Så jävla trött

Ibland blir jag så jävla trött på att det jag gör hemma är osynligt, medan makens arbete alltid märks. En ny list, en grop i trädgården, jord som lagts ut på det som ska bli gräsmatta. Att jag fyllt i vartenda förskole- och fritidsschema någonsin, köpt i princip alla barnens kläder och skor, eller bett maken göra det, köpt alla presenter till lärare och de flesta till barnens kusiner (våra familjer har vi delat upp), bokat i princip alla resor vi gjort sedan vi träffades och de flesta av våra gemensamma aktiviteter och tusen miljarder andra saker som inte märks, men tar tid och har betydelse. Gemma Hartley var också trött på detta osynliga arbete och skrev artikeln Women aren’t nags — We’re just fed up där hon beskriver det känslomässiga och osynliga arbete som kvinnor gör för att organisera sin familj och hur detta också innebär en hel del tjat för att dels synliggöra det som behöver göras, men också påminna andra om att faktiskt göra sin del, för att slippa gå under själv. Artikeln utvecklas till en bok, som fick titeln Fed up — Emotional Labor, Women and the way forward, på svenska Så jävla trött Om kvinnors känslomässiga arbete — och vägen till förändring.

Boken inleds med en berättelse om hur Hartley drömmer om att maken ska boka en städfirma som gör en storstädning hemma och att det blir hennes födelsedagspresent. Hon får då ett städat hem och slipper dessutom organisera någonting med städfirman. Maken tycker dock att det är för dyrt och bestämmer sig för att städa badrummet själv. Visst gör han det bra, men det är inte samma sak, vilket jag helt förstår. Hartleys make gör det inte och jag är osäker på om min hade gjort det. Det handlar om att organisationen av saker, som t.ex. städning, oavsett om den ska göras själv eller om en firma ska bokas, innebär en hel del känslomässigt arbete som tar kraft och energi.

Lösningen för Gemma Hartley är att försöka tydliggöra för sin man vad det känslomässiga arbetet faktiskt är, rensa bort vissa saker och släppa delar av det till honom. Det hon får kämpa med då är att faktiskt låta honom lösa arbetet på egen hand och inte på det sätt hon anser vara rätt. Det är intressant att följa Hartley kamp att få sin man att inse de små, osynliga saker hon alltid gjort och också inse att det handlar om att hon och maken uppfostrats på olika sätt. Jag har svårt att se skillnaden, då jag bara har en syster och båda mina barn är pojkar, men jag kan tänka mig att fenomenet fortfarande finns. Själv känner jag definitivt ett större krav från omgivningen att saker ska vara på ett visst sätt än vad maken gör. Det är inte sällan kvinnans ansvar att hemmet ser fint ut, att födelsedagar uppmärksammas, att presenter köps till lärare och släktingar, att släkt och vänner bjuds hem, att julkort skickas eller att barnen har skor och kläder som passar. Ofta känner jag mig som en sambandscentral och det stressar mig något enormt. Jag har släppt massor, med resultatet att ingen tagit bollen. Vi bor i ett stökigt hem och julkort har vi (jag) inte skickat på många år.

En av anledningarna till att jag ens läste Gemma Hartleys bok, var att jag fick ett spel på vår på ytan jämlika, men ändå så väldigt ojämlika, relation. Det handlar absolut inte om att jag gör allt, men att jag oftast planerar när och hur och dessutom påminna andra om när det ska ske. Resultatet blev att vi bestämde olika dagar då vi ansvarar för att handla och laga mat. Jag har också tydliggjort att vi båda behöver ha koll på om ungarna har kläder som är rena och som passar. De växer som ogräs just nu och behöver därför ofta nytt. Då har vi ändå en mycket mer jämställd vardag än vad mina föräldrar haft. Mamma har verkligen ansvarat för allt känslomässigt arbete och självklart har det påverkat mitt sätt att definiera mitt ansvar.

Hartley lämnar också hemmets vrå och skriver om hur kvinnors och mäns olika syn på och medvetenhet om känslomässigt arbete påverkar vårt yrkesliv. En sak som jag fastnade för är hur många kvinnor uppfostrats att få andra att må bra och känna sig sedda. Att vara obekväm på jobbet är sällan något alternativ (just  det här fallet är jag kanske lite mer manlig) och kvinnor ägnar en hel del tid åt att undvika konflikter och missnöje. Egentligen hade jag önskat att den här delen av boken hade fått ta mer plats, då Hartley för ett intressant resonemang om de olika förväntningar som finns på män och kvinnor, vilket också påverkar hur vi får lov att vara och vad som är acceptabelt att göra.

Min enda kritik mot Gemma Hartleys bok är att den tuggar om lite för mycket. Resonemangen kring och definitionen av känslomässigt arbete är något som är såväl intressant som viktigt, men det är inte så svårt att förstå att det behöver förklaras om och om igen. Här hade delar kunnat strykas och sammanfattats på ett annat sätt. Som helhet är dock Så jävla trött en intressant och bra bok, som satte ord på mycket av det som stör mig i vardagen. Saker som jag är så jävla trött på.

Gemma Hartley kommer till Bokmässan i Göteborg i september och har bland annat ett seminarium tillsammans med Lina Thomsgård på lördag kl 13.00, vilket är en av de tider som bjuder på en rejäl megakrock med inte mindre än fem programpunkter jag vill se. Mycket troligt prioriterar jag Gemma Hartley, då jag gärna hade velat lyssna på henne. Om inte, så finns också ett kortare seminarium på söndag kl 11.30 på scenen Se människan.

4 reaktioner på ”Så jävla trött”

  1. Instämmer i den enda kritiken! Gav den 5 av 5 på Goodreads men funderade stundtals under läsningen på om det skulle halka ned till en 4a på grund av upprepningarna, tuggandet av resonemang som du skriver. Hoppas många blir lockade att läsa den här, både före och efter bokmässan! Och att fler skribenter nappar på tråden med emotionellt arbete.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: