En riktig kunskapsspridare

Mina grabbar älskar Eva Funcks kunskapsprogram och sitter klistrade framför tv:n vad hon än pratar om. Jag kan tycka att det är väl komplicerat ibland, men de är vetgiriga mina ungar. Under en planeringstimme lyssnade jag på P4extra då min favorit Lotta Bromé intervjuade denna kvinna med superkoll. Just nu finns Evas funkarprogram och det är enligt grabbarna O något av det bästa man kan se på tv. Evas vinterplåster är väl kanske inte lika spännande, men helt okej det också.

De talade bland annat om hur Eva kände sig korkad i skolan och inte tyckte att hon kunde förstå då lärarna förklarade. Hon och Lotta resonerade då kring huruvida en lärare som visade sig själv och dessutom såg eleverna kunde förmedla kunskap bäst. Eva berättade också om sin dyslexi. Hur den kunde komma och gå lite beroende på hur hon mådde och därmed hur mycket kraft som fanns att koncentrera sig. Inte sällan kallades hon därför lat av sina lärare.

Det är en väldig tur att vi lärare inte alltid har rätt och synd att ruttna exemplar ska riskera att knäcka eleverna med sin inställning till dem och till kunskap.

Läs också:

Vilka är dina underland?

Har just lyssnat på Johanna Koljonens sommarprogram. Lika fantastiskt som allt hon gör. Det räcker att höra hennes röst för att jag ska falla i trans. Jag och två väninnor diskuterade kvinnor vi är hemligt förälskade i och kom fram till att hon stod högst på allas listor tillsammans med Lena Sundström.

Johanna Koljonen pratade om underland och kaninhål. Platser där vi går in och kommer ut helt förändrade. Hennes underland var till exempel Oxford. Där drömde jag också om att studera. Det blev en termin på Sussex University istället, men det var helt okej det också. Min romantiskt skimrande bild av Oxford finns dock fortfarande kvar.

Brighton var på ett sätt ett underland. Jag var inte densamma när jag kom hem som när jag åkte. Pedagogen och Humanisten i Göteborg hör också till mina omvälvande underland. Det riktas mycket kritik mot Lärarutbildningen och den görs om var och vartannat år för att allt dåligt i skolan hör samman med hur lärare utbildas. Jag tror inte att det är så enkelt. En utbildning handlar inte bara om att göra det lärarna säger och läsa de böcker som står på litteraturlistan, eller ens att klara tentor och skriva godkända uppsatser. Du måste leva i ditt framtida yrke, finna en egen identitet, tänka själva, pröva dina teorier mot andras. Ingen kan säga till dig vilken sorts lärare du ska bli, eller hur du ska fylla dina lektioner. Kravet på utveckling ligger på studenten. Så måste det vara.

Under de senaste tre åren då jag arbetat på Individuella Programmet har jag utvecklats både som lärare och människa. Jag var inte färdig 1998 när jag tog min examen som lärare. Jag var förändrad helt klart, men det fanns oändligt många fler kaninhål som jag har behövt gå ner i därefter för att förändras ytterligare. Hösten bjuder på några helt nya kaninhål som definitivt ska bli spännande att besöka.

Vilka platser har förändrat dig?

Läs också: