enligt O

Tankar från en bokberoende

Tagg: Jens Lapidus

Nytt och lättläst

Nu börjar det närma sig utgivning för de böcker jag gjorde arbetsmaterial till i början av sommaren. Flera är riktigt, riktigt bra och de vill jag lyfta fram.

Vi två mot världen är andra boken om Linn och Mandi av Mian Lodalen. De har nu varit tillsammans ett tag, men Linn är fortfarande väldigt rädd för vad andra ska tycka och vågar inte berätta för människor runt omkring henne. Boken fokuserar mycket på det svåra med att komma ut och är väldigt, väldigt bra.

En annan serie som jag tycker mycket om är Moa Eriksson Sandbergs om vännerna Azra, Linn och Nico. En serie som ångar av girl power och som dessutom är otroligt aktuell. I höst kommer andra boken som heter Linns bok och det är dags för vännerna att ta studenten. Så himla bra.

Martin Palmqvists serie om det fiktiva lilla samhället Måla är väldigt charmig. Inget för elever på Språkintroduktion kanske, men jag tror att de kan vara kanon på SFI. I höst kommer bland annat Polisen och kärleken, som är en av mina absoluta favoriter i serien. Huvudpersonen är Målas polis Maggan, som är riktigt sur och vresig. När hon oväntat hittar kärleken blir hon förändrad.

Susanne Boll debuterar som lättlästförfattare med boken Hemlösa hjärtan. En modig och viktig bok som behandlar svåra ämnen som hemlöshet och psykisk ohälsa. Det är också en fin kärlekshistoria mellan Leia och Jens. En bok som jag tror kan leda till många intressanta samtal och definitivt en bok att läsa tillsammans.

Att göra bra bearbetningar av böcker är en konst. Tomas Dömstedt är riktigt bra på det och hans bearbetning av Theodor Kallifatides Det sista ljuset fick mig att gråta. Det är en så känslosam och tragisk berättelse om en familj och hur det kan gå när en son inte vågar lita på sina föräldrar och sin omgivning. Nu vill jag verkligen läsa den ursprungliga romanen, som gavs ut 2013 på Albert Bonniers förlag. När jag arbetar med bearbetade romaner i skolan, brukar jag kombinera läsningen med delar av originalversionen. Det gör att läsningen får ett annat djup. Just i det här fallet tycker jag dock att Dömstedt lyckats otroligt bra med att behålla nerven i sin bearbetning, även om det säkert finns mer att hämta i den bok Kallifatides skrivit.

Även Snabba Cash av Jens Lapidus ges ut i en bearbetad version i höst och även den bearbetningen är gjord av Tomas Dömstedt. Tror nästan att han är min nya idol. När Snabba Cash var ny läste jag den tillsammans med en elev. Han hade aldrig läst en bok innan, men fastnade helt. Jag tror att även den bearbetade versionen kan få en stor publik, då det är en berättelse att dras med i. I kombination med originalversionen och filmen kan det lätt göras ett riktigt bra läsprojekt kring den här boken.

Den som gillar Snabba Cash skulle troligen också tycka om Mer bror än du av Magnus Ljungren där huvudpersonen Joel försöker bryta med sin bror Samir och skapa ett nytt och bättre liv. En spännande bok, men också en berättelse fylld av känslor och drömmar. Det är inte lätt att leva ett liv som kombinerar alla delar som finns i det. Viktigt med komplexa böcker även för de som behöver en lättare text.

Även Arkan Asaads Blod rödare än rött kommer i en bearbetad version i höst. Barbetningen är gjord av Carina Gabrielsson Edling och är också mycket bra. Sedan tidigare finns Asaads debutbok Stjärnlösa nätter i snabbläst version och till den har jag och författaren sammanställt ett arbetsmaterial som är betydligt mer omfattande än förlagets andra arbetsmaterial. Bland annat finns en tydlig handledning om hur ett arbete med den bearbetade och originalversionen i kombination kan se ut. Jag skriver om ett sådant läsprojekt här.

Du hittar hela höstens katalog här.

Här hittar du en lista med fler bra och lättlästa böcker.

Alex — intressant deckare med många vändningar

Pierre Lemaitres bok Alex är andra delen i thrillertrilogin om kommissarie Verhœven. Första delen Iréne verkar inte finnas på svenska, men det hänvisas en hel del till den i Alex och jag kan tycka att det är synd att vi inte får ta del av hela historien. Kanske hade det då varit lättare att ta till sig Verhœven, som nu känns lite avig. Han är sur, vresig och ganska svår att tycka om, men han tar sig under bokens gång. Tredje delen Camille kommer ut på Sekwa förlag i höst.

Alex inleds med att den unga kvinnan Alex Prévost blir brutalt överfallen på öppen gata och inkastad i en vit skåpbil. Därefter placeras hon naken i en bur och det är då polisens jakt börjar på allvar. Det visar sig att Alex är svår att finna och att hon dessutom levt under flera identiteter gör allt ännu mer komplicerat. Det visar sig också att hon döljer en hel del och jakten tar många och oväntade vändningar.

Det är äckligt, fartfyllt och många gånger spännande, men jag har svårt för Pierre Lemaitres väldigt hackiga språk, som påminner mycket om hur Jens Lapidus skriver. Tyvärr står språket ibland i vägen för handlingen och det i kombination med en otroligt osympatisk huvudperson gör att jag tyvärr inte uppskattar boken speciellt mycket. Gillar du däremot Jens Lapidus kommer på att älska Pierre Lemaitre.

Om vikten av läsning och läsande förebilder

Det pratas mycket om läsfrämjande och inte sällan handlar det om att ungdomar ska läsa och fokus brukar ofta ligga på pojkarna. Varför läser de inte?

Enkelt skulle jag säga att det handlar om att få vuxna läser, kanske framför allt män och läsning är ingenting som anses vara av allmänintresse. De senaste dagarna har Svt:s nya morgonsatsning diskuterats och det faktum att den korta stund som tidigare ägnats åt boktips nu tagits bort. Karin Olsson skriver bra i Expressen om hur det finns risk att läsning blir en sysselsättning för några få och jämför med kalligrafi. Riktigt så illa hoppas jag verkligen att det inte blir, men vi behöver satsa mer på att få in läsningen i vardagen, inte marginalisera den ännu mer.

För några år sedan var jag på ett seminarium på Bokmässan med titeln “Män med makt – varför läser de inte?”. Stefan Eklund var en av deltagarna och han sa “Det ingår inte i den nutida bilden av en man med makt att han läser skönlitteratur. Kanske handlar bilden till och med om att han inte gör det.” och det verkar vara så. Han hänvisade också till en undersökning som visar att ju oftare män går till bibliotek och lånar böcker, desto mer positiva till invandring är de. Skönlitteratur bidrar till empati och tolerans. Egenskaper vi gärna vill att män med makt ska ha. Chansen är då större att de fattar beslut som är bra även för andra. Utan tillgång till skönlitteratur har du svårt att leva dig in i andras tankar och känslor. Nu påpekade visserligen Horace Engdahl att det är svårt att bevisa att man blir god av att läsa skönlitteratur, då Goebbels till exempel var fil dr i tysk litteratur. Litteratur är ingen garanti för godhet alltså, men kan förhoppningsvis ge en bild av verkligheten som inte är svart-vit.

Min övertygelse är ändå att den som läser också blir en bättre människa och det är därför jag tycker att frågan om läsning och läsfrämjande är så viktig. Faktiskt borde den vara central i samhällsdebatten. Sven Hagströmer, som också deltog i seminariet menar att män med makt inte läser för att det går att klara sig i Sverige utan att läsa skönlitteratur. Det går inte i t.ex. Frankrike. Vi behöver uppdatera litteraturens status och kanske är det män (och kvinnor) med makt som måste börja.

Under Litteralund lyssnade jag på ett seminarium om Läsfrämjande med Katti Hoflin, Anne-Marie Körling, Åsa Storck, Anna Hällgren, Nick Jones och Agneta Edwards som jag inser att jag glömt skriva om. Där talades bland annat om baksidan med läsfrämjande och hur lätt läsning blir ett tvång, när det borde vara (och är) något fantastiskt.

Anne-Marie Körling talade om vikten av att litteratur och läsning syns i oväntade sammanhang och berättade att hon uppmanat en företagsledare att högläsa på ett styrelsemöte. Det blev så tyst och koncentrerat som det aldrig varit förr. Högläsning kan verkligen fånga människor. Vem minns inte hur Tommy Svensson tog med sig Karin Boye in i omklädningsrummet under VM-94? Det är just de oväntade mötena med litteratur som är viktiga att värna om.

Kulturen behöver spridas och det är därför jag håller en extra tumme för Östersunds Fotbollsklubb i Allsvenskan. De arbetar sedan 2012 med Östersunds Kulturakademi och ser kulturen som ett viktigt komplement till fotbollen. På hemsidan står följande “Genom att även erbjuda ett kulturellt kapital ger också Östersund FK sina spelare och ungdomar redskapen och självförtroendet och (sic!) röra sig i den kulturella sfären.” För visst handlar det i mångt och mycket om redskap och självförtroende. Kultur i allmänhet och kanske litteratur i synnerhet blir något för andra, inte för en själv, när det borde vara något för alla.

Ett annat bra exempel på hur kultur och sport möts är i bandylaget Edsbyns möte med biblioteket, där spelarna bland annat genomfört sagostunder. Mer sådant! Problemet med den bristande läsningen är nämligen inte skolans. Det är ett samhällsproblem. Det gäller då att komma ut till dem som kanske inte går till bibliotek eller besöker andra kulturella samlingsplatser. Läsfrämjandet riskerar annars att bli för de redan frälsta.

Katti Hoflin, stadsbibliotekarie i Stockholm och ordförande i Läsdelegationen talade under seminariet på Litteralund om vikten av att nå dem som inte identifierar sig som läsare, icke-läsarna. Hon poängterar också att det inte bara är litteraturen, utan all kultur som behöver ta mer plats i vårt samhälle. Halvt på skämt och halvt på allvar säger hon att allt kan lösas om alla skolor blir kulturskolor. Hon har onekligen en poäng. Den skola som Björklund skapade, där kulturen satts på undantag och på gymnasiet endast är till för några få, är ingen skola som skapar kulturella människor.

I skolan har läsning blivit något som ska bedömas. Läsning ska vara nyttigt och träning av lässtrategier är viktigare än lustläsningen. Sådant ska göras hemma, men tänk om det inte sker. Körling berättar om barn som inte kan läsa och gör allt för att dölja det. Så får det inte vara. En standardfråga när barn kommer till elevhälsan för att de inte mår bra borde vara “hur går det med läsningen”.

Man kan vara en läsare på olika sätt. Det är återigen något som är en krock mellan skolans krav och olika vägar in i läsning. Även den som läser serier är en läsare. Det gäller både att komma in i läsningen och att komma vidare. Är det så att de “måste gå vidare” från t.ex. fantasy. Kanske. Någon gång kan det vara bra. Om inte annat för att få en allmänbildning och här har skolan ett ansvar. Det handlar inte om att värdera, utan att bredda.

Att värdera andras läsning är inte något vi ska syssla med, det påpekar Åsa Storck under seminariet. Hur ska någon se sig som läsare om de tror att de läser fel sorts böcker. Jag påminns om hur viktigt det är att jag kanske tipsar ännu mer om böcker jag läst och visar att jag läser olika sorters böcker. Både “fina” och “fula”. För visst värderar vi. Härom veckan hamnade jag till exempel i en diskussion i en lärargrupp på Facebook, där någon fnös åt att jag hade med “en bok av någon bloggare” på min lista över sakprosa. Underförstått, litteratur som var sämre och därmed inte borde läsas i skolan. Jag håller inte med. Även en bok av en bloggare kan vara en bra bok som verkligen är läsfrämjande. I höstas läste många av mina elever Ibland mår jag inte så bra av Therése Lindgren och var helt fast. Att låta dem läsa och upptäcka den var verkligen läsfrämjande.

Slutsatsen? Vi borde prata mer om böcker och läsning i många fler sammanhang än nu. Inte trycka bort den lilla uppmärksamhet böcker får. Vi borde flytta ut högläsningen i samhället, fråga alla som intervjuas i sportnytt om vad de läser just nu, låta artisterna i Melodifestivalens löjliga introfilmer prata böcker istället för nonsens. Politiker borde citera litteratur, något som enligt seminariet om mäns läsning inte skett sedan Olof Palme var statsminister.

 

Deckare att läsa

Igår avslöjades de tio titlar som nominerats till Svenska Deckarakademins pris för bästa kriminalroman. Fem svenska och fem översatta. Det märks tydligt att jag läst väldigt lite deckare den senaste tiden, då jag faktiskt bara läst en av de nominerade. Några till vill jag dock läsa.

Nominerade till årets bästa svenska kriminalroman:

Måltavla, Ingrid Hedström, Alfabeta

STHLM delete, Jens Lapidus, Wahlström & Widstrand

UltiMatum, Anders de la Motte, Forum

Skymningsflickan, Katarina Wennstam, Albert Bonniers förlag

Orten, Joakim Zander, Wahlström & Widstrand

 

Nominerade till årets bästa översatta kriminalroman:

Små svarta lögner, Sharon Bolton, Modernista (Little black lies, översättare Karl G och Lilian Fredriksson)

Kvinnan på tåget, Paula Hawkins, Massolit (The girl on the train, översättare Jessica Hallén)

Kolbarnet, Monica Kristensen, Leopard förlag (Kullunge, översättare Ulf Gyllenhak)

Galveston, Nic Pizzolatto, Kalla kulor förlag (Galveston, översättare Lina Erkelius)

De vackraste, Karin Slaughter, HarperCollins (Pretty girls, översättare Villemo Linngård)

 

Vinnarna avslöjas 22 november och visst vill jag läsa några av de nominerade innan dess. Problemet (men också den stora fördelen) med deckare är ju att de ofta skrivs i serier. Jag kan inte hoppa in mitt i serier, utan måste läsa från början. Det gör att vissa av böckerna faller bort.

Fler skräddarsydda boktips

Ännu en elev kom och bad om lästips idag. Skönt att mitt rykte som boknörd fått fäste rejält bland eleverna. Den här eleven ville ha tips på spännande böcker, men ändå böcker som man “ska” ha läst. En utmaning.

Snabba cash av Jens Lapidus tycker jag ändå att man “ska” ha läst. Det är dessutom en ruggigt spännande historia. Gillar du finns det dessutom två böcker till i serien.

Hans Koppels Kom ska vi tycka om varandra handlar om en kvinna som är otrogen en kväll och mannen vill inte släppa henne. Riktigt obehaglig historia.

James Frey har skrivit flera böcker, men jag vill speciellt tipsa om två. I Tusen små bitar skriver han om sitt liv som är fyllt av droger och ganska så eländigt. Det visade sig dock att allt inte var riktigt sant, men det är en bra bok likafullt. Det är också lite spännande att läsa hans Sista testamentet, som handlar om Ben Zion Abrohom, en Jesusfigur som dyker upp i kloakerna i en amerikansk stad. Är han en ny Messias, eller bara galen?

Jag gillar Hey Nostradamus av Douglas Coupland, som handlar om en skolskjutning. Den är inte helt lättläst, med ett lite klurigt tidsperspektiv, men den är bra.

En annan spännande bok om just en skolskjutning är Judi Picoults 19 minuter och jag vill även rekommendera Vi måste prata om Kevin av Lionel Shriver, där mamman till en kille som skjuter ihjäl sju elever och två lärare, funderar över vad som egentligen gick fel.

Tidsresenärens hustru av Audrey Niffenegger är ingen actionbok, men en bra och spännande historia om en man som reser i tiden och försöker behålla ett normalt liv trots det. Lite knepigt.

En annan som lever ett annorlunda liv är En i boken Jag, En av David Levithan. Hen är en själ som vaknar upp i en ny kropp varje dag och blir sig själv, men samtidigt den personen. Riktigt intressant om kön och identitet.

Ett ganska så galet liv lever också huvudpersonen Tom i Alla mina vänner är superhjältar av Andrew Kaufman. Han bor i Toronto, som befolkas av ett helt gäng udda superhjältar. Mer rolig än spännande.

Vassa föremål av Gillian Flynn är sjukt obehaglig, men riktigt bra. Hon har också skrivit Mörka platser och Gone girl. Mycket läsvärda alla tre.

Och så avslutningsvis några klassiska deckare, som kanske kan passa. Kristina Ohlsson skriver bra och hennes senaste bok Lotus blues är en riktigt spännande thriller. Om några veckor kommer del två Mios blues.

En mer klassisk polisdeckare är Hans Rosenfeldts och Michael Hjorts Det fördolda, om den inte så trevlige Sebastian Bergman. Det finns fyra delar i serien.

Att hitta sin form

Inte ens i perioder då jag tränat mycket har jag varit speciellt förtjust i det. Jag har aldrig längtat till nästa träningspass och i princip fått tvinga mig att träna varje gång. Nu har jag äntligen hittat träningsformer som passar mig ganska bra. I morse simmade jag i en lugn och avslappnande miljö, åt frukost på simhallen tillsammans med Tana Franch och fick en skön start på dagen. Ibland går jag på yoga och även då brukar jag känna mig väldigt nöjd och avslappnad efteråt. Det är nog mitt mål med träningen.

Nu när jag faktiskt kommit igång kan kan till och med fundera på att börja springa, något som jag egentligen avskyr, men tvingar mig att göra ibland ändå. Kroppen känns hyfsat stark, konditionen helt okej och troligen kommer det funka ganska bra även att springa. Kanske kommer jag att få ont i muskler jag inte riktigt brukar använda, men jag kommer att överleva och för varje gång jag springer kommer det att gå lättare och lättare.

Jag tänker att det är samma sak med läsning. Det gäller att hitta den läsform som passar. Att läsa något som ger de effekter man söker. Som får en att känna läsglädje och en nyfikenhet att pröva fler böcker.

Kanske känns läsningen för vissa som ett långt lopp känns för mig. Jag får panik av tanken att behöva springa en mil och en lika stor panik kan säkert en dammig nobelpristagare ge den läsovane. Nu springer jag i alla fall fem kilometer och den som skräms av den komplicerad, tjocka, tunga boken kanske inte ska börja med att springa en mil.

Flera av mina elever hittade läsglädje genom Snabba Cash, en bok som jag kanske inte tycker är världens bästa, men som definitivt kan vara rätt bok för många. Någon annan gick igång på en bok av Carolina Gynning, medan en tredje älskade Människoätande människor i Märsta och ytterligare en älskar Twilight.

Börja där då. Läs i den form du tycker om. Läs det som ger dig det du söker och mår bra av. Men läs någonting. Så tänker jag kring läsning, hur tänker du?

Ett tecknat postnummerkrig

Jens Lapidus och Peter Bergting ligger bakom serieromanen Gängkrig 145 som handlar om ett krig som orsakas av en våldtäkt och livnärs av hedern. Våldsamt och hårdkokt, men lite väl ytligt för min smak. Ligger det kanske i formatets natur?  Den är dock snyggt tecknad, mörk och kal miljö och kantiga karaktärer. Tyvärr är de också rätt så platta och jag engageras inte av dem.

Polisen Martin som jagar gangsters med sin son i baksätet är mer irriterande än spännande att följa.Vi får också möta Mahmud som ska hämnas dem som våldtagit hans syster Jivan. Detta är inledning på ett riktigt blodigt gängkrig i den del av Stockholm som har postnummer 145. I Göteborg finns postnummergäng och ett (tidigare?) krig mellan 414 Majorna och 413 Linnéstaden så osannolikt är det definitivt inte. Det är nog snarare så att jag inte riktigt tillhör målgruppen. En elev har redan paxat mitt exemplar och han tycker förhoppningsvis om det bättre.

Gängkrig 145 är alltså inte min kopp te, men kanske din?

Lite uppföljning så här ett drygt år senare. Flera elever har läst och gillat Gängkrig 145 och det finns ett exemplar i klassrummet. Vissa läsare har gått vidare till andra böcker, andra gillar genren så mycket att de fastnat. Därför finns nu en och annan serieroman också i klassrumshyllan.  Ingenting för mig alltså, men jag tillhör kanske inte heller målgruppen.

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2010-03-18

 

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: