Deckare

#sommarmedkulturkollo #deckare

IMG_0303

Just idag läser jag faktiskt en deckare, vilket är passande, då det är dagens hashtag i utmaningen sommarlov med kulturkollo. Efter att ha kämpat med alldeles för många böcker samtidigt, utan att riktigt få flyt i läsningen, testade jag en beprövad medicin mot lässvackor. Jag började läsa sjätte delen i en deckarserie där jag gillat de tidigare delarna skarpt, med undantag av bok fem, som visserligen var bra men alldeles för lång. Boken heter Död som du, är skriven av Peter James och handlar som vanligt om favoritpolisen Roy Grace och 234 sidor in är jag djupt inne i fallet med den fruktade Skomannen, som antingen börjat härja igen efter många år, eller fått en copy-cat. Jag gillar att få läsa om the Lanes och Palace Pier, är glad över att få veta mer om Grace och hans nya kärlek. De gamla ligger och väntar på att dyka upp igen, eller dödförklaras och jag vet inte riktigt vad jag ska hoppas på.

Egentligen är det lite absurt att koppla av med en vidrig deckare, där kvinnor blir våldtagna av en man som är skofetishist, men det här var precis vad jag behövde. Alla personer är bekanta, mallen är klar och jag kan läsa precis så snabbt som jag vill. Med lite bubbel och fredagsmys till blir det perfekt.

 

Tematrio – Påskdeckare

temadeckare

Dags för deckare, den numera klassiska påskläsningen och Lyran vill att vi tipsar om tre läsvärda böcker i genren. Jag kör en dubbel trio med tre böcker jag läst och rekommenderar och tre böcker jag själv vill läsa.

Först tipsen. Inte helt färska, då jag faktiskt inte läst någon deckare i år.

1. Riktigt bra är Hjort och Rosenfeldts serie om Sebastian Bergman. Förra boken var lite av en mellanbok, men de två första är vansinnigt bra. Första boken i serien heter Det fördolda.

2. Katarina Wennstam inleder en ny deckarserie med Svikaren, en aktuell deckare i fotbollsmiljö. Lättläst och samhällskritisk.

3. Gillian Flynns Gone girl är ingen klassisk deckare, men en spännande katt- och råttalek som definitivt är mycket läsvärd.

Och så tre deckare jag vill läsa, kanske hinner jag med någon av dem i påsk.

1. Jag har bara läst en bok av Maria Lang, men nu har jag Mördaren ljuger inte ensam hemma från biblioteket. Känns allmänbildande att läsa.

2. Kristina Ohlsson är en favorit och hennes nya bok Davidsstjärnor finns som recensionsexemplar på paddan. Den vill jag definitivt läsa i påsk.

3. Det är dags för mig att upptäcka S. J. Bolton och boken som finns hemma är Blood Harvest.

 

 

Blir det påskekrim i år?

Rubriken är Bokhoras fredagsfråga från igår och mitt spontana svar blir, “skojar du?”. Jag är inne i en deckarperiod, det var länge sedan sist och tror nog att den håller i sig över påsken också. Just nu läser jag Svikaren av Katarina Wennstam och därefter blir det troligen Skuggsida av Belinda Bauer och kanske hinner jag med även Till offer åt Molok av Åsa Larsson.

Jag har nyss läst Paradisoffer av Kristina Ohlsson och den rekommenderar jag i påsk, trots att det inte är en klassisk deckare.

Jag bloggar för lugnet

Nu har jag helt klart kommit på varför jag bloggar. Det är den enda lugna stunden på dagen och jag behöver den. Det är helt underbart att semestra med barnen, men de håller verkligen inte tyst en sekund. Oavbrutet babbel om allt de ser och allt de tänker på. Underbart, men samtidigt lite skavsårsframkallande. Därav detta inlägg. Jag njuter av tystnaden och funderar kring böcker. Nästan som meditation. Boknördsmeditation.

I avdelningen bokspan kan jag konstatera att många läser svenska deckare. Det gäller båda svenskar, norrmän och danskar. Mest populär hittills verkar Mari Jungstedt vara. Flera har läst Den döende dandyn och I denna ljuva sommartid har jag sett i både dansk och svensk version.

När jag läste titeln började jag sjunga lite för mig själv och tänkte sedan på titlar som också är textrader. Åka Edwardson har skrivit en bok som direkt fortsätter på Jungstedts, Gå ut min själ om den polis som föregick Winter, Jonathan Wide som bodde på Såggatan, min gamla gata i Majorna. Många av Edwardsons titlar kommer från låtar, Till allt som varit dött, Låt det aldrig ta slut och Himlen är en plats på jorden, som visserligen är översatt från engelskan.

Fler musiktitlar? Vilka är dina favoriter?

Elegant med en smula brott

Denise Rudberg har börjat skriva deckare inom en genre som hon kallar elegant crime och den första i en serie heter Ett litet snedsprång. Miljöerna är de fina folkets och det förekommer en hel del namedropping gällande klädmärken, mycket utseende fixering och en och annan plastikoperation. Miljöerna med flashiga middagar och vältrimmande hemmafruar som har fullt upp att få dagarna att gå är inte riktigt är min grej. Till detta finns huvudpersonen, den nyblivna änkan Marianne Jidhoff, som en skön kontrast. Jag gillar verkligen Marianne och hon är helt klart bokens största behållning. Vi får veta en hel del om henne, hennes vuxna barn, hennes tidigare äktenskap och hennes väninnor. Det är när Rudberg beskriver hennes liv som boken lyfter.

Efter sin makes död lockas Marianne tillbaka till yrkeslivet av Olle, som hon tidigare varit åklagarsekreterare till. Hon fungerar också som utredare och tillsammans med poliserna Torsten och Augustin utreder hon mordet på finansmannen Christopher Turin. Själva fallet får väldigt lite utrymme i boken, men vi får följa den ensamma hemmafrun Paula och hennes väninnor desto mer. Att det finns en koppling mellan hennes liv och mordet är tidigt uppenbart, men hur det egentligen ligger till får vi vänta länge på att få förklarat. Det är inte så mycket crime alls i boken tyvärr.

Denise Rudberg skriver utmärkta ungdomsböcker och en del av hennes chick-lit är riktigt trevlig. Jag är dock osäker på denna nya genre då deckarbiten är så ytterst liten, men jag är beredd att ge Marianne och hennes kollegor en chans till. Det är okej och det finns potential, men debuten som deckarförfattare är tyvärr både trevande och på många sätt intetsägande. Ett litet snedsprång är ingen dålig bok, men det är ingen direkt spänning på hög nivå, snarare en ganska trevlig bok om en änkas väg tillbaka till livet.

Tidsoptimism enligt O

Efter en arbetsdag som varit produktiv och definitivt intensiv dag på jobbet, smet jag lite tidigare för att hinna in en kort stund på Piratförlagets och Kanal 5:s träff om och med Helene Turstens karaktär Irene Huss. På onsdag släpps den nionde boken om en av mina favoritpoliser, som jag följt sedan 1998 då den första boken Den krossade tanghästen kom ut. Nya boken heter Den som vakar i mörkret och tillhör definitivt Turstens bästa. Väldigt läskigt att ett av offren bor bara några hus ifrån min första lägenhet i Majorna. Mer om boken på onsdag.

Helene Turstens böcker har också blivit film och skådespelarna som spelar Huss, hennes kollegor och maken Krister fanns på plats på träffen. De sex första filmerna kommer att sändas på söndagar i Kanal 5 med start på söndag 22/8. Föst ut är Tatuerad torso, som är tredje boken men första filmen i serien.Lite förvirrande, men fallen är desamma som i böckerna och ramberättelsen om Huss, hennes familj och hennes kollegor följer självklart sin kronologi.

Den 25 oktober startar inspelningen av sex nya filmer där tre baseras på Turstens tre senaste böcker och de andra tre på originalidéer av Tursten själv. Hon talade om skillnaden mellan att skriva för bok och för film. Självklart är det omöjligt att få in en hel bok på 90 minuter och det är inte önskvärt. Först ut att filmas är nya boken Den som vakar i mörkret som därmed blir film nummer 7 om Irene Huss. Därefter filmas Det lömska nätet och En man med litet ansikte. Lite bakvänd ordning här också alltså. Produktionsbolaget bakom är Illusion film och Yellowbird. Producerar gör Johan Fäleman och Hillevi Råberg som även producerat de tidigare filmerna i serie. Beräknad premiär på dvd är hösten 2011 till våren 2012. Under våren och sommaren sänds de i Kanal 5.

Jag gillar Irene Huss och Helene Tursten berättade varför hon valde att göra henne gtill den hon är. Hon ville skildra en äkta, mänsklig kvinnlig polis som inte är en 25-årig fotomodell, utan faktiskt en något äldre kvinna med familj som dessutom är en respekterad och duktig polis. Kanske är det därför det är så lätt att identifiera sig med henne.

Däremot har jag faktiskt inte sett någon av filmerna och vet inte riktigt hur Angela Kovács funkar i rollen.  Spontant känns hon lite mindre och vekare än jag tänkt mig Huss, men hon kanske tar väldigt mycket plats ändå. Ska bli spännande att se! Reuben Sallmander spelar hennes man Krister och chefen Sven Andersson av Lasse Brandeby. Mest klockren på pappret känns Dag Malmberg som Jonny Blom.

Tyvärr hann jag inte stanna länge i stan då fyra ungar skulle hämtas på diverse förskolor och skolor istället för de vanliga två. Inget som en make med en bil kan fixa själv. Nu sover alla fyra och jag hoppas på en lugn kväll och natt!

Det är lite typiskt mig att vilja vara på alla platser trots att det egentligen inte funkar så bra, men det var trevligt att i alla fall säga hej till Jenny och de andra från Piratförlaget och Kanal 5.

Om läsvärda deckare del 2

I ett tidigare inlägg funderade jag kring vad som gör en deckare bra.

Tre punkter blev det då:

1. Karaktärerna ska vara sympatiska

Och då syftade jag på de återkommande karaktärerna. Med sympatisk menade jag att jag vill känna något för dem, att de är riktiga, trovärdiga människor. Inte att de är perfekta.

2. Språket ska vara bra, personligt och gärna stilistiskt tilltalande.

Inte övertydligt, inte enformigt, inte torftigt. Även deckarförfattare kan skriva vackert och tilltalande.

3. Originalitet är viktigt både i en enskild bok och i en bokserie.

Vem som helst kan inte skriva en deckare. Eller vem som helst kanske kan skriva en, men vem som helst kan definitivt inte skriva en bra sådan. Luktar det för mycket färdig mall blir jag riktigt, riktigt trött. Om samma mall dessutom används i flera böcker slutar jag nästan garanterat att läsa.

Vad krävs då mer?

Gärningsmannen är viktig. Jag vill förstå honom eller henne. Varför han/hon begår brottet. Drivkrafter och motiv måste vara trovärdiga. Det går lite inflation i hämnd, där en taskig barndom gör att gärningsmannen bestämmer sig för att hämnas långt senare. Därav alla böcker med tillbakablickar i kursiv stil. Lite för ofta använt grepp om ni frågar mig. Så punkt fyra ser ut som följer:

4. Gärningsmannen måste vara trovärdig och ha ett tydligt (och gärna originellt) motiv

Gränsen mellan ett trovärdigt originellt motiv och ett totalt absurt och osannolikt motiv är dock hårfint. Det leder oss in på nästa punkt som handlar om intrigen och författarens förtroende för läsarens förmåga att tänka själv.

5. Intrigen får gärna innehålla många trådar, men de måste leda någonstans

Jag gillar att genom ledtrådar kunna klura ut vem mördaren är några sidor innan poliserna fattat grejen. Det jag avskyr mest av allt är när utredarna får reda på något och sedan håller det för sig själva hur länge som helst så att jag inte får en chans att tänka själv, utan måste vänta tills det avgörande avslöjas och allt får en lösning. Irriterande. När jag läste I de lugnaste vatten av Viveca Sten blev jag så förbannad på att detta grepp överanvändes att jag aldrig kommer att läsa något mer av henne.

Ännu värre är det med en massa onödiga trådar som inte har någon betydelse för historien, inte tillför någonting och dessutom inte leder någonstans. Och värst av allt, när författaren tror att jag som läsare är dum i huvudet och avslöjar allt med oönskvärd övertydlighet allt för tidigt. Dåliga kursiverade “gärningsmannakapitel” kan leda till detta.

Egentligen föredrar jag en klassisk pusseldeckare där jag som läsare får vara aktiv. Upplösningen i en sådan deckare ska vara trovärdig och lite lagom överraskande. Elizabeth George i sina bästa stunder är en mästare på detta.

6. Våldet ska inte överdrivas

Maximalt med våld leder inte automatiskt till maximal spänning. Snarare tvärtom. Jag är riktigt trött på böcker där våldet överdrivs så mycket att det blir viktigare än intrigen. Hypnotisören är ett utmärkt exempel på en bok som, enligt min åsikt,  försämras enormt av de onödiga orgierna i överdrivet och oprovocerat våld.

Jag filar på några fler punkter och återkommer!

Vad gör en deckare läsvärd?

Det är alltid kul att läsa recensioner av böcker man själv läst och förundras över hur olika vi tycker. Något jag älskar kan mycket väl sågas av någon annan och tvärtom. Jag hade kunnat kalla inlägget “Vad gör en bok läsvärd”, men deckare är troligen den spretigaste genre jag läser, så jag fokuserar på den just nu. Flera av punkterna skulle kunna appliceras på andra genrer.

Jag har  funderat över vad som är viktigt för mig. Vad som gör att en deckare blir läsvärd. En sak var jag inne på redan igår, nämligen det fina med att få följa personer genom flera böcker. Jag nämnde då Lynley och Havers som två stora favoriter.  Att återse dem i en bok är som att återse två söta vänner och jag vill absolut veta hur det går för dem. Punkt nummer ett således:

1. Karaktärerna ska vara sympatiska

Och med sympatiska menar jag då något så härligt subjektivt som att jag ska tycka om dem och kunna relatera till dem. Sedan kanske de är skitstövlar som Harry Bosch, men sympatiska kan de vara likväl. Det viktigaste är att de är levande, inte platta stereotyper.

Harry Bosch förresten. Honom har jag tappat bort. jag har The Overlook hemma, men har inte läst den. Inte heller de två böcker som kommit ut efteråt. Barnsligt nog blev jag nämligen lite förbannad på den gode Harry i Echo Park där han tyckte lite väl synd om sig själv.

En annan Harry tyckte så synd om sig själv och var mer än lovligt eländig i Pansarhjärta att jag blev arg på hela boken. Det finns en gräns för hur skruvade personerna i en deckare får bli. I alla fall om de ska kalla sig poliser. Vilket Hole inte gör till slut visserligen. Om jag kommer att läsa nästa bok om honom? Självklart. Bra deckarförfattare få många chanser.

Vem som helst kan nämligen inte skriva bra deckare, trots att det verkar vara många som tror det. Språket kan ibland vara mer än lovligt taskigt. Och ja, ännu en fråga om subjektivitet och smak.

Jag vill att författaren har ett bra, personligt språk utan för många klichéer och simpla uttryck. Några författare jag gillar för språket är Carin Gerhardsen, Elly Griffiths och ovan nämnda Elizabeth George. Överanvändning av vissa ord eller ordklasser kan göra mig vansinnig, liksom övertydlighet.

2. Språket ska vara bra, personligt och gärna stilistiskt tilltalande.

Som sista punkt (för idag) skulle jag vilja diskutera originalitet. Jag börjar bli så vansinnigt trött på deckare med kursiverade avsnitt där mördaren berättar, eller de döda som i Kallentofts böcker. Nu klarar sig Kallentoft ganska bra då han uppfyller både punkt 1 och 2 och dessutom inte saknar all originalitet.

Mest trött är jag på alla historiska paralleller som till exempel Camilla Läckberg använder i alla sina böcker. Det är ytterst sällan som det håller. Inte sällan tappar berättelsen i tempo och intresset från min sida svalnar.

Det krävs riktigt bra cliff-hangers om ett historiespår ska funka. Jag tyckte att Ann Rosman lyckades bra i Fyrmästarens dotter och hon använder inte heller riktigt samma grepp i bok nummer två även om en händelse  såklart ofta har en historisk förklaring. Detta leder oss till punkt 3.

3. Originalitet är viktigt både i en enskild bok och i en bokserie.

Det är grymt tråkigt med författare som använder samma grepp i alla sina böcker. Förutsägbarhet är definitivt något som får mig att tröttna. Gärna en serie med samma personer, men både personerna och författaren måste utvecklas.

Det kommer fler punkter i ett senare inlägg. Ska bara reprisera några fler deckarrecensioner först, så att jag har några inlägg att hänvisa till. Mycket deckarrecensioner det närmaste alltså!

%d bloggare gillar detta: