The Father — en film som berör

På Göteborg Film Festival visas The Father av Florian Zeller med Anthony Hopkins i huvudrollen som en äldre man drabbad av demens. För alla som levt när någon som inte längre lever i denna värld är det här en film för igenkänning, men också sorg. Zeller berättar i en kort intervju innan filmen att han döpte huvudkaraktären till just Anthony för att han drömde att just Anthony Hopkins skulle spela huvudrollen. Så blev det också och vilken rolltolkning han gör den gode Hopkins. Han har redan nominerats till en Golden Globe och jag blir förvånad om det inte blir en Oscarsnominering också.

Anthony är en äldre man som bor ensam i en lägenhet där han bott länge. Han har två döttrar, Anne som hälsar på honom varje dag och Lucy som är konstnär och reser runt jorden. Anne berättar för honom att hon träffat en man och ska flytta till Paris. Eller är det så att Anthony bor hos Anne och hennes man Paul? Att hon ska laga kyckling till middag och att de dagen efter ska träffa Laura, som ska ta hand om Anthony eftersom han har fått problem med minnet och behöver någon hos sig. Laura som är så lik Lucy och som är så trevlig. Men vem är mannen som sitter i Anthonys lägenhet och påstår att han är Paul, trots att han ser ut som någon helt annan? Och vem är kvinnan som går in i lägenheten med en egen nyckel och säger att hon är Anthonys dotter?

The Father skildrar på ett fantastiskt och förskräckligt sätt hur det måste kännas när världen omkring en tappar all logik. När ens läkare och till och med ens dotter påstår att det är något fel på ditt minne när du är helt säker på att det är de som inte har koll. När du vet att din dotter berättat att hon ska flytta till Paris även om du tycker att det är en vansinnig idé eftersom de inte talar engelska där. Du skämtar lite om det hos din läkare och då påstår din dotter att hon inte alls ska flytta. Hon är ju gift. Med Paul. Han som är arg på dig och säger elaka saker. Han som har tagit din klocka och påstår att den är hans. Han som hon skilde sig ifrån för flera år sedan.

Jag känner igen så mycket i Anthony Hopkins skildring av sin namne Anthony, vars värld är i kaos. Hur han blir arg och frustrerad för att en stund senare gråta en skvätt och tacka sin dotter för allt hon gör för honom. Jag vet inte riktigt vad som är sant, var Anthony befinner sig eller vad som egentligen hänt med hans döttrar, men det blir mer och mer logiskt för mig, samtidigt som Anthony själv går mer och mer in i dimman. Några gånger slår jag händerna för ansiktet för att slippa se och för att slippa känna. Aldrig tidigare har jag varit så här nära att förstå hur min pappa måste ha känt när han inte förstod var han befann sig eller varför vi påstod så galna saker som att han skulle ha slutat jobba eller antydde att det var något som helst fel på hans minne. Jag minns hur han verkligen försökte visa att hans minne var perfekt och hur han trodde att han lurade både oss och sin läkare.

Se The Father. Bara gör det. Speciellt om du någon gång haft någon i din närhet som drabbats av demens. Anthony Hopkins gör en fantastisk roll, men även Olivia Colman är fantastisk som hans dotter Anne. Florian Zellers film är obehaglig som den värsta skräckfilm och jag fick ont i både kropp och själ av att se den.

3 reaktioner på ”The Father — en film som berör”

  1. Bengt Erik Eriksson

    Tack! Vilken fantastiskt fin text du har skrivit. Du skriver alltid med puls och närhet, men den här var helt exceptionell.

  2. Pingback: Just i nu i februari 2021 – enligt O

Kommentarer är stängda.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: