År: 2016

Kanonkalendern del 26

Åter till en Nobelpristagare och en resa till ett Sydafrika i sönderfall. Onåd av J.M. Coetzee är en av de få böcker jag läst och älskat innan författaren som skrivit den fått Nobelpriset. Jag minns hur jag satte på tv:n i klassrummet och hur glad jag blev när han fick priset.

Onåd är en brutal och stark roman om en universitetsprofessor i Kapstaden, som har ett förhållande med en student varvid skolledningen kräver en offentlig ursäkt. David, som professorn heter, vägrar. För att hämta sig beger han sig till sin dotter Lucy och på hennes farm finner han någon slags frid. När dottern råkar ut för något fruktansvärt blir livet upp- och ner igen.

Egentligen minns jag inte mycket av Onåd. Det var länge sedan jag läste den. Det jag minns är det rejäla knytnävsslag i magen som boken ger. Så bra och så hemskt. Jag har läst annat av Coetzee efteråt och är fortsatt imponerad av hans sätt att skriva.

Ingen Sigtuna, men väl Visby

Tyvärr blir det ingen Sigtuna Litteraturfestival 2017. Enligt en artikel i SvB har festivalen vuxit för snabbt och organisationen behöver ses över. Festivalen tar därför paus ett år och återkommer förhoppningsvis med ny kraft 2018. Tråkigt tycker jag, som verkligen gillade mitt första besök i Sigtuna 2016, men jag hoppas att nya Sigtuna Litteraturfestival blir minst lika bra. Nu hade jag, turligt nog, ändå bestämt mig för att faktiskt inte åka dit i år, utan istället göra ett premiärbesök i Visby och Crimetime Gotland.

Tidigare år har det varit omöjligt för mig att åka, då festivalen legat precis vid terminsstart då det som lärare är helt omöjligt att ta ledigt. Det kan hända att jag skrev ett något bittert inlägg om det. Nu har Crimetime tidgarelagts och går av stapeln redan 3-5 augusti och då är det självklart att jag är där. Tack så hemskans mycket för att jag inte behöver vara lika bitter 2017.

Frågan är vad som händer 2018, om det blir Sigtuna 2.0, Crimetime eller kanske premiärbesök på Louisiana. Jag återkommer med det, lika bra att ta ett år i taget.

Kanonkalendern del 25

Jag hoppas att ni hade en bra dag igår och att ni är redo för dagens kanonbok. Idag har jag valt en lyrikroman som jag tycker mycket om, nämligen Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen. Om hur någon älskar någon annan så otroligt mycket, men ändå väljer alkoholen. Om hur två kan vara ett, vilket gör det svårt att lämna. En bok om hopplöshet och hopp, om kärlek och uppgivenhet. En mycket läsvärd bok. I år kom den i en nyutgåva och det är ett bevis på att den är ständigt aktuell. Min utgåva har teckningar av Henrik Tikkanen. Det är på en gång väldigt fint och lika sorgligt.

Märta Tikkanen bjuder på små smulor av hopp, som den här lilla strofen:

 

Sakta
men steg för steg
går det
framåt
det måste man tro

God jul önskar Tomten

Jönköpingsposten har låtit en rad författare tolka klassikern Tomten av Viktor Rydberg och jag tänkte saxa några väl valda strofer. Parafraserna i sin helhet hittar du här.

Först den klassiska inledningsstrofen av Rydberg:

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

 

Som Malte Persson väljer att tolka på detta sätt:

Midvinternatten är inte så kall,
tack vare växthuseffekten.
Staden har somnat i alla fall,
offer för julklappsjäkten.
Månen lyser blek och dan;
liksom en efterlyst följd av Span
flyr den bort över taken.
Tomten finns och är vaken.

 

Magnus Utvik väljer istället att frångå formen och fokusera på innehållet. Hans inledande stycke låter så här:

December 1984 och midvinternattens köld är hård i Rumänien. På en säng i ett hus ligger en ensam trettioettårig kvinna under en ständigt lysande måne. Säkerhetstjänsten sover men hör och ser allt. Till och med hennes andetag spelas in. Endast Herta Müller är vaken.

 

Johanna Thydell väljer också att lyfta fram någon annan än tomten, nämligen mamman som kämpar hårt för att julen ska bli precis så bra som den bara kan bli. Thydells dikt är en favorit. Hela kan du läsa här.

Dan före dan och mamma är trött
En himmel med hål som lyser
Inne en unge som sover sött
Ute en mamma som fryser
Hunden som rastas vägrar gå
Mamma försöker skynda på
Snön lyser vit på taken
Endast mamma är vaken

 

Katarina von Bredows dikt heter “Nattskift på palliativen” och börjar hos Tilde som jobbar där. Den slutar när Tilde på väg hem och möter en uteliggare som visar sig vara tomten.

Skägget är grått och rocken med
men ögonen är snälla
mannen har levt i många led
allt i ordning fått ställa
Det är tomten som Tilde mött
Liksom Tilde är han ganska trött
Ingen av dem lär knysta
De jobbar i det tysta

 

Och så slutligen UKON som ger oss polisens fakta om tomten, som inleds med dessa ord:

Att bedriva tomteverksamhet
– att utan någon motprestation ge julgåvor
eller ekonomiskt understöd –
är inte i sig straffbart eller annars otillåtet enligt svensk lag.

Kanonkalendern del 24

Idag önskar jag god jul med en riktig megaklassiker, som tyvärr innehåller en av de hemskaste julskildringar som skrivits, när julgröten blir för mycket för en uthungrad flicka och tar hennes liv. Vilhelm Mobergs Utvandrarna är en av de mest älskade svenska klassikerna och trots att det var några år sedan jag läste den sist, är jag säker på att den håller. Dessutom är den skrämmande aktuell denna jul, då 65 miljoner människor är på flykt och många är just utvandrare, men ännu inte invandrare.

Karl Oscar och Kristina är för mig ett av de finaste kärlekspar som skildrats i svensk litteratur. Mot alla odds överlever deras kärlek. Utvandrarna är också en skildring av ett Sverige som inte tillåter olikheter och ett fritt Amerika som tar emot även de som tror på ett annat sätt och är på ett annat sätt än gemene man. Alla behöver läsa Utvandrarna för att förstå hur en flykt påverkar människor och hur svårt det är både att lämna ett land och att anlända till ett nytt. Just saknaden blir om möjligt ännu tydligare i musikalen Kristina från Duvemåla och även betydelsen av religion som tröst. Också det är något att ta till sig idag.

 

Kanonkalendern del 23

Dan före dan och dags för en svensk feministisk klassiker. Elin Wägner får på tok för lite uppmärksamhet tycker jag. Hon är en viktig person både litterärt och politiskt och har haft stor betydelse för kvinnors frigörelse i Sverige. Jag läste hennes Norrtullsligan då den var utvald bok i Stockholm läser 2011. Boken är Wägners debutroman och publicerades 1908. Trots att mer än 100 år har gått känns den skrämmande aktuell.

I Norrtullsligan får vi möta fyra unga kvinnor Elizabeth (Pegg), Eva, Emmy och Baby som arbetar som kontorister och bor tillsammans på Norrtullsgatan under mycket enkla former. De bildar Norrtullsligan och tänker sig att kämpa mot de orättvisor de möter dagligen.

Att de tar plats på arbetsmarknaden är långt ifrån populärt och männen på kontoret där kvinnorna jobbar menar att de utan tvekan hade klarat både sina egna och deras jobb utan problem. Att kvinnor tjänar så mycket mindre än män var inget konstigt, deras pengar skulle ju bara räcka till nöjen för försörjningen stod mannen och om man som kvinna ville få en bättre ekonomi var det bäst att gifta sig rikt.

Att läsa om ett historiskt dilemma, som fortfarande är aktuellt, känns lite skumt. Norrtullsligan är en bok som håller väl och som är både lättläst och lärorik.

Kanonkalendern del 22

 

Alice Munro är en av de Nobelpristagare som jag tycker mest om. Detta trots att hon skriver noveller, som inte är riktigt min kopp te. Det fantastiska med Munros noveller är att de är som små romaner, men i väldigt koncentrerad form. Karaktärerna hinner utvecklas och de blir “riktiga” på ett sätt som är ovanligt i noveller. Munros noveller är så mycket mer än ögonblicksbilder, även om även de kan vara charmiga.

Av de novellsamlingar jag läst av Alice Munro har jag valt att lyfta fram Kärlek, vänskap, hat, där vi får möta vanliga, ovanliga människor. Här är det de anonyma kvinnorna som får lov att ta plats och så gott som varje berättelse ger information nog för en hel bok. Det krävs en del fundering för att kunna smälta all information som Munro lyckas få in med så små medel och ibland krävs en paus. Det som gör att jag brukar tycka att noveller är en ganska tråkig litteraturform är just bristen på information. I Alice Munros noveller är det snarare all information och alla detaljer som gör läsningen så speciell. Jag vet ingen som kan få med så mycket ord, utan att för den delen använda något ord i onödan.

Band mina favoritnoveller finns den inledande titelnovellen som handlar om hur två flickors skämt faktiskt leder till något ganska bra, Flytande bro om en kvinna som genomgått en cancerbehandling och äntligen får lite positiv uppmärksamhet och Tröst där en annan kvinna börjar om efter sin mans död.

Kanonkalendern del 21

Det är sällan jag blir riktigt starstruck, men när jag lyssnade till Abdellah Taïa på Bokmässan i höstas blev jag det med råge. Här kan du läsa mina tankar om seminariet. Taïa är Marockos första öppet homosexuella författare och han skriver helt fantastiska böcker. Främst är det språket som går rakt in i hjärtat på mig. Alla tankar och funderingar han sätter ord på. Alla detaljer. Alla känslor.

Debuten Ett arabiskt vemod var en stor läsupplevelse, som det alltid är när man läser en första bok av en riktigt bra författare.

Så här skrev jag om boken då jag just läst den:

Det gör ont att läsa Abdellah Taïas självbiografiska bok Ett arabiskt vemod. Dels gör det ont rent fysiskt att läsa om hur den tolvårige Abdellah är ytterst nära en gruppvåldtäkt, men också psykiskt när han gång på gång blir sviken och utsatt. Jakten på kärlek tar honom till Paris, men trots att han tror sig finna den ibland, blir det aldrig riktigt som han tänkt sig. Att våga vara homosexuell och faktiskt stå för sin kärlek är inte så enkelt, trots att den verkar finnas på de mest oväntade platser.

Det gör ont att läsa Ett arabiskt vemod för att pojken, som sedan blir man, bara vill en enda sak – att bli älskad för den han är. Varje ord sticker som en synnerligen vass nål, då han berättar en historia som är så fylld av kärlek, men en kärlek som överskuggas av makt, hat och skam.  Författaren Abdellah berättar om sin huvudperson Abdellah och han gör det på ett sätt som får mig att vilja gråta. Hopplösheten är så stor och då är Abdellah ändå inte en person som står utan kärlek.

Kanonkalendern del 20

Det går att lära sig massor av skönlitteratur och en författare som öppnat en ny värld för mig är Julie Otsuka. Vi kom över havet är hennes andra bok, men den första som kom ut på svenska. Här får vi möta en grupp japanska kvinnor som reser med båt till USA för att gifta sig med japanska män som på de foton de skickat ofta var både yngre och snyggare än i verkligheten. Det är det glada 20-talet men de flesta av kvinnorna är definitivt inte en del av det. De arbetar hårt och blir aldrig riktigt en del av sitt nya hemland. Deras barn blir i många fall amerikaner, men det hjälper inte när japanerna blir USA:s fiender.

Vi kom över havet är en kollektivroman, skriven i vi-form och kvinnorna är förvisso individer, men också en grupp. Skildringen är stillsam och oändligt vacker. Just språket är kanske Otsukas största styrka, även om innehållet också är fantastiskt.

Kanonkalendern del 19

Jag läser väldigt många ungdomsböcker och blir alltid förbannad på de som inte förstår vilken hög kvalitet många böcker skrivna för unga har idag. Senast för ett par veckor sedan skrev jag det här inlägget som replik på en diskussion i en FB-grupp för lärare. Bland de 31 böcker jag valt ut i december finns inte många ungdomsböcker med. Det är inte för att de skulle vara sämre, utan för att jag fått välja så få. Nu är det ju egentligen inte 31, då jag har fuskat en del och idag fuskar jag igen.

Det som är så bra med många ungdomsböcker är att de utmanar normer på väldigt direkta och ärliga sätt. Jag har valt ut två böcker som båda är litterärt och innehållsligt annorlunda. De kan med fördel samläsas, då båda handlar om människor som byter kropp och därmed kön.

Pojkarna av Jessica Schifauer tilldelades Augustpriset 2011 och som dubbel vinnare kan Schiefauer inte förbises. I boken hittar huvudpersonen Kim och hennes vänner en blomma, vars nektar gör att de blir pojkar. På nätterna kan de alltså leva som helt andra personer, med helt andra förutsättningar. När jag intervjuade Jessica Schiefauer för ett tag sedan talade hon om den kritik hon fått för boken, som bara ger Kims perspektiv. Det är Kims syn på sig själv, men också på de “riktiga” pojkarna vi får. Ibland blir skildringarna av dessa stereotypa och det bäddar för intressanta samtal kring genus och könsroller.

I Jag, En av David Levithan handlar också om en person som byter kropp, men till skillnad från Kim så har En ingen egen kropp. Hen lånar istället en ny kropp varje dygn och det gör självklart livet ganska komplicerat. Att inte tillhöra en familj och att aldrig veta vad som ska hända nästa dag har aldrig varit något problem för En. Ibland har En varit ledsen, men hen verkar finna sig förvånansvärt bra i sin situation. Genom att lära känna tusentals människor inifrån har hen också lärt sig mycket om världen och om mänskligheten. På många sätt verkar En ganska nöjd med sitt kringflackande liv. I alla fall tills han en dag vaknar i en kropp som tillhör den inte så sympatiske Justin och blir kär i hans flickvän Rhiannon. Problemet är att En måste lämna Justins kropp. Dagarna som följer går åt till att försöka träffa Rhiannon igen och få henne att förstå att en person som egentligen inte finns älskar henne mer än någon annan gör.

Resonemanget kring betydelsen av ett kön, om huruvida kärlek handlar om att man älskar en person eller en kropp är den stora behållningen av Jag, En. Tillsammans med den väldigt fina och enormt udda kärlekshistorien då.

 

Sugen på fler bra ungdomsböcker? Här finns en lista på ungdomsböcker jag tycker är riktigt bra och här finns en lista på 100 bra titlar som Kulturkollo satt ihop.

%d bloggare gillar detta: