Svartstilla — om den bottenlösa sorgen

En äldre kvinna har mist sin livskamrat och hennes liv har därmed mist sin mening. I sitt stora hus bor hon nu ensam och vill egentligen inte något annat än att låtsas leva i det förflutna. Hennes tre nu vuxna barn försöker få henne att gå vidare, sälja huset och kanske flytta in på ett hem. De menar att hon behöver sällskap, men inser inte att det är i huset som hennes kärlek finns även om han lämnat henne.

Svartstilla av Susanne Skogstad är något av det vackraste jag läst och beskrivningen av sorgen som verkligen äter upp en människa är så exakt, trots att få ord används. Det är också en fantastisk beskrivning av depression, det som den gamla kvinnan kallar svartstilla och som alltid funnits inom henne. Det blir tydligt att hennes make är den som kunde nå henne och ge henne ett liv värt att leva. Nu när han är borta finns ingen livslust kvar. Barnen försöker verkligen. Det är han som ser ut som sin far, men inte är lik hon, han som liknar honom och så dottern som kvinnan inte riktigt förstår.

Det är fascinerande hur debutanten Susanne Skogstad, född 1992, lyckas skildra en mycket gammal människa med sådan trovärdighet. Samtidigt är sorg och svärta saker som åldern inte har betydelse för. Det som är signifikant med just den äldre kvinnans skull är att livet verkligen är på väg att ta slut och ett liv utan den hon älskar är ingenting hon vill vara med om.

Jag tyckte mycket om Svartstilla och Susanne Skogstads språk. Det är dock en bok som kräver koncentration och total uppmärksamhet. Första gången jag försökte läsa den var jag utan fokus och då fungerade det inte alls. Nu läste jag om den under en ledig vecka och texten fick den uppmärksamhet den förtjänar. Avsätt några koncentrerade timmar åt Skogstads debut. Det är den och du värd.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: