Jag brukar blogga live under seminarierna på Bokmässan, men under de två sista seminarierna under söndagen lyckades jag glömma alla elektroniska prylar i bokbloggarrummet och fick hålla till godo med block och penna. Något som förvisso har sina fördelar, men det betyder att jag har ett inlägg kvar att skriva och det är det här. Inte det sista någonsin då självklart, men det sista om Bokmässan för i år (tror jag).
Hur mörkt får det bli? är titeln på ett samtal kring svärta i ungdomsböcker med Lisa Bjärbo, Salla Simukka, Jessica Schiefauer och Marta Söderberg, modererat av Annika Carlsson Bergdahl. Själva titelfrågan provocerade författarna, som menade att den är ogenomtänkt. Författares ansvar att inge hopp diskuterades också, något som flera menade inte måste finnas explicit i texten. En nattsvart bok kan ge lika mycket hopp som en rolig. Själv blev jag väldigt sugen på att läsa Söderbergs Ramona, som handlar om en flicka med samma namn, som mår riktigt dåligt. Då många av mina elever befinner sig i den situation hoppas jag kunna hitta en bok som kan ge dem om inte hopp, så i alla fall en känsla av att inte vara ensam.
Jessica Schiefauers När hundarna kommer är en helt suverän bok, som blir Augustnominerad om några veckor om det finns någon kulturell rättvisa. Den handlar om mordet på John Hron, men ändå inte. Brottet i boken är ett annat och beslutet att skriva med en förövares familj i centrum är modigt. Den enda bok med ett liknande perspektiv är Lionel Shrivers Vi måste prata om Kevin och där är skammen nästan ett hat. Schiefauer menar dock att det är viktigt att beskriva anhöriga till en ung förövare, de som får utstå spott och spe. Traumat som de anhöriga till förövaren har inte lika stor legitimitet.
Att det blev en bok inspirerad av John Hron just nu, tjugo år senare har flera förklaringar. Dels säger Schiefauer att hon inte varit en tillräckligt skicklig skribent tidigare, men det handlar också om att hon återupplever sin tonårstid på 90-talet i vårt nutida samhälle. Vi har glömt mycket på tjugo år, konstaterar hon. Min barndomsort ligger nära Kungälv, där Schiefauer växte upp och det har självklart påverkat mig. Små orter har en tendens att göra det.
Den lilla orten har också betydelse i När hundarna kommer, liksom i Lisa Bjärbos nya bok Djupa ro som är den tragiska bok hon aldrig skulle skriva. Bakgrunden är historien om ett rollspel, som hennes sambo för tio år sedan berättade att han hade skrivit. Ett rollspel som utspelade sig i en liten ort dit några vänner återvände för att begrava en annan vän. Sedan dess har historien om dessa vänner snurrat hos Bjärbo och till slut ställde hon så många frågor om dem till sin sambo att han bad henne skriva om själv. Att boken utspelar sig i Bjärbos lilla barndomsort Ingestad, som enligt henne själv tar tre sekunder att åka igenom, var kanske inte så genomtänkt. Nu har barndomens vackra badplats blivit förvandlad till något annat. Oavsett detta absolut måste jag läsa Djupa ro, som på pappret kan bli en av årets bästa.
Söderberg talar om vår rädsla för det svarta. Andra boken Athena är en dystopi och att skriva om en fiktiv framtid ger större möjlighet att frossa i det nattsvarta. Hon sticker inte under stol med att det är provocerande att realistisk svärta anser problematiskt, medan det går utmärkt att skriva en svart dystopi.
Jag har första boken i Salla Simukkas Snövittrilogi hemma, men har ännu inte läst. Simukka lyckas dock övertyga mig med sin energi, så kanske blir det Röd som blod för mig snart. Hon berättar om hur hon kom på titlarna först och insåg att hon måste skriva tre böcker. Självklart är det mörkt, säger Simukka och fortsätter med ett redan klassiskt uttalande: ”Det går inte att skriva en thriller om att baka bullar”. Dessa bullar återkommer flera gånger under samtalet. Sciefauer berättar till exempel att det mörka ligger nära henne och att det därför inte är svårt att skriva om det svarta. Snarare hade det varit svårt att skriva om att baka bullar.
Inte heller går det att skriva om livet genom att skriva om bullar. Söderberg påpekar att forskning visar att det är viktigt att tala om psykisk ohälsa och självmord. Att inte skygga för svåra frågor, som till exempel psykisk ohälsa, är att ta ett ansvar som författare, säger Lisa Bjärbo och Marta Söderberg håller med. Däremot var Bjärbo rädd för att skriva en instruktionsmanual och lät därför en beteendevetare läsa det hon skrivit. Schiefauer tog hjälp av en psykolog som specialiserat sig på unga förövare. Söderberg utgick ifrån egna erfarenheter och berättar hur nedslående det är att få veta hur lite det hänt på tjugo år inom vården av unga som lider av psykisk ohälsa. I Simukkas bok är mobbing ett viktigt tema och har blivit kontaktad av läsare som känner igen sig. Hon påpekar att litteraturen behövs som spegel.