Trion av Johanna Hedman

Trion är Johanna Hedmans debutbok och har redan blivit en stor snackis. Den har jämförts med Samlade verk och både hyllats och sågats. Klart är att få lämnats oberörda. Egentligen kan jag tycka att det är lite synd att böcker recenseras i relation till andra tidigare utgivna böcker. Jag förstår varför det görs och ser absolut en rad likheter mellan Trion och Samlade verk, men kanske är den ännu mer lik en annan debutbok om en trio, nämligen Edith och Julian av Naoise Dolan. Då tänker jag inte främst på miljön, utan huvudkaraktärens ganska uppgivna syn på livet och kärleken, som påminner mycket om Hedmans Thora och flyktbeteendet som Hugo får stå för. Men låt oss nu lämna andra böcker därhän och koncentrera oss på Trion.

Bokens väntrio består av barndomsvännerna August och Thora. Hon juridikstuderande från en fin familj och han en konstnär som väntar på genombrott. När Hugo hyr ett rum hos Thoras föräldrar blir han först vän med August, men ganska snart också med Thora. Eller vän är kanske överdrivet. Vänskapen är verkligen inte klassisk och ibland ganska märklig. Berättelsen om dem utspelar sig i vår närtid, men boken börjar i framtiden när en ung kvinna besöker en av föräldrarnas vänner som bor i New York. Han är Hugo, de är Thora och kanske August. Hit trodde jag kanske att vi skulle återvända, men istället får vi besöka New York i tiden mellan ungdomen och nuet. En komposition som inte riktigt fungerar, utan lämnar oss med fler frågor än svar. Samtidigt är det lite av tjusningen med Hedmans debut, att det finns mellanrum, hål och en del oklarheter. Den grinige skulle säga att det tyder på ett dåligt manus, men jag väljer att tro att det är medvetet. Med det sagt hade jag önskat att speciellt August hade fått vara lite mer komplex, men som den centrale i både Hugos och Thoras liv hör kanske mystiken till. Om det nu är August som är i centrum. Kanske är det istället Thora som är viktigast, eller Hugo som turas om med Thora att berätta historien om trion och som är den som jag har lättast att relatera till.

Hade Lydia Sandgren inte skrivit Samlade verk skulle Johanna Hedmans debut fått ännu mer uppmärksamhet. På vissa sätt föredrar jag faktiskt Trion och dess mindre omfång och rappare språk. Jättetråkig säger vissa kritiker, men det håller jag inte alls med om. Tvärtom tyckte jag att Trion var lätt att engagera sig i och hade ett rejält driv. Som debut är den fantastisk. Som roman riktigt bra. Kanske blir det inget Augustpris, men jag hoppas och tror att Johanna Hedman är här för att stanna. Trion står på egna ben och behöver inte jämföras. Jag tycker om skildringen av vänskap och kärlek och hur dessa ibland glider in i varandra. Jag tycker också om beskrivningen av det akademiska livet i Stockholm och uppskattar de realistiska och levande dialogerna som driver berättelsen framåt.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: