Babel

Tillbaka till Babel

De senaste två säsongerna har jag sett väldigt få avsnitt av Babel. Det beror dels på att jag sällan styr över tv:n här hemma, men också för att jag tröttnat lite på konceptet. Ikväll tittade jag igen, då ungarna bestämt sig för att lägga sig och läsa tidigt. Bra beslut av både dem och mig.

En av de största anledningarna till att jag inte kunde missa kvällens avsnitt stavas dock Johannes Anyuru. Tidigare har jag läst två fantastiska diktsamlingar av honom och en minst lika fin roman.

Att höra honom berätta om det nya Sverige i romanen De kommer att drunkna i sina mödrars tårar var både fint och intressant. Boken är en dystopisk framtidsskildring av ett Sverige där nationalismen slagit igenom. Där alla måste bevisa att de är svenska och ställer upp på en lång rad värderingar. Personen som berättar om detta är instängd på en psykiatrisk klinik och frågan är om hon ger oss en bild av ett samhälle som verkligen finns, eller om det bara finns inom henne. Att boken i Babel definieras som sci-fi gör mig dock lite nervös. Självklart ska jag läsa ändå, men jag försökte för några dagar sedan närma mig Anyurus nya roman och insåg efter några sidor att det här är bra och att jag är alldeles för trött just nu för att uppskatta den till fullo.

“Jag måste tänka något allvarligt om terrorn och rasismen”, säger Johannes Anyuru och menar att det efter attacken mot Charlie Hebdo gjorde det nödvändigt att skriva om det. Jag är glad för alla röster som talar just om detta, då det är något vi aldrig får sluta tala om. Johannes Anyuru är hoppfull när han tänker på framtiden. Det är jag också glad för, då jag håller på att förlora mitt hop.

För den som vill läsa mer om terror, rasism och våldsbejakande extremism, rekommenderar jag mitt inlägg om Christer Mattsson på skolbloggen Ordklyverier.

 

Montelius på Babel

Var tvungen att höra Martina Montelius tala om Främlingsleguanen, som jag skrev om igår. Montelius använde pronomet hon om sin huvudperson och Jessika Gedin kallade barnet för “en korsning mellan Pippi Långstrump och Oskar i Blecktrumman”. Den senare är kanske den värsta bokkaraktär jag någonsin läst om. Ändå förstår jag jämförelsen och kan till viss del hålla med om den.

Montelius talar också om sin karaktär som ett barn, men talar också om att spela barn. Hon talar också om att hon själv faktiskt var ganska lik det här barnet, lite eljest och dessutom med nedsatt hörsel på ena örat. Osäkerheten det förde med sig gjorde att hon gömde sig under snickbänken på dagis, precis som huvudpersonen och blev vänner med föremål, precis som huvudpersonen. När Montelius talar om vilka föremål som passar som vänner, förstår jag precis varför hennes bok blev som den blev.

Den tyskspråkiga leguanen fascinerar och Montelius förklarar att den älskar den tyskspråkiga litteraturen, har en snobbig litterär smak och är en klassisk patriark som sjävklart älskar Babel.

Samtalet handlar verkligen om ett barn, ett barn som blir övergivet. Ett barn som inte är så verkligt, men ändå ett barn. Som Montelius säger finns det barn som överlever, trots att de lever ett omänskligt liv. Alla känslor som inte är livsnödvändiga stängs av. Rationalitet, självdiciplin och ett språk som kontrollerar känslorna kännetecknar huvudpersonen.

 

Ett lite pinsamt erkännande

Jag tittade på kvällens Babel, men var inte lika imponerad eller inspirerad som förra veckan. Däremot insåg jag att det faktum att jag inte läst någonting av deckarduon Sjöwall-Wahlöö faktiskt är lite pinsamt. Om så många författare inspirerats av dessa två måste jag ju läsa. Detta trots att jag blir trött bara av att höra namnet Martin Beck och det är bara filmernas fel. Tror inte att jag lyckats se färdigt någon av dem. Men att läsa om Beck, Larsson och de andra kanske är en annan sak?!

Piratförlaget har gett ut parets böcker i nyutgåva med förord av författare som Henning Mankell (ännu en deckarförfattare som inte riktigt funkar för mig).

Är de fortfarande läsvärda? Vilken ska jag som skeptiker börja med?

Babel är ett farligt program

Jag har aldrig ens tänkt att läsa Mikael Niemis nya bok. Sedan Populärmusik från Vittula har jag inte varit sugen på att läsa något mer av honom. Så dyker han upp i Babel, intervjuad av underbara Jessika Gedin och är så charmig och intressant att jag helt plötsligt känner att jag absolut MÅSTE läsa hans nya bok FallvattenDessutom påminner han mig om att jag måste läsa Stephen King snart.

Jag älskade Karolina Ramqvists Flickvännen, men hennes nya bok Alltings början har fått väldigt blandad kritik. Jag vill ändå läsa, då även jag blev vuxen under 90-talet. Funderingen kring vad vi egentligen har att kämpa för idag är intressant. Att feminism bara är självklar i vissa kretsar, medan den är väldigt ifrågasatt i andra är värt att lyfta fram. Och att kvinnor oftare ses som offer än män i samma situation är något att fundera över.

Caitlin Morans bok How to be a woman har jag redan köpt. Den var borttappad ett tag, men återfanns under lördagens bokhyllefixande. Jag som inte alls tycker om ljudböcker drömmer om att få höra Morgan läsa sin bok själv.

Har en stilla fråga till dessa feminister bara. Är det inte möjligt (och önskvärt) att uppfostra söner till feminister?

Blev också sugen på att läsa Tove Lefflers Den kärleken och den nya biografien Sanningens vägar:  Anne Charlotte Leffler liv och dikt av Monica Lauritzen. Eller varför inte något av Anne Charlotte Leffler själv. Kanske Skådespelerskan?! För visst är det lite knäppt att vi firar Strindberg, men glömt bort Leffler.

Och så Daniel Sjölins comeback, jo den funkar bra. Det verkar dessutom som att den arge gubbstrutten i Sjölin får mer utrymme än han fick som programledare. Just Rimbo var kanske inte världens roligaste litterära destination. Kopplingen till Heliga Birgitta gillades dock.

Måste också återigen påpeka att jag verkligen älskar Biblioterapi. Och ja, jag vill läsa Skrivet på kroppen också. Och de där krigsmemoarerna verkar spännande och…

Ja, ni ser. Babel är ett totalt livsfarligt program.

 

Tankar om Babel

Som vanligt är jag sen med att titta på Babel, men kan ändå inte låta bli att kommentera. För ungefär ett år sedan läste jag Den amerikanska flickan av Monika Fagerholm och jag var inte jätteimponerad. Sedan dess har den dock fastnat mer och mer. Jag tänker ofta på personerna och stämningen som Fagerholm skapat.

Hon verkar dessutom så otroligt sympatisk att jag måste läsa mer. Vad ska jag ge mig på? Fortsättningen Glitterscenen ligger nära till hands. Tänk att den tog tio år att skriva. Nu skriver hon tydligen en thriller och hoppas att det inte blir lika svårt. Det skulle bli enkelt, rakt och direkt, men det har skitit sig.

Intressant också med hennes tankar om teknik kontra skapandets känsla. Om dramaturgin blir viktigast försvinner själen i berättelsen.

För övrigt älskar jag att lyssna till när författare berättar om sitt skrivande. Underbart!

Vidare till Italien!

Valeria Parrella, en författare jag tänkt läsa ett bra tag. Fattar inte varför det inte blir av. Jag har både Väntrum och Avskedsbrev hemma.

Silvia Avallones Stål låter också grymt bra och den dök dessutom upp som en överraskning för ett tag sedan. Det Italien hon berättar om fascinerar mig. Det är helt klart ett politiskt intressant land. Det faktum att boken tydligen ska bli film ger mig ännu ett skäl att läsa.

I hyllan står också Kärleken är dödens motsats av Roberto Saviano. Hans nya bok Kom med mig låter också grymt intressant.

Funderar på om jag ska ge mig själv ett land att upptäcka varje månad via läsningen. Antagligen kommer jag inte att lyckas, men det känns på pappret som en bra idé. Italien i maj kanske? Någon som hänger på?

 

Snart dags för Jessika i Babel

Jag är lite småkär i Jessika Gedin. Smart, snygg och rolig. Vad mer kan man önska sig? Som programledare i Babel är hon perfekt i mina ögon och jag hoppas (och tror) att hon kommer att leva upp till mina (skyhöga) förväntningar.

I GP:s artikel från i lördags, som tyvärr bara går att läsa på nätet om du har GP+, berättar hon om hur hon “pendlar mellan storhetsvansinne och en fruktansvärd nervositet”.

Per Hagman är gäst i kvällens program. Jessika Gedin bloggar om sin omläsning av böckerna, men själv har jag inte läst något av Hagman sedan jag läste Cigarett och Volt för mycket länge sedan. I hyllan står Vänner för livet oläst. Många gånger har jag tagit fram den och klämt lite på den, men den har alltid stoppats tillbaka igen. Får se om Gedin och Hagman kan sälja in den ikväll.

Jag fick min Babeldrottning

Precis som jag hoppades blev det Jessika Gedin som tar över Babel efter Daniel Sjölin. Ett grymt bra val måste jag säga! Det låter lovande att hon säger att “det ska bli roligt att få grotta ner sig i litteraturen och alla dess aspekter på heltid” för det är just det nördiga, lite besatta som gör Babel så himla bra. Jag är heltsåld på Gedin! Hon är smart, rolig och har en förmåga att komma med oväntade kommentarer, vilket säkert betyder att hon också kommer att hitta nya, spännande vinklingar och frågor i programmet. Babel är bra, men kan säkert bli ännu bättre om det ändras lite lagom mycket.

Stort grattis till Jessika Gedin som jag är övertygad om kommer att göra ett kanonjobb och slippa få suddigummi kastade på sig. Vill också ge en eloge till SVT för att de gjort ett sådant bra val. Det här blir kanon!

Jag önskar mig en Babeldrottning

Just igår ägnade jag mig mer åt #skolchatt än åt Babel, men jag brukar sitta klistrad. Förra veckans program var en riktig höjdare och nu är till och med en skeptiker som jag redo att börja snegla på den numera välklippte Knausgård.

Babel ja, programmet kommer att finnas kvar, men Daniel Sjölin försvinner. Tråkigt då han är en mycket bra programledare, men jag förstår att han vill pröva annat. Nu kan man följa hans dagliga minnesluckor på Babelbloggen.

Vem blir då nästa programledare? Jag önskar mig någon av Johanna Koljonen och Jessika Gedin. Två mycket kunniga personer som skulle kunna göra något eget av programmet, utan att förstöra det och göra det till något käckt och brett underhållningsprogram. Inget fel på det käcka och breda, men just när det gäller Babel vill jag även fortsättningsvis bjudas på nörderi på hög nivå.

För några veckor sedan handlade Bokhoras fredagsfråga om önskemål om programledare och i kommentarerna finns förslag som Eva Beckman och Yukiko Duke. Bra förslag, men Beckman har redan lett programmet och Yukiko Duke är nytillträdd redaktör för ViLäser så jag tror inte på dem just nu.

Vem vill du ska leda Babel nästa säsong?

Hittade förresten denna eminenta sammanställning av de böcker som tagits upp i programmen. Något att kika närmare på vid tillfälle.

 

Verklig sommar

Inspirerad av gårdagens Babel har jag snickrat lite på en ny läsutmaning. Biografier tillhör den genre jag läser otroligt sällan. Eller sanna böcker över huvud taget. Funderar på om sommaren kanske ska ägnas åt att läsa de böcker om och av personer som upplevt något speciellt. Inte för att jag behöver något mer projekt, men för att det är rätt kul med boklistor och utmaningar. De flesta böckerna står dessutom i hyllan.

Egentligen var det nog inte Babel som fick mig att fundera på det här projektet, utan faktiskt Patrik Sjöberg. Hans nyutkomna memoarer som han skrivit tillsammans med Marcus Lutteman heter Det du inte såg och berättar bland annat om de övergrepp han utsatts för av sin tränare Viljo Nousiainen.

Aktuell är också självbiografin auto da fay av Fay Weldon. Jag har ingen direkt relation till henne, men efter att ett antal bokbloggare hyllat den har jag blivit lässugen.

Lena Katarina Swanberg eller Herman Lindqvist? Levande eller död? Av de två första väljer jag helt klart bort Lindqvist av den anledning att jag inte klarar hans putslustiga stil. Jag skulle dock vilja läsa Mitt liv med Saddam som Lena Katarina Swanberg skrivit tillsammans med Parisoula Lampsos. Svärmor hade börjat med den i påskas och gillade.

Jag har lyssnat på några timmar av Den röda grevinnan av Yvonne Hirdman och tycker mycket om den. Jag tycker dock inte om att lyssna till den, detta trots att Hirdman gör en fin uppläsning. Ljudböcker är bara ingenting för mig.

Om starka kvinnor handlar även Kvinnor på gränsen till genombrott av Ulrika Knutson som jag tänkt läsa hur länge som helst. Pinsamt länge.

Så många som åtta starka kvinnor porträtteras i Görrel Espelunds 8 kvinnor som skapade världsrubriker. Bland dem fredspristagaren Wangari Maathai.

De spräckliga: En irländsk barndom av Hugo Hamilton verkar vara en intressant barndomsskildring. Den står i hyllan och ska bli läst. Bredvid den står Min far hade en dröm av Barack Obama som också låter väldigt intressant. Om en far handlar också Afrikanen av J.M.G. Le Clézio

We bought a zoo av Benjamin vekar hur galen som helst. Jag småbläddrade i den igår och bestämde mig för att försöka läsa den snart. Om ett annorlunda jobb handlar även Yarden av Kristina Lundberg, men jag har inte riktigt fattat om den är sann eller bara sannolik. Sann eller sannolik är också  Drömfabriken av Maria Hamberg.

Och slutligen skildringar av länder i krig där En del av mitt hjärta lämnar jag kvar av Diana Janse är en bok jag verkligen velat läsa sedan den kom ut.Även Resa i Sharialand av Tina Thunander lockar mycket.

Jag kommer säkert att komma på fler böcker jag vill läsa, men jag nöjer mig med de här just nu. Några av dem blir förhoppningsvis lästa i sommar. Vill du också ha en verklig sommar? Vilka böcker skulle du läsa då?

 

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: