The Cure

Olikhetsutmaningen: himmel och helvete

Vi har tonårsvecka på Kulturkollo och det är januari. Två skäl till att jag idag har valt ordparet himmel och helvete. Nu är det visserligen ont om det förstnämnda just nu när det är som mörkast och tråkigast, men en liten gnutta himmel finns kanske ändå.

En hel del av såväl himmel och helvete drabbar Lily i En farofylld överfart av Rachel Rhys. Himmel för att båten, speciellt övre däck, är en helt ny och spännande värld och självklart för alla platser hon får besöka. Helvete för att allt inte är enkelt under resan. Människor råkar illa ut och vissa behandlar henne illa.

För Julia i Johanna Lindbäcks Karta för förälskade & andra vilsna är bibliotek himlen på jorden. Ön där sommarhuset ligger är också någon slags himmelsk plats och den blir bättre när Rasmus dyker upp. Sociala medier är dock något av ett helvete, för de påminner henne om vänner hon förlorat och saker hon missar.

Vi har just börjat titta på Lucifer, där huvudpersonen kommer direkt från helvetet. En underhållande om än ganska märklig serie som jag gärna ser mer av.

I Bruce den allsmäktige får Jim Carrey vikariera som gud. Egentligen är det Morgan Freeman som är den allsmäktige, men han låter gärna Carrey förstå hur svårt det är att göra rätt. Till exempel så låter Carrey alla få som de vill, vilket självklart betyder kaos. Morgan Freeman har också gjort serien The Story of God, som finns på Netflix, men som jag ännu inte sett.

En av mina favorittavlor är Den döende dandyn av Nils Dardel från 1918. Om hans destination är himmel eller helvete låter jag vara osagt.

Och så slutligen två låtar som illustrerar ordparet:

Vilka kulturella verk förknippar du med orden himmel och helvete? Svara i en kommentar, ett blogginlägg eller på sociala medier. Se till att jag och andra hittar till dina svar. Lycka till!

Olikhetsutmaningen: svart och vitt

Imorgon är det dags för treorna på “min” skola att ta studenten. Det är lite extra speciella treor, då det faktiskt är de första som jag känt sedan de gick i ettan. Då var de ganska så små, ganska så arga och ganska så osäkra. Nu är de äldre, mognare och ännu smartare.

Dagens olikhetsutmaning handlar om de färger som pryder studentmössorna, svart och vitt. De kan också sägas symbolisera vårt allt mer tudelade samhälle. Tolka det som du vill.

Några som gärna förenklar och ser få gråskalor är Sverigedemokraterna (inte är de ensamma, men de skriker högt). I boken Fult folk av Linnea Nilsson och Emil Schön intervjuas ett antal av deras väljare. Sedan boken skrevs har diskussionerna i sociala medier blivit ännu värre och ofta märks ett hat mot invandrare och ett obehagligt politikerförakt. Tydligt är också att rasism och kvinnofientlighet går hand i hand. Det är då jag läser sådant som framtiden syns extra svart.

Det svarta behöver inte vara något negativt. Svart och ganska positiv ändå är den musik som formade mig i tonåringen. Smådeppig musik av svartklädda män var (och är) min grej. Som The Cure och Depeche Mode.

 

Studenten symboliseras av vita kläder och svart-vita mössor. En bok som utspelar sig inför studenten är Jag lever, tror jag av Christine Lundgren. Nattsvart, men ändå på något sätt hoppfull.

På bröllop bör bruden vitt och brudgummen svart. I alla fall är det vad som är vanligt just här. En bra bok där ganska mycket går fel på ett bröllop är Finns det en, finns det flera av Mhairi McFarlane.

Robert Smith 24 år senare

När The Cure spelade i Göteborg senaste, i september 1992, missade jag konserten trots att jag hade biljetter. Syrran hade någon viktig handbollsturnering och jag ville inte gå själv. Igår lyckades vi så få till en dejt med Robert Smith, 24 år senare.

Jag lyssnade massor på The Cure under högstadiet och gymnasiet. Någonstans efter Bloodflowers tappade jag bort dem lite, men jag återvänder med jämna mellanrum. Bäst tycker jag om The head in the doorKiss me, kiss me, kiss me och Disintegration, som kom precis under den tid jag älskade dem som mest. När håret var svart och jag frossade i deppig musik. Just de suggestiva i de mer melankololiska låtarna funkade kanske sådär live, medan de gladare fick i alla fall mig att vakna. De riktiga svåra fansen framför oss rörde däremot inte en min när alldeles för kända låtar som “In between days” spelades, medan de var helt i (ett ganska introvert och lugnt) extas när gitarrerna malde på som bäst. Själv tyckte jag kanske att det blev väl långdraget då, men var väldigt nöjd med att få höra många favoriter.

Konserten startade 1984 med “Shake dog shake” och drog sedan till 1989 och “Fascination Street” från Disintegration. Första höjdpunkten för mig var “A night like this” från The head in the door, ett av de första album av The Cure jag lyssnade sönder. Det var efter jag fått koll på hitsen på samlingsskivan Standing on a beach, en dubbel-LP som jag spelade sönder och senare ersatte med CD-versionen Staring at the sea. Just här lyfter konserten för mig och det håller i sig ett bra tag med låtar som “Push”, “Friday I’m in love” (då ser gubbarna framför helt oberörda ut), “Boys don’t cry” (jag håller inte med GP:s recensent om att den skulle vara oinspirerad), “Pictures of you”, underbara “Love song” och en av mina största favoriter “Just like heaven”. Därefter kommer de oändliga gitarrmaratonen, där drivet verkligen finns, men bandet mest verkar stå och spela för sig själva (och gubbarna framför). Men ja, det handlar väl om att ge alla vad de vill ha och det gör de verkligen. Många av låtarna är från de album som jag ser som en mellanperiod, men för vissa är de uppenbarligen höjdpunkten.

När bandet kommer in på scenen för den första av tre extranummerrundor med låtar från andra albumen Seventeen seconds, fortsätter det lite på samma sätt, fram till fantastiska “A Forest” från . Då är i alla fall jag på banan igen.

Andra omgången extranummer innehåller två favoriter: “Lullaby” och “Never enough”, men det är sedan det händer. När the Cure kommer ut på scenen för sista gången denna kväll spelar de (mycket oväntat) “The Lovecats” från Japanese Whispers.  Dags att dansa loss alltså och när den följs av “Hot! Hot! Hot!”, “The Caterpuillar” (total älsk på den), “Let’s go to bed” (fantastisk!), “Close to me” (ännu mer fantastisk) och slutligen “Why can’t I be you?” (eufori).

Ungefär så. 

Kanske hade The Cure 24 år tidigare haft lite mer energi, men jag tyckte de visade rejäl spelglädje under större delen av denna monsterkonsert. Robert Smiths röst håller och jag är riktigt glad att jag äntligen fått höra honom och resten av bandet live.

 

 

%d bloggare gillar detta: