John Lennon

The Soundtrack of My Dad

Hela veckan har vi kört temat Soundtracks of Our Blogs på Kulturkollo och för att fira min kära pappa som fyller 70 år idag (Hurra!) har jag satt ihop ett Soundtrack of My Dad med fyra låtar (av många) som jag förknippar med honom .

Min pappa är musik. Han sjunger gärna och visslar ännu mer. Faktiskt så mycket att han en gång fick (den ganska oförskämda) frågan om han käkat fågelfrön. Om vi var ute och lekte på gatan i radhusområdet där vi bodde hörde vi alltid att pappa var på väg hem innan vi såg honom.

Det finns få som har så många cd-skivor som min pappa och det finns nog ännu färre som älskar sina cd-skivor som han gör. LP-samlingen är också ganska imponerande och dessutom har ha fortfarande kvar sin gamla rullbandspelare som fortfarande fungerar utmärkt och saker som fungerar slängs inte. Till saken hör att min far definierar fungerar på ett lite annat sätt än de flesta andra, men det ska inlägget idag inte handla om. Istället ska jag ta er med på en resa genom pappas favoriter som också är ett soundtrack till min barndom. Den som styrde över musiken hemma och inte minst i bilen var min pappa.

Varje semester spelade pappa in ett blandband med låtar som följde oss ner genom Europa. Jag lärde mig engelska genom låtar av The Beatles, Manfred Mann, Gerry and the Pacemakers och Billy J Kramer som fyllde blandbanden 1983 då vi åker genom östra Europa till forna Jugoslavien. Hela familjen sjöng för full hals till låtar som “From a window” med Billy J Kramer, skriven av Lennon och McCartney. Många år önskade vi just det semesterbandet och låtarna väcker så många minnen.

En annan favorit var “Come tomorrow” med Manfred Mann. Jag blir helt galet nostalgisk av att titta på det här klippet.

Och så “Ferry Cross the Mersey” med Gerry and the Pacemakers som faktiskt fortfarande ger mig rysningar. Smörigt som satan, men så fint. Mamma påminde mig om att hela familjen stod och skrålade den vid floden Mersey i Liverpool. Självklart gjorde vi det.

Och så The Beatles självklart. De största av de största och ett band som följt mig genom livet. Den här väcker kanske flest minnen.

 

Om arbete, liv och arbetsliv

Veckans tema på Kulturkollo är arbete, liv och arbetsliv och i veckans utmaning uppmanas vi att tipsa oss om en bok, en pjäs, en dikt, en novell, en opera, en film, ett TV-program eller en låt som ni kommer att tänka på när ni hör ordet arbetsliv.

Vi kör!

En galen bok om arbete är Ich bin ein Bibliothekar! av Christer Hermansson. Där får vi följa den minst sagt udda bibliotekarien Oliver C. Johansson, som arbetar på Södetälje bibliotek.

Pjäsen Dom av Mattias Andersson i regi av Jasenko Selimovic handlar egentligen inte alls om arbetsliv, utan om diskoteksbranden i Göteborg och ett dom eller en dom, beroende på hur man vill se det. Bland skådespelarna märktes Fares Fares och Torkel Peterson. Jag minns väldigt lite av pjäsen, men en sak som fastnade var en man med ett yrke som krävde utbildning, som här i Sverige inte fick något annat än ett jobb han var överkvalificerad av. Just avsaknaden av jobb som matchar ens CV måste vara frustrerande.

En dikt om arbete är Katarina von Bredows tolkning av Viktor Rydbergs klassiska tomten, som heter “Nattskift på palliativen” och så här går första strofen:

 

Tildes rygg gör ont och är stel

ändå går hon runt och fixar

Medicin som har hamnat fel

Tilde ordnar och trixar

Någon har inte städat upp

Tilde granskar allt under lupp

Dagpersonal har missat

Greta Huldén har kissat

 

Vad vore vårt land utan lågbetalda kvinnor (och män) som gör ett fantastiskt jobb trots galna villkor. Deras arbetsliv borde definitivt förbättras och deras insatser lyftas och premieras.

En novell om arbete är Jonas Karlssons fantastiska novell “Rummet”, som handlar om en mycket annorlunda man vid namn Björn, som arbetar på någon svensk myndighet. Han tar sin tillflykt till ett rum som ingen annan har hittat. Faktiskt visar det sig att ingen annan kan se det vilket orsakar kalabalik på arbetsplatsen. Många upplever Björn som obehaglig och jag förstår dem. En spännande person att följa helt klart.

Det är väl tveksamt om Sweeney Todd kan räknas som opera, men sång och musik är det helt klart. Jag såg den för många år sedan i en lokal som Storan hade under en kort tid i biografen Cosmorama, där Lagerhouse ligger nu, med Hans Josefsson i huvudrollen. Småläskigt om barberaren som tar livet av kunderna och använder dem i pajer.

Som lärare går det inte att komma ifrån alla filmer om lärare som frälser om inte världen, så i alla fall sin klass. Det bor en liten Mr Keating i mig och säkert i många andra. Inte för att jag så ofta river bort delar av böcker, eller ställer mig på katedern inspireras jag mer eller mindre omedvetet av Döda poeters sällskap.

Jag gillar tv-serier som utspelar sig i sjukhusmiljö. Favoriterna är klassikern Cityakuten och långköraren Grey’s Anatomy.

Ett tv-program som hela familjen gillade då det hade nypremiär för ett tag sedan är Upp till bevis, där de tävlande ska para ihop personer med rätt yrke. Ibland stämmer fördomarna om vilka som jobbar med vad, men långt ifrån alltid. Ibland lönar det sig att definiera normen och sedan gissa på den som befinner sig så långt från den som möjligt. Det är rätt fördomsfullt det också.

Och så en låt. Jag valde Workingclass hero med John Lennon från 1970.

 

 

 

Dagens kultursnurr

Peter Englund skriver i DN om svårigheten med att hitta kvalitet i populärlitteraturen och jag undrar lite hur han definierar populärlitteratur. Faller Joyce Carol Oates eller Philip Roth inom kategorin?

När jag nu inte fick jubla åt nobelpristagaren i litteratur gläds jag istället åt fredspristagaren. Efter förra årets lite tveksamma val sticker den norska nobelkommittén ut hakan direkt genom att i år ge priset till den fängslade reformkritikern Liu Xiaobo som kämpar för demokrati i Kina. Ett populärt val hos många, men knappast hos den kinesiska regeringen. Kineserna lär inte heller kunna få så mycket information om händelsen, då en sökning på hans namn på internet inte ger några träffar. Till och med internationella sajter som skrev om priset stängdes. Bra att Kina inte kommer undan med vad som helst, trots sin stora ekonomiska makt.

En annan som kämpade för fred var John Lennon som idag skulle ha fyllt 70 år. I veckan kunde du läsa om fejkbiografin Jävla John. Jag skulle nog säga att Lennon var min favoritbeatle trots,  eller kanske tack vare alla urflippade låtar som favoriten I’m only sleeping. Han har idag firats över hela världen och vi får väl fira med att lyssna på the Beatles ikväll.

Ovan nämnda Philip Roths nya bok recenserades förresten i veckan. Nemesis heter den och handlar om ett samhälle som drabbas av en polioepidemi. Boken utspelar sig 1944 i ett judiskt kvarter. Det låter lite typiskt Roth, men ganska bra måste jag säga.

I veckan släpptes så också snackisboken Strindbergs stjärna som redan sålts till hur många länder som helst och säkert kommer att göra författaren Jan Wallentin tät värre. Boken har fått rätt ljumma recensioner, vilket inte behöver betyda något, men den lockar mig faktiskt inte alls. Har du läst den?

En riktigt bra bok som fick mig att gråta floder är Ray Kluuns En sorts kärlek som nu blir film. Vet inte om jag vågar se den. Det kan bli en väldigt gripande film, men risken är stor att det istället blir överdrivet smörigt.

Just nu filmas Millenium-trilogin i Stockholm och Rooney Mara som spelar Lisbeth Salander är okänd för mig. Tror inte att jag kommer att se filmerna, har inte sett de svenska heller men de lockar i alla fall mer. Maken vill läsa de två sista delarna först. Min favorit är egentligen den första, därefter blir det lite mycket.

På Göteborgs stadsteaters Stora scen spelas Mirja Unges pjäs Klaras resa. Den har fått ruskigt bra recensioner och verkar väldigt bra. Dags att boka biljetter då den bara spelas i knappt två månader.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: