Om en mormor

Min mormor Siv föddes 6 april 1927 och växte upp i Mölndal. Hennes föräldrar Rut och Erik hade båda många syskon, men skaffade själva bara ett barn och hon fick alla möjligheter en flicka på den tiden kunde få. Mormor var så stolt över sin utbildning och att hon tagit studenten. Hon gick på Burgården, precis som jag. Mest var hon nog stolt över sina kunskaper i engelska och jag lånade henne böcker en bit efter 90-årsdagen.

Både mormor och morfar har varit en stor del i mitt liv, kanske för att mamma var deras enda barn och jag och syrran deras enda barnbarn. Vi har varit mycket hos dem som barn, rest en del och dessutom var mormor och morfar en självklarhet på fester även när jag flyttat hemifrån. De hade ingenting emot att trängas i min lilla etta för att fira födelsedagar tillsammans med mina vänner och umgicks mer än gärna med “ungdomarna”. När jag och maken gjorde en långresa under ett halvår för tjugo år sedan mötte mormor, morfar, mamma, pappa och min syster upp oss i Thailand för att fira mammas femtioårsdag. Senaste resan vi gjorde ihop var för drygt tio år sedan då vi var i Egypten och firade mormor och morfars 60-åriga bröllopsdag.

Mormor var en kvinna som visste vad hon ville. Envis som synden var hon och såg ibland livet i svart, men hon var också glad, rolig och alltid omtänksam. Lite drama orsakade hon ibland, som när hon drabbades av total 40-årsångest och istället för att bjuda släkten på fint kalas köpte en massa småkakor och bjöd på kaffe. “Hon är besvärlig, Siv”, sa hennes moster Sara ibland och med det tror jag hon menade att mormor gjorde som hon ville. Hon var aldrig hemmafru, trots att 50-talsnormen var sådan, utan arbetade hela sitt liv även när mamma var liten. Jobbet på Skandia var viktigt för henne och när jag gick på högstadiet fick jag vara med henne under två veckor då jag hade prao.

Min mormor Siv är en av mina stora förebilder just för att hon gått sin egen väg. Hon och morfar ett av de mest jämlika äktenskap jag sett, vilket säkert var ett av skälen till att de hann vara gifta i mer än 70 år. Den ensamhet och sorg han känner nu kan jag bara föreställa mig. Hade mormor fått bestämma skulle hon förblivit ung. Att bli gammal var ingenting hon tyckte om, även om alternativet självklart varit sämre. “Jag fattar inte vad det är för kärring i spegeln, usch”, kunde hon utbrista när hon såg sig själv. Det är därför jag valt en bild av en ung mormor till det här inlägget. Det var den hon ville vara. Själv tyckte jag allt att hon var tjusig in i det sista och att hon var över nittio hade ingen kunnat tro förrän det sista året.

I mars, precis i inledningen av coronapandemin, drabbades min mormor av lunginflammation. Ingen trodde att hon skulle klara det, men hon överlevde mot alla odds. Sedan dess har vi knappt kunnat träffa henne på grund av besöksförbudet. Bara vinkat på håll några gånger och mamma har träffat henne genom besöksskärm. I torsdags ringde de från boendet och berättade att hon blivit sämre. Mamma, jag och min syster fick vara hos henne och hon vaknade till ibland och log. Prata var jobbigare. Extra glad blev hon kanske när “hennes” personal kom och det kändes fint. En av sköterskorna ursäktade sig lite och sa att vissa anhöriga kan bli ledsna när de äldre blir gladare när de ser personalen, men jag tycker tvärtom att det känns skönt att veta att mormor bott på ett ställe där hon trivdes och kände sig trygg. På natten vakade personer hon kände väl och när hon somnade in igår på morgonen var hon inte ensam.

Det är inget höjdarår det här direkt. Mamma betalade räkningen till begravningsbyrån i torsdags för pappas begravning. Nu är det dags att boka ännu en. Människor stannar i minnet på olika sätt. När jag tänker på mormor hör jag henne säga “Hello Linda” på brittisk engelska. Jag hör henne också småsjunga på någon gammal låt, kanske “Fly me to the Moon”. Kanske skulle hon titta lite extra på mina naglar och påpeka att de borde fixas och sedan hällt upp en glas vin, skålat och frågat om jag läst några bra böcker det senaste.

4 reaktioner på ”Om en mormor”

  1. Det är en gåva att bli så gammal, brukar min mamma säga. Hon är också född 1927, även om hon nog inte har riktig koll på hur gammal hon är nu. Jag sa till någon i familjen bara för ett par dagar sedan att när mamma är borta så ska vi inte minnas henne som den dementa gamla kvinna hon är nu, utan minnas alla de år hon har fått när hon varit helt med. Alltid glad och positiv. Härligt att du har så många fina minnen av din mormor.

    1. Min mormor ville självklart leva länge, men hon gillade inte att bli äldre och det började nog tidigt. Samtidigt var hon inte riktigt gammal förrän för kanske två år sedan när demensen drabbade henne. Viktigt att minnas dem som de var innan!

  2. äldre generationer är viktiga. det insåg jag faktiskt som ganska ung. kanske för att jag gillade äldre människor över huvud taget. min morfar bodde hos oss och jag lärde mig mycket av honom. litteraturintresset hade vi gemensamt dessutom. min mormor fick jag aldrig träffa för hon dog när min mamma var i tonåren. men vi brukar åka till mormors lilla oansenliga grav i Småland och sätta blommor till mors dag

    1. Litteraturintresset fick jag både av mamma, mormor och gammelmormor. Även gammelmorfar var en storläsare, men han dog när jag var fyra så mina minnen av honom handlar mest om att han var snäll och att jag alltid fick festis och russin av honom.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: