År: 2019

En trio julnoveller

Två korta berättelser om julen har jag också hunnit läsa och när det nu är julafton är det hög tid att skriva om dem. Camilla Sten berättar i Julfesten om en personalfest som slutar med mord. En helt okej berättelse, men mer underhållande än spännande om en julfest på en reklambyrå med dålig ekonomi där anställda har varslats precis före jul.

Betydligt mer finstämd är Malin Persson Giolitos En julsaga där Ebba funderar över hur hon ska klara av att fira jul när hennes mamma gått bort bara tre månader tidigare. Visst har hon man och barn att fira med, men julkänslorna vill inte riktigt infinna sig. En fin berättelse om hur saknaden efter nära och kära kan kännas extra mycket just vid olika högtider.

Finare än båda dessa är faktiskt Fredrik Backmans Ditt livs affär, som jag läste 2017. Den handlar om en man som snart ska dö och får en chans att förhandla med döden. En riktigt gripande julsaga som jag varmt rekommenderar.

Tre korta texter som du hinner läsa om du lyckas slinka till dig lite lästid mitt i firandet.

 

 

Århundradets kalender del 23

Mycket under de senaste 20 åren har kretsat kring terrorism och islamofobi. Den som är muslim har nästan per automatik setts som en säkerhetsrisk och individen har helt slukats av gruppen. Vi har alla fördomar och det är extra intressant när de kommer på skam. I Amy Waldmans bok Paradisträdgården ställs saker på sin spets när en tävling om att skapa ett minnesmärke som ska hedra de som dog i attentatet 9/11 genomförs. Alla bidra skickas in anonymt och när vinnaren är utsedd visar det sig att just denna konstnär är muslim.

Han heter Mohammed Khan och trots att han är född och uppvuxen i USA ger hans muslimska namn definitivt fel vibbar. Hur ska juryn kunna stå för ett minnesmärke skapat av en muslim, när det var muslimska terrorister som dödade människorna som ska hedras? De bestämmer sig för att hålla hans namn hemligt, men självklart läcker någon till pressen och sedan är cirkusen igång.

Paradisträdgården är en riktigt intressant bok om det vi tänker, men inte alltid säger och vad som händer när sanningen är mer komplicerad än man önskar.

Tolv säsonger senare

I somras när vi var i Spanien tittade vi en del på den enda engelskspråkiga kanalen där amerikanska humorserier sändes i en salig blandning både mellan och inom serierna. En av dem hade vi nästan glömt bort, nämligen Big Bang Theory. Visst hade vi sett några avsnitt, jag och barnen ganska få, maken desto fler, men vi hade sett långt ifrån alla. Efter semester investerade vi därför i dvd-boxar med alla säsonger och under hösten har vi sett dem tillsammans.

Big Bang Theory handlar om de minst sagt annorlunda vännerna Leonard och Sheldon, vars liv förändras när Penny flyttar in i lägenheten mitt emot. Tidigare har deras umgänge bestått av kollegorna Howard och Ray, men nu öppnas en helt ny värld. Från att knappt ha vågat möta Pennys blick blir kanske främst Leonard en helt ny människa. Men det sker långsamt, långsamt. För Ray är det en utmaning att ens öppna munnen när en kvinna är i närheten om han inte fyller på med alkohol och inte ens då blir det speciellt bra. Den enda som egentligen varit ungefär likadan alla tolv säsonger är Howard. Lite märklig rätt igenom, trots att han faktiskt lyckas gifta sig och få två barn.

Big Bang Theory finns att streama på DPlay och att köpa på SF Anytime. Själv är jag rätt nöjd med dvd, för någon gång skulle jag verkligen vilja se om hela serien. Penny, Leonard, Sheldon och de andra har blivit som vänner, även om jag absolut inte skulle vilja vara i närheten av dem alla i verkligheten. Faktiskt är Big Bang Theory en serie helt utan svaga perioder, trots att den sänts i 281 avsnitt. Om den inletts några år senare än 2007 hade gruppen av vänner säkert sett annorlunda ut, men det är i alla fall en mer heterogen grupp än den som fanns i föregångaren Vänner. Fördomsfull kanske vissa tycker, men vi har med glädje följt de rätt så udda karaktärerna och de har på många sätt hjälpt oss att förklara det annorlunda och inse att den som är annorlunda inte på något sätt är dålig, utan bara just annorlunda. Mina favoriter är Sheldon och Penny och den förstnämnde går att återse i serien Young Sheldon, också den skapad av Chuck Lorre. Har bara lyckats hitta den som DVD på Amazon och det känns lite väl dyrt och meckigt, men gemensamma aktiviteter i familjen får å andra sidan kosta lite.

Vilka familjeserier ser ni? Tipsa gärna om en som är rolig och har korta avsnitt. Vänner har vi börjat på och den funkar ganska fint, men jag tar gärna emot fler förslag.

Århundradets kalender del 22

Lyrik måste självklart representeras i Århundradets kalender och en poet som verkligen varit en stor del av det svenska 2010-talet är Athena Farrokhzad. Hennes debutdiktsamling Vitsvit uppmärksammades och prisades, vilket jag verkligen förstår. Det är nämligen en samling dikter som berör och som tyvärr är allt för relevanta i det Sverige som vi lever i. Ett samhälle där toleransen mot andra ständigt verkar minska.

Farrokhzad skriver om att tillhöra en oformlig massa som får skulden för allt som är fel i samhället. Som buntas samman och blir några vi “riktiga” svenskar ska vara rädda för. Det spelar ingen roll att undersökning efter undersökning visar att vårt samhälle är tryggare än tidigare, eftersom det är känslan som räknas och känslan säger att Sverige har blivit ett farligt land. Ett land som Trump skrämmer sina väljare med, trots att vi lever i en otroligt mycket säkrare samhälle än det land han bestämmer över kan erbjuda sina invånare.

I Vitsvit möter vi en familj som talar till oss och vi får förutom diktjaget höra en mamma, en pappa och en bror. De berättar om rädslan för främlingar, om vikten av att smälta in och att inte ha för mycket skägg. Bara genom att finnas gör de fel.

Raden, vars budskap också förekommer i en av Jila Mossaeds dikter:

Någon gång vill jag dö i ett land där människor kan uttala mitt namn.

 

Århundradets kalender del 21

Jag måste verkligen ta med ännu en fransk film i Århundradets kalender. En med kanske det mest briljanta anslag jag vet, nämligen Le fabuleux destin d’Amélie Poulain eller Amélie från Montmartre som den svenska titeln blev. Amélie är en nervös ung dam som växt upp med rätt märkliga föräldrar och nu lever ett ganska isolerat liv. Jean-Pierre Jeunet berättar om henne med ett vackert och färgstarkt Paris som fond som verkligen väcker en längtan att besöka staden.

Audrey Tautou fick sitt genombrott och hennes skådespeleri var utan tvekan en stor anledning till succén. Tillsammans med ett fantastiskt manus självklart. Snart dags för filmtema med eleverna i ettan och då visar jag den första kvarten då karaktärerna presenterar sig själva genom att berätta vad de tycker om och inte tycker om. Eller så låter jag dem se hela filmen den här gången.

 

Let it snow på Netflix

Boken Let it snow består av tre löst sammansatta berättelser skrivna av Maureen Johnson, John Green och Lauren Myracle, men när jag nu sett Netflix filmatisering inser jag att den är väldigt löst baserat på de tre redan löst sammanfogade historierna. Jo, det finns ett tåg, en gris, några cheerleaders och en våffelrestaurang, men handlingen i filmen följer verkligen inte den (eller de) i boken. Betyder det att jag tycker att ni ska hoppa över att se Let it snow och läsa boken istället? Jo, egentligen, men samtidigt är filmatiseringen rätt trevlig. Jag gillar den lilla orten som berättelsen utspelar sig i, flera av karaktärerna är charmiga och snön är central. Tyvärr är det en kort film och karaktärerna är många, så något direkt djup bjuds vi inte på. Nu kanske jag å andra sidan har allt för höga förväntningar och eftersom jag definitivt inte tillhör målgruppen kanske jag ska lämna över till andra att avgöra om Let it snow är värd att lägga drygt 90 minuter på. Min svar blir nog trots allt att tja, en och en halv timme är filmen kanske värd, men jag hade klarat mig utan den också.

Århundradets kalender del 20

Det finns så många bra böcker att välja mellan att det med självklarhet inte går att få med alla i den här lilla julkalendern. Det som hänt med min läsning sedan jag började blogga är att den breddats väldigt gällande genrer men också geografiskt. Från att ha läst i princip uteslutande svenskt, brittiskt och amerikanskt, med något enstaka franskt inslag, har jag läst mig genom en rad olika länder med resultatet att mina kunskaper om världen ökat rejält. Mycket kan en historiebok eller en dagstidning berätta, men långt ifrån allt.

En av de böcker som verkligen berättar en angelägen historia är Memorys bok av Petina Gappah. Vi tas med till ett kvinnofängelse i Harare, Zimbabwe, där albinoflickan Memory väntar på sin död. Hon är den enda fången som dömts till livsstraff och orsaken är att hon mördat den vite mannen Lloys Hendricks, som tagit hand om henne sedan hon var liten. Vi förstår snart att Memory är en bildad flicka och att någonting väldigt hemskt måste ha hänt för att hon skulle vara kapabel att döda någon.

Memorys bok är en viktig bok både om enskilda personers öden, men också om samhällsstrukturer. Så här skrev jag om den när jag just läst ut det 2017:

Jag är oroligt imponerad av Petina Gappahs romanbygge, som är riktigt skickligt komponerat. Genom att berätta om Memory ger hon oss också historien om ett land som har en minst sagt komplicerad historia och även en komplicerad nutid.

Igår råkade Gappahs nya bok Out of Darkness, Shining light landa i min Kindle och den vill jag gärna hinna läsa under julledigheten.

 

Böcker jag inte hann läsa 2019

Imorgon är det sista arbetsdagen på ett tag. Det ska bli så sjukt skönt med några lediga dagar. I år känns det som att jag missat nästan alla snackisar och de jag försökt läsa är fortfarande halvlästa. Jag hoppas på en lugn julledighet med mycket lästid när jag förhoppningsvis hinner läsa några av de här böckerna, som jag vill läsa men inte orkat ta tag i:

Ålevangeliet av Patrik Svensson, som låter så udda att jag måste läsa.

Osebol av Marit Kapla, som många har höjt till skyarna.

Normala människor av Sally Rooney, som jag köpte på engelska när den var ny, men inte orkat ta tag i.

Allt jag fått lära mig av Tara Westover, som “alla” läst och pratat om i år.

Svartstilla av Susanne Skogstad, som låter som en riktig “Linda-bok”.

Klubben av Matilda Gustavsson, som med all säkerhet kommer få mig att gå i taket.

Jag vill sätta världen i rörelse av Anna-Karin Palm, som jag tror är helt fantastisk.

Den stora skrivboken av Agota Kristof, eller hela trilogin kanske om jag får feeling.

Högspänning av Henrik Bromander, som många kritiker höjt till skyarna.

Den rödaste rosen slår ut av Liv Strömquist, som jag faktiskt inte fattar varför jag inte läst redan.

 

Och så de halvlästa, som kräver mer kraft än jag haft i höst:

Löparna av Olga Tokarczuk, som jag egentligen gillar, men inte har hjärna för just nu.

Testamente av Nina Wähä, som alla verkar älska, men jag bara somnar av.

Dessutom så kämpar jag fortfarande med Jag for ner till bror av Karin Smirnoff, som jag verkligen inte klickar med alls, men trots allt vill läsa ut.

 

 

Photo by Sincerely Media on Unsplash

Århundradets kalender del 19

Jag är svag för sjukhusserier och en jag följt i snart 16 säsonger är Grey’s Anatomy. En serie som hade premiär 2005 då de fem AT-läkarna Meredith, Alex, Izzie, Christina och George kommer till sjukhuset Seattle Grace. De får den barska doktor Miranda Bailey som handledare och behöver verkligen vara på tårna för att göra henne nöjd. Nästan femton år senare är endast Meredith och Alex kvar i serien. Sjukhuset har bytt namn till Grey Sloan Memorial Hospital efter Merediths syster Lexie och hennes pojkvän och kollega Mark Sloan, som båda avled i en flygplansolycka. Två av många brutala sätt att göra sig av med rollkaraktärer under seriens gång. Rätt onödigt med tanke på att sjukhuspersonal av naturliga skäl byter jobb. Lexie och Mark hör till de karaktärer jag saknar mest, tillsammans med läkarna Callie och Arizona som tillhör de försvunna läkarna som faktiskt bara bytt jobb.

När en serie blir en sådan maratonvariant som Grey’s Anatomy blivit går kvaliteten självklart upp och ner, men jag är inte redo att ge upp denna tv-seriesnuttefilt, även om jag ibland undrar varför jag fortfarande tittar på den. Ibland är det bara så himla skönt att slippa tänka och bara umgås en stund med karaktärer som nästan blivit som gama bekanta. Min favorit just nu är Amelia och Maggie, Merediths svägerska och syster.

Det är redan klart att det blir en sjuttonde säsong av Grey’s Anatomy, men det ryktas att det blir seriens sista. Vi får väl se hur det blir. Serien har dödsförklarats förut, men trots det överlevt.

Århundradets kalender del 18

Dags för en film till och trots att jag ibland får för mig att jag faktiskt inte sett några filmer de senaste femton åren som inte krävt 3D-glasögon eller innehållit animerade element, så finns det en och annan minnesvärd film att lyfta fram. En av dem är den franska filmen The Intouchables (En oväntad vänskap) från 2011 som Olivier Nakache och Éric Toledano har regisserat och skrivit manus till. Ett manus som baserats på Philippe Pozzo di Borgos självbiografi. François Cluzet och Omar Sy spelar huvudrollerna och gör det med den äran, för trots att filmen leker med fördomar och kanske till och med förstärker dem i vissa fall, lär den oss också att fördomar kan komma på skam.

Allvar och humor blandas i en film som jag absolut älskar själv, men också fått en rad elever att uppskatta. Märkligaste upplevelsen var kanske under en filmvisning på Introduktionsprogrammen då filmen var ganska ny. Eleverna hade fått välja olika filmer och vi lärare ansvarade för visningen i respektive klassrum. Till “min” film, som var just En oväntad vänskap kom de coolaste killarna och jag blev för ett ögonblick lite nervös. Hur skulle de reagera på en fransk film? Svaret var att de älskade den och jag fick stå ut med svordomar på franska ett tag efteråt. Driss, som är den som får jobbet som assistent åt den äldre Philippe är ett exempel på att det går att förändra sitt liv om något tror på en och det är ett budskap som är speciellt viktigt för vissa att få se.

%d bloggare gillar detta: