Tankar

Om en mormor

Min mormor Siv föddes 6 april 1927 och växte upp i Mölndal. Hennes föräldrar Rut och Erik hade båda många syskon, men skaffade själva bara ett barn och hon fick alla möjligheter en flicka på den tiden kunde få. Mormor var så stolt över sin utbildning och att hon tagit studenten. Hon gick på Burgården, precis som jag. Mest var hon nog stolt över sina kunskaper i engelska och jag lånade henne böcker en bit efter 90-årsdagen.

Både mormor och morfar har varit en stor del i mitt liv, kanske för att mamma var deras enda barn och jag och syrran deras enda barnbarn. Vi har varit mycket hos dem som barn, rest en del och dessutom var mormor och morfar en självklarhet på fester även när jag flyttat hemifrån. De hade ingenting emot att trängas i min lilla etta för att fira födelsedagar tillsammans med mina vänner och umgicks mer än gärna med “ungdomarna”. När jag och maken gjorde en långresa under ett halvår för tjugo år sedan mötte mormor, morfar, mamma, pappa och min syster upp oss i Thailand för att fira mammas femtioårsdag. Senaste resan vi gjorde ihop var för drygt tio år sedan då vi var i Egypten och firade mormor och morfars 60-åriga bröllopsdag.

Mormor var en kvinna som visste vad hon ville. Envis som synden var hon och såg ibland livet i svart, men hon var också glad, rolig och alltid omtänksam. Lite drama orsakade hon ibland, som när hon drabbades av total 40-årsångest och istället för att bjuda släkten på fint kalas köpte en massa småkakor och bjöd på kaffe. “Hon är besvärlig, Siv”, sa hennes moster Sara ibland och med det tror jag hon menade att mormor gjorde som hon ville. Hon var aldrig hemmafru, trots att 50-talsnormen var sådan, utan arbetade hela sitt liv även när mamma var liten. Jobbet på Skandia var viktigt för henne och när jag gick på högstadiet fick jag vara med henne under två veckor då jag hade prao.

Min mormor Siv är en av mina stora förebilder just för att hon gått sin egen väg. Hon och morfar ett av de mest jämlika äktenskap jag sett, vilket säkert var ett av skälen till att de hann vara gifta i mer än 70 år. Den ensamhet och sorg han känner nu kan jag bara föreställa mig. Hade mormor fått bestämma skulle hon förblivit ung. Att bli gammal var ingenting hon tyckte om, även om alternativet självklart varit sämre. “Jag fattar inte vad det är för kärring i spegeln, usch”, kunde hon utbrista när hon såg sig själv. Det är därför jag valt en bild av en ung mormor till det här inlägget. Det var den hon ville vara. Själv tyckte jag allt att hon var tjusig in i det sista och att hon var över nittio hade ingen kunnat tro förrän det sista året.

I mars, precis i inledningen av coronapandemin, drabbades min mormor av lunginflammation. Ingen trodde att hon skulle klara det, men hon överlevde mot alla odds. Sedan dess har vi knappt kunnat träffa henne på grund av besöksförbudet. Bara vinkat på håll några gånger och mamma har träffat henne genom besöksskärm. I torsdags ringde de från boendet och berättade att hon blivit sämre. Mamma, jag och min syster fick vara hos henne och hon vaknade till ibland och log. Prata var jobbigare. Extra glad blev hon kanske när “hennes” personal kom och det kändes fint. En av sköterskorna ursäktade sig lite och sa att vissa anhöriga kan bli ledsna när de äldre blir gladare när de ser personalen, men jag tycker tvärtom att det känns skönt att veta att mormor bott på ett ställe där hon trivdes och kände sig trygg. På natten vakade personer hon kände väl och när hon somnade in igår på morgonen var hon inte ensam.

Det är inget höjdarår det här direkt. Mamma betalade räkningen till begravningsbyrån i torsdags för pappas begravning. Nu är det dags att boka ännu en. Människor stannar i minnet på olika sätt. När jag tänker på mormor hör jag henne säga “Hello Linda” på brittisk engelska. Jag hör henne också småsjunga på någon gammal låt, kanske “Fly me to the Moon”. Kanske skulle hon titta lite extra på mina naglar och påpeka att de borde fixas och sedan hällt upp en glas vin, skålat och frågat om jag läst några bra böcker det senaste.

Om en pappa

Någonstans trodde jag att jag sörjt min pappa så mycket det senaste året då han försvunnit mer och mer, att själva döden inte skulle vara så svår att hantera. Jag hade fel.

Alzheimers är en vidrig sjukdom som förändrar en person till oigenkännlighet. De få böcker eller filmer som handlar om demens beskriver ofta någon som blir lite förvirrad och glömmer saker, men de beskriver inte lika ofta eller lika väl den frustration och ilska som det kan leda till. Pappa blev inte någon gullig och glömsk gubbe, utan någon som var arg över att ingen förstod honom och som bara ville ut och bort. Gärna till jobbet.

Så smittades han av covid-19 och de två första veckorna var ganska lugna. Sedan blev det snabbt sämre och han dog. Trots att jag trodde att jag var beredd går det aldrig att riktigt vara det. Min pappa blev en av de många som finns i de diagram över avlidna som Folkhälsomyndigheten redovisat på sina presskonferenser. En siffra i statistiken. I helgen hade DN ett stort reportage om människorna bakom siffrorna för att visa att de fanns, att de var verkliga och att de nu är saknade. Min pappa är en av de snart 5000 döda och mycket mer än en siffra i statistiken.

Om det finns något positivt med döden är det att min gamla, friska pappa får ta plats i minnet igen. Han som under sin sista tid var så arg och frustrerad på allt och alla, men aldrig var arg dessförinnan. Istället tror jag att de flesta som minns min pappa tänker på honom som en glad och positiv person. Allt gick att lösa och ingenting var någonsin ett problem. När pappa fyllde 70 skrev jag inlägget The Soundtrack of my dad och där finns mycket av den musik som pappa lyssnade på och som präglade min barndom.

Varför är det så få som visslar nu för tiden, frågar sig Göran Greider i en krönika i Aftonbladet och jag konstaterar att världen mist en hängiven visslare. När pappa kom hem efter jobbet och vi var ute och lekte hördes det på lång väg att han kom. Någon gång kom han hem lite småförbannad över att någon frågat honom om han käkat fågelfrön, men ilskan försvann snabbt och snart blev det ett stående skämt.

Idag begraver vi pappa och gravplatsen är en av de finaste jag sett. För mig är graven inte förknippad med den person som dött, men att det finns en plats att gå till är viktigt för många och pappas ligger fint vid Råda kyrka. När vi besökte kyrkan för några veckor sedan jag, mamma och min syster kände vi alla hur den luktade precis som de gamla, faluröda byggnaderna i Dalarna och det kändes bra. Även om pappa var en göteborgare som älskade Blåvitt var Moje i Gagnefs kommun en väldigt viktig plats. Det var där hans mamma, min farmor, växte upp och där hennes familj fanns och finns kvar.

Jag har funderat mycket över vad jag fått och ärvt av min pappa. En sak är hans syn på yrkeslivet. Du ska göra ett bra jobb och när det inte går att göra det ska du tala om det. Pappa älskade sitt arbete och var väldigt bra på det. En av hans chefer ringde till mamma och berättade om hur omtyckt pappa var som arbetsledare och hur många som ville jobba på de byggen som han ansvarade för. Det var också jobbet som fanns kvar när alzheimern tog allt annat. Pappa var väldigt frustrerad över att inte kunna gå till jobbet och levde på 90-talet då han höll på med ett av karriärens största jobb, nämligen att bygga om Nya Ullevi inför friidrotts-VM 1995. Under renoveringarna pågick Champions League och vi fick biljetter till de stora matcher som IFK Göteborg spelade mot Manchester United, Galatasaray och Barcelona. Att döttrarna skulle gå på fotboll var en självklarhet.

När vi träffade prästen inför begravningen tog jag upp det faktum att pappa, som i många avseenden var en klassisk 40-talist, alltid sagt till mig och min syster att vi kan bli vad vi vill och att vi ska kämpa för det. Kraven var ibland väldigt höga och att universitetsstudier var något som förväntades var tydligt om än inte alltid uttalat. Att gnälla eller klaga var liksom ingen idé, varken när det gällde honom eller mamma. Vi har fått hänga med på en massa och upplevt saker som få ha gjort. Även om gnäll inte accepterades minns jag med värme hur pappa tog med mig på en promenad runt halva Wien för att jag skulle få något annat än korv till lunch. Han var snäll och gjorde allt och lite till för att vi skulle ha det bra. Hans töser skulle ha de största hamburgarna och sedan skulle vi äta rejält, för vi visste inte när det blev tid att stanna nästa gång.

Jag hade aldrig varken vågat eller orkat dra med ungarna på bilresor genom Europa med stopp på mer eller mindre skumma platser, men mamma och pappa var inte rädda för någonting. Själv blev jag dock väldigt rädd när pappa förlorade humöret helt efter att några rätt packade unga sprungit nära vårt tält och nästan rivit det och han bestämde sig för att jaga iväg dem med yxa skrikandes “piss off”. När han blev arg blev han nämligen riktigt förbannad. Mest av allt var han dock ganska obekymrad och jag hade önskat att jag hade ärvt lite mer av hans “det-ordnar-sig-gen”.

Idag har jag ingen pappa. Med den tanken i huvudet har jag vaknat nästan varje morgon den senaste tiden. Idag har jag ingen pappa och inte imorgon heller eller någon annan dag. Det är något som är svårt att förstå.

 

 

 

 

 

Till en 70-åring

Idag fyller min kära mamma 70 år och vi firar det lugnare än hon kanske hade önskat, men firar gör vi. Som läget varit i år har vi inte träffats så mycket som vi velat och när vi träffats har det tyvärr inte alltid varit av trevliga orsaker. Idag fokuserar vi dock på det som är bra och mamma är helt klart bra.

Jag skulle aldrig bli lärare. Tanken att bli som mamma var egentligen inte så hemsk, men att umgås med ungar hela dagarna lockade verkligen inte. Jag hade (och har) inget tålamod och alldeles för mycket humör för att fixa något sådant. Ändå blev det just lärare jag blev om än för ungar modell större och i yrket är mamma faktiskt en stor förebild. Hon har lärt mig vikten av att se det positiva i alla och förstå att det kan finnas väldigt mycket inom alla. Det gäller bara att komma tillräckligt nära för att kunna skrapa på ytan.

Min mamma är sällan lagom. Ännu en sak jag ärvt från min mamma. Visst kan det vara frustrerande ibland när hon klampar på, men samtidigt rätt skönt att hon vågar. Eftersom det är min mamma går det också utmärkt att säga ifrån, vilket alla inte tål, men hon klarar det mesta. Frispråkigheten gör också att hon säger till när det behövs och vågar fråga om det som är jobbigt, något jag lärt mig uppskatta. Som tonåring var det kanske inte lika kul när mamma hade koll på allt och alla och om hon mot förmodan inte hade så fick hon det snart. Fortfarande tror hon att jag kommer ihåg varenda person som någonsin bott i Nödinge där jag växte upp, men se det är det bara mamma som gör.

Omtänksam, frispråkig, intensiv och positiv. Det är min mamma det. Finast av dem alla.

Ja tack till april, april

Idag och några veckor framåt kommer vår familj att få uppleva ännu ett kapitel i den del av livet jag aldrig trodde att jag skulle få uppleva. Något som kan bli en positiv vändning, eller ännu en plan som inte gick vägen. Jag hoppas självklart på det förstnämnda. Det vi vet säkert är att något kommer att hända och efter månader, jag faktiskt år, av väntan är det trots allt en bra sak.

Jag hade dock inte haft något emot om någon idag brast ut i ett rungande “april april” och berättade att de senaste åren bara varit ett skämt. Att vi kunde förflytta oss tillbaka till första april för tre år sedan och sedan få hoppa över all skit som hänt sedan dess.

Men det går inte och därför finns inget annat att göra än att blicka framåt. Det har faktiskt inte varit nattsvart hela tiden. Det har varit livet. Kanske inte det liv jag hade tänkt mig, men inte nödvändigtvis bara sämre.

April, april, du kan inte lura mig. Vi kör framåt och vi vänder det här.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: