstefolket vill även han att Downton Abbey ska få glänsa.

När Carson tar över drar Barrow på äventyr i en sidohistoria som jag tyckte om att få följa. Det finns en mjukhet hos den förut så barske Thomas som jag gärna vill se mer av. Mer vill jag också se av systrarna Crawley och kanske framför allt få följa vad som händer med Tom Branson framöver. Det luktar uppföljare och där kan vi nog förvänta oss mer kunglig fägring, minst två bröllop och kanske en begravning. Så länge karaktärerna tillåts utvecklas och stämningen finns kvar, har jag definitivt inget emot att se mer av familjen Crawley på vita duken. Downton Abbey är en film för de redan frälsta och för oss är det en fin upplevelse. För den som inte stiftat bekantskap med herrskapet och tjänstefolket ännu rekommenderar jag att börja med tv-serien.

Vad jag ser fram emot

Kulturkollo fokuserar vi på nystart den här veckan och veckoutmaningen handlar om saker vi ser fram emot i höst.

Eftersom jag är en ganska lat person skulle jag gärna har sommarledigt några veckor till och hinna läsa fler av böckerna i min aldrig sinande TBR-hög. Jag gillar också värme mer än höstmörker. Samtidigt händer det en hel del trevliga saker under hösten, som jag inte vill vara utan.

Redan på lördag drar jag och Anna till Louisiana och besöker litteraturfestivalen där. Det är premiärbesök för mig och jag ser mycket fram emot det. Självklart bloggar jag under dagen.

Nästa stora händelse i höst är självklart Bokmässan i Göteborg. Det är bekvämt att den är på hemmaplan, men samtidigt är det svårt att hinna med vardag och fest samtidigt. I år har vi en studiedag inplanerad på torsdag, men fredagen har jag inte riktigt löst ännu. I vanliga fall hade jag kunnat ta ledigt, men just i år är det lite extra svårt.

Kultur jag ser fram emot är filmen Downton Abbey som har premiär i september. Jag är också spänd på att få veta vilka som får Nobelpriset i litteratur för 2018 och 2019. Det brukar avslöjas en torsdag i oktober.

 

Photo by Johannes Plenio on Unsplash

Pepp för filmen om Downton Abbey

I never argue, I explain.

Så lyder ett av flera fantastiska citat från Violet Crawley i trailern för filmen Downton Abbey. Det ska bli så underbart att få återse henne igen. Hennes rappa tunga inspirerar mig.

Trailern berättar om hur familjen Crawley, eller kanske främst deras tjänstefolk, gör sig redo för att ta emot kungen och drottningen på besök. Striden mellan husets tjänare och de som följer med kungaparet verkar central och frågan om status lyfts. Vi anar också att i alla fall Mary ifrågasätter sin familjs sätt att leva.

Filmen har svensk biopremiär 13 september och jag vill utan tvekan se. Detta trots att jag är rädd för att det blir en allt för oförarglig och smetig historia. Jag hoppas att mina favoriter Violet och Mary kan ge den lite edge.

Två trailers finns att se, snarlika men båda värda att se. Här följer den första.

Downton finns inom synhåll

Nu har inspelningen av filmen som följer efter tv-serien Downton Abbey. Äntligen får vi veta hur det gått för familjen Crawley och alla runt dem efter julspecialen som sändes här i Sverige i början av 2016. Det sockersöta slutet lovade inte mer, men jag är glad att det ändå blir så. På Imdb går att läsa om ett “Untitled Downton Abbey Project” och 2019 får vi förhoppningsvis se resultatet av Julian Fellowes fortsatta historia.

Enligt Fellowes har det varit en utmaning att få ihop alla skådespelare som varit spridda geografiskt. I en artikel i Good Housekeeping får vi dock veta att han lyckats bra. Till och med Dame Maggie Smith, som varit skeptisk till filmen och sagt: ‘I just think it’s squeezing it dry, do you know what I mean?’, finns med. Kanske är det att mjölka ut för mycket, men jag hoppas och tror att det blir en bra film. En julspecial deluxe.

En som inte finns med i filmen är Lily James, som spelade Lady Rose. Det känns å andra sidan inte superviktigt, då hon visserligen var bra, men inte är en jättecentral karaktär. Anledningen till att hon inte är med är dessutom att hennes karaktär inte finns med i manus, inte att hon tackat nej.

Förutom filmen har Julian Fellowes ett annat project för NBC. Serien heter The Gilded Age och utspelar sig i New York på 1880-talet och det ska finnas kopplingar mellan den och Downton Abbey genom en yngre lady Violet. Även den får premiär 2019.

 

Dagens kulturella VM-spaning England

Inte Storbritannien, utan England. Viktigt att komma ihåg i den här spaningen. England som alltid varit mitt andralag och som nu mötte Sverige i kvartsfinalen. Tyvärr slog de också ut Sverige, men det hindrar inte att jag hoppas att de får möta Frankrike i en final. Idag spelar de för en finalplats.

Ett kulturellt inlägg om England skulle kunna bli hur långt som helst, men jag har fått begränsa mig ordentligt.

Jag inleder med två fotbollsrelaterade böcker som jag gillar skarpt. Det finns bara två David Beckham av John O’Farrell handlar om ett bra mycket sämre engelskt landslag än årets upplaga. De förlorar till och med en kvalmatch mot Vatinkanstaten, men i VM i Qatar har det hänt något med spelarna. En riktigt rolig bok, som säkert passar bäst om man gillar fotboll.

Fever Pitch är en bok av Nick Hornby och en film av David Evans och ett av de få undantag där filmen är bättre än boken. Mycket tack vare Colin Firth, that is. Annars är nog min favorit av Hornby  Long way down, där fyra personer träffas en nyårsafton. Det vore ju inte alls konstigt om inte platsen var taket på en skyskrapa och att de alla planerat att hoppa.

Och så fotboll på film, där Skruva den som Beckham blev Keira Knightleys genombrott, men där jag tyckte mer om Parminder Nagra, som sedan dök upp i Cityakuten.

Jag älskar brittiska kostymdramer och två favoriter är Downton Abbey och The Crown. Jag var inte alls redo för att släppa familjen Crawley när serien var slut, men har hört ryktas om en långfilm. När det gäller The Crown har jag fortfarande andra säsongen kvar och en tredje ska vara på väg.

En annan riktigt bra tv-serie som utspelar sig under samma tid som Downton Abbey är Huset Eliott om systrarna Bee och Evie som startar ett företag när deras far dör. Från att sy ett fåtal plagg till ett fåtal kunder bygger de sedan upp ett helt modehus.

Mrs Dalloway av Virginia Woolf är en klassiker som jag gillar av en författare som fascinerar mig. I våras var jag och Annette och besökte makarna Woolfs sommarhus Monk’s House, vilket gjorde mig sugen på att få veta ännu mer om henne.

En nygammal engelsk bekantskap är Jane Fallon, vars Foursome är en riktigt charmig historia. Fallon har tidigare skrivit manus till de fantastiska tv-serierna This Life och Teachers.

Bokhandeln på Riverside Drive av Frida Skybäck är en riktigt charmig bok om Charlotte som ärver en bokhandel i London. En bok som är som en riktigt mysig film av Richard Curtis, en  Fyra bröllop och en begravning eller en  Notting Hill. Curtis själv är förvisso från Nya Zeeland, men filmerna andas London.

 

Karaktärer jag älskar att hata

Idag listar Carolina på Kulturkollo en rad fiktiva elakingar hon älskar att hata och jag blir självklart inspirerad att göra detsamma. Inte så många från actionfilmer ska tilläggas, då det inte riktigt är min grej. Det finns en anledning till att jag undrade vad det var för bonde som var skurken på bilden i inlägget och inte förstod att det var en skurk som fanns med i filmer om Bond. Det blir inte 25 elakingar för mig, men väl fem.

Thomas Barrow, elak typ i Downton Abbey, som gärna vill ha den bästa positionen bland tjänarna och är beredd att göra det mesta för att nå så långt han kan i sin något begränsade värld. Under sista säsongen förändras han något och det är skönt att han beskrivs lite mer mänskligt. Endimensionella elakingar är sällan intressanta.

Raymond Reddington är en av huvudkaraktärerna i serien The Blacklist. En riktig skurk som skjuter människor på löpande band, men som ändå på något sätt har hjärtat på rätt ställe och kan känna kärlek till de som står honom nära. En mycket märklig karaktär.

Minns ni Melrose Place? Där fanns den ganska vanligt elaka Amanda Woodward, som ibland träffade rätt kille och då blev lite mänsklig. Allt som oftast var hon dock riktigt utstuderat elak och dessutom verkade hon njuta av det. Sedan fanns också den helt skogstokiga Dr Kimberly Shaw, spelad av Marcia Cross. Vet inte om den senare egentligen framkallade några varmare känslor hos mig, men hon får vara med på listan i alla fall.

Hannibal Lecter måste vara med även hos mig. Faktiskt har jag inte sett tv-serien Hannibal, så Lecter för mig är den som spelas av favoriten Anthony Hopkins.

 

Om man inte orkar läsa

Jag hade ju planerat ett läslov, men har nu drabbats av influensa och den stora tröttheten. Jag behöver alltså istället en bra tv-serie eller två att titta på. Bra tv-serie för mig är oftast något ganska stillsamt, som Gilmore girls (just färdig med sista säsongen och har påbörjat de nya avsnitten, som jag för övrigt känner mig lite tveksam till) eller Downton Abbey eller kanske någon serie som utspelar sig på ett sjukhus, eller innehåller många rättegångar.

Har ni några tips? De ska finnas på Netflix eller möjligen Viasat, som vi just nu har för att kunna se fjärde säsongen av The Blacklist.

En trio brittiska tv-serier

Lyran vill att vi presenterar vår favorit bland brittiska tv-serier, men eftersom Lyran brukar köra tematrios kör jag en trio.

Downtown Abbey är en favorit. Tyvärr blev det inte fler säsonger, trots att jag tycker att det fanns mer att berätta. Däremot ryktas det om en film. Vad är det då jag gillar? Tja, jag är anglofil och dialekten gör sitt till. Sedan älskar jag tiden och miljön. Karaktärerna är dessutom ovanligt lyckade. Min favorit är Mary, men jag gillar dem alla.

Huset Eliott var på många sätt en föregångare till Downton Abbey, men utan gigantiska hus. Systrarna Beatrice och Evangeline startar sitt företag efter faderns död och lyckas bli väldigt inflytelserika i modevärlden. Jag absolut älskade serien när den gick och nu letar jag fram mina dvd:s och ser om den.

This life hade premiär 1996 och fick (ofattbart nog) bara två säsongen. Däremot har några uppföljare gjorts. Jag absolut älskade serien och den påverkade mig mycket när jag såg den första gången. Kanske var det första gången en serie verkligen bröt normen och faktiskt stod för det. Allt var äkta och det gör den väldigt viktig.

Jag är en mix av det bra och det mindre bra

Downton-Abbey-Season-6

Lyrans nya utmaning handlar om att berätta vem man är i en viss kulturell miljö. Den här veckan handlar det om Downton Abbey och jag måste säga att jag har svårt att välja karaktär. Mycket av mig är nog Mary Crawley, det positiva är att hon är självständig och det negativa att hon kanske borde bita sig i tungan ibland. När det kommer till det politiska står jag närmare systern Rose, men jag är absolut inte så vän och godhjärtad som hon. Mary är å andra sidan en av seriens kanske mest missuppfattade karaktärer och en av de som utvecklas mest. Hon verkar hård, men är ganska mjuk inuti. Inte heller är hon alltid lika överlägsen som hon kan verka vid första anblick. Det behövs dock att hon ibland tänker ett varv eller två och ändrar sin spontana åsikt, som inte alltid är så himla genomtänkt. Ett test visar dock att jag är Violet Crawley, så sanningen kanske är att jag inte är beredd att ändra mig trots allt.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: