När jag tänker på Olof Palme

Innan spaningsledare Hans Melander och åklagare Krister Peterson på en presskonferens igår avslöjade att den så kallade Skandiamannen Stig Engström var den som mördade Olof Palme har det spekulerats en massa om vem eller vilka som skulle kunna ha mördat Sveriges statsminister. Helt övertygad är jag inte om att Skandiamannen är den som verkligen höll i vapnet och eftersom Engström inte längre är vid liv kommer jag inte heller att bli det. En anledning till att fallet nu verkar ha fått en lösning är att arkiven nu är digitaliserade och därmed lättare att söka i. Materialet är minst sagt omfattande och det är massor av vapen som provskjutits och galet många personer som förhörts av olika anledningar. En ansenlig summa personer har dessutom erkänt brottet för polisen eller någon annan som i sin tur informerat polisen. Som Christoffer Carlsson, kriminolog och författare, påpekade i P3:s Morgonpasset läggs fallet nu förvisso ner, men spekulationerna kommer inte att sluta.

Egentligen är det ju iskallt av Engström att stanna på mordplatsen (om han nu gjorde det, vittnesmål från andra än honom själv saknas) och dessutom träda fram som vittne. Han verkar dessutom ha gett motstridiga uppgifter och försökt förvirra polisen. Tänk om det verkligen var han som mördade den dåvarande statsministern, då har utredarna, med Hans Holmér i spetsen, verkligen gjort ett rätt mediokert jobb. Under presskonferensen pekas Engström ut som en person som inte går att bortse ifrån. En berättelse återges om hans förehavanden under mordkvällen och det är en berättelse som till stor del delats förut.

Jag gick i femman när Olof Palme mördades och skulle snart fylla tolv år. Natten mellan 28 februari och 1 mars sov jag över hos en kompis och jag minns fortfarande hur hennes föräldrar satte på radion på morgonen och att vi hörde nyheten i deras kök. För mig var Olof Palme en ganska diffus person, men en person som jag som barn hoppades skulle kunna rädda världen. När vi gick på lågstadiet skrev klassen brev till honom och bad honom ta bort alla kärnvapen i världen, på ett naivt sätt som bara barn kan och vi fick svar. Säkerligen från någon annan än honom, men det var ett fint brev som innehöll våra namn och ett som jag minns det ganska hoppfullt svar.

Det här brevet läste jag och en klasskamrat upp på skolans minnesstund i idrottshallen och där och då kände jag verkligen hur viktig han var och att jag genom att läsa hans brev blev en del av historien. Min lilla historia i vårt lilla samhälle, men ändå en del av något större.

Många år senare på våren 2000 besökte jag och maken The War Remnants Museum i Ho Chi Minh City och vid ingången möttes vi av en gigantisk bild av Olof Palme tagen under en demonstration mot kriget med en stor skylt innehållande budskapet “USA ut ut Vietnam” bakom sig i folkmassan. Där och då tror jag faktiskt att jag för första gången förstod att Palme inte “bara” var en svensk ledare, utan också en världsledare och att hans agerande måste ha provocerat många.

I höstas titta jag och mina treor på några tal av Palme och även delar av politiska debatter där han deltog. Det som slog med var att ingen svensk partiledare idag är så tydligt ideologisk och rak. Inte bara han, utan faktiskt även andra samtida partiledare, fokuserar på vad de vill, vad de kämpar för och hur de ska nå dit. Någon kort känga till motståndare förekommer självklart, men fokus ligger helt klart på den egna politiken, inte på vad andra gör eller inte gör.

Nu blir jag nyfiken på att läsa mer om såväl Palme som mordet på honom. En som tidigare lanserat teorin om att Skandiamannen skulle vara mördaren och inte ett vittne till mordet är författaren Thomas Pettersson som 2018 gav ut boken De osannolika mördaren: Skandiamannen och mordet på Olof Palme. Den lär få ett försäljningsuppsving nu. Kriminolog G W Persson har istället avfärdat teorin och lanserar en annan i sin skönlitterära bok Falla fritt som i en dröm, som jag också blir sugen på att läsa. Mest vill jag kanske istället läsa mer om Palme, inte om själva mordet och kanske är det i sommar dags att äntligen läsa Underbara dagar framför oss av Henrik Berggren eller i alla fall Palme: Ett liv i bilder av Henrik Berggren och Jacob Forsell. Lite sugen blir jag också på att se serien We got this om privatspanaren George English. En serie som beskrivs som en konspirationskomedi och finns på svtplay.

2 reaktioner på ”När jag tänker på Olof Palme”

  1. Jag kastade mig över “Den osannolika mördaren” efter att ha sett presskonferensen. Den var oerhört välskriven och spännande. Sedan läste jag “Olof Palmes sista steg” som lanserar en annan teori och insåg att nej, jag tror kanske inte att vi kan vara tvärsäkra.

Kommentarer är stängda.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: