Grey’s Anatomy

Om pandemins påverkan på kulturens innehåll

Vi vet redan att de som skapar kultur, i alla fall böcker, tv-serier och filmer, kommer att behöva ta hänsyn till pandemin oss dess påverkan. Det går helt enkelt inte att låta en fiktiv berättelse utspela sig 2020 eller 2021 utan att nämna covid-19. Främst märks det på tv-serier som redan innan varit fast förankrade i samtiden och nu måste fortsätta ta hänsyn till den. Alternativet att snabbspola och plötsligt hamna i framtiden finns inte riktigt.

Ganska nyss skrev jag om Josephine Bornebuschs film Orca och trots att den utspelar sig under våren 2020 när pandemin drar in över världen lyckas den hålla det mesta av eländet på avstånd. I sjuttonde säsongen av långköraren Grey’s Anatomy spelar den istället snarare huvudrollen, vilket inte är så konstigt med tanke på att vården verkligen påverkas mycket av sjukdomen. Det gör dock att jag har svårt för att titta och trots att jag följt varje säsong är jag nu tveksam till om jag verkligen ska fortsätta. Att leva i pandemin och dessutom behöva bli påmind om dess värsta sidor blir lite för mycket. Alldeles för mycket blir det när doktor Baileys dementa mamma kommer in akut med svår covid. Nu ska jag helt ärligt säga att jag egentligen varit beredd att ge upp serien under de två senaste säsongerna, då den efter allt för många avsnitt tappat i kvalitet, men att pandemin skulle förstöra vår relation hade jag kanske inte räknat med. Samtidigt har jag svårt att släppa taget.

Värre är det med mina två favoritserier This is Us och A Million Little Things som jag verkligen inte är beredd att ge upp. Även här finns pandemin med så klart och det stör mig. Jag vill få dramatisk underhållning och svärta funkar fint, men jag vill helst av allt få vara fri från covid-19 som redan förstör allt och lite till. Visst inser jag att pandemin måste få ta plats, allt annat vore märkligt, men jag gillar det ändå inte. När allt är över kanske det finns en funktion i att se tillbaka och kanske bearbeta det som varit, men så länge vi är mitt i det orkar jag faktiskt inte. Jag vill ha mina favoritserier coronasäkrade och helst av allt coronafria.

Frågan är hur det blir i framtiden. Kommer författare och regissörer undvika pandemin, eller frossa i den. Kommer vi att få uppleva en massa böcker, filmer och tv-serier som utspelar sig 2019, eller blir det fullt av dystopier och eländesskildringar från 2020 och 2021? Vad tror du och vad önskar du?

Holidate — en charmig (typ) julfilm

Tanken är ju att jag ska se julfilm i december, men den första filmen jag såg visade sig vara en film om högtider snarare än just en film om julfirande. Holidate handlar om Sloane som återigen dyker upp till ett julfirande utan en pojkvän. Hennes tidigare pojkvän Luc har hittat lyckan någon annanstans och Sloane har inte riktigt kommit över henne. Hennes syster och mamma gör verkligen sitt bästa för att skaffa henne en dejt, men istället blir det så att Sloane förpassas till barnbordet.

Jackson är en golfspelare från Australien som tror att han hittat den perfekta dejten för jul och är glad över att slippa fira ensam. Det visar sig dock att tre dejter räcker för att just den här tjejen ska köpa matchande jultröjor och i princip förvänta sig ett frieri. Två skeptiska singlar alltså, som mest av allt vill ha någon att fira alla högtider med. Självklart träffas det och lika självklart gör de upp om att fira nyår ihop. “No strings”, utan bara två vänner som undviker ensamhet. Nyår följs av alla hjärtans dag, som följs av påsk, cinco de mayo och nationaldagen. När det är dags för Sloanes bror att gifta sig bestämmer de sig dock för att ta med andra, för se det är så att de inte riktigt vågar tala om de känslor som börjar växa.

Ni fattar ju varthän det barkar, men faktum är att jag gladeligen tuggar i mig allt förutsägbart med den här filmen. Jag gillar nämligen karaktärerna, både de i huvudrollerna och de i birollerna. Faktum är att jag (nästan) får Fyrabröllopochenbegravningvibbar (inte minst med tanke på slutvinjetten med bilder av alla par i filmen) och det är ett bra betyg. Inte lika charmigt som en brittisk film såklart, men bättre än de flesta amerikanska filmer som försöker vara charmiga och fyndiga. Bäst är kanske Kristin Chenoweth som moster Susan och Sloanes syster Abby, spelad av Jessica Capshaw från Grey’s Anatomy.

Söker du charm i kubik är Holidate ett hett tips. Sjukt smörig, men även en cyniker som jag torkar en tår i slutet.

Tänk snabbt! (vecka 18)

April är snart slut och våren är här på riktigt. Jag jobbar på hemma vid mitt köksbord och saknar att få träffa mina elever på riktigt. Positivt är dock att jag äntligen känner mig hyfsat frisk, så snart kanske jag drar till jobbet för att förhoppningsvis få lite sällskap.

April avslutas med Valborg och i år hoppas jag att det firas väldigt lugnt. På vissa platser är det tradition att tända eldar och sjunga in våren, medan andra kör påskbrasa istället eller kanske både och. Vilken tradition följer du påskbrasa eller majbrasa?

Våren är prisernas tid och i förra veckan delades Sveriges radios romanpris ut till Testamente av Nina Wäha. Imorgon avslöjas de nominerade till Årets bok. Vilket av priserna föredrar du?

Sveriges Radio delar också ut ett novellpris och ett lyrikpris. Läser du helst noveller eller lyrik?

Jag har precis sett sista avsnittet av den sextonde (säsongen) av tv-serien Grey’s Anatomy. En riktig långkörare alltså. Vad föredrar du när du väljer tv-serier långkörare eller mini-serier?

Det finns ett flertal olika tjänster för att se tv-serier och filmer där HBO, Netflix och Viasat kanske är de största. Vilken väljer du?

Veckans snabba lyder:

påskbrasa eller majbrasa?

Sveriges Radios romanpris eller Årets bok?

noveller eller lyrik?

långkörare eller mini-serier?

HBO, Netflix eller Viasat?

 

Så här lyder mina val:

påskbrasa eller majbrasa? Inget av dem i år, men gärna en majbrasa.

Sveriges Radios romanpris eller Årets bok? Jag brukar föredra jurypriser framför priser där vinnaren röstas fram. Vinnaren av Sveriges radios romanpris väljs av en lyssnarjury, så det är en fin kombination.

noveller eller lyrik? Tyvärr är det sällan jag läser varken noveller eller lyrik, men jag älskar verkligen att läsa och lyssna till lyrik.

långkörare eller mini-serier? En långkörare som lyckas hålla kvaliteten uppe är det absolut bästa jag vet. Just nu ser vi How I met your mother tillsammans hela familjen och har just påbörjat den tredje säsongen av nio. Det känns bra att veta vad vi ska göra de närmaste månaderna.

HBO, Netflix eller Viasat När jag tittar själv ser jag ofta serier på HBO men när det är familjen som gäller väljer vi Netflix. Fördelen är att det går att ha olika profiler och att utbudet är varierat.

 

Nu är det din tur. Vad väljer du? Tänk snabbt!

 

 

 

Virgin River är både mysig och kolsvart

Efter att sett flera hyllningar av Netflix-serien Virgin River var jag självklart tvungen att se den själv. Imdb avslöjade att den innehöll 20 avsnitt och jag förberedde mig på seriemaraton. Tills jag märkte att säsongen snopet nog tog slut efter tio avsnitt och de avsnitt imdb hänvisade till inkluderade den kommande andra säsongen. Bra med en säsong till, men jag hade velat ha mer just precis nu.

I Facebookgruppen Tv-seriegäris/ickebinäris påpekade en trådstartare att Virgin River har många likheter med Hart of Dixie, som utspelar sig i det lilla samhället Bluebell, Alabama och det har den verkligen. På ytan. Faktiskt spelas seriernas läkare av samma skådespelare och i båda fallen är de minst sagt sådär förtjusta i att få sällskap av en ung kvinna på kliniken. Det är dessutom så att dessa unga kvinnor i båda serierna blir förtjusta i anställda på det lilla samhällets enda pub. Där Hart of Dixie är charmig och underhållande, är Virgin River väldigt mycket svartare, även om charmen finns även här.

Huvudpersonen Melinda Monroe är specialistsjuksköterskan och barnmorskan som flyr Los Angeles för ett jobb i det lilla samhället Virgin River i norra Kalifornien. Det blir snart tydligt att hon flyr något och genom återblickar får vi i slutet av säsongen bilden ganska klar för oss. Serien inleds på klassiskt vid med att huvudpersonen är på väg till sitt nya hem, men får problem på vägen. Hon räddas av en främling, som självklart visar sig vara den läkare som hon just kallat gammal, självklart ovetande om vem han är. Deras relation är alltså redan från start frostig och eftersom scenariot är så bekant är det inte svårt att räkna ut att den unga nykomlingen ska vinna den äldre och mer erfarnes hjärta, även om det självklart kommer att ta tid. Väl i huset där hon ska bo visar det sig självklart att ingenting är lika fint som hon trott och det första mötet med den nya bostadsorten blir inte så bra som hon trott. Totalt underläge alltså.

Förutom Tim Matheson, som förutom Hart of Dixie känns igen från West Wing finns flera andra bekanta skådespelare i Virgin River. Huvudrollen som Melinda Moore spelas av Alex Breckenridge, som senast sågs i fantastiska This is Us, men också varit med i serier som The Walking Dead och American Horror Story. Jag gillar henne skarpt! Restaurangägaren Jack spelas av Martin Henderson, som en period var med i Grey’s Anatomy där han spelade Dr. Nathan Riggs, en av Meredith Grey’s flirtar.

Tummen upp för Virgin River alltså, som trots viss förutsägbarhet lyckas bidra med något nytt. Hoppas att den nya säsongen är på gång hyfsat snart.

Århundradets kalender del 19

Jag är svag för sjukhusserier och en jag följt i snart 16 säsonger är Grey’s Anatomy. En serie som hade premiär 2005 då de fem AT-läkarna Meredith, Alex, Izzie, Christina och George kommer till sjukhuset Seattle Grace. De får den barska doktor Miranda Bailey som handledare och behöver verkligen vara på tårna för att göra henne nöjd. Nästan femton år senare är endast Meredith och Alex kvar i serien. Sjukhuset har bytt namn till Grey Sloan Memorial Hospital efter Merediths syster Lexie och hennes pojkvän och kollega Mark Sloan, som båda avled i en flygplansolycka. Två av många brutala sätt att göra sig av med rollkaraktärer under seriens gång. Rätt onödigt med tanke på att sjukhuspersonal av naturliga skäl byter jobb. Lexie och Mark hör till de karaktärer jag saknar mest, tillsammans med läkarna Callie och Arizona som tillhör de försvunna läkarna som faktiskt bara bytt jobb.

När en serie blir en sådan maratonvariant som Grey’s Anatomy blivit går kvaliteten självklart upp och ner, men jag är inte redo att ge upp denna tv-seriesnuttefilt, även om jag ibland undrar varför jag fortfarande tittar på den. Ibland är det bara så himla skönt att slippa tänka och bara umgås en stund med karaktärer som nästan blivit som gama bekanta. Min favorit just nu är Amelia och Maggie, Merediths svägerska och syster.

Det är redan klart att det blir en sjuttonde säsong av Grey’s Anatomy, men det ryktas att det blir seriens sista. Vi får väl se hur det blir. Serien har dödsförklarats förut, men trots det överlevt.

Tio favoriter från tv-seriernas värld

Downton-Abbey-Season-6

Inspirerad av Annika listar jag tio tv-karaktärer jag gillar extra mycket. Utan inbördes ordning ska tilläggas.

Mary Crawford från Downton Abbey är inte den trevligaste, men absolut en av de mest komplexa i serien. Elak, tanklös, men också målmedveten, sårbar och faktiskt ganska så godhjärtad. Jag har börjat se om serien och under första säsongen är hon riktigt vidrig, nästan lika hemsk som hon lyckas vara i sista säsongen. Däremellan har hon ändå en del lite lugnare perioder. Jag är väldigt glad över att serien slutade lyckligt för henne, trots att det satt hårt inne. Mary hade inte varit lika vettig utan sin svåger Tom, men han får ändå inte vara med. Mary Crawley spelas av Michelle Dockery, vacker som få.

Julia Braverman-Graham är lite av en doldis i serien Parenthood, men för mig är hon viktig. Den duktiga systern som försöker göra allt rätt, men inte alltid lyckas. Jag känner igen mig en hel del i henne måste jag säga. Julia spelas av Erica Christensen.

Jag är inte ett dugg lik hennes syster Sarah Braverman, spelad av Lauren Graham, men jag är svag för henne. Någonstans önskar jag också att jag vore lite spontan och galen. Samtidigt är det mycket jag inte skulle vilja byta med, som att ha uppfostrat
två barn själv. Inte heller speciellt sugen på en supande exman.

Det är lite så favoriterna fungerar för mig. Antingen känner jag igen mig, eller så är de min motpol. Ofta handlar det om en kombination. I Parenthood finns en hel del favoritkaraktärer, men två får räcka. Jag har valt två som jag tycker känns trovärdiga och äkta.

Brorsan Adam, spelad av Peter Krause är också bra, men jag gillar hans karaktär Nate Fischer i fantastiska serien Six feet under ännu mer. Nate är den av bröderna som först inte alls är intresserad i familjens begravningsbyrå, men som gör det han måste då pappan dör. Det här är en av de sjukaste serier jag sett, med lik som dyker upp på de mest oväntade ställen, men det är så himla bra i all sin knäpphet. Totalt skruvat många gånger, men just Nate lyckas ganska ofta hålla sig på rätt sida gränsen. Ganska ofta. Nate Fischer spelas av Peter Krause.

MV5BMjA5OTgyMDE3Nl5BMl5BanBnXkFtZTcwNjE1NzcyMQ@@._V1_SX640_SY720_Felicity, från serien med samma namn som sändes i fyra säsonger mellan 1998 och 2002, är av mina absoluta favoriter någonsin. Felicity Porter spelades av Keri Russel. Egentligen är det en rätt så simpel serie om några ungdomar som går på college och Felicitys ständiga val mellan Ben och Noel. Det som gör den så bra är just det vardagliga och de fantastiska karaktärerna, som görs levande.

Även min andra karaktär kommer från serien Felicity, för jag kan liksom inte bortse från Ben, spelad av Scott Speedman. Egentligen borde jag vara mer förtjust i Noel, men det var alltid Ben. En lagom snäll buse, som gjorde mycket dumt, men ändå hade ett gott hjärta.

 

Adam från Kalla fötter är en stor favorit, men trots det blev jag inte jätteglad då jag hörde att serien är på väg tillbaka. Det brukar sällan bli bra. Dessutom har ju Adams fru Rachel dött och det var Adams och Rachels förhållande som var den största behållningen. Scenen i första säsongen där Adam springer runt naken med en ros mellan skinkorna är obetalbar och det är just humorn jag gillar bäst med serien. Adam Williams spelades av James Nesbitt, som gjort en hel del annat efter Kalla fötter. Jag måste erkänna att han vinner en hel del på sin dialekt och sin röst.

 

Serien Cityakuten är en av mina absoluta favoritserier någonsin. Jag har sett alla avsnitt flera gånger och skulle kunna fylla en lista med bara karaktärer därifrån. Nu har jag tvingat mig själv att välja en och det är han som var med i nästan alla avsnitt, alls vår doktor Carter, spelad av Noah Wyle. Läkarstudenten som kom till Chicago’s County General Hospital i första avsnittet och sedan stannade där med olika funktioner, med avbrott för några resor utomlands. I hela 254 avsnitt var han med mellan 1994 och 2009. Inte dåligt. Vad är det då som gör att jag väljer just Carter? Mest för att jag förknippar honom med serien, men också för att det här är en karaktär som alltid var intressant att följa. Den rika arvtagaren, som inte alltid kunde köpa lycka för pengar.

This life är kanske den bästa tv-serien någonsin. På svenska har den fått titeln Livet kan börja och det är ännu en serie som jag skulle kunna hämta många karaktärer från. Jag väljer dock Edgar Cook, kallad Egg, som spelas av Andrew Lincoln. Egg är ganska så misslyckad till skillnad från sin flickvän Millie och de andra i huset de bor i. Egentligen skulle även han bli jurist, men hoppade av studierna. Kanske är det just hans misslyckande och hur det påverkar honom, som är mest intressant. Någonstans faller jag ofta för fiktiva underdogs. Fråga mig inte varför. Tyvärr fick This life bara två säsonger, men det har spelats in en tv-film som utspelar sig på en av karaktärernas begravning. Den heter This life +10 och är kanske inte lysande, men tillräckligt bra.

Inte en lista utan Grey’s Anatomy. Så är det bara. Serien har utan tvekan gått upp och ner, men jag har ändå sett varje avsnitt. Ibland har jag blivit mer än lovligt trött på skaparna, som har en tendens att ta dö på alla favoritkaraktärer, men en har funnits med hela tiden och hon är min största favorit. Jag talar självklart om Meredith Grey, spelad av Ellen Pompeo, som jag tycker är sjukt charmig. Hon har varit med om hur många hemska händelser som helst under serien och borde inte stå upp, men det är inte det stora jag gillar, utan det lilla. Som hennes danser med Christina och hennes totala gränslöshet då hon i princip kryper ner mellan Alex och Jo.

Så, nu var de tio. Riktigt svårt att begränsa sig måste jag säga. Det här är i alla fall tio favoriter, även om det finns många, många fler, tv-serieknarkare som jag är.

Vilka är dina tio fiktiva tv-favoriter?

 

 

 

 

Pepp, peppelipepp

cast-of-Parenthood-on-TV-NBC

Höst betyder tv-serier och jag ser fram emot säsongspremiären av två favoritserier, som båda tyvärr inleder sin sista säsong. Parenthood har inte riktigt slått igenom i Sverige, vilket för mig är obegripligt, men Grey’s Anatomy har gått att följa länge.

Om läsningen går sämre när jag är stressad, så når tv-serietittandet nya höjder. Lite synd att två bra serier går i graven. Får vända mig till Netflix för nya serier.

Vilka tv-serier följer du i höst?

 

Några skådisfavoriter

Tredje frågan i tv-serieutmaningen lyder så här:

Nämn en skådespelare som skulle kunna få dig att vilja titta på en tv-serie?

Och den tål att kluras på ska jag säga. En av anledningarna till att jag började titta på Grey’s Anatomy var utan tvekan Patrick Demsey och jag har följt Peter Krause från fantastiska Six feet under, via mediokra Dirty sexy money till superserien Parenthood.

Om en skådespelare från en favoritserie dyker upp i någon annan serie blir det lätt så att jag tittar, men det är inte alltid jag fastnar. Det spelar inte heller någon roll att jag tycker att Andrew Lincoln, jag kommer ändå inte att titta på The Walking Dead.

Några skådespelare jag gärna ser i framtida serier är Jennifer Aniston, min favorit i Vänner, Sandra Oh, som just lämnat Grey’s Anatomy, Chyler Leigh, som är en annan favorit från samma serie och definitivt Dan Stevens från Downton Abbey.

En funkar inte på mig som ni märker och om jag funderat lite till, skulle jag säkert kommit på ännu fler …

 

Tre måste-serier

Uppgift två i enkäten som handlar om tv-serier är följande:

Nämn en serie som du aldrig skulle kunna missa ett avsnitt av?

Här tolkar jag det som en aktuell serie och då finns det egentligen tre serier (ja, jag har svårt att räkna till ett) som jag aldrig missar ett avsnitt av och det är Parenthood, Grey´s Anatomy och Downton Abbey.

Det är snart dags för sjätte och tyvärr sista säsongen av Parenthood om familjen Braverman och svenska kanaler har inte sänt de senaste. Synd, då det här är en riktigt bra tv-serie som håller gråtkanalerna rensade.

Grey’s Anatomy har jag följt sedan starten och trots att många favoriter har försvunnit i diverse katastrofer kan jag inte riktigt släppa taget. Nu hoppas jag att inte allt för många favoriter tar avsked efter den just avslutade tionde säsongen. Oavsett så kommer jag att fortsätta titta.

Och så Downton Abbey som jag älskar trots alla konstigheter som Caitlin Moran med rätta drev med. Jag tycker så mycket om den underbart brittiska miljön och skådespelarna är fantastiska.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: