Bokklubb

Väntan enligt O

Jag och Maken väntar på bussen in till den stora dagen. Där väntar middag med bokklubben Bokbruttorna och idag har vi mycket att prata ikapp om. Trots att vi inte alltid läser så mycket är träffarna otroligt värdefulla, då de gör att vi ses regelbundet.

IMG_2392.JPG

En bokcirkelenkät

Kulturkollo bjuder vi idag på en bokcirkelenkät och här finns mina svar:

1. Är du med i en bokcirkel? Varför?

Jag är med i två bokcirklar. Bokbubblarna, där vi läser ordentligt och dissekerar det lästa. Och Bokbruttorna, som är vad Carolina definierar som en väncirkel. Vi ses på restaurang och avhandlar en del om böcker, men också mycket annat. Varför? För att jag gillar att prata om läsning och träffa vänner. Kombon är riktigt bra.

2. Har du diskuterat böcker med andra utan att vara med i en regelrätt bokcirkel?

Ja, det är väl det vi gör inom bokbloggarsfären tänker jag. Vi träffas också ibland och pratar böcker på jobbet. Främst är det skolbibliotekarien som tipsar, någon gång med hjälp av mig. Nu när han slutat har jag lovat att ta över och då gärna tillsammans med nya skolbibliotekarien, som jag hoppas dyker upp snart.

3. Vilken är den bästa boken du cirklat om?

Svårt, men en bok vi pratade mycket kring i Bokbubblarna var Hatties liv av Ayana Mathis, som jag när jag läste den tyckte var okej men inte mer, men som växte något enormt under samtalet.

4. Vilken bok var inte alls bra att cirkla om?

Att cirkla om Christian Gidlunds I kroppen min, som vi gjorde i GP:s bokcirkel, var tämligen meningslöst. En fantastisk bok, men vad säger man mer än att den var fin och att det är hemskt att en ung människa dör?

5. Bästa tilltugget till boksamtal?

Det funkar lika bra med kaffe och macka i Bokbubblarna, som restaurangmat och vin med Bokbruttorna. Det gäller dock att välja en lugn miljö om man ska cirkla på lokal, annars är det tämligen meningslöst.

6. Och bästa drycken?

Det är rätt kul att dricka bubbel och prata böcker, men fokus i diskussionen blir inte alltid kring böcker då, vilket snarare har att göra med att vi i Bokbruttorna varit vänner länge och ses för sällan, än att vi dricker bubbel å andra sidan.

7. Vilken bok skulle du vilja bokcirkla om på Kulturkollo?

Jag skulle vilja cirkla om fler klassiker, likt Maken. Kanske Den allvarsamma leken, som är en favorit.

Bokcirkeln är inne

Den 3 september startar serien Bokcirkeln i Hökarängen, där Kristina Lugn ska prata om livet och böcker med fyra cirkeldettagare. Bokcirklar ligger i tiden helt klart. Första boken ut är Dostojevskijs Anteckningar från källarhålet, som jag läste för 20 år sedan under mina litteraturstudier och tyckte mycket om.

Kristina Lugn, Dostojevskij och en bokcirkel. Det kan inte gå fel. För visst har Lugn rätt i att vi behöver varandra och att en bokcirkel är ett utmärkt sätt att umgås. Om det är lika givande att titta på andra som bokcirklar återstår att se, men poddcirklar funkar ju utmärkt, så rimligen borde det funka i tv-format också.

Fundersam

När någon avslöjar att en bok jag inte ens kommit igenom är en personlig favorit som hen läst fyra gånger, blir jag alltid lite fundersam. Vad är det jag missar?

Jag hoppas att någon av bokblubblarna kan förklara det under dagens träff.

 

Bokklubb

Idag träffas bokbruttorna och vi pratar mycket lite om böcker. Däremot har vi ätit och druckit grymt gott.

20140313-194307.jpg

200 sidor Pappersstäder

Dags för vår andra djupdykning i John Greens bok Pappersstäder (eller Paper towns som den heter i original). Har du inte läst boken, eller kommit kortare än våra 200 sidor utfärdas en spoilervarning även om vi försöker att inte vara allt för avslöjande.

 

Helena: Är det inte lite tråkigt nu? Q ägnar tiden åt att tyda dikter, kolla på internet, ljuga för sina föräldrar och inte kunna tyda ledtrådar som han inte ens vet om de är ledtrådar… Jag kan inte låta bli att tycka att det går lite på tomgång, vad tycker du?

 

Linda: Starten på del 2 är trevande, men jag tycker ändå om den. Jag absolut älskar att han tyder dikter och resorna till städerna som aldrig blev, pappersstäderna,  gillar jag skarpt.  När jag var ute och promenerade i söndags lyssnade jag på ett avsnitt av Allt vi säger är sant, där de diskuterade just Pappersstäder och där Per Bengtsson tycker lite som du, medan jag mer tycker som Lisa Bjärbo. Vi får se om det håller boken ut.

 

Jag har förresten bytt språk, efter att jag lyssnade på podden och insåg hur mycket jag älskade Greens språk i The Fault in our Stars. Nu läser jag alltså Paper towns istället för Pappersstäder. Ganska glad och nöjd över det, även om jag absolut tycker att översättningen höll måttet.

 

Helena: Jag tycker också väldigt mycket om språket och är glad att det är så lättläst i original. Språket betyder väldigt mycket i Greens böcker.

 

Med risk för att låta som att jag bara har dåliga saker att säga om boken (det har jag verkligen inte) så måste jag få klämma in lite mer gnäll, jag är ganska besviken på att vi knappt får veta något mer om Margo faktiskt. Det blir uppenbart att hon är viktig men inte varför och hur. Det är först på festen som vi får någonting i form av Lacey som äntligen blir till en människa i det där samtalet med Q i badkaret. Först då anar jag Margo också, och kanske är det det som händer Q också när han slutligen inser att Margo trots allt bara är en vanlig tjej och inget mysterium. Vad tycker du om att vi får veta så lite om Margo, att boken inte alls handlar om henne utan om frånvaron av henne?

 

Linda: Där håller jag med. Margo är definitivt inte med i boken, trots att hon är så viktig. Men lite av grejen är väl att Q inser att han inte riktigt vet vem hon är, eller var?! Q är huvudpersonen för mig och jag funderar fortfarande över vad jag egentligen tycker om honom. Han är inte en person att älska reservationslöst direkt.

 

Helena: Q är inte sällan rätt dryg, som när han anklagar Ben för att vara självupptagen efter festen, eller när han går totalt upp i jakten på Margo. Hans vänner framstår mer och mer som hjältar på det sätt de ställer upp. Undrar vad Margo betyder för dem, mer än som Qs besatthet?

 

Linda: Å andra sidan kan jag tycka att vännerna är lite irriterande när de håller på att snacka om balen, trots att en vän är borta. Det kanske är som du säger att de inte bryr sig så mycket om henne, att de bara tror att hon vill ha uppmärksamhet igen och är rätt trött på hennes nycker. Eller så är Q helt enkelt för besatt för att de ska orka lyssna.

 

Helena: Det är ju taskigt att mala på om balen över huvud taget, även borttaget Margos frånvaro, då Q av någon anledning är så oerhört anti att själv gå. Jag är förresten intresserad av en djupare analys kring varför Q är så fientligt inställd till balen. Beror det bara på att han inte kan gå med Margo (vilket ju inte var ett alternativ innan försvinnandet heller)? Det känns som att det finns mer där bakom. Över huvud taget gillar jag den där känslan att Green bara visar oss en glimt av historien, resten av alla deras berättelser ligger fördold. Det är fint, och frustrerande…

 

På sidan 120 i min bok finns en scen som jag tycker är helt fantastisk, som träffade mig rakt i magen. Det är där Q för första gången känner att han hör till på skolan, att den är hans. Det var så himla fint och en så väldigt fin gestaltning av en känsla som jag själv aldrig uppnådde men som måste vara precis så omtumlande som den är för Q. Minns du den scenen?

 

Linda: Jag hade inte alls tänkt på den scenen, men var självklart tvungen att bläddra tillbaka och läsa om den. Och ja, den var fin, men den gick mig som sagt förbi. Däremot fastnade jag väldigt mycket för scenen där Q och hans kompisar tar sig in i den övergivna butiken, där väggkalendern fortfarande visar februari 1986. Det är en snygg miljöbeskrivning tycker jag. En annan är när Q kommer till den första pappersstaden och ser trädet som påminner om det träd där han och Margot hittade liket för länge sedan och Q förväntar sig att se Margo ligga död bakom det. Då rös jag lite.

 

Helena: Han är så himla skicklig på att bygga de där miljöerna som blir stämningar, med väldigt små medel.

 

Linda: En annan sak jag gillar är de små detaljerna, de gömda referenserna, som att Qs engelsklärare heter Dr Holden. Det kan väl knappast vara en slump? Q har en del gemensamt med Holden Caulfields.

 

Och där gör vi stopp för idag, diskussionen fortsätter och den 26 mars kommer vårt avslutande inlägg där vi pratar om de sista hundra sidorna och boken som helhet. Under tiden diskuterar vi förstås gärna vidare i kommentarerna.

Det här inlägget publiceras också hos Fiktiviteter.

100 sidor Pappersstäder

9789163877360

Nu har vi, Linda och Helena, kommit 100 sidor in i Pappersstäder och det är dags att diskutera. Vi börjar från allra första början:

 

Helena: Jag brukar oerhört sällan läsa prologer (för att inte tala om förord men det är ju en helt annan historia) för att de sjukt ofta avslöjar lite för mycket av berättelsen i förväg alternativt säger absolut noll och intet. I Pappersstäder tycker jag att prologen är en finfin inledning i berättelsen och karaktärerna, och mystiken. En egen liten historia till skillnad mot exempelvis Eleanor & Park där jag i och för sig tycker att prologen väcker nyfikenheten och förebådar det som ska komma på ett snyggt sätt men samtidigt hade historien funkar precis lika bra utan. I Pappersstäder hade den nog inte det…

Hur ser ditt förhållande till prologer ut och vad tyckte du om  prologen i Pappersstäder?

Linda: Jag brukar ofta gilla prologer, men sällan förord. Just den här prologen gillade jag verkligen då den ger oss en bakgrund som, oavsett om den blir viktig senare, förklarar Quentins och Margos speciella förhållande. Den gör också att jag fastnar direkt i boken faktiskt och detta trots att läsningen går sjukt trögt just nu. Det är ett bra betyg.

Och sedan börjar historien. Inledningsvis känns det som en ganska vanlig ungdomsroman om en ganska vanlig (och tyvärr vanligt obehaglig) skola som befolkas av en del rötägg. Jag gillar dock beskrivningen av Q och de andra musiknördarna som bara hänger en bra stund innan skolan egentligen börjar.

Vad tycker du om personerna?

Helena: Jag tycker också att det är lite väl mycket av det vanliga upplägget med underdogs och rötägg men jag älskar hur personerna blir levande så snart de blir beskrivna. Q är ju den som vi lärt känna bäst än så länge så jag gillar honom bäst men jag har en känsla av att jag kommer få andra favoriter längre fram. Det jag tycker allra bäst om är jargongen mellan Q och hans kompisar, lite så som jag verkligen gillade hur de talade med varandra i The fault in our stars och Looking for Alaska.

Linda: Själv gillar jag också Q bäst, men irriterar mig lite på att han verkar vara så osjälvständig. Det blir mer och mer tydligt under de första 100 sidorna. Margo bestämmer ju allt under deras helt hysteriska natt. Vad har hon egentligen för hållhake på Q, förutom att han är totalt förälskad i henne? Jag skulle vilja veta lite mer om vad som hänt mellan prologen och nutiden.

Helena: Så kände jag också. Jag förstår att Q är väldigt kär i henne, men varför? Förhoppningsvis kan vi få lite mer om deras förhållande mellan då och nu i nästa del av boken. Margo är ju också en väldigt enigmatisk person som vi får träffa mitt i ett väldigt dramatiskt skede, vi märker att hon är väldigt passionerad (och sjukt uppfinningsrik när det kommer till att hämnas) men jag hoppas och räknar med att vi får veta mer om henne snart. Hon fascinerar mig eftersom hon verkar befinna sig så mitt emellan välplanerad och totalt impulsiv (hon är än så länge mycket lik den hemlighetsfulla Alaska i Looking for Alaska)

Hur känner du för Margo?

Linda: Hon är rätt cool ändå måste jag säga, trots att hon också verkar rätt labil. Att tänka ut allt som sker under hämndnatten är imponerande och att sedan faktiskt genomföra det är nästan lite skrämmande. Men hon är en gåta samtidigt och vi vet ganska lite om henne. Jag hoppas att vi får veta mer, men tyvärr läste jag baksidestexten, något jag sällan gör och hjälp vilken spoiler som finns där. Hur kan man avslöja så mycket som man gör i detta fall? Vi får ju veta saker som faktiskt händer efter den första tredjedelen av boken. Inte okej.

Hur är din relation  till baksidestexter?

Helena: Mycket komplicerad. En bra baksidestext kan vara avgörande för att jag läser en bok och en dålig kan få mig att låta bli. Det är lite som en filmtrailer, känner jag att jag vet vad som händer i filmen efter att ha sett den så struntar jag i att se filmen. Jag tycker inte att baksidestexten på min engelskspråkiga upplaga avslöjar särskilt mycket och ingenting utöver de första hundra sidorna så jag gissar på att den svenska utgåvan har en annan baksidestext. Mycket tråkigt med spoilers på själva boken hur som helst, inte alls ok.

Linda: Dumt, dumt, dumt, men bra att den engelska inte spoilar lika mycket. Jag är på väg att överge den svenska versionen för den engelska som jag hittade i min Kindle-app (fråga inte) inte för att jag inte gillar den svenska översättningen, för det gör jag, men för att jag nästan helt gått över till e-böcker.

 

Har du läst de första 100 sidorna (eller hela boken kanske)? Vad tyckte du – om Q, Margo, prologen och baksidestexten? Har du något annat du tycker att vi borde prata om i bokens inledning? Diskussionen fortsätter i kommentarerna! Och om ett par veckor, den 12e mars, kommer en ny rapport, från sidan  200.

Det här inlägget publiceras också på Fiktiviteter.

Vi läser Pappersstäder

9789163877360

Gemensamma läsprojekt är alltid roliga och nu var det ett tag sedan vi, Helena och Linda, läste Gone girl av Gillian Flynn tillsammans. Nu byter vi genre och läser gemensamt den på svenska nyutkomna Pappersstäder av John Green, ännu en bokbloggarälskling.

 

Linda: Jag absolut älskade The Fault in our stars (något jag absolut inte var ensam om) och har sedan varit lite nervös för att läsa mer av John Green. Jag började lite med Looking for Alaska, men det var mitt i min trögaste lässvacka och jag glömde bort den. Fortfarande är jag lite nervös för att läsa vidare, tänk om Pappersstäder inte är bra alls? Kan han verkligen ha skrivit en lika bra bok till?

 

Brukar du vara nervös för att läsa fler böcker av en författare?

 

Helena: Jag blir absolut nervös när jag ska läsa en ny bok av en författare som skrivit något riktigt fantastiskt tidigare. Det händer ganska ofta, nu senast var det Sofia Nordins uppföljare till En sekund i taget som var lite jobbig men tack och lov höll måttet. The  Fault in our stars var så sjukt fantastisk att den förstås är svår att fortsätta från men jag har ju läst Looking for Alaska och kan med glädje meddela att den är i alla fall nästan lika bra. Men jag är ändå aningens nervös inför Pappersstäder

 

Vad förväntar du dig av Pappersstäder, är det något särskilt du hoppas på att känna igen från den förra Greenboken du läste eller vill du helst bli överraskad av något helt nytt?

 

Linda: Jag hoppas att personerna i Pappersstäder är lika fint tecknade som i The Fault in our stars. Att bli positivt överraskad hade varit riktigt kul, nu när jag bara är försiktigt positiv. Läser jag två fantastiska böcker av John Green kvalar han officiellt in bland mina favoritförfattare.

 

Jag hoppas också att översättningen håller måttet, då vi nu läser på svenska. En bra översättningen är en som inte märks. Ylva Stålmarck har översatt och förhoppningsvis gjort det bra.

 

Hur känner du inför att läsa Green på svenska?

 

Helena: Eftersom jag förra våren (efter att ha läst The Fault in our stars) köpte på mig de flesta av Greens böcker på engelska så tänker jag faktiskt inte läsa översättningen nu. Jag hoppas på att det ska bli en av de där sakerna vi kan diskutera under läsningens gång, hur de olika versionerna förhåller sig till varandra. Och så är det inte helt omöjligt att jag tar mig en titt i den svenska översättningen heller efteråt eller efter hand.

 

Linda: Och det är mycket möjligt att jag skaffar den engelska om översättningen känns sådär. Oavsett språk så ser jag fram emot en gemensam läsning.

 

Tanken är att vi läser Pappersstäder i tre omgångar och stannar upp och reflekterar lite tillsammans under läsningen. Häng gärna på om du vill. Den 26/2 diskuterar vi de första 100 sidorna.

Vem bestämmer över min läsning?

När jag går igenom min läsning märker jag att många av de böcker jag läser är recensionsböcker, en del läser jag till mina två bokklubbar och så ska en och annan läsutmaning slutföras. Betyder det att jag inte bestämmer själv vad jag läser?

Jag skulle inte vilja se det så. Visst är det så att jag blir påverkad av förlagens utgivning, men kanske ännu mer av vad andra bokbloggare läser. Att som jag läsa nästan 100 bokbloggar betyder att boktipsen väller in. Allt kan jag inte läsa, men faktum är att jag läser bra mycket mer nu än jag gjorde innan jag började bokblogga. Böcker har alltid varit en stor del av mitt liv, men nu tar de mer plats än någonsin.

Både bokstavligen och bildligt ska tilläggas. Bokhyllorna svämmar över, för se bara för att jag får böcker betyder det inte att jag köper färre. Dessutom lånar jag ironiskt nog fler böcker än någonsin. Många böcker blir det helt klart.

Egentligen började jag fundera kring det här inlägget efter att jag läste Annikas inlägg om recensionsexemplar. Är det okej att inte läsa ut sådana?

Det som är speciellt med de flesta recensionsexemplar är att det är böcker som jag väldigt gärna vill läsa. Ibland dyker det upp överraskningar i lådan, men faktum är att de flesta av dessa passar mitt riktigt bra. Några väldigt konstiga böcker har dykt upp och då blir de tyvärr inte lästa alls. En bok jag inte bett om och inte lockas av blir inte läst.

När jag väl börjar läsa ger jag sällan upp. Detta gäller oavsett om det rör sig om ett recensionsexemplar eller inte. De böcker som får mig att orka längst är helt klart sådana som ska läsas till en bokcirkelträff.

Just nu börjar jag nästan bli lite stressad av alla böcker som ligger och väntar på att bli lästa. Jag tackar därför bara ja till böcker som jag är tämligen säker på att jag kommer att tycka om. Det känns bäst.

Hur tänker du kring detta?

 

Vad ska vi Bokbruttor läsa?

Bokträff ikväll i klubben som kanske dricker mer vin än pratar böcker, till skillnad från bokklubben utan namn som läser mer än vi dricker. Just idag blir det dock inget vin för mig, inte heller något restaurangbesök eller trevligt umgänge med goda vänner. Visst kan jag få både vin, mat och sällskap hemma, men jag skulle gärna vara frisk nog att dra in till den stora staden. Nu blir det inte så.

Ikväll skulle vi pratat om Döden på en blek häst av Amanda Hellberg, som jag gillade. Jag skulle rekommendera fortsättningen Tistelblomman, som jag älskade. Var också och klämde på första boken om Maja Grå Styggelsen på biblioteket förra veckan, men insåg att de typ tjugo biblioteksböckerna jag har hemma just nu kanske räcker ett tag.

Nu är det ju min tur att bestämma bok till nästa gång och jag har inte riktigt bestämt mig. Här kommer några förslag. Hissa eller dissa gärna!

Jag har just börjat läsa Älskade av Toni Morrison och det kanske inte är helt rätt att välja en bok man själv måste läsa, men det verkar vara en bra bok och dessutom en där det går att prata om en massa saker. En nobelpristagare skulle väl sitta fint kanske? Verkar dock vara svår att få tag i på svenska.

Förslag två är ny i pocket och en bok jag verkligen vill läsa. Liten och nätt dessutom. Boken heter Vi ses på Place de la Sorbonne, är skriven av Justine Lévy och är utgiven av favoritförlaget Sekwa. Kan inte bli fel?!

Lark & Termite av Jayne Anne Philips har jag tänkt läsa hur länge som helst då många hyllat den. Låter lite tung, men ska vara bra. Andra böcker jag läst av henne har absolut inte varit tunga. Vad tror ni?

I det sista regnet av Janesh Vaidya verkar vara fin också. Det var länge sedan vi tog oss utanför västvärlden. Möjligen låter den lite för fin och långsam, men samtidigt kan fin och långsam vara bra. Eller?

Eller vi vill köra mer spänning? I så fall föreslår jag Kråkflickan av Jerker Eriksson och Håkan Axlander-Sundquist som verkar väldans läskig.

 

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: