Dag: 29 oktober, 2017

Familjens värkande smärtpunkt

Jag har möjligen börjat omvärdera Daniel Sjölin lite, men mitt förhållande till honom är lite komplicerat. Jag ville dock lyssna till Audur Ava Ólafsdóttir så här sitter jag nu. Sjölin beskriver henne som en poetisk författare, men också roligt. Det här med att hon skulle skriva roligt var ingenting Ólofsdóttir varit medveten om tidigare, då ingen på Island skrattat åt hennes böcker. Läsarna på Island är för svarta för att skratta. Det blir dock tydligt under samtalet att Ólofsdóttir har en helt underbar och absurd humor, som döljs bakom ett ansikte som visar få känslor. Jag kommer att tänka på Erlend Loe, som också kombinerar allvar med helt absurda uttalanden.

Även detta samtal kommer att handla om minnen och hur de kan lura en. Ditt förflutna är fiktion, säger Ólofsdóttir och menar att alla i en familj minns olika saker från samma händelser. Sjölin känner igen sig och påpekar att det märkliga är att han är den enda i familjen som minns fel och dessutom har en ovana att skriva om det. Fantasi och minnen ligger nära varandra och sanningen är knappast objektiv.

De talar om boken Den sista kvinnan som handlar om en kvinna som blir lämnad av sin man, då han insett att han inte älskar kvinnor och att hon därför är hans sista. Han lämnar henne för en man som har samma ovanliga isländsk namn, som betyder kaotisk på isländska. Betydelsen av namn är viktiga för Ólofsdóttir och hon använder samma namn för flera karaktärer i flera av sina böcker. Mer fokus får senaste boken Ärr.

Ärr handlar om Jónas, som är 49 år och just blivit lämnad av sin fru som dessutom avslöjat att deras barn inte är hans biologiska barn. Han bestämmer sig för att ta livet av sig, men för att göra det lättare för dottern bestämmer han sig för att resa utomlands till ett riktigt farligt land, landet är ett farligt land utan namn, med en befolkning som är som oss. Istället för att ta livet av sig börjar han hjälpa andra och eftersom han lär känna människor där kan han inte riskera att de hittar hans döda kropp. Han kan alltså inte ta livet av sig i det här landet heller, för genom att hjälpa andra hjälper han faktiskt sig själv, Ólofsdóttir ville skicka en typiskt isländsk man ut i världen för att rädda den och på ett märkligt sätt verkar han göra det. Han blev ett ljus i en väldigt märk värld.

Mansrollen på Island är traditionell och liksom här är det kvinnorna som arbetar i välfärdssektorn, som läser böcker medan männen snickrar och/eller bär kostym. Kvinnorna styr, men det de inte kan styra är att männen röstar fel. Det är därför det finns konflikter i alla familjer, som inte sällan skapar en tystnad. Jónas är tyst och hans fru lämnar honom just för att deras liv är så tyst. Han har mycket inom sig, men släpper inte ut det. Han är en “handyman” och inte en konveratör.

Sjölin jämför Ólofsdóttirs stil med Hemingways och hon berättar att hon verkligen försöker skrivs så kort som möjligt, för att det är i mellanrummen det händer. En kritiker kallade henne en Hemingway full av kvinnliga hormoner, men trots denna mycket märkliga kommentar gillar hon kritiker. Hon har nämligen så få läsare, säger hon, att hon behöver alla hon kan få. Hon talar om sina 200 läsare och menar att hon i princip känner dem alla. Efter det här samtalet får hon garanterat fler, jag kommer definitivt att vara en av dem. I detta allvarlga samtal fyllt av humor gör sig faktiskt Sjölin riktigt bra (förutom att han som alltid tar för mycket plats), men stjärnan är utan tvekan Audur Ava Ôlofsdóttir.

Petina Gappah och Jason Diakité


Ett av de samtal jag sett fram mest emot på Stockholm Literature är det mellan Petina Gappah och Jason Diakité modererat av fantastiska Yukiko Duke. Gappahs Memorys bok är fantastisk på så många sätt, med den dubbla betydelsen av Memory som ett namn och som minnen som försvinner i den svenska titeln, men som ändå genomsyrar boken.

Memory lider av albinism, vilket betyder att hon ser vit ut, men inte får de privilegier som vitt skinn ofta ger. Istället kallas hon “fake white” som är betydelsen av ordet som används för dem i Zimbabwe.

Förlaget kallar Diakités bok En droppe midnatt beskrivs av förlaget som en familjebiografi. Själv skulle han inte kalla det så, utan ser den som en nödvändighet i den kris han befann sig i. Det var inte bara att han skulle fylla 40, han var också på väg att skilja sig och hans syskonbarn drabbades av en kronisk sjukdom. Han kunde inte sjunga sig ur den krisen, musiken räckte inte till. Istället började han samla historier från sin pappa om sina farföräldrar och började skriva en bok. När hans pappa insåg det reagerade han inte direkt positivt och ifrågasatte om någon skulle vara intresserade av att läsa om fattiga svarta i södern, men nu finns boken och visst är det viktigt att även tillsynes obetydliga liv är viktiga att berätta om.

Gappah frågar om hur det känns för hans släktingar att nu finnas med i en bok och Diakité menar att även om drivkraften inte var annat än kärlek, så går vissa saker tolkas som kritik, vilket hans pappa också gjorde. Att skriva boken gjorde att han kom närmare sina föräldrar, men det förändrade också hans pappas syn på sin son. På många sätt har sonen svikit sin pappas förtroende genom att berätta personliga och privata saker för andra. När boken var färdig och de läste dem blev förhållandet bättre, men skapade också ett dåligt samvete hos föräldrarna. Pappan hanterade texten akademiskt och skrev flera sidor med kommentarer.

Fattigdom påverkar människor och Diakité själva har aldrig behövt uppleva den eftersom hans far flytt den. Däremot märkte Diakité när han besökte den plats där farföräldrarnas hus finns att fattigdomen finns kvar för de som inte flytt den.

Gappah talar om Memorys syn på fattigdom och att den inte märktes förrän hon insåg att det finns andra liv utan fattigdom. För den som flyr fattigdom finns ett annat liv, men den påverkar hela livet. Den som varit fattig är alltid rädd att bli det igen.

Memorys bok är inte självbiografisk, men det finns lite av Gappah i henne. Båda älskar böcker och historia. Memory passar inte in, inte bara för att hon har vitt skinn, men också för att hon adopteras av en vit man. Lloyd är också annorlunda och Gappahs mål var att göra honom till en svart man med vit hud. Han har på ett sätt svikit sitt folk genom att försöka vara svart, trots att han inte är det.

Hudfärg är betydelsefull i båda författarens böcker. Memory är vit och sticker därför ut. Gappah berättar om hur det kändes att vara en av få färgade på sin skola. Att alltid sticks ut. Diakité kände detsamma och trodde (kanske till och med hoppades) länge att hans vita fläckar på händerna var början till en förändring från svart till vit. Han skulle kunna bli någon annan, med ett lättare liv. Det i kombination med det dåliga samvetet för att ha ett bättre, mer priviligierat liv än sin pappa.

Även Diakité talar liksom Johannes Anyuru igår om att nära sin roll som underdog, trots att hans liv förändrats. Hudfärg är inte det enda som spelar någon roll för status i livet. Man kan vara priviligierad och underdog samtidigt.

Minnets oberäkneliga funktion är också ett tema som återkommit i flera samtal den här helgen.  Två personer som upplever samma saker kommer att få olika minnen. Diakité har skrivit om sina egna minner, men också sin pappas. Vissa saker behövde han dubbelkolla med andra, då andra kanske kunde komplettera eller korrigera minnena.

Memory är en berättare som inte är helt ärlig. Hennes minnen förändras för att hon vill skydda andra. Hon vet inte allt och kan därför inte berätta sanningen. Som att hon berättar att hennes föräldrar sålde henne som nioåring, något som inte ör helt sant, men inte heller helt fel. Boken handlar om att sortera och förstå sina minnen. Genom att skriva ner vissa minnen dyker andra upp. På samma sätt blev det för Diakité när han skrev om jobbiga saker som hände honom under skoltiden. Han insåg att det han skrev ner skulle bli hans nya minnen, den definitiva sanningen som dessutom skulle delas med andra. Det är därför jag aldrig kommer att skriva någon självbiografi, säger Gappah.

Den stora världen och den lilla


Kulturtantskonferens hålls ofta då Kjell Westö är i närheten och vi är ett stort gäng bloggare som träffas inför just det här samtalet. Idag samtalar han med Johanna Adorján i ett samtal modererat av Kristoffer Leandoer. Ett samtal kring två böcker jag vill läsa, men ännu inte hunnit med. Det ständiga dilemmat.

Adorjáns senaste bok heter En alldeles särskild kärlek och där är en jacka stor betydelse. Berättelsen om ett barnbarn som är Johanna och hennes farföräldrar som begick självmord tillsammans när hon var tjugo. Berättelse är verklig, men också fiktion då den beskriver deras sista dag och där var hon inte mer. Hon berättar också deras historia som förintelseöverlevare och märkligt nog även Wagner-älskare.

Musiken i deras liv är viktig och så brukar fallet vara även i Westös böcker. Senaste boken Den svavelgula himlen innehåller ovanligt lite musik, men nu skriver han en bok som innehåller en hel del klassisk musik.

Westö talar om sin huvudperson som också är berättaren. Att skriva i första person var lite ovanligt för honom och han valde också att göra huvudpersonen till en ganska osympatiskt person stundtals. Han är inte Westö, men visst finns det delar av honom själv där. Som t.ex. oviljan att beskriva sin egen familj och ta reda på vad som hänt äldre släktingar. Tvärtom mot vad Adorján gör i sin bok. Han var rädd för skammen som han var säker på att han skulle drabbas av.

Inte heller Adorjáns huvudperson är helt igenom trevlig. Det är hennes farmor, som hon älskade, men hon kan se att hon även hade sämre sidor. Med en genomtrevlig huvudperson blir det inte någon spännande bok. Farmor var en kvinna som tog över rummet, en kedjerökande dam med basröst, som vissa var rädda för och som aldrig talade om sin historia. Hon gav hemska, redan använda presenter och en gåva från henne var ingenting man ville ha.

Westö skapar sitt eget fiktiva sammanhang, men visst finns en del från hans släkt med i den. Liksom i Adorjáns familj fanns en tystnad, något man inte talade om. I hans fall handlade det om att både hans morfar och farfar dog i krig. “Vi talar inte om det här”, är något båda författare hört under sin uppväxt. Samma tystnad finns i hela Finland, där “sanningen” inte ens kom fram. Tystnaden kring förintelsen påverkar inte heller bara judiska familjer, påpekar Adorjáns berättar om en vän vars mor/föräldrar var nazister, vilket också skapat en skam och en tystnad. Kanske är det barnbarnens ansvar att beskriva historien, säger Adorján och bryta tystnaden. Även i finska inbördeskriget fanns flera sidor och flera möjliga tystnader, påpekar Westö. I Finland skrivs väldigt lite om inbördeskriget, medan man i Tyskland har gjort upp med son historia på ett helt annat sätt. Hägring 38 var en ovanlig bok och hade kanske inte kunnat skrivas tidigare. Vi håller på att lära oss att tala om vår hemska historia, säger Westö och nu när snart 100 år har gått är det hög tid att lägga hatet bakom sig.

Adorján vill ändå påpeka att hennes bok inte handlar om förintelsen, utan om kärlek. Två människor som älskade varandra, trots att de alltid hackade på varandra och trots att hennes farmor verkade irritera sig på allt hennes man gjorde. De verkade inte gilla varandra, men de älskade varandra uppenbarligen högt. Dessutom använde de titlar när de talade med varandra, vilket måste varit väldigt ovanligt.

Westö låter kärleken ta större plats än han brukar, men säger sig ha svårt att skriva en bok med ett enda tema. Troligen kommer han aldrig skriva någon “riktig” kärlekshistoria. Hans par väljer ofta bort varandra, medan föräldrar höll ihop livet ut. Kanske är fri vilja inte alltid det bästa, säger Leandoer.

Att hitta en plats att höra till blir sista ämnet i samtalet, Adorján berättar att hon föddes i Stockholm, har bott på många olika platser och är ständigt efter ett hem. Westö menar dock att han trots att han levt i Helsingfors i princip hela sitt liv jobbar för att höra till. Att undersöka det förflutna kan vara ett sätt, men å andra sidan är minnet något man inte alltid kan lita på. Wetös berättare går till exempel inte att lyssna på alls och nu kommer jah säkert läsa hans senaste bok med en viss misstänksamhet.

Priset för vår mänsklighet


Första samtalet den andra dagen på Stockholm Literature är ett mellan Hakan Günday och Cecilia Uddén. Ett samtal om Gündays bok Mer om människosmugglare. Att huvudpersonen är en liten kille som verkar vara helt vidrig. Günday har skrivit en rad kontroversiella romaner och Mer är den första som översatts till svenska. 

Det är en fruktansvärd bok, säger Uddén och Günday håller med. Han berättar hur han insåg tidigt att skrivandet är viktigt för att utveckla sitt tänkande. Det är därför han valt att skriva om sådant han absolut inte förstår, för att förhoppningsvis göra det under skrivandets gång. Han brukar börja med en fråga som han vill besvara. I Mer ville han undersöka förhållandet mellan en individ och en grupp. En grupp kan sudda ut en individ, eller så blir individen dess ledare. 

I Turkiet dog en mängd människor. Många var flyktingar och de hamnade i nyheterna för att de dog. Günday ville undersöka vilka de var och han ville också undersöka hur ett barn kan påverkas av flyktingar. Under skrivandet märkte Günday att ondska finns på de mest oväntade platser. Han lärde sig att det är svårt att skriva något som är värre än verkligheten och ger som exempel berättelsen om en flykting som tillverkade falska icke-fungerande flytvästar och sålde dem till andra flyktingar. Däremot menar han att skrivandet kan ge hopp, även om det man skriver om är fruktansvärt. 

Günday talar om vikten av att inte se flykt och flyktingar som något nytt. Inte heller smugglare och andra som tjänar pengar på andras olycka. Anledningen till att vi nu talar om flyktingar är för att de försöker ta sig till Europa. Att en stor mängd människor flyr i Afrika eller Asien har vi däremot aldrig brytt oss om. Det är bara när vi påverkas som flyktingar når nyheterna. Visst är det cyniskt, men det gör det inte mindre sant.

Smugglarpojken är en “hope-dealer” säger Günday. Han säljer hopp till andra och föraktar dem för att de fortfarande har hopp. Han är nio år och redan förstörd. Hans dröm är att gå i skolan och vara som andra barn, men orättvisor i världen gör att hans liv blir ett annat. Hans första reaktion är att skylla sitt eget elände på de som flyr och därmed förstör hans liv. Migration är bara ett symptom på något riktigt sjukt, säger Günday. 

För att lära sig mer blir pojken en grym mini-Mengele och skapar ett laboratorium som fylls med försöksdjur som råkar vara människor. Synen på dem får han från sin pappa, den enda auktoritet i hans liv. Andra människor är bara leksaker i pojkens lilla värld. 

Uddén leder in samtalet på vår samtid och hur framtida generationer kommer att se på vårt agerande under den så kallade flyktingkrisen. Günday menar att vår ganska naiva syn på “resten av världen” som en plats för semester, men inte som en plats där människor bor och där de inte kan bo längre. Han talar om Europa som ett hus, där en främling helt plötsligt av sig in och står i köket. Vi lever som i chock och vi måste komma över den för att inse att vi inte är ensamma i världen. Det är inte heller så att vi kan ha större rätt till världen än vad de har. Däremot är det enkelt att sälja rädsla till andra, men vi måste ställa oss frågan vad kostnaden blir. Det är lätt att skrämma människor, att göra dem till raister. Vårt hus finns kvar, säger Günday, men vi måste låta andra dela det med oss. Vi behöver snarare fokusera på att huset verkligen får stå kvar, annars finns vår plats att leva på inte kvar. Att faktiskt bjuda in andra i vårt hus är priset vi behöver betala för att faktiskt behålla någon slags mänsklighet. Annars blir vi som pojken som slutar se andra som människor. Vi har dessutom skapat deras helvete, påpekar Günday, då de som flyr tar vägar från öst till väst, som är samma vägar som vapen transporteras från väst till öst. Vi säljer vapen som används i de krig människor flyr från. Hur absurt är inte det, säger Günday.

Mer låter som en riktigt intressant bok. Nattsvart och fruktansvärd, men intressant. Günday är en fascinerande person att lyssna till och hans resonemang kring flyktingkrisen borde nå fler. Det var lite som Mohsin Hamid var inne på igår att vår syn att vi skulle vara mer värda än de som råkar vara födda i en annan världsdel är helt absurd. Det är som ett hus där det brinner i ett rum och i rummet bredvid finns en pool med människor runt som dricker flashiga drinkar. Istället för att använda vattnet i poolen för att släcka elden stänger vi dörren och inser inte att även vårt rum riskerar att brinna upp. Vi har bara ett hus, en planet. Det är alla eller ingen. Om planet störtar spelar det ingen roll om du sitter i första klass, säger Günday, du dör i vilket fall.

%d bloggare gillar detta: