Bokmässan 2015

Mästerlig kamp mot fördomar från Bokmässan 2015

Lilian Thuram var för mig mest känd som fotbollsspelare, men på Bokmässan 2015 lärde jag mig att han var mycket mer än så. Det här är en text som jag tidigare publicerat på Kulturkollo.


Att jag skulle se Lilan Thuram under Bokmässan var självklart. Att jag dessutom skulle få hälsa på honom (tack Johanna) var inte lika väntat. Inte heller att jag skulle bli så drabbad av ett seminarium. Förutom Lilian Thuram deltog Soraya Post och Staffan Tapper i seminariet Mästerlig kamp mot fördomar, modererat av Lovisa Fhager Havelin. Seminariet inleddes med en kort film om boken Inte en främling, som getts ut av Teskedsorden i samarbete med Norstedts, som fick både mig, Johanna och många fler att gråta en skvätt. Ribban var lagd och det smärtsamma med rasism och annat utanförskap löpte som en röd tråd genom samtalet.

Lilian Thuram var en del av det franska fotbollslag som vann VM 1998 och EM 2000, ett lag som var viktigt för att det bestod av spelare med olika bakgrund. Just vikten av representation av människor som är som du var något Thuram tryckte på flera gånger. I boken Mina svarta stjärnor skriver han om de som historien sällan lyfter fram, de som liknar honom och som kan bli förebilder för barn. Själv hade han inga förebilder som liten som liknade honom. Svarta var inte förebilder. I den strukturella rasismen var de inte en del av ett vi, utan en underlägsen grupp som var dom. Förebilder kan finnas även i vardagen och det är riktigt viktigt att föräldrar lär sina barn att allt är möjligt, men när man tillhör en grupp som av många anses underlägsen är det extra viktigt med förebilder som fått ta plats i samhället. I skolan nämndes svarta endast som slavar, inte som några som kunde åstadkomma saker. Detta, menar Thuram, skapar en kollektiv uppfattning i världen om att svarta är underlägsna och att förändra denna föreställning är svårt. Då krävs representation på riktigt. Han säger att det som definierar oss kan vara en tradition som begränsar. Det gäller ojämlikhet på flera plan, även den mellan män och kvinnor. Att vidga våra kunskaper är viktigt, istället för att som nu fastna i traditioner. Nu arbetar Thuram för att göra just det och arbetar därför mot fördomar kring etnicitet och ursprung i skolan genom sin stiftelse Fondation Lilian Thuram – Éducation contre le racisme .

Soraya Post sitter nu i EU-parlamentet för Feministiskt Initiativ, men även hon växte upp utan förebilder. Även om de kanske egentligen fanns, var det ingen som erkände sin romska bakgrund om en sådan fanns. Post menar dock att alla människor kan vara en förebild och trycker på hur viktigt det är att representanter för olika grupper finns på alla platser i samhället. Hon berättar själv om hur viktigt det var för henne att få en modersmålslärare. Hur stolta hon och de andra romska eleverna var över att det fanns några av “deras sort” i skolan.

Staffan Tapper arbetar med Malmö FF:s projekt Fotboll mot rasism och han inledde med att berätta om hur det var att flytta hem från Italien som liten och inte förstå hur man lekte på svenska. Att prata italienska på gården var inte direkt fruktbart. Nu arbetar han i Malmö, där hundratals unga är på flykt och anländer till staden varje dag. De som kommer hit måste bli en del av ett sammanhang, men Tapper förordar inte separata projekt med endast ensamkommande. Mötet är viktigt liksom de enkla, viktiga förebilderna.

“Den svartes problem har varit bördan av de vitas fördomar”, säger Thuram och på samma sätt har fördomar mot andra grupper i samhället, som romer skapats av den vita majoriteten. Hans påstående att rasism är en ekonomisk konstruktion är intressant. En hierarki utifrån hudfärg säkerställer de vitas överlägsenhet och ger dem (oss) därmed möjligheten att exploatera de som är mindre värda. På samma sätt skapar män kvinnors underlägsenhet för att kunna kontrollera dem. Uppdelningen i vi och dom är en konstruktion med syftet att exploatera andra. De som är rika och har makt är de som har ansvar för den samhällsstruktur som finns. Problemet är inte att vara svart, utan problemet är istället den konstruerade underlägsenheten, fortsätter han och får mig att önska att svenska diskussioner kring rasism kunde vara i alla fall i närheten av den här ärligheten.

Fhager Havelin frågar om känslorna rädsla och skam och Thuram menar att även rädsla är en konstruktion. Barn är smarta, säger han, de har ännu inte lärt sig att det är skillnad mellan människor och är därför inte rädda. Det är vi vuxna som lär dem att dela in världen i vi och dom och därmed skapa fiender som skapar rädslor. Hur många samhällen byggs inte på en gemensam rädsla? Det naturliga är att hjälpa människor i sin närhet som är i behov av hjälp. Barn ser människors behov av trygghet som en naturlig sak, medan det är vi vuxna som försöker lära dem att människor som nu flyr till Europa är hotfulla. Hur kan det finnas människor som går emot det naturliga?, undrar Thuram, som menar att det är viktigt att trycka på det faktum att det naturliga är att vara solidarisk.

Post bygger vidare på Thurams tankar och talar om den maktordning som finns i samhället. Europa är en xenofobisk kontinent, säger hon och menar att vi aldrig gått till botten med rasismen som definitivt inte är något nytt fenomen. Det hon önskar är att de grupper som definieras som ett dom av majoriteten inte bara ska föra sin egen kamp, utan samarbeta i sin kamp för upprättelse. Antisemitism, antiziganism och alla andra anti-ismer är alla rasism. Att splittra de som är dom i små grupper är att söndra och härska. Tillsammans skulle kampen vara mer fruktbar.

Vi behöver arbeta långsiktigt för att grundläggande värderingar och mänskliga rättigheter ska bli självklara. Det räcker inte att de mänskliga rättigheterna skrevs ner 1948 om de bara finns i teorin. De mänskliga rättigheterna är för vita, kontrar Thuram. Post fortsätter att konstatera att vägen mot ett samhälle utan rasism är mycket lång. Exempelvis ser hon den stereotypa bilden av romer som en del av en avhumaniseringsprocess som är en förutsättning för att rasism ska legitimeras. Det är okej att bete sig illa mot den som är exkluderad, den som inte är lika mycket värd. Vad som också är märkligt är att det är de som är utsatta som ska hitta lösningar på sitt eget utanförskap. Romer ska lösa romers situation, kvinnor ta ansvar för jämlikhet mellan könen. Även Thuram håller med om att det är majoriteten som måste hitta lösningen. Om de istället är tysta accepterar de per definition de orättvisor som finns. Precis så tänker jag när det handlar om hur rasismen normaliseras mer och mer i vårt samhälle. Det är så otroligt viktigt att vi som fortfarande tillhör majoriteten verkligen tar vårt ansvar. I en demokrati ska majoriteten bestämma, säger Thuram, men när det handlar om t.ex. rasism är det den lilla, arga minoriteten som fått fritt spelrum. Rasister är inte korkade, säger han, de följer bara traditioner och det behövs utbildning för att förändra dem.

Tapper återgår till att tala om barnen och hur viktigt det är att låta dem fortsätta att veta att alla är lika mycket värda. Han menar också att det är viktigt att våga hjälpa även utanför sina komfortzoner, så att inte hjälper segregerar ytterliga. Att det fria skolvalet och placeringen av vissa skolor i homogena områden skapar problem. Vi måste blandas upp, säger Tapper. Thuram håller med och talar om hur grupperingar och sortering begränsar och att det räcker med en grupp — människor. Alla måste börja se sig själva och andra som människor, oavsett om de tillhör en liten eller stor grupp.

Vidare talar Tapper om rasismen inom fotbollen, något som Thuram fått känna på. Tapper säger att problemen blivit tydligare och att det hela tiden uppstår nya utmaningar, men att arbetet pågår och att föreningslivet är och ska vara en viktig del av samhället.

Avslutningsvis tar Thuram upp språkets roll i vår uppfattning om andra och om det som händer i världen. Vi kan inte bygga vårt samhälle på känslor, säger hand och ord som “flyktingkris” och börda skickar signaler som inte alls är bra. Post inflikar att hon ibland får frågan “vill ni romer blir integrerade” och hur arg, ledsen och provocerad den gör henne. Varför skulle romer vilja vara fattiga och utstötta? Fördomarna om romer är så djupt förankrade att även de som inte alls vill vara elaka slänger ur sig kränkande saker som “du ser inte alls ut som en sån” med anledning av Posts blonda hår, eller “du beter dig inte som en sån”.

I EU har Soraya Post varit med och startat en tvärpolitisk grupp mot rasism. Att samla olika partier kring en så viktig fråga och verkligen skapa en tydlig majoritet som arbetar för mänskliga rättigheter är något jag tror på väldigt mycket. Vi som inte står för de rasistiska åsikter som till exempel Sverigedemokraterna framför får inte låta dem stå oemotsagda.


Inlägget publicerades ursprungligen på Kulturkollo under Bokmässan 2015.

Oköpta böcker

Man kan ju tro att jag köpte för många böcker på mässan, men det fanns faktiskt en massa böcker som jag vill läsa, men inte köpte. 

Bildbevis! 

   
    
    
    

 

Hur mörkt får det bli?

29690798_O_1 29696387_O_1 atn200_athena_front 9789163880353

Jag brukar blogga live under seminarierna på Bokmässan, men under de två sista seminarierna under söndagen lyckades jag glömma alla elektroniska prylar i bokbloggarrummet och fick hålla till godo med block och penna. Något som förvisso har sina fördelar, men det betyder att jag har ett inlägg kvar att skriva och det är det här. Inte det sista någonsin då självklart, men det sista om Bokmässan för i år (tror jag).

Hur mörkt får det bli? är titeln på ett samtal kring svärta i ungdomsböcker med Lisa Bjärbo, Salla Simukka, Jessica Schiefauer och Marta Söderberg, modererat av Annika Carlsson Bergdahl. Själva titelfrågan provocerade författarna, som menade att den är ogenomtänkt. Författares ansvar att inge hopp diskuterades också, något som flera menade inte måste finnas explicit i texten. En nattsvart bok kan ge lika mycket hopp som en rolig. Själv blev jag väldigt sugen på att läsa Söderbergs Ramona, som handlar om en flicka med samma namn, som mår riktigt dåligt. Då många av mina elever befinner sig i den situation hoppas jag kunna hitta en bok som kan ge dem om inte hopp, så i alla fall en känsla av att inte vara ensam.

Jessica Schiefauers När hundarna kommer är en helt suverän bok, som blir Augustnominerad om några veckor om det finns någon kulturell rättvisa. Den handlar om mordet på John Hron, men ändå inte. Brottet i boken är ett annat och beslutet att skriva med en förövares familj i centrum är modigt. Den enda bok med ett liknande perspektiv är Lionel Shrivers Vi måste prata om Kevin och där är skammen nästan ett hat. Schiefauer menar dock att det är viktigt att beskriva anhöriga till en ung förövare, de som får utstå spott och spe. Traumat som de anhöriga till förövaren har inte lika stor legitimitet.

Att det blev en bok inspirerad av John Hron just nu, tjugo år senare har flera förklaringar. Dels säger Schiefauer att hon inte varit en tillräckligt skicklig skribent tidigare, men det handlar också om att hon återupplever sin tonårstid på 90-talet i vårt nutida samhälle. Vi har glömt mycket på tjugo år, konstaterar hon. Min barndomsort ligger nära Kungälv, där Schiefauer växte upp och det har självklart påverkat mig. Små orter har en tendens att göra det.

Den lilla orten har också betydelse i När hundarna kommer, liksom i Lisa Bjärbos nya bok Djupa ro som är den tragiska bok hon aldrig skulle skriva. Bakgrunden är historien om ett rollspel, som hennes sambo för tio år sedan berättade att han hade skrivit. Ett rollspel som utspelade sig i en liten ort dit några vänner återvände för att begrava en annan vän. Sedan dess har historien om dessa vänner snurrat hos Bjärbo och till slut ställde hon så många frågor om dem till sin sambo att han bad henne skriva om själv. Att boken utspelar sig i Bjärbos lilla barndomsort Ingestad, som enligt henne själv tar tre sekunder att åka igenom, var kanske inte så genomtänkt. Nu har barndomens vackra badplats blivit förvandlad till något annat. Oavsett detta absolut måste jag läsa Djupa ro, som på pappret kan bli en av årets bästa.

Söderberg talar om vår rädsla för det svarta. Andra boken Athena är en dystopi och att skriva om en fiktiv framtid ger större möjlighet att frossa i det nattsvarta. Hon sticker inte under stol med att det är provocerande att realistisk svärta anser problematiskt, medan det går utmärkt att skriva en svart dystopi.

Jag har första boken i Salla Simukkas Snövittrilogi hemma, men har ännu inte läst. Simukka lyckas dock övertyga mig med sin energi, så kanske blir det Röd som blod för mig snart. Hon berättar om hur hon kom på titlarna först och insåg att hon måste skriva tre böcker. Självklart är det mörkt, säger Simukka och fortsätter med ett redan klassiskt uttalande: “Det går inte att skriva en thriller om att baka bullar”. Dessa bullar återkommer flera gånger under samtalet. Sciefauer berättar till exempel att det mörka ligger nära henne och att det därför inte är svårt att skriva om det svarta. Snarare hade det varit svårt att skriva om att baka bullar.

Inte heller går det att skriva om livet genom att skriva om bullar. Söderberg påpekar att forskning visar att det är viktigt att tala om psykisk ohälsa och självmord. Att inte skygga för svåra frågor, som till exempel psykisk ohälsa, är att ta ett ansvar som författare, säger Lisa Bjärbo och Marta Söderberg håller med. Däremot var Bjärbo rädd för att skriva en instruktionsmanual och lät därför en beteendevetare läsa det hon skrivit. Schiefauer tog hjälp av en psykolog som specialiserat sig på unga förövare. Söderberg utgick ifrån egna erfarenheter och berättar hur nedslående det är att få veta hur lite det hänt på tjugo år inom vården av unga som lider av psykisk ohälsa. I Simukkas bok är mobbing ett viktigt tema och har blivit kontaktad av läsare som känner igen sig. Hon påpekar att litteraturen behövs som spegel.

 

 

Om bokmässan – en enkät

Försöker sammanfatta årets Bokmässa i enkätform, då jag inser att allt annat riskerar att bli en roman. Häng gärna på om du vill!

Årets tema: Den röda tråden mellan många av mina seminarier blev gränsen mellan fiktion och självbiografi, hur autofiktion egentligen fungerar och vad som egentligen är sant.

Årets bästa: Årets seminarier var bra överlag, men frågan är om inte det med Jessica Schiefauer, Lisa Bjärbo, Salla Simukka och Marta Söderberg om mörker i ungdomsböcker var bäst.

Årets tårar: Jag grät en skvätt under seminariet med bland andra Lilian Thuram och Soraya Post.

Årets roligaste: Skrattat har jag också gjort en hel del, men seminariet med Guadalupe Nettel och Milena Busquets, modererat av Sonja Schwarzenberger var väldigt underhållande.

Årets stjärna: Det var inte lika många gigantiska namn på årets mässa. Ingen Caitlin Moran, ingen Sofi Oksanen. För mig var årets stjärna Jonas Hassen Khemiri och jag grämer mig över att böckerna tog slut vid signeringen, så att jag inte fick någon.

Årets möte: Det var riktigt roligt (och inte så lite läskigt) att få intervjua kinesiska författaren Xiaolu Guo, aktuell med fina Jag är Kina.

Årets fynd: Måste ha varit en mycket praktisk, ganska fin och riktigt billig datorväska. som jag köpte i burdes monter.

Årets skarpaste: Jag hade kunnat skriva Yvonne Hirdman på alla punkter, men årets skarpaste är hon utan större konkurrens (möjligen kan Lilian Thuram aspirera på titeln). Att lyssna på Yvonne Hirdman och faktiskt få prata lite historia, genus och Göteborgs Universitets historiska fakultet med henne var en av mässans höjdpunkter. En stor idol och förebild.

Årets mysigaste: Mysigast var alla mingel, middagar och möten.

Årets sötaste: Utan tvekan den yngre falangen på fantasyminglet, som verkligen var starstruck.

Årets hoppsan: Kanske borde jag inte sagt till Mats Strandberg att han kan vänta sig ett inlägg om sin nya bok och att den troligen är kass om det inte gjorts om några veckor, men mest pinsamt var ändå när Kattis Ahlström gjorde en kungen och frågade Mhairi McFarlane om det var hennes första besök i Stockholm och om hon tyckte om staden.

Årets äntligen: Efter många år fick jag äntligen säga hej till Rebecka Edgren Aldén IRL. Snabbt, men trevligt.

 

Hur var din Bokmässa?

Chickit och feminism

Mhairi McFarlane ville inte skriva klassisk chiclit om vikt, shopping och maxade kreditkort, utan något annat som faktiskt handlar om “riktiga” kvinnor med “riktiga” förhållanden. Målet är att det ska bli mer allmänmänskligt än litteratur endast för kvinnor. Manliga vänner är en viktig del till exempel. 

McFarlane talar om hur hon, som kvinna 30+, har många vänner som separerar och skiljer sig. Snart kommer det inte ses som självklart att en kvinna i 40-50-årsåldern är gift. Berättelser om kvinnor kan därför inte bara handla om att få en man, eller gifta sig. 

Är hennes böcker feministiska?, frågar Kattis Ahlström och svaret blir ungefär “det hoppas jag verkligen”. McFarlane talar om hur t.ex. Caitlin Moran bidragit till att den feministiska debatten blivit aktiv. 

Angående humorn i böckerna, så var första utkastet inte alls lika fullt av humor, vilket hennes mamma påpekade. Varför är boken inte rolig, du är ju rolig. Och jo, när hon väl började våga skriva roligt fnissade hon själv åt det hon skrev. Då blev hon mer sig själv, vilket McFarlane påpekar är det viktigaste. Nu skäms hon inte över att hon skriver chiclit, vilket hon på vissa sätt gjorde inledningsvis. Nu vill hon snarare förändra genren inifrån. 

PS Göteborgare gillar inte Kattis Ahlström lika mycket efter att hon frågat McFarlane om det är första gången hon är i Stockholm och om hon gillar staden, varvid publiken fräser “Vi är i Göteborg”. Klassiskt kungligt misstag. ? DS

  

  

Tystnadens triumf

  
Ungern är ett av temaländerna i år, vilket skapat en del debatt här. Det finns däremot ingen aktiv mediedebatt i Ungern sedan de nya medielagarna infördes 2011, menar Gabriel Byström. Mycket handlar om en självcensur och en rädsla för att mista sitt jobb. 

Att EU inte reagerar mer på Fidesz menar Byström är mycket märkligt. Liksom att partiet ingår i den konservativa och kristdemokratiska gruppen, där ingen press sätts mot dem offentligt. Däremot kommer kritik från den liberala gruppen, som menar att de icke-demokratiska strömningarna måste bekämpas. 

Byström påpekar att Putins retorik om att Europas gränser inte är korrekta också finns i Ungern. Vissa gränser ser inte ut som före första världskriget och de är inte helt givna. Synen att vi i väst aldrig kan förstå den ungerska historien och landets lidande gör att den ungerska retoriken och politiken handlar om att EU och Europs är något ont. Orban vill återta den nationella styrkan och har varit skicklig i att ena befolkningen mot gemensamma fiender, som förutom EU är t.ex. romer, judar och homosexuella, som av Jobbik helt avhumaniserade. Det fascistiska Jobbik är nu största partiet enligt opinionsundersökningar. SD ser till exempel Ungern som ett förebildsland, som lyckats skapa ett fascistiskt land inom EU. 

Hur nära sig själv kan man gå?

  
Guadalupe Nettel och Milena Busquets fortsätter dagens tema som blivit autofiktion och var gränsen mellan fiktion och självbiografi går. Jag absolut älskade Busquets bok som jag nyss läste och Nettels börjar i alla fall mycket lovande. 

Nettel talar precis som Naumann gjorde i morse om hur en autofiktiv berättelse kan vara mindre sann än en helt fiktiv. Busquets återknyter istället till Khemiris tankar kring att sanning inte existerar, utan bara är någons upplevelse av sanningen. Verkligen är så tråkig, att det behövs fiktiva drag som läggs till. Busquets jag i boken är hon, men allt är inte sant. Det är viktigare att det är bra än sant. Moderatorn Sonja Schwarzenberger talar om lojaliteten som kan stå i vägen om man skriver om sin familj, liksom Naumann gjorde. Busquets säger dock blixtsnabbt att lojalitet inte borde vara en del av skrivandet. 

Nettel talar om hur hon inte tänker alls på läsaren under sitt första utkast, att hon skriver för sig själv. Busquets håller inte med, utan säger att hon inte skulle skriva en rad utan läsaren. Då skulle hon sitta i soffan och titta på film.

Schwarzenberg menar att det kanske handlar om att lojaliteten till läsaren är större, eller till berättelsen. Busquets håller med om att det inte är lojalt mot läsaren att inte skriva en bra bok, utan en tillrättalagd och kanske tråkig sådan. 

Busquets beskriver sig som hänsynslös under skrivandet, både mot sig själv och sina nära och kära. De vuxna får ta det, men hon skriver aldrig något som kan skada hennes barn. Hon talar om hur svårt författaryrket är, hur smärtsamt det kan vara att skriva. Hon tror att de som älskar henne står ut med det hon skriver. 

Nettel citerar Woody Allen, som säger att en komedi är en tragedi + tid och menar att hon använt humor för att underlätta skrivandet av något som är tungt att skriva om. Att skriva om sig själv med humor är dessutom bättre än att göra sig själv till hjälte. 

Schwarzenberger går tillbaka till böckernas innehåll och föräldrarnas betydelse och de ärr vi fått av dem. Vill vi fly från dem? Inte Busquets, som inte vill vara utan de förhållandevis små ärr hon har. Nettel har flytt från sin barndom länge. Hon kände sig annorlunda, som ett freak och dessutom uppfostrades hon till att ljuga om det som var svårt. Först nu har hon vågat närma sig sina ärr och skrivit sanningen. Först nu vågade hon vara ärlig mot sig själv och därför vågade hon använda sina föräldrar som karaktärer. 

Busquets säger att föräldrar gör det bästa de kan och att det värsta är när de inte längre finns. Också det en koppling till morgonens bokklubb med Cilla Naumann. Vem är man om man inte längre är ett barn? Att skriva om sin mammas dåliga sidor kanske är lättare än att beskriva det som är bra och kanske visar man kärlek genom att beskriva det hemska och det som irriterar, säger Busquets. 

Litteraturens allmänmänskliga funktion är något Nettel vill lyfta fram. Även om hon inte levt Busquets liv, kan hon känna igen sig. Busquets håller med och säger att så många kvinnor kommit fram till henne och sagt “Jag är Blanca”, varvid hon tittar på dem och inte sett likheten. Slutsatsen blir att vissa saker vi läser om hakar i vårt eget liv och speglar det trots olikheter. Nettel talar om böcker som egentligen inte alls handlar om henne, som har dykt upp vid tillfällen då de verkligen behövts, för att de talat till henne just då. Att hemska delar från livet kan förvandlats till något så vackert med hjälp av ord är något de alla tre fascineras av. 

Schwarzenberger för in perspektivet att mäns självbiografiska böcker blir allmänmänskliga, medan kvinnors blir “kvinnolitteratur” med “kvinnoperpektiv”. Busquets menar att vi borde tala om bra och dåliga böcker, inte om litteratur av män och kvinnor. Hon vill inte delta i den uppdelade världen och ser inte heller de könsmässigt hinder som de andra två ser tydligt. Här hettar det till och Busquets är mer inne på att jämlikhet kommer, medan Nettel säger att kvotering kanske inte är okej är det inte heller okej med en representation av tre kvinnor och hundratals män. Samtalet kommer att handla om pseudonymer och vad som skulle hända om Knausgård visade sig vara en kvinna. 

Författarstafett! 

  
Fyra författare intervjuar varandra om sina/deras nya böcker. Det är Lisa Bjärbo, aktuell med Djupa ro, intervjuas av Katarina von Bredow och fokus ligger på relationer, inte så mycket på deras hemligheter för att inte spoila. En bok jag just fått hem och längtar efter att läsa. 

Bjärbo fortsätter med att intervjua Salla Simukka om trilogin som nu avslutas med Svart som ebenholts. Jag har faktiskt inte läst några av dem, men har liksom många andra förknippat dem med Milleniumböckerna och Salander, böcker som Simukka inte läst. I tredje boken avslöjas alla hemligheter och det låter onekligen spännande. 

Simukka intervjuar därefter Moa Eriksson Sandberg om boken Paris, Lola och jag om Josefin och Lola som gör en resa tillsammans till Paris, precis som Eriksson Sandberg själv gjorde. De är snart tonåringar och har den speciella vänskap som finns i den åldern. 

Avslutningsvis ställer Eriksson Sandberg frågor till Katarina von Bredow om boken Släppa taget om tvillingar, som inspirerats av ett verkligt syskonpar. Hon utvecklar i boken hur en självständig identitet ska kunna formas då man har någon brevid sig som är så nära. Drivkraften är att skriva om det hon inte förstår, som till exempel förälskelse. 

Fyra böcker som jag är mycket nyfiken på, varav tre väntar i min TBR-hög. Där finns också första delen i Salla Simukkas trilogi som heter Röd som blod.

BBC på Bokmässan

  

Bära barnet hem är en bok som tagit Cilla Naumann funderat över länge, faktiskt sedan hon hämtade sina barn i Sydamerika för många år sedan på 90-talet. Att hon skulle skriva en roman som utspelade sig i Bogota var självklart, men hon visste inte hur. Det behövde bli en personlig bok, men inte en bok där hon lämnar ut sina barn och deras biologiska mammor. 

Med fiktionen som hjälp har hon skrivit självbiografiskt, men ändå i romanform. Naumann talar om sin kärlek till romanen och allt vad man som författare kan göra med formen. Hon hade därför inte trott att hon skulle skriva en bok där hon faktiskt är jaget. Att Ana fick ta plats i den viktiga fiktiva delen var för att få in alla de erfarenheter Naumann har av kvinnors situation i Bogota. Många hon mött är precis så självständiga och starka som Ana är. 

Ana får också representera barnen som lämnats av sina föräldrar och som klamrar sig fast vid de små ting som lämnats kvar. Ana hade den gröna filten, namnet hennes mor gav henne och platsen. Hon och hennes liv får också ge bild av det enorma klassamhälle som Colombia är. De fattiga är extremt fattiga och det finns, säger Naumann, 121 tydligt avgränsade klasser. 

Naumann talar om vikten av att koncentrera sina romaner kring få teman. I Bära barnet hem har hon koncentrera sig på moderskapet och strukit en massa material för att få ett tydligt fokus. De biologiska mammorna har hela tiden funnits i bakgrunden och det har inte varit lätt att hantera. 

Intressant var hur Naumann beskriver kvinnor i Colombia som likt Ana arbetar med andras barn och hur det inte finns någon rädsla för att älska för mycket. Hon berättar om kvinnorna på barnhemmet där hon varit, som inte drar sig för att ta hem ett sjukt barn över natten om det behövdes. 

Att bli hittad som biologisk mamma efter många år kan vara en social katastrof. Förr var ett utomäktenskapligt barn ett hinder för studier på universitetet och något som måste döljas till varje pris. 

Naumann har tre barn, men det är bara en son som velat leta efter sin biologiska familj. Den som sökte hittade mycket snabbt sin mamma på Facebook. Att det finns bröder är roligt för alla barnen, medan relationen med mamman är mer komplicerad. 

Det speciella med en mamma går ändå inte att bortse från, säger Naumann och berättade om sin egen mamma som dog under året då sonen träffade sin mamma. Hon talar om hur hon saknar den speciella blicken som en mamma ger sina barn och hur hon saknar den. 

Moderskapets olika dimensioner finns i boken. Kärleken till de små och ångesten då de lämnar hemmet. Frågan om biologiska föräldrar och de som tar över barnen och älskar dem. Ana är en slags adoptivmor på många sätt och det barn hon älskar kommer hon snart skiljas från, långt innan hon blir vuxen. Att hon inte kan påverka sitt liv och få en chans att skapa en egen familj är tyvärr en naturlig följd av att hon jobbar för andra all sin tid. Trots att hon har sin fristad i sitt lilla rum, är det inte mycket hon kan erbjuda ett barn. 

Naumann berättar om sin skrivprocess och hur mycket hon jobbar med språket, ändrar och stryker. Vissa formuleringar består, men mycket förändras. Hon berättar också om hur hennes böcker ofta hakar i varandra, som hur hon skrev 62 dagar om två bröder och deras vän, då hon blev nyfiken på mammorna och skrev Springa med åror. Att skriva en bok som berättar om barnen i Bära barnet hem går dock inte, säger hon, det kommer för nära verkligheten och där finns begränsningar. Hon återkommer flera gånger till att det personliga och självbiografiskt inte är mer sant än det skönlitterära. Det märks så tydligt att det är en personlig och känslig bok och hon bekräftar det jag kände under läsningen att hon tassar lite och närmar sig historien med stor försiktighet. 

Om samhällsklimat och litteratur

  
Fredagens första seminarium för min del blev Diskutera samhällsklimatet i klassrummet med litteraturens hjälp! med Gunnar Ardelius, Lawen Mohtadi, Jens Liljestrand och Ann-Sofie Lindholm med moderator Åsa Lundholm. 

Igår var Gunnar Ardelius med och arrangerade en aktion för demokrati och litteraturens roll för gemenskap. En kedja av människor bildades som räckte till Ungerns monter. 

Laven Mohtadi har skrivit om Katarina Taikon och talar om hur viktigt det var att Katitzi gavs ut på nytt. Det gör att romsk kultur blir en del av vårt kulturarv, utan att det blir påtvingat och påklistrat. Där håller jag med henne, då jag skulle säga att mycket finns att lära genom skönlitteratur. 

Taikon ville påverka barn och unga genom sina böcker och på sikt påverka samhället. Hon var övertygad om att de skulle bidra till att synen på romer förändras. Just att bredda elevers världar är det jag tänker mycket på då jag tipsar mina elever om böcker och ibland väljer böcker åt dem. 

Jens Liljestrand är journalist och författare och får frågan om vad som är viktigast, journalistik eller skönlitteratur. Han ger Kambodja som exempel, där ingen läser, varken tidningar eller böcker. De har gått från analfabetism till mobiler uttrycker han det och menar att skriftspråket är en förutsättning för att få en samhällsdebatt och även bearbeta det dom hänt. 

Är det inte ett problem är att det tar tid innan berättelser blir skrivna, men som Ann-Sofie Lindholm påpekar går det att förstå t.ex. flyktingströmmen idag genom att läsa en bok som Vilhelm Mobergs Utvandrarna. Hon talar om allt som ligger på ungdomars axlar om världens elände och vikten av att ge dem hopp. De behöver känna att det går att förändra. 

Nyckelordet är tillsammans när det kommer till läsning. Visst är de själva med bokstäverna, säger Ann-Sofie Lindström, men genom att tala om det vi läser får vi fler perspektiv. Det är viktigt att både tala och lyssna. 

Liljestrand spinner vidare och talar om hur litteratur är den enda konstformen som kräver aktivitet. Det är också den enda konstformen där du får ta del av andras tankar, som kan bli dina egna. Det betyder att läsning och empati hör ihop. Han menar att vi inte alls är ensamma då vi läser, då vi läser tillsammans med karaktärerna och den som skapat dem. Fördelen med film, påpekar Mohtadi, är att även den som inte har energi att läsa får berättelser ändå. 

Vad är bra litteratur? Kan det finnas litteratur som är för kontroversiell för klassrummet? Ardelius talar om hur dålig litteratur kan cementera fördomar och stereotyper. Jag tänker att det även gäller media, där den som formar sin bild av världen från Avpixlat, Fria Tider och andra rasistiska sajter. 

Skolan har ett stort ansvar för att få eleverna att läsa och Lindholm talar om att läsarna bland eleverna har blivit färre. Hon hoppas på en vändning och även jag tror och hoppas på att det är så. Då måste det satsar mycket på just läsning och även om det börjar hända saker har vi lång väg att gå. 

Ardelius talar om hur litteraturen och tillgången till det litterära samtalet är en klassfråga. Han berättar om hur man i Norge satsar massor på att få ut författare i skolor, vilket inte alls görs i Sverige. Det borde definitivt förändras, för att elever ska få möta andra som talar om litteratur än lärarna. Dessutom påpekar han att de får en speciell känsla i samtalet då författare självklart talar om sina böcker med stor entusiasm. Viktigt är också att de saker som är kontroversiella i litteraturen kan diskuteras. 

Tips på bra texter att läsa i skolan avslutar seminariet. Jag återkommer med dem och andra texter i ett separat inlägg. 

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: