Turkiet

10 minutes 38 seconds in this strange world

10 minuter och 38 sekunder är den tid från det vi dör tills medvetandet försvinner. Det spelar ingen roll att hjärtat slutat slå och vi borde ha lämnat jordelivet. Vi har fortfarande en stund på oss att tänka igenom vårt liv och minnas det som varit bra, men även det som varit fruktansvärt. När Leila dör i en container är det ett händelserikt och stundtals väldigt hemskt liv hon tänker tillbaka på. Hon föddes visserligen som en efterlängtad dotter, men familjen som var hennes var en minst sagt annorlunda sådan. En vän från barndomen betydde mer för henne än någon annat och honom har hon kvar till slutet.

Leila lämnade sin familj efter en händelse som påverkar både dem och henne. Egentligen är det inte en händelse, utan många och det som blir avgörande är att det avslöjas. Att klara sig ensam som ung kvinna är inte enkelt och Leila lever och dör som prostituerad. Däremellan lyckas hon dock finna kärleken och när hon förlorar honom återstår ändå hennes goda vänner. Shafak berättar om en kvinna som andra skulle avfärda som en simpel prostituerad med en respekt och kärlek som är rörande. Detsamma gäller hennes minst sagt udda vänner. De som valt varandra och är viktigare än någon familj.

Det är också dessa vänner som försöker att rädda Leila från att bli ett av alla anonyma nummer på kyrkogården för de som inte får finnas. I Istanbuls utkanter finns the Cemetery of the Companionless där de osynliga begravs. De som ska döljas. De som inte har sitt namn på någon gravsten, utan endast en numrerad träskylt. På kyrkogården finns gravar som tillhör hbtq-personer, AIDS-offer från 80- och 90-talet, de som begått självmord, övergivna spädbarn och de senaste åren även flyktingar som drunknad i Medelhavet. Människor som osynliggörs även som döda. Som avhumaniseras. Andra delen av berättelsen om Leila handlar om hur hennes vänner försöker ge henne ett bättre öde än en anonym grav. Då ändrar romanen karaktär lite och vi lär känna Leila ännu mer genom vännernas berättelser.

I augusti lyssnade jag och Anna på Elif Shafak på Louisiana Literature. Det var tydligt att hon verkligen drivs av att ge en röst åt dem som inte har någon och hon gör det med den äran. 10 minutes 38 seconds in this strange world är första boken jag läst av Elif Shafak, men det är garanterat inte den sista. Nu hoppas jag att något förlag översätter denna pärla till svenska. Bonnierförlaget 2244 gav ut hennes Bastarden från Istanbul och Heder, men sedan förlaget lagts ner har utgivningen av Shafaks böcker kommit av sig. När nu 10 minutes and 38 seconds in this strange world knipit en plats på Man Booker Prizes korta lista borde det hända grejer.

Priset för vår mänsklighet


Första samtalet den andra dagen på Stockholm Literature är ett mellan Hakan Günday och Cecilia Uddén. Ett samtal om Gündays bok Mer om människosmugglare. Att huvudpersonen är en liten kille som verkar vara helt vidrig. Günday har skrivit en rad kontroversiella romaner och Mer är den första som översatts till svenska. 

Det är en fruktansvärd bok, säger Uddén och Günday håller med. Han berättar hur han insåg tidigt att skrivandet är viktigt för att utveckla sitt tänkande. Det är därför han valt att skriva om sådant han absolut inte förstår, för att förhoppningsvis göra det under skrivandets gång. Han brukar börja med en fråga som han vill besvara. I Mer ville han undersöka förhållandet mellan en individ och en grupp. En grupp kan sudda ut en individ, eller så blir individen dess ledare. 

I Turkiet dog en mängd människor. Många var flyktingar och de hamnade i nyheterna för att de dog. Günday ville undersöka vilka de var och han ville också undersöka hur ett barn kan påverkas av flyktingar. Under skrivandet märkte Günday att ondska finns på de mest oväntade platser. Han lärde sig att det är svårt att skriva något som är värre än verkligheten och ger som exempel berättelsen om en flykting som tillverkade falska icke-fungerande flytvästar och sålde dem till andra flyktingar. Däremot menar han att skrivandet kan ge hopp, även om det man skriver om är fruktansvärt. 

Günday talar om vikten av att inte se flykt och flyktingar som något nytt. Inte heller smugglare och andra som tjänar pengar på andras olycka. Anledningen till att vi nu talar om flyktingar är för att de försöker ta sig till Europa. Att en stor mängd människor flyr i Afrika eller Asien har vi däremot aldrig brytt oss om. Det är bara när vi påverkas som flyktingar når nyheterna. Visst är det cyniskt, men det gör det inte mindre sant.

Smugglarpojken är en “hope-dealer” säger Günday. Han säljer hopp till andra och föraktar dem för att de fortfarande har hopp. Han är nio år och redan förstörd. Hans dröm är att gå i skolan och vara som andra barn, men orättvisor i världen gör att hans liv blir ett annat. Hans första reaktion är att skylla sitt eget elände på de som flyr och därmed förstör hans liv. Migration är bara ett symptom på något riktigt sjukt, säger Günday. 

För att lära sig mer blir pojken en grym mini-Mengele och skapar ett laboratorium som fylls med försöksdjur som råkar vara människor. Synen på dem får han från sin pappa, den enda auktoritet i hans liv. Andra människor är bara leksaker i pojkens lilla värld. 

Uddén leder in samtalet på vår samtid och hur framtida generationer kommer att se på vårt agerande under den så kallade flyktingkrisen. Günday menar att vår ganska naiva syn på “resten av världen” som en plats för semester, men inte som en plats där människor bor och där de inte kan bo längre. Han talar om Europa som ett hus, där en främling helt plötsligt av sig in och står i köket. Vi lever som i chock och vi måste komma över den för att inse att vi inte är ensamma i världen. Det är inte heller så att vi kan ha större rätt till världen än vad de har. Däremot är det enkelt att sälja rädsla till andra, men vi måste ställa oss frågan vad kostnaden blir. Det är lätt att skrämma människor, att göra dem till raister. Vårt hus finns kvar, säger Günday, men vi måste låta andra dela det med oss. Vi behöver snarare fokusera på att huset verkligen får stå kvar, annars finns vår plats att leva på inte kvar. Att faktiskt bjuda in andra i vårt hus är priset vi behöver betala för att faktiskt behålla någon slags mänsklighet. Annars blir vi som pojken som slutar se andra som människor. Vi har dessutom skapat deras helvete, påpekar Günday, då de som flyr tar vägar från öst till väst, som är samma vägar som vapen transporteras från väst till öst. Vi säljer vapen som används i de krig människor flyr från. Hur absurt är inte det, säger Günday.

Mer låter som en riktigt intressant bok. Nattsvart och fruktansvärd, men intressant. Günday är en fascinerande person att lyssna till och hans resonemang kring flyktingkrisen borde nå fler. Det var lite som Mohsin Hamid var inne på igår att vår syn att vi skulle vara mer värda än de som råkar vara födda i en annan världsdel är helt absurd. Det är som ett hus där det brinner i ett rum och i rummet bredvid finns en pool med människor runt som dricker flashiga drinkar. Istället för att använda vattnet i poolen för att släcka elden stänger vi dörren och inser inte att även vårt rum riskerar att brinna upp. Vi har bara ett hus, en planet. Det är alla eller ingen. Om planet störtar spelar det ingen roll om du sitter i första klass, säger Günday, du dör i vilket fall.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: