Dag: 8 mars, 2013

Nominerade till feministkanon

8mars

Hanna på Feministbiblioteket ska tillsammans med bland andra Ebba Witt-Brattström och Karin Olsson sätta samman en feministisk kanon. De böcker som nominerats av läsare hittar du här.

Juryn har överlagt och snart kommer den slutgiltiga listan att publiceras. Det ser jag fram emot. Jag funderar på en feministisk lässommar.

Redan idag har Hanna gett oss några hintar om listan, som består av Simone de Beauvoirs klassiker Det andra könet.

Resten av listan publiceras enligt följande schema:

18/3 Europeisk skönlitteratur – 10 böcker

19/3 Lyrik och drama – 5 böcker

20/3 Feministisk facklitteratur – 13 böcker

21/3 Skönlitteratur från hela världen – 8 böcker

22/3 Svensk skönlitteratur – 13 böcker

Hela listan kommer den 22/3 att finnas under den nya fliken Feministisk kanon hos Feministbiblioteket. Om jag får lov gör jag gärna en flik även hos mig.

 

Bra att någon vågar

8mars

Lena Sundströms bok Världens lyckligaste folk är en bok om Danmark och den normaliserade främlingsfientligheten som börjar sprida sig även här. Det är inte bara det att vi fått ett främlingsfientligt parti i riksdagen, utan att andra partier gör sitt bästa för att “sno” deras frågor.

Det jag gillar med Sundström är hennes ironiska och vassa sätt att skriva. Genom att ställa de dummaste frågor lyckas hon också få de dummaste svaren. Hon får människor att sänka gardet och våga prata. Det beundrar jag henne för.

Nu återvänder Lena Sundström till Kalla fakta och jag hoppas att hon lyfter programmet. Mest önskar jag dock att hon skriver fler böcker. Gärna om någonting som öppnar mina ögon ännu mer.

Idag på Internationella Kvinnodagen skriver jag om kvinnor jag beundrar. Lena Sundström är definitivt en av dem. Jag sänder lite nätkärlek.

En riktig idol

8mars

Jag är sjukt imponerad av Johanna Koljonen. Vältalig, smart och kreativ. När hon talar går det inte att låta bli att lyssna. Kampanjen #prataomdet visar att jag inte är ensam om det. Koljonen är en sådan som man lyssnar till.

Det jag gillar mest är kanske att Johanna Koljonen verkar säga precis vad som faller henne in, men ändå alltid lyckas vara välformulerad. Tv-cirkeln om den amerikanska serien Girls är ett perfekt exempel på detta. Hur katten gör hon?

Grejen är att Koljonen inte bara kan tv. Hon skriver böcker, pratar i radio, håller föredrag och har enligt sin hemsida även sjungit i ett par finska band. Tala om multibegåvning. Dessutom personifierar Koljonen den riktiga nörden, som vågar grotta ner sig totalt i det hon gillar, som t.ex. i TV-cirkeln. Det är helt underbart.

När jag ändå är inne på tidigare nämnda Girls tänker jag passa på att hylla fantastiska Lena Dunham, som både skapat och spelar huvudrollen i. En ovanlig serie med hur många scener som helst som bryter mot normen. Uppfriskande.

Det här inlägget är en del av min flod av nätkärlek till några fantastiska kvinnor så här på Internationella Kvinnodagen. Johanna, du är fantastisk.

 

Mästerkrönikören Jenny med polare

8mars

Det finns få krönikörer jag håller högre än Jenny Strömstedt. Hon skriver alltid tänkvärt, är alltid vass och så tydlig i sin argumentation att det inte går att göra annat än att kapitulera.

Jag gillar spontaniteten som inte döljer, hur påläst och modig hon är.  Jag gillar att hon tar plats och tillåts göra det. Jag gillar att hon blandar högt och lågt, stort och smått. I en tid av hat mot kvinnor som vågar synas.

Coolast är det att Jenny Strömstedt tillsammans med Carina Berg kommit så nära “två sköna snubbar snackar om lite saker” som några kvinnor någonsin kommit. De tillåts göra sin grej i sin podcast och gör det förbannat bra. Det är vasst, angeläget och vansinnigt roligt.

Carina Berg är en annan av mina kvinnliga idoler som får vara med i den här närkärleksbonanzan på ett hörn. En riktigt begåvad kvinna och en stor förebild. Jag gillar podcasten där Strömstedt och Berg pratar om vilket liv det blev då Berg värvades till Kanal 5 och fick en riktigt bra lön. Vilka män skulle få liknande rubriker?

Idag på Internationella Kvinnodagen passar jag på att hylla kvinnor som jag tycker förtjänar att hyllas. Lite nätkärlek som balans till det växande och mycket obehagliga näthatet.

Boktips för dagen

9100128414

Vill du läsa en rolig, personlig och lärorik bok om feminism och att vara kvinna? Då ska du läsa Konsten att vara kvinna av Caitlin Moran. Vad jag tyckte om den kan du läsa här.

Den finns som inbunden (på rean) och snart i pocket.

Att skriva om det viktigaste

8mars

När jag läste Flickan och skulden av Katarina Wennstam mådde jag illa. Boken berörde mig otroligt mycket och jag insåg hur ojämlikt vårt samhälle fortfarande är på många sätt.

Katarina Wennstam är en modig författare, som även i sina skönlitterära böcker låter feminism och kampen mot förtryck stå i centrum. Det handlar om manligt och kvinnligt. Om sexualitet. Om makt och våld. Och om hur illa det kan gå för den som inte håller sig inom normen. Senaste boken handlar till exempel om hat riktat mot en fotbollsspelare.

Idag är det Internationella Kvinnodagen och jag använder den som ursäkt för att skicka lite nätkärlek till mina kvinnliga förebilder. Varsågod Katarina Wennstam.

Ibland gillar jag blått

8mars

En gång då jag var ung och oförstörd röstade jag på Folkpartiet. Det kommer troligen aldrig att hända igen. Alliansen är ingenting för mig. Däremot finns det en folkpartist som jag har en enorm respekt för och det är Birgitta Ohlsson.

Modig och kunnig precis som en bra minister ska vara. Alltid med ett engagemang som imponerar. Även om det är liberalismen som är drivkraften för henne är feminismen också viktig. Det visar Birgitta Ohlsson med all önskvärd tydlighet i en regering där feminism inte alltid varit ett uppskattat ord.

Så här står det på Birgitta Ohlssons Folkparti-sida:

Jag brinner för liberalism. Alla ska göra rätt för sig och respekteras oavsett om vi är kvinnor, bögar eller kommer från ett annat land. Det behövs mer solidaritet, feminism och öppenhet, men framförallt politiker som aldrig daltar med religiösa fundamentalister, diktatorer eller mansgrisar.

 

Jag minns debatten när Ohlsson som nybliven mamma blev EU-minister och hur hon bet huvudet av alla kritiker. Ingen sätter sig på Birgitta Ohlsson och det gillar jag skarpt.

I dag på Internationella Kvinnodagen sänder jag nätkärlek till kvinnliga förebilder. Birgitta Ohlsson är en av dem!

Självklart ska Gudrun vara med

8mars

Gudrun Schyman är definitivt en stor förebild. Hon har inte alltid gjort de mest smidiga valen, men det kan jag ha överseende med. Mesta tiden är hon nämligen briljant och jag beundrar henne för att hon så ofta vågar provocera och för att hon hela tiden för upp jämställdhetsfrågan på agendan.

Utan Gudrun Schyman hade de andra politiska partierna troligen glömt bort jämställdheten ännu mer. Se bara på vad som händer nu när hon inte syns lika mycket.

När kvinnor provocerar fokuserar media inte sällan på hur de ser ut. Visst är det konstigt? Maria Sveland skriver om det i boken Hatet, som jag skrev ett inlägg om tidigare idag. Gudrun Schyman har definitiv fått stå ut med mycket kritik, mer eller mindre befogad, men också en hel del hat. Inte sällan går media över gränsen.

För några år sedan gästade Gudrun Schyman min arbetsplats och jag hade äran att äta lunch med henne. Det var en stor och viktig händelse helt klart. Idag på Internationella Kvinnodagen tar jag tillfället i akt och sprider nätkärlek. Kära Gudrun, jag skickar lite till dig.

 

I begynnelsen var Yvonne…

8mars

Jag har blivit uppfostrad till att ta plats.  Länge vågade jag det inte ändå, men när jag gjorde det tog det lång tid innan jag reflekterade över att jag inte skulle få göra det för att jag var tjej. Det var först då jag studerade historia på Göteborgs Universitet som jag på allvar började reflektera över könsmaktsordningen och kalla mig feminist.

Jag skrev B-uppsats om könsroller i läseböcker och då kom jag i kontakt med Yvonne Hirdmans teori om genussystemet som bygger på två principer, könens isärhållande och manlig överordning. Utifrån socialt konstruerade kön befinner sig mannen och kvinnan i olika sfärer, har olika uppgifter och den manliga sfären värderas högre. Mannen är norm och kvinnan den som avviker från normen.

För mig innebar Hirdmans teori ett helt nytt sätt att tänka. Jag kunde sätta ord på den frustration som börjat växa i mig på universitetet. Hur det blev svårare och svårare att hävda sig och ta plats. Det var ingenting jag kunde acceptera. Ingenting jag kommer att acceptera någonsin.

Idag vill jag passa på att hylla Yvonne Hirdman. En kunnig person, en stor inspiratör och förebild och den kvinna jag snart hoppas få se i Svenska Akademien.

Vi måste våga prata om det

Hatet-300x461

När jag läser Hatet av Maria Sveland blir jag förvånansvärt känslokall. Det är som om jag inte längre orkar bli förbannad. Mest känner jag mig uppgiven och riktig ledsen. Hur kan det Sveland skriver ens vara kontroversiellt? Hur kan någon tycka att det är okej med detta okontrollerade, vansinniga hat mot kvinnor? Hur kan det vara en förolämpning att bli kallad politiskt korrekt? Hur kan vårt samhälle ha blivit så här?

Det är verkligen som Sveland säger att hatet gör mig politiskt deprimerad. Jag blir så uppgiven och så ledsen. Sedan läser jag om hur ännu en kvinna dödats av en man som hon tidigare älskat. En man hon nu bett polisen skydda henne mot. En man som mördade henne. Då blir jag ännu mer uppgiven. Det är människor det handlar om. Människor som har rätt att leva sina liv utan rädsla. När Sveland berättar om sin son som tittar ut genom titthålet innan han lämnar lägenheten blir jag minst sagt beklämd. Ingen annan har rätt att begränsa en annan människas liv så.

Hatet är dock tyvärr en långt ifrån okontroversiell bok. Det är å andra sidan inte heller någon neutral skildring, utan en skildring av verkligheten ur Maria Svelands ögon. Det var när dödshotet damp ner i brevlådan som hon kände att det var dags att berätta sin syn på den antifeminism som hon själv blivit utsatt för. Boken tar sitt avstamp i Könskriget en film där Evin Rubar fick Roks, Riksorganisationen för Kvinnojourer och tjejjourer i Sverige att framstå som ett satanistiskt nätverk vars största mål var att starta krig mot männen. Rubar vann Stora Journalistpriset för filmen, men fälldes av Granskningsnämnden. Dokumentären är minst sagt kontroversiell och får man tro Sveland och många andra, gick det inte helt rätt till då den gjordes.

Teorin är att Könskriget var starten på den rumsrena och mediala antifeminismen. Det blev rumsrent att tala om extrema feminister som ansåg att män är djur. Sveland menar att feminister ofta blir hårdare ansatta än t.ex. rasister och jämför medias bevakning av F! respektive Sverigedemokraterna.

Maria Sveland bjuder på många citat för att visa på hur debatten har låtit. Det är bra och ger en tydlighet. Hatet är en bra sammanställning av hur antifeminismen vuxit eller i alla fall blivit mer och mer accepterad.

Självklart kan Sveland inte undvika att skriva om de sk. jämställdisterna med Per Ström och Pelle Billing i spetsen. Deras tes är att feminsim är lika med manshat och därför vill de lansera en egen form av jämställdhet som går ut på att män och kvinnor ska ha samma möjligheter. Eller så kan man tolka det som att jämställdisterna tycker att det är rätt så bra som det är nu. Är det några som gillar sin offerkofta så är det Per Ström och hans anhängare. Så fort det andas något om att kvinnor skulle vara utsatta för diskriminering eller våld hörs ett “men männen då, det är minsann synd om oss också”. Och visst är det säkerligen problematiskt att en utökad makt åt kvinnorna ger en minskad makt åt männen. Både Per Ström och Pelle Billing har nu lämnat den offentliga debatten och hänvisar till att de är mer hatade än någon feminist någonsin blivit.

Maria Sveland är modig. Jag köper inte riktigt allt hon skriver, men mycket och jag tycker att hon skrivit en bra och viktig bok. Hennes genomgång av hatet mot kvinnor behövs. Att det ska vara så farligt att prata om att mäns våld mot kvinnor är ett samhällsproblem, utan att för den skull kallas manshatare och få en massa hot och hatmail som svar. Det ironiska går inte att missa. Kvinnor som påpekar att män står för i princip allt våld i samhället får höra att de hatar män och blir hotade av män för detta. Hur sjukt är det inte?

Att oroas över hat och våld i samhället är inte detsamma som att säga att alla män är onda. Vi måste kunna prata om detta utan att offermentaliteten kommer fram. För nej, det är inte bara kvinnor som kan anklagas för att ta på sig offerkoftor. Vi måste få diskutera och problematisera hat och våld utan att anklagas för att trycka ner och kollektivt bestraffa alla män.

Borde vi inte bara vara nöjda med att vi får bo i Sverige och sluta gnälla? Är det ändå inte kvinnans ansvar att se till att hennes förhållande är jämlikt, att hennes lön är lika bra som mannens, vilket troligen sker genom att hon undviker sk kvinnoyrken?

Att blunda för de orättvisor som faktiskt finns även här är både korkat och naivt. Bara för att “alla andra” är sämre på jämställdhet kan vi väl inte tycka att det är okej att hatet mot kvinnor lever och frodas? Att det sedan inte sällan är samma personer som hatar både invandrare och kvinnor gör definitivt att det inte är ett hat som kan viftas bort eller sopas under matten. Varför skulle vi ens vilja göra det? Hur kan det här hatet bli mer och mer rumsrent?

Resten av denna dag kommer jag att ägna mig åt nätkärlek. Jag vill lyfta fram kvinnor som jag beundrar. Maria Sveland är helt klart en av dem. Jag är så glad att du vågar Maria. Du är en förebild.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: