När ungdomsidoler dör

Visst förstår jag att tiden går och att alla, inklusive jag själv, blir äldre. Ändå har jag ibland svårt att förstå att det inte är 90-tal längre eller att det snart har gått 40 år sedan 1983. Det var ett speciellt år 1983. Jag upptäckte den moderna musiken och med den Depeche Mode och Everything counts. Bandet som är ett av de få som följt mig ända tills nu. Vars musik jag ständigt återkommer till.

Ikväll nåddes jag av nyheten att Andy Fletcher dött och drabbades av en stark overklighetskänsla. Idoler dör inte. Unga människor dör inte. Så inser jag att Andy Fletcher hunnit bli 60 år, men känslan är densamma. Det är alldeles för ungt för att inte finnas mer. Var fjärde år har Depeche Mode släpps en ny skiva, skriver Fredrik Strage och säger sig ha undrat varför traditionen bröts förra året. Nu vet vi.

Jag minns fortfarande hur jag lyssnade på Some great reward på min guldfärgade freestyle som jag fick i julklapp och hur jag kunde varenda ton och varenda ord. Barndomsidoler blir äldre, precis som jag, men Andy Fletcher kommer alltid att inneha en speciell plats i mitt hjärta. Han som befann sig i bakgrunden, men ändå var central.

Dagens topplista blir en hyllning till Andy Fletcher och Depeche Mode. Här kommer några av mina absoluta favoritlåtar.

Just can’t get enough, Speak and spell, (1981) På den tiden då det gick att programmera egna ringsignaler på mobilen lyckades jag få till den här låten. En klassiker. Fletcher var 20 år ung och befann sig som vanligt i bakgrunden.

Everything counts, Construction Time Again, (1993) Ännu mer nostalgi i det första albumet jag köpte av Depeche Mode.

Blasphemous Rumours, Some Great Reward, (1984) Nattsvart, suggestivt och fantastiskt. Visst funderar man ibland över huruvida det finns en gud och om hen i så fall har en sjuk humor. På ett VHS-band spelade jag in ett live-framträdande som jag såg om och om igen.

Somebody, Some Great Reward, (1984) En av de sånger jag älskar absolut mest. Många långa cykelturer över Hisingsbron sjöng jag den om och om igen. Martin Gore sjunger och han gör det bra.

Shake the disease, Singles 81-85, (1985) ”Understand me” sjunger Martin Gore och jag ryser fortfarande när jag lyssnar på den här låten.

Question of Lust, Black Celebration, (1986) Kanske mitt favoritalbum av Depeche Mode och jag hade kunnat välja varenda låt som favorit. Vackert och genialiskt. Jag absolut älskar synthslingan.

Never let med down again, Music for the Masses, (1987) En fantastisk låt på ett fantastiskt album.

World in my eyes, Violator, (1990) Synthigt och härligt. Det här en favoritlåt.

One caress, Songs of faith and devotion, (1993) Ännu en fantastisk sånginsats av Martin Gore och här är det stråkarna jag älskar.

Walking in my shoes, Songs of faith and devotion, (1993) Lite tyngre, lite skitigare och med en Dave Gahan som höll på att ta slut på sig själv. Briljant är det oavsett.

Home, Ultra, (1997) Mer Martin Gore.

It’s no good, Ultra, (1997) Efter några gitarräventyr är det klassiska soundet tillbaka och det är bra.

Only when I lose myself, Singles 1986-98, (1998) Gammalt möter nytt i suggestiv singel.

Precious, Playing the angel, (2005) Jag ska erkänna att jag tappat bort mina gamla idoler de senaste åren, men den här deras fyrtioförsta singel är riktigt bra.

Självklart måste inlägget avslutas med en Black Celebration för Andy Fletcher. Live från London 1986. Mäktigt.

This website uses cookies. By continuing to use this site, you accept our use of cookies. 

Rulla till toppen