Louisiana Literature 2019

Elif Shafak och Daud Aron Ahmed

Egentligen skulle Roxane Gay varit med i samtalet, men det blev riktigt bra även om Daud Aron Ahmed mycket troligt fått fundera några varv kring hur han skulle moderera när det nu var endast Elif Shafak som skulle stå i centrum. Han inledde med att fråga Shafak om hur hon definierar sig själv. Författaren föddes i Frankrike av turkiska föräldrar och när föräldrarna skilde sig flyttade hon med sin mamma till Ankara. Hon har därefter bott i flera länder, bland annat Spanien, USA och Georgien och rest till ännu fler, vilket gör att hon vill se sig som en person med en global identitet. Extremister vill få oss att tro att vi bara kan ha en identitet, säger hon, men jag har många. Hon menar att det är helt fel att bara se en människa utifrån en aspekt av hens komplexa personlighet. Det måste bli lättare att vara både och och inte bara antingen eller.

Barndomen präglades av föräldrarnas kamp som vänsterinriktade med siktet inställt på revolution. När hon sedan som barn flyttade till Turkiet påverkades hon dels av sin västerländska mamma och sin mer traditionella mormor. Modern, en ung frånskild kvinna, borde enligt tradition gifts bort så snart som möjligt, men mormodern ville ge sin dotter en chans att skapa ett eget liv. När mamman studerade på universitetet var det mormor som stod för uppfostran.

Senaste boken heter 10 minutes and 38 seconds in this strange world och handlar om klassiska teman som kärlek, vänskap och smärta. Shafak vill skriva om tystnaden, det som är tabu och som få talar eller skriver om. Det gäller såväl sexuella, politiska och kulturella tabun. Hon menar att det är viktigt att ge en röst åt de som inte har någon,  att lyfta det som censurerats och berätta de historier som suddats bort. En kyrkogård i Istanbul spelade en viktig roll när senaste boken skulle skrivas. På the Cemetery of the Companionless finns de osynliga begravda. De som ska döljas. De som inte har sitt namn på någon gravsten, utan endast en numrerad träskylt. På kyrkogården finns gravar som tillhör hbtq-personer, AIDS-offer från 80- och 90-talet, de som begått självmord, övergivna spädbarn och de senaste åren även flyktingar som drunknad i Medelhavet. Människor som osynliggörs även som döda. Som avhumaniseras.

Huvudpersonen Leila skulle kunna vara ett av dessa nummer. Hon är prostituerad och i bokens inledning hittas hon mördad i en container. Shafak beskriver människan bakom numret, eller låter rättare sagt Leila berätta om sig själv. Målet är att med sin bok kritisera det turkiska samhället, ställa svåra frågor och ifrågasätta normer. Däremot är hon noga med att påpeka att hon inte kan tvinga sina läsare att tro på hennes sanning om vad som är rätt och fel. Hon kan inte heller ge alla svar, det måste varje läsare göra själv. Shafak berättar att hennes läsarskara visserligen till stor del består av läsaren som accepterar hennes samhällsbeskrivning, men bland dem finns också läsare med många fördomar. Dessa fördomar beror på traditioner och fördomar och hon hoppas kunna få i alla fall någon att tänka om. Förhoppningsvis påverkas deras fördomar i mötet med hennes karaktärer.

I en diktatur bekämpas individen och Elif Shafak vill därför lyfta den. Som aktivist, feminist och författare som dessutom komme från en diktatur, har hon ett ansvar att beskriva den värld som finns utanför fönstret. Det går inte att vara opolitisk. Även västerländska författare har nu hamnat i ett läge där de måste göra ett medvetet val. Vi kan inte förbli tysta, säger hon i en värld som befinner sig i en situation av post-sanning och påpekar att det inte är konstigt att den yngre generationen har en existensiell ångest.

Shafak oroas av totalitära krafter, men också av identitetspolitik, som hon menar är ett sätt att köpa extremisters sanningar om att alla människor bara är en sak. Istället borde feminister göra gemensam sak med hbtq-rörelsen och även med de män som vill förändra samhället. Patriarkala strukturer och snäva könsroller påverkar inte bara kvinnor, utan också män. De som är emot frihet är också emot en uppluckring av dessa könsroller. Problem med jämställdhet finns i många länder och det är viktigt att kampen för en förändring sker på bred front. Något som oroar Shafak är den tillbakagång hon ser i t.ex. USA, Spanien och Italien, där det blivit rumsrent att använda begrepp som feminazi och där feminismen ses som ett hot mot familjen. Länder som förut tycktes vara “färdiga” med sin kamp är det verkligen inte. Många är anti-intellektuella, anti-feminister, anti-hbtq, anti abort osv, osv. Samma vindar blåser även här, inte bara i SD och KD, utan även inom M. Svaret är inte en splittrande identitetspolitik, utan en bred, gemensam kamp för demokratiska rättigheter för alla.

Elif Shafak är påläst och intressant att lyssna till. I hemlandet Turkiet är hon väldigt kontroversiell och hon är också aktiv på sociala medier som Twitter, där hon har 1,7 miljoner följare. Egentligen är hon inte mest intresserad av vem som är god eller ond, för motsatsen till godhet är inte ondska. Det farligaste är istället uppgivenhet och hon uppmanar oss att inte ge upp, utan försöka fylla vårt flöde med annat än de lögner som tyvärr sprids och får fäste.

Rachel Cusk och Lisa Halliday

Det första samtal jag lyssnade till på Louisiana Literature 2019 var ett mellan Rachel Cusk och Lisa Halliday, modererat av Tonny Vom. Tyvärr gjorde han inget speciellt bra jobb och samtalet flöt på dåligt. Han hänvisade dessutom hela tiden till ett tidigare samtal, vilket gjorde det extra svårt att följa för den som inte var med då. Halliday försökte att skapa ett sammanhang, men Cusk var en svårare samtalspartner. En del intressanta trådar fanns ändå.

Rachel Cusk är aktuell med Kudos, tredje delen i den trilogi som inleddes med Konturer. Huvudpersonen är Faye, en författare som beskriver sitt liv, men också andra människors röster. Böcker kallas autofiktiva och att skriva om det som är självupplevt, bekant och därmed ärligt, verkar vara viktigt för Cusk.

Även Lisa Halliday skriver autofiktion och har en författare, eller faktiskt två, som karaktärer i debuten Asymmetri, som kommer på svenska i september. Förlagsassistenten Alice träffar en äldre, mycket känt, författare och inleder ett förhållande med honom. Trots att det är Alice som är mest lik Halliday, är det Amar, irakisk-amerikanska ekonomiprofessorn, hon identifierar sig med mest. Halliday hade ett förhållande med Philip Roth och ingen intervju genomförs utan att detta tas upp. Inte konstigt när debutromanen handlar om just detta. Allt är däremot inte sant och bokens författare Ezra Blazer är inte Philip Roth. Halliday talar om människors önskan att förenkla och därför utgå ifrån att att allt hon skrivit är sant. Så är det självklart inte och även om hon räknade med att få de reaktioner hon fått, är hon lite trött på frågorna.

Varför valde de då båda att skriva om författare? Det handlar om autenticitet. Samtalet kommer att handla mycket om att bra, moderna romaner inte ska handla om fantastiska historier som handlar om enskilda människor, utan om det allmänmänskliga, som många kan identifiera sig med. Att då välja en huvudperson som på ytan liknar en själv är ett sätt att kunna skriva trovärdigt. Cusk talar om att den verklighet hon skriver om är en verklighet hon känner igen och menar att det är en förutsättning för att kunna skriva något bra. Däremot har hon medvetet valt bort att skriva om sin tid i en katolsk flickskola, då hon visserligen känner miljön väl, men inte kan skriva om den så att andra kan identifiera sig med den.

Både Alice i Hallidays bok och Faye i Cusks är ganska stängda karaktärer, som iakttar andra, men själva väljer att stå i bakgrunden. Även om de kanske representerar författarna, är de inte de karaktärer som vi får veta mest om. De är både överens om att den som står vid sidan och iakttar har gjort ett medvetet val på samma sätt som det är ett val att vara aktiv.

Något de också är överens om är vikten av att göra något eget, inte bara beskriva något som är sant. Halliday påpekar också att sanningen är något subjektivt, ett utval ur en helhet och det är just att hitta essensen i berättelsen och kärnan i sanningen, som är författarens uppgift. Allt som skrivs är kanske inte sant, men det finns där för att skapa en sanning. Det räcker inte att observera och beskriva det man ser och hör, som författare måste du också göra berättelserna till sina. Cusk tillägger att allt på sidorna omöjligen kan vara helt sant, då sanningen har filtrerats genom författaren.

I dagens samhälle är det svårt att lita på sanningen, då den ibland är så osannolik att den inte känns sann. Senaste dagarnas utspel från Trump om Grönland är verkligen ett exempel på det och även om Halliday inte talar om just detta är det tydligt att den bok hon nu skriver på är påverkad av situationen i hennes två hemländer. Hon bor numera i Milano och hon vill skriva om det politiska läget i Italien och USA med utgångspunkt i alla konspirationsteorier som mer och mer ses som sanning.

Samtalet kommer sedan att handla om män, kvinnor och autofiktion. Är det lika accepterat med kvinnor som skriver om obehagliga sanningar, som att män gör det. Att som Cusk skriva om moderskapets baksida, är det okej? Författarna är eniga om att fler berättelser och fler sanningar måste få ta plats i litteraturen. Därför måste de våga skriva även om det som inte är accepterat och som kvinnliga författare måste de våga ta plats. Kvinnor har lärt sig att agera så att andra runt omkring mår bra, vilket kanske är orsaken till att de kvinnor Vom intervjuat sällan vill styra de frågor som ställs, medan män gör det ganska ofta. Det är också så att mäns röster är mer självklara än kvinnors. Män har en röst som accepteras. Cusk menar att hennes drivkraft är att beskriva det som saknas. innan hon skriver en bok ställer hon sig alltid frågan om vad som behöver sägas och definieras. Hon försöker alltid kombinera det personliga och det allmänna och liknar en bok vid behållare som måste fyllas. Först bestämmer hon behållarna och därefter vad de ska fyllas med. Hur de ska fyllas är också viktigt, då formen är central för Cusk. Att hitta sin röst och en stil och ett språk som fungerar är avgörande. Sedan drivs hon mer av att beskriva det normala än undantagen, men menar att vissa saker faktiskt är normala, trots att det är tabu att tala och skriva om det.

Halliday beskriver sitt skrivande som “putting down sentences that don’t make me sick” och berättar att det är varken lättare eller svårare att skriva sin andra bok. Det hon lärt sig är att det är värt att börja om när det som blivit skrivet inte fungerar, men eftersom hon är mer säker på sin stil nu går det på ett sätt lättare.

Två intressanta kvinnor, om än lite osammanhängande ibland. Mycket blev sagt, men moderatorn hade behövs styra upp samtalet mer. Nu blev det ändå bra, men ibland svårt att följa. Det handlade inte om att jag inte läst författarnas böcker, utan snarare om att de pratade med varandra och inkluderade tidigare samtal, snarare än talade för publiken som fanns där precis då. Min nyfikenhet väcktes dock och jag införskaffade Cusks Outline i museibutiken.

 

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: