Genus & jämställdhet

Mary Kelly på Moderna Muséet

Jag måste erkänna att jag inte hade någon koll på Mary Kelly innan jag besökte Moderna Muséet i fredags. Jag gillar modern konst, men jag kan väldigt lite om vilka konstnärer som tillhör de välkända och ansedda.

Tyvärr hann jag bara gå en kort stund runt det stora rum där Kellys projekt hängts upp. Post-Partum Document (1973-79) tillhör de verk som Moderna Museet köpte in till projektet Det andra önskemuseet och det var här jag lade mitt fokus. Hela utställningen innehåller fyra verk och har logiskt nog döpt till Fyra verk i dialog (1973-2010)

Post-Partum Documents handlar om att vara en mor. Om det dåliga samvetet och viljan att förstå och bringa struktur i kaos. Blöjorna är en spännande idé och verkligen ett nästan desperat försök att ta kontroll. Samtalen med sonen och hans utveckling med en mors kommentarer är fina. Det är modigt att våga visa sig sårbar och att våga ifrågasätta bilden av den perfekta modern. Dokumentationen av transitional objects är det som fångar mig mest. Är det hennes fel att han stammar och blir aggressiv? Borde hon vara hemma mer? De behöver pengarna och hennes man känner inte samma dåliga samvete.

Jag gillade verkligen utställningen som fick mig att tänka. Det måste väl ändå  vara ett bra betyg?

Är du man eller mus?

Det var flera veckor sedan jag läste ut På y-fronten intet nytt av Peter Eriksson och dessutom tog den ett bra tag att läsa. Det har alltså tagit tid att komma på vad jag egentligen tycker om den. Först av allt måste jag säga att jag är glad att även män vågar skriva böcker med ett normkritiskt perspektiv, trots att de tillhör normen och därmed kan ha svårt att se på sin egen grupp objektivt, eller ens förstå problemet med att män i allt för många sammanhang ses som norm. Facit helt enkelt. Om det inte handlar om hem och barn förstås, då är kvinnan facit. Något med biologin säkert, eller?

Peter Eriksson undersöker dagens mansroll, de krav som ställs på män i Sverige idag och de som borde ställas. Inte sällan är han riktigt hård och om boken skulle vara skriven av en kvinna hade hon troligen avrättats offentligt, bildligt eller kanske till och med bokstavligt. Han vrider och vänder på fördomar och statistik för att försöka finna en ny mansroll, något han inte är ensam om. Både män och kvinnor torde får ett bättre och rikare liv om vi inte var så fast i de normer och roller som styr oss. Känns de inte lite begränsande ändå?

Enkelt uttryck är Erikssons budskap till svenska män detta: Sluta gnäll, ta ansvar och om det är någon du ska protestera mot är det de män som ställer till det i samhället, inte de kvinnor som påpekar det. Om vi ska få leva i ett lugnare och bättre samhälle är det männen som måste kämpa i första hand. Det är nämligen inte så att alla som kritiserar en man, eller som på något sätt vill kämpa för en ökad jämställdhet, hatar män. Eriksson hatar definitivt inte män, han är en man själv. Han vänder sig däremot mot den offermentalitet som så många män gömmer sig bakom.

Oftast ser vi män inte orättvisorna. De befinner sig i mannens döda vinkel. Ur vårt perspektiv ser den här delen av världen riktigt bra ut. Några små skavanker som högs skattetryck, trängselavgifter och spritmonopol, men annars är det här landet bäst och mest rättvist i hela världen. Hur kan då kvinnor gå omkring och klaga på män, dålig jämställdhet och förtryck? De borde väl enbart vara glada över att de inte är bortgifta med en taliban, tänker vi och suckar över att vara missförstådda och oförättade medan vi hoppas att tjatet snart ska tystna och allt blir som förut.

Är manligheten i kris, undrar Eriksson? Håller männen på att bli omsprungna av kvinnorna, eller spelar det ingen roll hur många duktiga flickor med toppbetyg som produceras? Kommer det även i framtiden att vara en snopp som är den största meriten? Är det verkligen så att majoriteten av alla män i Sverige ställer upp på den rådande mansrollen? Just den sista frågan är riktigt viktig att diskutera tycker jag och jag är väldigt glad att det för en gångs skull är en man som tar upp frågan. Ärligt talat har jag väldigt svårt att förstå hur någon, man eller kvinna, kan tycka att det är okej att en snäv könsroll ska bestämma hur vi ska vara och vad vi får göra.

Är bögar farliga? Är terapi för fjollor? Går det att vara pappaledig även då det inte pågår något sportevenemang? Eriksson dissekerar mansrollen och det han kommer fram till är sällan vackert. Han skriver om bögskräck, tuppfäkting, myten om den lyckliga torsken, porr, och om pappor som faktiskt inte tycker att de fyller någon direkt funktion i sina barns liv.  Många delar av boken är riktigt intressanta, men jag har svårt att se den man som skulle läsa igenom den utan att bli förbannad och kasta den i väggen. Möjligen kan några drinkar och funderingar på självmord vara ett alternativ. Det är ingen snygg bild som målas upp. Inte snygg alls. Ganska rolig ibland, men definitivt inte snygg. Jag gillar dock sättet Eriksson presenterar sina teser på. Med brutal ärlighet och en rejäl dos humor, som kanske inte alltid kommer att uppskattas av dem som det skämtas om.

Samtidigt vill Eriksson tro att det finns hopp för den svenska mannen och han tar upp många exempel på män som faktiskt vågar bryta normen. Som går i terapi med sin fru istället för att riskera att bli ensam efter en skilsmässa, som aldrig skulle drömma om att använda våld mot någon inte ens mot homosexuella och definitivt inte mot sin fru, som inte vill tillbringa tid på jobbet och missa sina barns barndom och som faktiskt inser att få kvinnor tycker att det är skitkul att ansvara för allt hemarbete. Jag har en sådan man och jag skulle aldrig i livet ha kunnat leva med en man som inte tog ett lika stort ansvar för vårt liv, vårt hem och våra barn. Den där städgenen saknar vi visserligen båda två, men jag har svårt att tro att någonting av detta har med gener och biologi att göra.

Är det då en läsvärd bok? Absolut, men i små doser. Även jag, som kan köpa i princip allt i Erikssons resonemang, blir riktigt matt ibland. Jag håller dock med honom i sin huvudtes, det är männen som  måste gå i bräschen för en jämlikhetsrevolution. Så grabbar, ni måste höja era röster. Nu. Jag vill inte leva i ett samhälle där män som grupp skuldbeläggs för allt möjligt och omöjligt. Jag vill inte att mina söner ska begränsas av ett mansideal som på många sätt stinker. När fick män som grupp positiv uppmärksamhet senast? Är det inte på tiden? Man eller mus? Upp till bevis!

Att skriva om historien

Igår var jag på fortbildning om Maktspråk på  Nationalmuseum och Moderna Museet i Stockholm. En riktigt intressant dag måste jag säga som inleddes på Nationalmuseum där bilder och konst fick illustrera hur makt porträtterats genom tiderna. Bland annat talade Margareta Gynning, intendent om hur kvinnor sedan 1800-talet fått stå i bakgrunden. Innan dess var det de rika som satte normen, oavsett om de var män eller kvinnor. Pengar och börd gav makt.

Männen har skrivit vår historia i stor utsträckning. Margareta Gynning pratade om det som få tänker på, nämligen att historien inte bara har bestått av mäktiga män och svaga kvinnor utan att det starka kvinnor ofta plockats bort.

Moderna museet har länge försökt uppmärksamma den felaktiga synen att det inte finns några kvinnliga betydelsefulla konstnärer. I ett upprop från 2006 önskade Lars Nittve 50 miljoner från regeringen till att köpa in modern konst av kvinnor. Det var nämligen inte så att det inte fanns några konstnärer, men däremot var få representerade på museet. Media rasade och talade om pr-jippo och Nittve fick inga 50 miljoner. Däremot fick museet pengar från privatpersoner och dessutom skänktes betydelsefulla verk.

Det är intressant med historieskrivning och hur den ser ut. Visst måste man  komplettera med kvinnor, men många tycks tro att det då handlar om att lyfta fram sådant som egentligen inte är viktigt. Få inser hur mycket vår syn på världen och konsten påverkas av det urval som gjorts för oss, ett urval gjort av män.

Vi måste leva med historiens fel, men utan att återupprepa dem. Vi har en skev bild av historien som vi behöver ställa till rätta och inte alltid se på saken med ett givet  manligt perspektiv.

Projektet fick till slut 5 miljoner av Regeringen och 37 miljoner från privata donatorer.  24 verk av 14 konstnärer köptes in för att förstå historien och vår samtid. De har placerats in som en del i utställningen men inte bara ett komplement till männen.

Hur mycket vågar vi skriva om historien? Utmaningen är att ändra utan att den konservativa publiken sparkar bakut. Det intressanta är att få allmänheten att förvärva kunskaper om de kvinnor som faktiskt var med och skrev historia. Det andra önskemuséet är projektet som vill få oss att ifrågasätta ”Slentrianmässig prioritering av manliga konstnärskap” och istället ge kvinnorna en mer rättvis plats i historien.

Det är definitivt viktigt att inventera samlingar för att ge en mer sann bild av verkligheten. Det finns lika många kvinnliga moderna konstnärer men verken har visats på få ställen och historieskrivning är trög. Det är tyvärr en sak att forska och en annan att leva som man lär och få ut den sanna bilden till allmänheten. Realiteten är att det finns väldigt lite pengar till att komplettera samlingar. John Peter Nilsson talade om att forskning inte ens når universitet eller än mindre läroböcker.

Under dagen tänkte jag mycket på när Petter Karlsson och Niklas Ekdahl presenterade de, enligt dem, hundra viktigaste svenskarna och radade upp i princip bara män. De argumenterade därefter att det absolut inte fanns några fler viktiga kvinnor och att kön inte skulle vara avgörande. Kön ska alltså inte vara avgörande, men då vi fortfarande accepterar en historieskrivning av män för män, män med pengar dessutom till största del, har kön verkligen betydelse. Normen, mannen är den som styr vår syn på världen fortfarande 2010. Det är sorgligt.

Det kommer att dyka upp fler inlägg från mina två normkritiska dagar i Stockholm var så säkra!

Konstkurs och shoppingsug

image

Är på utbildning på Nationalmuseum och Moderna museet idag. Väldigt intressant än så länge om maktspråk. Blir sugen på att använda bilder och konst mer i undervisningen. Mest av allt är jag dock sugen på att kolla in butiken.

Kan inte, eller vill inte dela lika?

Det handlar inte om att staten ska lägga sig i varje enskild familjs liv, inte heller om att politiker som förordar en individualiserad föräldraförsäkring inte skulle lita på svenska föräldrar och definitivt inte om tvång. Det handlar om något större, om barns rättigheter till sin pappa och att det bästa och rimligaste är att de föräldrar som satt barn till världen tillsammans också delar på ansvaret. Vem vill INTE vara hemma med sina barn?

Så här skriver Rebecka Edgren Aldén i Aftonbladet:

Det handlar om att barn ska ha rätt till båda sina föräldrar, att mamma och pappa av samhället ska ses som likvärdiga föräldrar. Och om kvinnors rätt att inte bli diskriminerade på arbetsmarknaden.

Vi har en massa försäkringar – alla är individuella. Utom just föräldraförsäkringen. Varje ny lag, varje försäkring, varje bidrag är en signal och en påtryckning från samhället. Dagens föräldraförsäkring kommunicerar med all tydlighet att mamma är en viktigare förälder än pappa och att det inte är ett så stort problem att kvinnor blir diskriminerade på arbetsmarknaden och får lägre lön.

Tack Rebecka för att du skriver så bra om ett viktigt ämne! Läs hela debattartikeln här. Läs också Rebeckas eminenta blogg Skriet från kärnfamiljen.

Tacksam, visst är jag det!

Jag fortsätter min rapport från läsningen av Skriet från kärnfamiljen av Rebecka Edgren Aldén och Tinni Ernsjöö Rappe. Ett viktigt kapitel har titeln ”Glad, kåt och tacksam?” och är verkligen intressant läsning.

Tacksamhet är något man förväntas känna och det står ofta i motsats till jämställdhet. Vi småbarnsmammor som har det så himla bra med män som hjälper till hemma, vad har vi att gnälla över? Hjälpa till förresten, det måste vara det värsta uttrycket som finns. Hur kan en pappa hjälpa till hemma och passa sina barn? Vem hjälper han och vems barn är det egentligen?

Gnäller mammor för mycket? Snarare tvärt om. Fasaden är ofta så viktig att ingen vågar gnälla, knappt ens för sina vänner. Vem vågar erkänna att de inte mår bra, att de inte orkar? Väldigt få. Eftersom ingen vågar börja finns det inte heller någon möjlighet att ventilera sina svarta tankar och känslor. För livet är inte så himla kul jämt. Man måste få säga det utan att få höra att man ska vara tacksam över att barnen är friska, att man har ett jobb, ett hus osv. Klart jag är tacksam för det och jag blir inte mindre tacksam för att jag ibland tillåter mig själv att gnälla.

Ett exempel från verkligheten finns i boken, en pappa leker med sina barn och när mamman kommer hem klockan sex undrar hon om maten är färdig. Maten som de brukar äta halv sex så att ungarna inte blir gnälliga och sedan kommer i säng för sent. Pappan menar att hon ska slappna av, de leker ju. Vem har rätt och vem har fel?

Det är en sak att leka och en sak att faktiskt göra det ”tråkiga” också.  Att vara hemma med barnen en hel dag utan att bry sig om disk, matlagning, tvätt och städning är säkert trevligt, men är det hållbart? Vem ska göra skitjobbet? Är det gnälligt att påpeka att det faktiskt är rätt smart att få i ungarna middag i tid?

Ett skri

Ibland blir det lite för mycket att bo med tre grabbar. Det är aldrig tyst och drömmen om lugn och ro finns där ofta. Jag läser bokbloggar av personer utan barn och drömmer mig tillbaka till tiden då semester betydde minst en bok per dag. Så är det inte längre. Inte heller är det så att jag kan lämna ett städat hus och komma hem till ett hem som ser likadant ut. Det var det bästa med att bo själv.

Istället är det kaos och ett himla pusslande. Väldigt många konflikter uppstår som handlar just om hur pusslets alla bitar ska fogas samman. I boken Skriet från kärnfamiljen av Rebecka Edgren Aldén och Tinni Ernsjöö Rappe, som jag läser just nu, ägnas en hel del uppmärksamhet åt detta pussel. Vad är det egentligen som ska prioriteras bort? Måste man välja?

Författarna menar att jämställdhet är lösningen och visst håller jag med till viss del, men även om vi kommit ganska långt får vi ändå inte ihop det. Barn, heltidsjobb och hus äter upp all tid (och lite till). Egentid är viktigt och gemensam tid kanske ännu viktigare. Ju mindre tid som blir över desto gnälligare och gnabbigare blir det. I alla fall hos oss. Något som vi också gör allt för sällan är att umgås med vänner tillsammans. Ofta blir det att någon av oss sticker iväg och träffar kompisar, något som vi faktiskt är ganska bra på. Det är dock något annat att träffa vänner ihop. Att faktiskt få en chans att inse vilken trevlig person man faktiskt är gift med.

Ann Söderlund och hennes man blev särbos för att rädda förhållandet. Jag vet inte riktigt om det är en lösning som skulle passa oss. Jag kan drömma om att få rå mig själv i några dagar, men inte som en permanent lösning. Måste dock säga att jag beundrar paret Söderlund för att vågar pröva en mindre vanlig lösning.

Jag tycker snarare att mycket tid ihop, som nu på sommaren, är det som får allt att bli bra. Ensamtiden är alltså inte lika viktig som gemenskapen, även om vi försöker ge varandra egen tid också. Frågan är hur man ska få den tiden över i vardagen? Vi testar en deltidsvariant i år. Jag är ledig en dag i höst, maken till våren. Det hjälper säkert barnen att få en lugn dag mitt i veckan, men jag är lite orolig för att jag inte ska kunna släppa jobbet. Något att arbeta på!

Jag läser vidare i Skriet från kärnfamiljen och kommer säkert med fler skri.

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2009-07-15, men är definitivt lika aktuellt den här sommaren, även om grabbarna O leker mer och mer själva. Skulle ändå behöva en semestervecka ensam innan det är dags för jobb. Tur att de första dagarna inte innehåller några elever, men väl en hel drös kollegor som i de flesta fall ska bli väldigt kul att träffa. Öronen kommer dock att bli trötta -vet ni hur mycket lärare låter när de träffas efter semestern?

Även i höst blir det 80% för mig, men den dagen kommer att fyllas av annat jobb (förhoppningsvis) och/eller studier. I början av 2011 drar vi sex veckor till Thailand och umgås ikapp, men mest av allt behöver vi verkligen lära oss att leva i vardagen.

%d bloggare gillar detta: