Älskarinnorna frälste mig

Mitt mål är att när året är slut ha läst något av alla kvinnor som fått Nobelpriset. Nu har jag en oläst, nämligen Grazia Deledda som mottog priset 1926 och jag utgår ifrån att listan fylls på med minst en ny kvinnlig pristagare i höst. En av pristagarna som jag undvikit länge är Elfriede Jelinek. Av någon anledningar har jag fått för mig att hennes böcker inte alls är något för mig. När vi skulle dra och bada i somras och jag behövde en bok i pappersformat hamnade Älskarinnorna i väskan och jag läste, läste och läste tills den tog slut. Jag absolut älskade berättelsen om Brigitte och Paula, som drömmer om ett liv där de faktiskt har ett värde. Dessutom fascinerades jag av Jelineks rappa språk, där versalerna är helt borta och orden liksom rinner fram i ett högt, porlande tempo. Helt fantastiskt. Varför har jag inte fattat att Jelinek är en författare som är helt perfekt för mig?

Brigitte är fabrikssömmerska och Paula butiksbiträde. De drömmer om något mer, ett bättre liv och har båda fått för sig att vägen dit går genom en man. Även om männen de hittar kanske inte är de rätta, binds de till dem då de blir gravida. Livet som kvinna ska innehålla man, äktenskap och barn, men Jelinek visar med all önskvärd tydlighet att dessa tre ingredienser inte är någon garant för ett lyckligt liv. Män kan vara svin, ungar kan vara jobbiga och utan ett eget liv är kvinnor utlämnade till sina män oavsett om de är bra eller dåliga makar. Jelineks ibland ganska naiva ordval gör krocken med den rejäla svärtan än mer brutal. Läsningen är smärtsam, men samtidigt nödvändig.

Älskarinnorna kom ut 1975 och blev Elfriede Jelineks stora genombrott. Jag kan tänka mig att boken landade helt rätt i ett Europa där en ökad frihet för kvinnor var en viktig fråga. Samtidigt som ett nytt liv hägrade, fanns gamla strukturer och könsroller att fastna i. När Jelinek tilldelades Nobelpriset 2004 lämnade ledamoten Knut Ahnlund sin plats i Svenska Akademien i protest. Han menade att priset var ödelagt i och med att en författare som Jelinek fått det. Nu var det inte första gången Ahnlund gick igång; han ville lämna redan 1989 i den så kallade Rushdieaffären, som fick bland annat Kerstin Ekman att avgå. Ahnlund satt dock kvar till 1996, då han lämnade arbetet i Svenska Akademien efter ett storbråk med dåvarande ständige sekreteraren Sture Allén. Ändå fanns han alltså kvar 2004 och en slutsats att dra är att mansgrisar inom Svenska Akademien definitivt inte är någon ny företeelse.

Är då Elfriede Jelinek värd ett Nobelpris i litteratur, eller är det som Knut Ahnlund menar en författare som “ödelägger” prisets status? Nu har jag bara läst en bok och en svala gör ingen sommar, men jag är redan otroligt imponerad. Jag har inte läst någon bok som liknar Älskarinnorna. Elfriede Jelinek är unik, kanske inte så mycket innehållsmässigt, men rent berättartekniskt och inte minst språkligt. Ni som är Jelinek-experter, vad ska jag fortsätta med?

 

2 reaktioner på ”Älskarinnorna frälste mig”

Kommentarer är stängda.

%d bloggare gillar detta: