Atypical säsong 1 och 2

I våras berättade ena sonen att han sett serien Atypical på Netflix och han ville att jag skulle se de första avsnitten med honom. Det var tydligt att han kände igen sig i huvudpersonen Sam och att serien hade fått honom att förstå att han inte var ensam. Efter de första avsnitten fortsatte jag serien själv, men blev så arg på Sams mamma att jag var tvungen att ta en paus. I höst tog jag så upp den igen och har just sett färdigt de första två säsongerna. Karaktärerna har fått utvecklats och tillåtits bli mer komplexa, vilket gör att jag förstår dem och deras agerande mer.

Sam har asperger, en diagnos som inte ges längre i Sverige, utan istället inkluderas i autismspektrat, vilket jag utan att vara sakkunnig kan tycka är synd. De som fick diagnosen asperger var mer sociala än andra med autism och den delen verkar ha försvunnit i det nya sättet att diagnostisera. Sam klarar sig ganska bra. Han går i skolan, har i alla fall en vän och ett extrajobb. Dessutom finns hans lillasyster alltid där för att försvara honom när någonting går fel. Hon fungerar också som sanningssägare när det behövs och det gör det ganska ofta.

De första två säsongerna handlar om Sams sista år på High School och när hans mamma i slutet berättar om de förhållandevis små drömmar hon haft gällande sin son känner jag så väldigt mycket igen mig. Kanske är det där jag till slut accepterar henne. Att ta examen och sedan studera vidare är stort och något jag verkligen önskar att jag får uppleva för båda mina barn. Hennes syn på sonen skiljer sig från Sams pappas och krocken mellan dem blir ibland brutal. När hon nästan fokuserar för mycket på alla svårigheter vill han i alla fall inledningsvis inte se dem alls.

Vad är då så bra med Atypical? Dels är jag glad att min son fick chansen att se någon som sig själv på tv. Lyteskomik säger vissa, men så tolkar jag det inte alls. Istället får vi möta en annorlunda ungdom som ser världen på ett lite annat sätt än de flesta av oss, men som ändå är lika mycket värd. Så ser det inte alltid ut i verkligheten. Lite skönt är det faktiskt också att få skratta åt hans egenheter och inse att det inte alltid blir som man tänkt, men att det funkar ändå. Det ger hopp. Att ha barn som inte riktigt följer mallen är verkligen inte enkelt och jag förstår paniken hos föräldrarna, som ibland tar sig rätt märkliga uttryck.

Nu ser jag tredje säsongen och Sam har just börjat på college. Det går knackigt i början, men jag hoppas att han löser det.

2 reaktioner på ”Atypical säsong 1 och 2”

  1. Jag har inte sett Atypical själv än, men en kär vän brukar tala sig varm om den. Hon jobbar på en gymnasieskola med riksintag för ungdomar med Autism, ADHD och andra neuropsykiatriska funktionsvariationer, och hon brukar tipsa om Atypical till de människor som inte har en aning om vad som är så speciellt med de elever hon har.

Kommentarer är stängda.

%d bloggare gillar detta: