Läraryrket

52 bra saker: Elever

Ibland gör mitt jobb mig otroligt stressad. Som lärare blir du aldrig färdig och det går att jobba hur många timmar som helst. Det som alltid gör jobbet värt att gå till är mina elever. Jag har arbetat som lärare i mer än tjugo år nu och haft elever från år 6 till gymnasiet. Jag har arbetat med tonåringar på högstadiet som ännu inte riktigt vet hur de ska vara, med elever på introduktionsprogrammen som inte sällan ser sig som misslyckade, med elever som just kommit till Sverige och kan massor, men behöver lära sig svenska och de senaste åren som lärare på det Estetiska programmet. Just nu undervisar jag i svenska och historia och även om det inte är för att få läsa dessa ämnen som eleverna söker sig till oss, är jag glad över att få tillbringa dagarna med dem. Det är ett jobb som aldrig är tråkigt och även om jag kan svära över mina elever ibland, är de faktiskt de som gör att jag har svårt att tänka mig ett annat yrke än läraryrket. Att få följa elever under tre år, från de något valpiga ungar som dyker upp i år ett, till de unga vuxna som tar studenten och beger sig ut i livet är på många sätt helt fantastiskt.

Jag har dessutom ovanligt fina elever och några av dem kan du se i den här filmen.

För nu blir det reklam.

 

En lektion om mikronoveller

Ibland blir de snabba idéerna de bästa, som i veckan då jag hade tänkt göra en läsdiagnos med mina ettor och insåg att så många var frånvaroanmälda att det inte var ett bra tillfälle. Istället funderade jag på en novelluppgift som kunde funka att genomföra under en lektion. Valet föll på mikronoveller och jag använde några av Lydia Davis från Samarbete med fluga och andra noveller och några av Fernando Bonassi och Adriana Lisboa ur samlingen Brasilien Berättar: Ljud av steg.

Eleverna läste novellerna och valde sedan mellan fyra uppgifter:

  • Skriv en eller flera egna mikronoveller.
  • Välj en av novellerna och göra en mer utförlig novell av den.
  • Sno rubriken till en av novellerna och skriv en egen novell (lång eller kort) till den.
  • Välj en eller flera av noveller och gör om dem till en annan texttyp, t.ex. en dikt, en reklamtext, en argumenterande text, en tidningsartikel, en dialog/scen eller något helt annat.

De flesta valde att skriva egna mikronoveller och många gjorde det riktigt bra. Jag har fått lov att publicera några exempel anonymt. Mycket nöje!


Min katt

auesbfaoiökfaougbasbwiuean min katt gick över mitt tangentbord.
Jag har ingen katt.


Ostsås

Att jämföra ostsås med balsamvinäger ihop med vitlök är som att jämföra äpplen och päron.


Lögner

I verkligheten så kan man inte lita på någon. Vem som helst kan ljuga dig rätt upp i ansiktet. Säga att man är någon annan än den man egentligen är. Man är aldrig säker på om någon faktiskt talar sanning. Alla antar att man gör det. Alla antar att meningen “det är fult att ljuga” – som har blivit intryckt i hjärnan sedan barnsben – faktiskt har fått ett fäste. Men man är aldrig säker. Inte egentligen. Hela ens verklighet skulle kunna vara uppbyggd på lögner. Man skulle inte ens veta om det.


Tankebubblan

Jag är tankebubblan. I mig kan det finnas allt från tomhet till de djupaste tankar. Hur historien än ser ut så finns jag här, i hörnet på sidan.
Jag ser mig själv som en rätt så viktig del av systemet. Utan mig så skulle inte karaktärernas tankar nå er.
Jag är lätt att glömma bort, kanske eftersom jag är så vanlig. Så pålitlig att finnas att man nästan glöms bort.
Men om jag skulle försvinna, skulle någon sakna mig?

Rättning pågår …

Det här är för många en fantastisk tid på året. Som lärare (och allergiker) är det en tid av total stress (och rinnande ögon, snorig näsa och …). Rättningshögarna är visserligen digitala numer, men de anfaller mig likväl och jag drunknar i listor på vad som saknas för en (alldeles för lång) rad elever som just nu riskerar att inte få betyg.

Jag kanske inte ser ut som ugglan till höger, men jag känner mig onekligen precis som hen.

Och ja, jag älskar solen och värmen, men jag vill ha möjlighet att njuta av den stundande sommaren och jag vill ägna mig åt bokhögar istället för rättningshögar.

Mvh Bitter lärare och bloggare som kanske kommer att saknas här den närmaste tiden.

Inte gå under

Det är ingen munter bild av skolan som Malin Hedin ger i sin bok  Inte gå under, men trots allt kaos är det ingen nattsvart historia. Vi träffar Mirjam som är nyseparerad och dessutom ny lärare. Hon får sitt första jobb på en friskola, en certifierad FN-skola och en lön hon bara kunnat drömma om. Det är dags för ett nytt liv och trots att det är mitt i mörkaste januari känner hon sig glad och hoppfull. Nu ska hon äntligen få möta elever och kollegor.

Det märks ganska snart att skolan inte är så perfekt som det verkat. Ägaren har flytt, personalen går på knäna och eleverna är trötta på alla lärarbyten. Den som haft dem i svenska innan Mirjam har inte lämnat någonting och hon får börja om. Det jag gillar är att Hedin beskriver kaoset och svärtan, men också den glädje som uppstår i mötet med eleverna. Parallellt med Mirjams entusiasm och ibland svårighet att sätta gränser, finns hennes mammas öde som bitter, flera gånger sjukskriven lärare. Mormodern däremot framstår i minnet som den perfekta läraren och blir Mirjams bollplank i tanken.

Min arbetsplats är inte alls det kaos som Hedin beskriver, men kritiken skulle kunna gälla både friskolor och kommunala skolor. Det är mycket snack om projekt och satsningar, men i verkligheten finns sällan pengar till annat än kortsiktiga lösningar. Lojaliteten är stor och tystnaden inte sällan kompakt. Att rektorer och lärare flyr arbetsplatser är inte ovanligt. Att de stannar kvar och kämpar tills gränsen är nådd flera gånger om är dock vanligare. Mycket vanligare. Ofta handlar det som hos Mirjam om eleverna. Att de finns där och har ett behov. Att de kommer så nära.

Det är  något speciellt med skolstart. Det är stressigt och kaotiskt och all tid som ska läggas på planering äts upp av oförutsedda händelser. Samtidigt är det en helt otrolig energi i korridorerna på en gymnasieskola och mötet med alla fantastiska ungdomar inte bara tar energi, utan som lärare får du alltid mycket tillbaka. Just detta utbyte av energi är det mest fascinerande med mitt yrke, men det gäller att ha en bra arbetsplats för att inte bli helt dränerad. Jag tycker att Malin Hedin beskriver just det väldigt bra, vilket inte är konstigt då hon själv är lärare. Jag hoppas att skolan eller skolorna hon jobbat på är bättre än den hon skriver om. Tyvärr verkar boken ha en del självbiografiska drag, då Hedin började skriva Inte gå under  sin första termin som lärare.

Det är inte lätt att vara ny i något yrke, men som lärare förväntas du ta lika mycket ansvar, om  inte mer, än dina erfarna kollegor från dag ett. Inte sällan får den nyexaminerade de svåraste klasserna och de tyngsta kurserna, istället för tvärt om. Som ny lärare är det också svårt att sätta gränser för eleverna och om elevhälsan inte fungerar är det ännu svårare. Så är det för Mirjam, som blandar ihop det privata och det professionella rejält.

______________________________________________

Texten har tidigare publicerats på Kulturkollo.

Tillfälligt avbrott eller hur min hjärna tappades bort

 

ugglor

Den här bilden brukar cirkulera på Facebook den här tiden på året. Jag förstår varför. Det är mycket nu. Eller förresten, det där var dagens underdrift. Det är galet mycket nu. Galet. Om ett par veckor tar dock de flesta av mina elever studenten och då lugnar det (förhoppningsvis) ner sig. Förutsatt att de gjort det de ska innan dess och inte behöver dyka upp efter studenten för att säkra sin examen. Då kanske pollensäsongen är över också (eller då kommer väl den där jäkla gräspollen) och kanske får jag min hjärna tillbaka.

Lagom tills dess har jag deadline för lärarhandledningen till English from the beginning 3 (kommer i veckan) och 4 (kommer efter sommaren) och ska ta mig en tur till Liber och diskutera nästa (än så länge hemliga) projekt. En stor del av det ska färdigställas i sommar. Smart planering, eller hur? Men också så himla roligt. Det är bara att det är lite för mycket himla roliga saker samtidigt som en massa annat.

Så varför håller jag på och gnäller så här? För att jag verkligen inte hinner med den här bloggen så mycket som jag hade önskat. De lästa, men oomskrivna böckerna bildar högar och de olästa är så många att jag inte riktigt vet var jag ska börja. Jag läser så mycket jag hinner, för det orkar jag ändå om än ej i samma tempo. Jag skriver så snart jag hinner och försöker tänka på att andas.

Det är inte tal om någon bloggpaus. Ni kommer kanske inte ens märka att det går på halvfart (jo, det kommer ni nog) men jag behövde lätta mitt dåliga samvete lite.

Snart har ungarna slutat skolan och alla maj- och juniaktiviteter genomförda. Då kanske jag orkar blogga ordentligt igen. På Kulturkollo får jag dock hjälp, så där bjuds det garanterat på ett dagligt inlägg. Den här veckan är vi riktigt sura.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: