Mästerlig kamp mot fördomar från Bokmässan 2015

Lilian Thuram var för mig mest känd som fotbollsspelare, men på Bokmässan 2015 lärde jag mig att han var mycket mer än så. Det här är en text som jag tidigare publicerat på Kulturkollo.


Att jag skulle se Lilan Thuram under Bokmässan var självklart. Att jag dessutom skulle få hälsa på honom (tack Johanna) var inte lika väntat. Inte heller att jag skulle bli så drabbad av ett seminarium. Förutom Lilian Thuram deltog Soraya Post och Staffan Tapper i seminariet Mästerlig kamp mot fördomar, modererat av Lovisa Fhager Havelin. Seminariet inleddes med en kort film om boken Inte en främling, som getts ut av Teskedsorden i samarbete med Norstedts, som fick både mig, Johanna och många fler att gråta en skvätt. Ribban var lagd och det smärtsamma med rasism och annat utanförskap löpte som en röd tråd genom samtalet.

Lilian Thuram var en del av det franska fotbollslag som vann VM 1998 och EM 2000, ett lag som var viktigt för att det bestod av spelare med olika bakgrund. Just vikten av representation av människor som är som du var något Thuram tryckte på flera gånger. I boken Mina svarta stjärnor skriver han om de som historien sällan lyfter fram, de som liknar honom och som kan bli förebilder för barn. Själv hade han inga förebilder som liten som liknade honom. Svarta var inte förebilder. I den strukturella rasismen var de inte en del av ett vi, utan en underlägsen grupp som var dom. Förebilder kan finnas även i vardagen och det är riktigt viktigt att föräldrar lär sina barn att allt är möjligt, men när man tillhör en grupp som av många anses underlägsen är det extra viktigt med förebilder som fått ta plats i samhället. I skolan nämndes svarta endast som slavar, inte som några som kunde åstadkomma saker. Detta, menar Thuram, skapar en kollektiv uppfattning i världen om att svarta är underlägsna och att förändra denna föreställning är svårt. Då krävs representation på riktigt. Han säger att det som definierar oss kan vara en tradition som begränsar. Det gäller ojämlikhet på flera plan, även den mellan män och kvinnor. Att vidga våra kunskaper är viktigt, istället för att som nu fastna i traditioner. Nu arbetar Thuram för att göra just det och arbetar därför mot fördomar kring etnicitet och ursprung i skolan genom sin stiftelse Fondation Lilian Thuram – Éducation contre le racisme .

Soraya Post sitter nu i EU-parlamentet för Feministiskt Initiativ, men även hon växte upp utan förebilder. Även om de kanske egentligen fanns, var det ingen som erkände sin romska bakgrund om en sådan fanns. Post menar dock att alla människor kan vara en förebild och trycker på hur viktigt det är att representanter för olika grupper finns på alla platser i samhället. Hon berättar själv om hur viktigt det var för henne att få en modersmålslärare. Hur stolta hon och de andra romska eleverna var över att det fanns några av “deras sort” i skolan.

Staffan Tapper arbetar med Malmö FF:s projekt Fotboll mot rasism och han inledde med att berätta om hur det var att flytta hem från Italien som liten och inte förstå hur man lekte på svenska. Att prata italienska på gården var inte direkt fruktbart. Nu arbetar han i Malmö, där hundratals unga är på flykt och anländer till staden varje dag. De som kommer hit måste bli en del av ett sammanhang, men Tapper förordar inte separata projekt med endast ensamkommande. Mötet är viktigt liksom de enkla, viktiga förebilderna.

“Den svartes problem har varit bördan av de vitas fördomar”, säger Thuram och på samma sätt har fördomar mot andra grupper i samhället, som romer skapats av den vita majoriteten. Hans påstående att rasism är en ekonomisk konstruktion är intressant. En hierarki utifrån hudfärg säkerställer de vitas överlägsenhet och ger dem (oss) därmed möjligheten att exploatera de som är mindre värda. På samma sätt skapar män kvinnors underlägsenhet för att kunna kontrollera dem. Uppdelningen i vi och dom är en konstruktion med syftet att exploatera andra. De som är rika och har makt är de som har ansvar för den samhällsstruktur som finns. Problemet är inte att vara svart, utan problemet är istället den konstruerade underlägsenheten, fortsätter han och får mig att önska att svenska diskussioner kring rasism kunde vara i alla fall i närheten av den här ärligheten.

Fhager Havelin frågar om känslorna rädsla och skam och Thuram menar att även rädsla är en konstruktion. Barn är smarta, säger han, de har ännu inte lärt sig att det är skillnad mellan människor och är därför inte rädda. Det är vi vuxna som lär dem att dela in världen i vi och dom och därmed skapa fiender som skapar rädslor. Hur många samhällen byggs inte på en gemensam rädsla? Det naturliga är att hjälpa människor i sin närhet som är i behov av hjälp. Barn ser människors behov av trygghet som en naturlig sak, medan det är vi vuxna som försöker lära dem att människor som nu flyr till Europa är hotfulla. Hur kan det finnas människor som går emot det naturliga?, undrar Thuram, som menar att det är viktigt att trycka på det faktum att det naturliga är att vara solidarisk.

Post bygger vidare på Thurams tankar och talar om den maktordning som finns i samhället. Europa är en xenofobisk kontinent, säger hon och menar att vi aldrig gått till botten med rasismen som definitivt inte är något nytt fenomen. Det hon önskar är att de grupper som definieras som ett dom av majoriteten inte bara ska föra sin egen kamp, utan samarbeta i sin kamp för upprättelse. Antisemitism, antiziganism och alla andra anti-ismer är alla rasism. Att splittra de som är dom i små grupper är att söndra och härska. Tillsammans skulle kampen vara mer fruktbar.

Vi behöver arbeta långsiktigt för att grundläggande värderingar och mänskliga rättigheter ska bli självklara. Det räcker inte att de mänskliga rättigheterna skrevs ner 1948 om de bara finns i teorin. De mänskliga rättigheterna är för vita, kontrar Thuram. Post fortsätter att konstatera att vägen mot ett samhälle utan rasism är mycket lång. Exempelvis ser hon den stereotypa bilden av romer som en del av en avhumaniseringsprocess som är en förutsättning för att rasism ska legitimeras. Det är okej att bete sig illa mot den som är exkluderad, den som inte är lika mycket värd. Vad som också är märkligt är att det är de som är utsatta som ska hitta lösningar på sitt eget utanförskap. Romer ska lösa romers situation, kvinnor ta ansvar för jämlikhet mellan könen. Även Thuram håller med om att det är majoriteten som måste hitta lösningen. Om de istället är tysta accepterar de per definition de orättvisor som finns. Precis så tänker jag när det handlar om hur rasismen normaliseras mer och mer i vårt samhälle. Det är så otroligt viktigt att vi som fortfarande tillhör majoriteten verkligen tar vårt ansvar. I en demokrati ska majoriteten bestämma, säger Thuram, men när det handlar om t.ex. rasism är det den lilla, arga minoriteten som fått fritt spelrum. Rasister är inte korkade, säger han, de följer bara traditioner och det behövs utbildning för att förändra dem.

Tapper återgår till att tala om barnen och hur viktigt det är att låta dem fortsätta att veta att alla är lika mycket värda. Han menar också att det är viktigt att våga hjälpa även utanför sina komfortzoner, så att inte hjälper segregerar ytterliga. Att det fria skolvalet och placeringen av vissa skolor i homogena områden skapar problem. Vi måste blandas upp, säger Tapper. Thuram håller med och talar om hur grupperingar och sortering begränsar och att det räcker med en grupp — människor. Alla måste börja se sig själva och andra som människor, oavsett om de tillhör en liten eller stor grupp.

Vidare talar Tapper om rasismen inom fotbollen, något som Thuram fått känna på. Tapper säger att problemen blivit tydligare och att det hela tiden uppstår nya utmaningar, men att arbetet pågår och att föreningslivet är och ska vara en viktig del av samhället.

Avslutningsvis tar Thuram upp språkets roll i vår uppfattning om andra och om det som händer i världen. Vi kan inte bygga vårt samhälle på känslor, säger hand och ord som “flyktingkris” och börda skickar signaler som inte alls är bra. Post inflikar att hon ibland får frågan “vill ni romer blir integrerade” och hur arg, ledsen och provocerad den gör henne. Varför skulle romer vilja vara fattiga och utstötta? Fördomarna om romer är så djupt förankrade att även de som inte alls vill vara elaka slänger ur sig kränkande saker som “du ser inte alls ut som en sån” med anledning av Posts blonda hår, eller “du beter dig inte som en sån”.

I EU har Soraya Post varit med och startat en tvärpolitisk grupp mot rasism. Att samla olika partier kring en så viktig fråga och verkligen skapa en tydlig majoritet som arbetar för mänskliga rättigheter är något jag tror på väldigt mycket. Vi som inte står för de rasistiska åsikter som till exempel Sverigedemokraterna framför får inte låta dem stå oemotsagda.


Inlägget publicerades ursprungligen på Kulturkollo under Bokmässan 2015.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: