enligt O

Tankar från en bokberoende

Jag kan inte sluta gråta

Huvudpersonen i Ann Liljeroths bok Jag kan inte sluta gråta ägnar orimligt mycket tid åt sitt jobb. Det finns inget alternativ. Jobbet kräver det. Så kommer dagen då kroppen säger stopp och hon inte orkar mer. Då har det gått så långt att tröttheten inte kan vilas bort under en helg, utan kräver en lång sjukskrivning. Det tror jag tyvärr är alldeles för vanligt. När det inte finns någon luft i systemet för återhämtning, blir resultatet totalt utarbetad personal, vilket självklart innebär större kostnader än det hade gjort om övertiden minimerats tidigare.

Utan sitt jobb är Josefin ingen. Hon funderar mycket över sin roll i samhället och vem hon ska vara. Hon oroar sig också över att aldrig bli frisk. Att aldrig orka något igen. Det är just i de här delarna som Liljeroth verkligen briljerar. Jag har sällan läst beskrivningar av utbrändhet som känns så autentiska, troligen för att författaren själv upplevt hur det är att nå den berömda väggen. Josefin funderar över hur hon ska klara att arbeta igen, men ännu mer över hur hon ska orka vara mamma och fru. Alla relationer tar så mycket kraft och hon orkar verkligen inte skärpa sig, något som många runt henne har svårt att förstå.

Josefin är inte ensam. Nu var det länge sedan jag själv var sjukskriven, men inte länge sedan jag kände igen symptomen och bromsade för att inte bli ännu sämre. Det var bara några månader sedan. Jag har inget karriärsjobb som Josefin, men ett jobb som aldrig tar slut. Dessutom ett jobb som kräver att jag är känslomässigt stabil och faktiskt också ett stabilt liv hemma. När det gungar överallt samtidigt är det svårt att klara av livet. Det är då jag inte kan sluta gråta, men framför allt då jag börjar snäsa till människor runt omkring mig och blir orimligt arg på allt och alla. Det är signalen för mig, men det är inte alltid jag inser det.

Runt mig finns många fler, oftast kvinnor, men också en del män, som inte orkar med att prestera på jobbet med allt vad det innebär, samtidigt som allt annat kräver uppmärksamhet. Det de har gemensamt är att de har väldigt svårt att be om hjälp, sällan sätter gränser och istället verkar klara allt. Det är inte de lata som blir sjukskrivna för utbrändhet, det är de som verkar ha hur mycket energi som helst, men till slut inte har någon kvar.

Jag kan inte sluta gråta är en bra bok, men jag hade önskat att Josefin fått ett annat jobb än det hon har i boken. Jag inser att hennes jobb är omöjligt, men det är också ett jobb som är okej att sjukskriva sig ifrån. Alla fattar att karriär kräver fullt fokus. Däremot är det svårare för många att förstå att en hel del av deltidstjänsterna inom den offentliga sektorn faktiskt handlar om att människor inte orkar med ett heltidsjobb, då heltidsjobbet kräver orimligt mycket. Trots att dessa kvinnor, för det är oftast kvinnor, tjänar kasst även då de arbetar heltid, är deltiden ett sätt att orka alls.

I skolvärlden har arbetsbelastningen ökar massor. Vissa saker syns, som den ökade undervisningstiden, medan annat inte gör det. Klasserna är större, vilket betyder att en lärare har fler elever att undervisa, men också ta hand om. Kraven på lärarens flexibilitet i relation till eleverna kombinerade med kraven att alla, oavsett insats och förkunskaper, ska klara minst E gör arbetssitationen orimlig. Jag har ingen sådan chef nu, men jag har haft och det skapar mycket stress.

Jag kan inte sluta gråta är en viktig bok som vågar ta upp ett samhällsproblem som få verkar vilja tala om. Det är så lätt att som utomstående tänka att det bara är att skärpa sig, men sanningen är så mycket mer komplex än så. Det beskriver Liljeroth på ett bra och tydligt sätt i en bok som mycket troligt är bra även för den som inte alls delar Josefins erfarenheter.

Föregående

Tänk om jag satsat pengar!

Nästa

Om nattens Oscarsgala

5 kommentarer

  1. Den här boken ska jag nog köpa i några ex och ge bort till väninnor som behöver läsa den, tror jag.

  2. Cecilia

    Tack för tipset! Ska definitivt läsa.

  3. Tack för tipset! Har inte drabbats själv, men var på god väg för några år sedan. Lyckades tack och lov vända skutan i rättan tid.

    • Skönt! Mycket handlar nog om att lyssna på sig själv och inte minst ha en förstående omgivningen, eller kanske ännu bättre människor i ens närhet som hjälper en att märka signalerna om att stressen är för hög.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: